Tag Archives: politik

Håll isär olika, är ni bussiga!

Tågstationen i kommunen, tidigt på morgonen. Någon delar ut flygblad. Jag tar emot en lapp.

Det visar sig handla om politik. Ekonomi, skolor, vård etc – och en önskan om regeringsskifte. Lappen är ”undertecknad” av, eller har loggor för, Socialdemokraterna och IF Metall.

Det där har jag väldigt svårt för. Visst, det är inget konstigt att ett parti och ett fack kan ha väldigt lika åsikter och har det i det här fallet. Jag har inga problem med att fack och parti kan samarbeta i enskilda frågor, typ skriva på en debattartikel gemensamt. Men ändå: partipolitik och facklig verksamhet är, och måste vara, skilda saker. Att ett fackförbund och ett politiskt parti gemensamt tar fram och gemensamt undertecknar valmaterial som sprids till allmänheten inför ett kommande riksdagsval… det får mig väldigt anti.

Tyvärr. Dåligt drag.

Detta märkliga förakt mot människor som arbetar med att förbättra världen och vill göra skillnad

Läser det här inlägget och bli så irriterad:

Länsstyrelsen eller myndigheterna kommer aldrig hjälpa mig, deras enda intresse är sina egna agendor och att säkerställa sina egna löner, inkomster och karriärer. Detta gäller alla inom staten. Egenintresset kommer alltid först, oavsett vad som sägs utåt.

FEL FEL FEL.

Man väljer inte att jobba inom länsstyrelsen eller andra myndigheter för att tjäna pengar eller göra karriär. Det finns inget löneutrymme. Det finns inga resurser. Det finns ständigt för mycket att göra och för lite tid och för lite resurser. Man skulle aldrig lyckas hålla igång verksamheten på den nivå man gör om det inte vore för att väldigt väldigt många av dem som arbetar där drivs av en inre övertygelse och en stark vilja att göra världen bättre.

För sin egen hälsas skull borde många statliga tjänstemän jobba mindre, ta saker mindre allvarligt, men det är svårt när man känner det som ett kall att bevara hotade arter, minska människors negativa påverkan på havet eller hindra farliga kemikalier att hamna i vårt dricksvatten – för att ta några exempel. För man inser att om inte man själv gör lite mer så kommer ingen annan att göra det i ens ställe. Och ofta känner man frustration över hur lite det går att åstadkomma, för man har kunskapen men inte de juridiska eller ekonomiska medel som behövs för att åstadkomma den förändring man ser skulle behövas, men man försöker göra det bästa av situationen – i alla fall så länge man orkar och inte hunnit bli för bitter över hur lite som går att åstadkomma.

De människor som jobbar på våra myndigheter är ofta de människor som redan i sin ungdom brann för att förändra världen, som hade detta som mål och mening (istället för att bara hoppas på vilket jobb som helst för sin försörjning eller ett jobb med mesta möjliga lön), och som valde att ägna sitt liv åt att göra skillnad. Så man studerade ett antal år på universitetet, för att öka sin kunskap och för att skaffa den kompetens – formellt och praktiskt – för att kunna få jobba med detta. Och vill man förändra världen utifrån det system vi har, i det samhälle vi har, så är myndighetsvägen för många den logiska och möjliga vägen.

Självklart finns det andra vägar. En av dessa är förstås att försöka ändra förutsättningarna för samhället. Till exempel att försöka förbättra spelreglerna för dem som arbetar via myndighetsvärlden. Då satsar man istället på politiken. Om man till exempel tycker att det satsas för lite resurser på naturvård och för mycket på motorvägar, eller om man tycker att lagstiftningen inte ger det resultat man önskar.

De allra flesta politiker ägnar sig åt politik för att de vill förändra världen. Göra den bättre – utifrån sina uppfattningar. I det stora eller det lilla. Påverka. Göra något åt det som är fel, istället för att bara sitta och hoppas på att någon annan ska lösa det.

De allra flesta politiker ägnar sig åt politiken på fritiden. Något man ska hinna utöver allt annat. Något man tycker är så viktigt att man prioriterar bort annat, för att ha möjligheten att påverka lite.

Politiker och myndigheter är i de allra flesta fall i grunden människor som vill ta ansvar och förändra. Människor som vill ta ansvar både för sig själva och för andra. Människor som inte bara ser till sitt eget bästa utan faktiskt vill mer. Människor som tar itu med saker istället för att bara klaga inför grannen.

Ja, visst finns det undantag och skitstövlar. Men därifrån och till detta totala förakt mot människor som faktiskt är beredda att göra skillnad…

Suck.

Varför gör du så lite om du VET, statsministern?

Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.

Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen? Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar att den uppgivenheten i stor utsträckning kvarstår. Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver.

Ovanstående kan man läsa i en debattartikel i Sydsvenskan idag, angående Framtidskommissionens slutrapport, som nu publiceras. Debattartikeln är skriven av Pekka Mellergård som suttit med i kommissionen och som liksom flera av de andra deltagande är besviken.

Av citatet ovan kan man konstatera att det i alla fall inte är så att statsminister Fredrik Reinfeldt inte fattat allvaret. Han vet.

Intressant nog skiter han ändå i att agera.

Han, som sitter på den högsta politiska positionen i landet. Han, som verkligen har ett gigantiskt handlingsutrymme. Som har möjlighet att driva på, trycka på, föra upp frågan, i alla möjliga sammanhang. Som skulle kunna prata allvar med sina ministrar – och förmodligen även ställa ultimatum och byta ut, om han verkligen ville. Han, som förmodligen skulle ha landets främsta experter ståendes på rad för att komma in och förklara vad fan som måste göras så fort han ber dem (och många av dem har förmodligen försökt).

Men det gör han inte.

Det är extremt sällsynt att Reinfeldt pratar klimat. Och gör han det så är det ingen substans i det.

För övrigt så moderaterna fortfarande inte ens bemödat sig med att svara på Föräldravrålets klimatenkät. Och Reinfeldt har inte svarat på Föräldravrålets utmaning.

Så… Reinfeldt har fattat allvaret, men han sitter där och agerar bromskloss. Alltså får vi anta att han av någon anledning helt enkelt inte vill rädda klimatet? Eller?

Det sägs från alla möjliga håll, bland annat politiskt, att klimatet är vår tids största utmaning. Och nej, just det har jag nog inte hört Reinfeldt säga. Men ändå, om han nu insett allvaret, men tydligen inte tänker agera själv, hur kan han då välja att sitta kvar? Borde inte det självklara vara att lämna över till någon som verkar vilja göra något åt det här?

Reinfeldt, det är dags att börja omställningen – dags för lite radikala beslut!

Därför måste politikerna ge klimatet högsta prioritet

Idag länkar jag till Vrålbloggen:

Föräldravrålet vill att alla politiska partier ska prioritera klimatet högst av allt.

Är det verkligen vettigt? Är inte poängen med politik och politiska partier just att inte alla ska tycka likadant?

Visst är det så. Men vissa grundläggande saker ser nog de flesta av oss som självklara. Demokrati. Lika rösträtt för alla över en viss ålder, oavsett kön, ursprung och inkomst. Allas lika värde. Religionsfrihet (eller för den delen rätten till frihet från religion). Yttrandefrihet. Rätt och skyldighet att få en grundläggande skolutbildning. Förbud mot att döda andra människor. Och så vidare, saker som de allra allra flesta av oss anser vara självklara.

Och till den där listan med självklarheter – demokrati, rösträtt, lika värde, religionsfrihet, och så vidare – behöver vi lägga en sak till. En stor sak: att se till att människors påverkan på miljö och klimat blir så liten som möjligt.

Fortsättning i Vrålbloggen.



Julkort och nyårshälsningar

Vi skickar inte mycket julkort. Men några blir det, framför allt till gammeltanterna – alltså min mormor och min mans mormor och farmor. Di gamla tanterna blir ju så glada när det kommer nåt från barnbarnsbarnen :-) Och barnen tycker att det ska vara julkort till mormor och morfar och farmor och farfar och kusinerna också. Och ibland skickar de till någon kompis också. Men mer än så blir det inte.

Årets julkort gjorde vi genom att klistra gamla julbokmärken, som jag hittat i någon gömma från min barndom, på färgad kartong.

Nu har jag däremot skickat nyårshälsningar till våra riksdagspolitiker:

Med en stark önskan att ni gör klimatet till första prioritet från 2013 och framåt.

Du kan också skicka ett sådant nyårskort till politikerna, från Föräldravrålets webbsida.

Varför listar inte föräldravrålet konkreta saker var och en kan göra?

För det är inte syftet med det här uppropet. Det finns hur många ställen (webbsidor, broschyrer och andra informationskanaler) som helst som förmedlar detta, både som listor och på andra sätt. Många med engagemang för miljön gör redan många av dessa sakerna. Andra gör dem inte – fö att det av olika skäl är för svårt rent praktiskt, där de bor eller på annat vis. Och en del känner att det inte tjänar något till att försöka med småsaker när andra (inklusive många politiker) skiter i det.

Men som sagt var, listorna över vad var och en kan och bör göra finns på andra ställen. Syftet med Föräldravrålet är inte att informera allmänheten om vad allmänheten kan göra, utan att informera politiker och liknande om att många vill att de ska prioritera annorlunda, och därmed är också ett steg att få så många som möjligt av ”allmänheten” som sympatiserar med detta, att hitta Föräldravrålet och skriva på.

Därför fokuserar listan under 10 saker du kan göra på hur man kan hjälpa till att sprida uppropet

Självklart ska inte politikerna göra allt – men vi behöver dem också

Varför ska vi lasta över det här på politikerna? Vi måste ta vårt eget ansvar och göra rätt i våra egna liv – äta mindre kött, sluta köra bil och resa till Thailand.

Det är en typ av diskussioner som uppstår kopplat till Föräldravrålet.

Och ja, självklart måste vi göra vad vi kan själva också. Min gissning är att allas om varit med och startat Föräldravrålet gör det. Jag gör det i alla fall, utan att bli extrem.

Men vi kan inte åstadkomma all förändring själva. Grundläggande strukturer och förutsättningar, som har stor påverkan på klimatet, styrs av politik, av demokratiska beslut. Och där behövs en långsiktighet som vi inte kan åstadkomma som enskilda konsumenter. Dessutom påverkar dessa strukturer hur lätt eller svårt det är att göra ”rätt” själv, och därmed hur många som faktiskt gör det.

Men det är ju samtidigt intressant att stöta på detta argument – för det är betydligt vanligare att folk säger motsatsen: Det där kan inte vi lösa, det måste politikerna göra.

Sanningen är ju förstås att båda delarna är nödvändiga.

Dags för en samlingsregering?

Handelsministern är beredd till ”fullskaligt krig” för snuset.

Anders Borg är beredd att prata hur många timmar som helst för bankregler.

Men ingen tar strid för klimatet? Den stora ekologiska krisen, vår tids ödesfråga, som kräver helt nya lösningar, en omställning av vårt samhälle?

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det är därför vi behöver Föräldravrålet. Föräldravrålet talar om för politiker och andra att vi vill att ni ska prioritera detta. Ni har vårt mandat.

Rädda klimatet! Offra inte våra barn!

Jag är arg. Klimatet förändras. Ja, det händer nu. Det är inget som kanske händer i en fjärran framtid, det är något som har börjat hända redan nu.

Om vi ska kunna hindra att det blir riktigt katastrofalt för våra barn så måste det till stora förändringar NU. Genast. Det krävs ett antal stora, viktiga och svåra beslut NU. Klimatproblemen måste prioriteras högst av allt.

Men politikerna tar inte de beslut som behövs. De skyller på att politiker i andra länder inte gör det. Tycker någon annan borde gå före. Tycker det är för dyrt.

Alla experter säger att det är mycket mycket dyrare att låta bli!

Och det är våra barn ni offrar när ni inte visar mod och inte vågar låta det kosta lite.

Det gör mig frustrerad. Jag känner mig maktlös, för även om jag gör en massa – äter mindre kött, åker tåg istället för bil, köper mindre nytt, och så vidare – så räcker inte det. Det behövs mycket mer. Det gör mig ledsen att de som har möjligheten att ta de viktiga besluten inte gör det.

Men det gör mig också arg. Och arg är en bra känsla, för den kan leda till något konstruktivt.

Och jag är inte ensam om att vara arg. Vi är många föräldrar som är arga. Och mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, lärare och förskollärare, faddrar och goda grannar och vuxna vänner till barn. Vi är många som bryr oss om våra barns framtid.

Därför startar nu Föräldravrålet.

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa.

Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Är du också arg? Eller frustrerad, eller mest ledsen? Vill du också tala om för politikerna att nu, nu är det dags att göra något?

Kliv ur maktlösheten. Skriv på uppropet på www.foraldravralet.se

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa. Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Tiden rinner ut för Doha

Precis som den rann ut för Köpenhamn och för Durban.

Och jag fattar inte.

Jag fattar inte att man fortsätter på den här modellen. Varje år träffas man under två veckors tid (varav de ”viktiga”, de som faktiskt har mandat att ta beslut etc bara är med en knapp vecka). Och så talar alla om vad de tycker, en gång till. Precis som förra året. Alla de rika talar om varför de minsann inte ska behöva göra mest, en gång till. De allra flesta talar om att om inte ni tänker vara bättre än oss, så tänker vi göra nästan inget alls. Vissa länder (Kina, Japan och USA säger TV-skärmen på tåget just nu) fortsätter att ”blockera” nya avtal. Och sedan åker alla hem igen.

För att sedan ses igen nästa år igen. Same procedure as last year. (Nej, ”Grevinnan och betjänten” är inte kul. Det är inte det här heller. Det här är lika sorgligt som den stackars fulla betjänten…)

Varför fortsätter man att göra på det här sättet? Det funkar ju inte! Borde det inte vara ganska uppenbart vid det här laget?

Vid vilka andra riktigt allvarliga kriser agerar man på det sättet? Inga! Har man en allvarlig, galopperande kris av det här slaget så stänger man in sig och pratar klart tills man har en lösning. Och det är Anders Borg beredd att göra när det handlar om bankernas villkor i EU. Men är våra beslutsfattare (i Sverige och resten av världen) beredda att göra det när det kommer till klimatkrisen och den ekologiska krisen?

Problemen försvinner inte för att man går hem och firar jul, eller för att mötestiderna i Doha är slut. Problemen stannar inte ens kvar på samma nivå tills ni träffas igen om ett år. De hinner accelerera en bra bit till.

Hur länge tänker ni, världens ledare, låta detta pågå? Hur länge tänker ni skjuta problemen på framtiden, igen och igen, istället för att fortsätta tills dess ni är klara?

Och om det nu är så att vissa länder vägrar: visa då att ni kan. Gör nåt! Må vara att det inte räcker för klimatet om inte de är med. Men börja ni, utan dem. Istället för att använda dem som en ursäkt för att inte göra.