Tag Archives: kräksjuka

Jag skulle vilja ha dubbla tvättråd!

Trenden går ju mot att klädföretagen märker kläderna med allt lägre rekommenderad tvättemperatur. Ett av de anförda skälen är miljön: lägre temperatur ger mindre energiåtgång, och lätt smutsade kläder ska förstås inte tvättas på högre temperatur än nödvändigt.

Men jag skulle också vilja ha en märkning med maximal tvättemperetur som plagget (eller bäddmadrassen eller vad den nu må vara, för den delen) kan tåla vid enstaka tillfällen. Vid kräksjuka och liknande vill man kunna tvätta på så hög temperatur som möjligt. Med många bomullstextilier vågar jag ändå chansa på att köra i 60 grader – men skulle de kanske gå att köra i 95? Och hur är det med andra material?

Allra helst skulle jag vilja ha ännu utförligare information: en kortfattad beskrivning av vad som händer om jag kör på varmare än angiven (max)temperatur. Krymper plagget? Smälter? Förstör tvättmaskinen? (Det vore egentligen det enda som vore riktigt illa.) Tappar formen? Eller bara slits fortare?

Och självklart är det då jag som tar risken att förstörta plagget – jag inser att jag inte kan komma tillbaka och klaga om det påverkats negativt. Den risken kan jag leva med när jag ska tvätta kräksjukekläder.

Dagens tacksamheter

  • Modern sjukvård
  • Egen tvättmaskin

Hemgjort smuts räddar dagen

Vi har fått hem minstingen igen. Han är för frisk för att vara kvar på sjukhuset. Frisk nog att äta mat, och frisk nog att ha fått tillbaka sitt jäkla 2½-årshumör ;-)

På väg till bilen när vi skulle hem gick vi förbi ett gatukök. Han ville ha en korv med bröd. Och det känns så bra att han vill äta, och man vill så gärna uppmuntra ätandet i sig, att det känns värt det, även om han bara åt två tuggor.

Hemma har han blivit tvärilsk över småsaker, som krävt stor kreativitet att avstyra. Han ville inte tvätta händerna före maten (vilket känns extra angeläget när han precis varit magsjuk och legat inlagd och därefter lekt en lång stund på en lekplats. Så han blev fruktansvärt ilsk och rusade ut och stod där ute i blåsten en lång stund, för han ville vara smutsig. Det jag lyckades avstyra det med var att smutsa ner hans händer igen – med det som fanns lätt tillhands framme i köket: rapsolja och rågmjöl. Med rejält solkiga händer kunde han sedan glad i hågen gå och sätta sig och äta med god aptit.

Nån timme senare ville han absolut inte bli av med det ännu ganska lösa bajs som baken då var full av. Han skrek och slogs och hade sig när pappa försökte duscha honom – han skulle ha kvar bajset! (Och nej, det är inte första gången – den striden har vi haft många gånger – men det här var en av de värre.) Men så slogs jag av att fortsätta på samma tema och föreslog att jag skulle blanda till lite nytt bajs i en bytta åt honom, som han kunde gegga med. Och det gick hem, han lugnade ner sig. När jag väl hade blandat gegg av – återigen – rapsolja och rågmjöl, samt dessutom kakao och couscous, till en brun sörja, så hade intresset för bajset falnat.

Nå. Det är skönt att ha honom tillbaka i ”rätt” skick :-) Nu känner jag igen honom.

Ynk

Litet ynk som ligger i sjukhussängen. Alldeles kraftlös. Orkar inte prata. Sedan orkar han prata lite. Men det är inget gry i honom. Ingen ork, ingen energi. Inget trams, inget bus.

Är det verkligen min unge?

Han får sitta i min famn en stund.

Han blir ruskigt ledsen när vi måste åka hem igen. ”Vi måste åka hem nu, för jag är jättefrisk”, säger han. Jag lämnar min kofta hos honom, för att han ska ha något som luktar mamma.

Det gör ont i hjärtat. Och det är svårt att inte oroa sig. Men han har pappa hos sig. Och pappa är ärligt talat ett bättre stöd än jag i sådana situationer.

Dripp dropp

Kräk och diarrér i två dygn.

Bara fått i sig lite saft och vatten och ytterst ytterst lite nyponsoppa.

Alltmer kraftlös och sovande och kontaktlös.

Nu ligger han inlagd och med dropp, med pappa vid sin sida.

Det ska nog ordna sig – väl? Nojmamma har ibland svårt att låta bli katastroftankarna helt.

Men enligt pappautsago var han tapper när droppet sattes och har börjat snurra håret igen. Vilket nog är ett gott tecken.

Kräk och skit

Jag undrar hur det egentligen är tänkt, det här med vätskeersättning? Är det en sån där sak som uppfunnits för att göra narr av föräldrar? Eller finns det barn som faktiskt accepterar att få i sig det?

Alltså, jag vet ju hur det smakar. Jag begriper att han inte vill ha det. Men likväl måste man försöka. Speciellt när han inte fått behålla något mer än lite saft senaste dygnet och inte kissat nåt märkbart. Då måste man försöka. Trots att han vägrar. Kniper ihop munnen och vänder huvet åt ett annat håll. Biter pappa. Spottar ut och fräser när vi försöker hälla i honom det i alla fall. Nä, han får inte i sig nåt av det. Och han blir bara argare. Han vägrar dessutom både majsvälling och buljong, och efter försöken med allt detta vill han inte ha saft heller längre.

Vi har viljestarka barn. Det är förstås i grunden bra. Sjuklingen är drygt 2,5 år, och för tillfället ägnar han mycket energi åt att utryck sin vilja och åt att vilja tvärtom mot oss andra. Och har han bestämt sig så är han envis som synden. (Hmm… jag känner igen det från vad jag hört om någon annan som liten.) Så när han bestämt sig för att han inte ska dricka eller smaka nåt mer, då finns det ingen möjlighet. Inte ens med all föräldraenvisbestämdhet i världen. Sjukeländigheten rår inte på viljestyrkan. (Och det är väl säkert ett gott tecken?)

”Ni måste få i honom vätskeersättning, minst två skedar var femte minut”, säger sjukvårdsupplysningen.

Hur i helvete då?

Jag gissar på att de sitter och ger detta råd – nej, ger denna order – flera gånger dagligen. Lyckas andra föräldrar med detta? Är det bara våra ungar som är viljestarka och envisa och avskyr vätskeersättning till den milda grad att de aldrig skulle gå med på det? Eller sitter alla småbarnsföräldrar i samma båt, med samma dåliga samvete över att just de inte lyckas lirka i sinna ungar detta livsavgörande elixir? Har sjukvårdsupplysningsmänniskorna själva smakat skiten?

”Om han inte dricker och inte kissat på 6-7 timmar så måste ni åka in.”

Själv vill han bara sova. Skriker och vill inte åka till sjukhuset. Vi får följa med båda föräldrar för att kunna få dit vår rejält sjuke men ilsket protesterande lillplutt, som dessutom fått för sig att sjukhuset är farligt för att det ska komma lastbilar med blinkande lampor och köra bort hel sjukhusbygget. (För ovanlighetens skull finns det barnvakt hemma – tack och lov! – så storebror kan få fortsätta sova.)

På akuten, vid midnatt, trugar de med glasspinne. Han vägrar förstås. Men läkaren bedömer att han inte tillräckligt illa däran för att behöva stanna. Vi får lov att åka hem och sova, men ska återkomma imorgon (idag) om han fortfarande inte dricker etc.

Efter ytterligare kräkning och diarré strax efter hemkomsten sover han nu. Och har faktiskt druckit lite vatten, flera gånger om, och fått behålla det.

Och ja – Earth Hour? Vi släckte ner. Hade levande ljus. Hade TV:n på som distraktion för sjukling och uttråkad storebror. Och kämpade som värst med att försöka få i sjuklingen någon sorts vätska.

Annorlunda

Jag ska snart gå och lägga mig. Har tagit en dusch och gick nyss upp för att ta på mig pyjamas.

Tack och lov.
Inget yl och inga spyor.
En lugnt sovande femåring.

Hur man än gör så är det fel

Jag velade som en galning igårkväll. Stanna hemma en dag till eller gå och jobba?

Simon har inte kräkts sedan kl 6 igårmorse och är helt klart på bättringsvägen. Ingen av oss andra har blivit sjuk (än, peppar peppar).

Vi vill ju gärna fortsätta att hålla isär barnen i möjligaste mån, tills smittrisken är över, för att lillebror ska slippa kräksjuka. Och jag vill inte smitta ner kollegorna.

Samtidigt har jag inget legitimt skäl att stanna hemma. Att plocka fp för Simon så där mitti alltihopa riskerar att strula till det med jobbets byråkrati (”max tre perioder per år!”) och semester vill man inte slösa… Och hur gör vi om vi åker på en kräksjukeomgång till sedan?

Val mellan att göra det som känns vettigt och det som samhällets regler tycks förorda.
Hur man än gör så känns det som fel val

Nå, jag stannade i alla fall hemma.

Nu går jag och undrar när vi vågar tro att faran är över. Tidigast imorgon bitti, antar jag… Tills dess ska jag väl vara beredd på att någon börjar spy…?

Klagan

Jag skulle ju börja jobba på riktigt den här veckan!
En dag fick jag – och sedan kom det här
Blääääääääääääääääääääääääääääääääääääää

[Gammalt & blandat]

Det är skönt att inte vara gravid.
Det kände jag väääldigt snabbt efter förlossningen.
Nog för att det är jobbigt med bebis, på en massa vis. Men det är himla skönt att slippa vara gravid.

Och väldigt snabbt infann sig en annan känsla. En känsla av att vi på ett helt annat sätt var en komplett familj. Inte bara ”nu har vi fått barn”, utan ”nu är vi en familj – det här är vår familj”. En helt annan känsla av att nu var vi klara med det här och kunde blicka framåt. En bra känsla

Fler barn blir det inte. Och om jag nånsin skulle tvivla – vilket jag inte gör – så räcker det att slänga in lite sjukdom för att tydliggöra. Jag vill INTE hantera tre kräksjuka barn och vara sjuk själv. Aldrig.