Tag Archives: rakning

Klassisk skönhet och tidlösa ideal…?

En kompis tipsade mig om den här bilden, apropå den pågående håriarmhålornadebatten.

Sophia-Loren-227x300

En klassisk skönhet. Eller?

Men uppenbarligen finns det många som skulle tycka hon var äcklig, det finns män som säger att om det var deras flickvän så skulle de slå henne, det finns de som skulle önska henne död, och massor med människor som skulle säga att ingen skulle vilja ha sex med henne.

Bara för det där håret.

Märkligt, tycker jag.

Om du inte hört det redan, tycker jag du ska lyssna på Tankesmedjans kartläggning.

(Bilden lånad från http://kuriosapaviljongen.blogspot.se)

Att det ska vara så svårt att fatta!

Det handlar inte om att vi menar att alla ska vara orakade. Det handlar om att vi menar att det ska vara upp till var och en, och att var och en har rätt att bestämma över sig själv och sin kropp.

Det handlar inte om att vi vill hindra någon från att ha en åsikt. Det handlar om att yttrandefrihet inte betyder rätt att mobba, trakassera eller trycka ner den som valt att gå sin egen väg. Att det inte är okej att kalla någon äcklig bara för att hen inte anpassar sig till rådande ideal eller omgivningens krav.

Det handlar inte om vad som är naturligt eller onaturligt. Det handlar om vad olika personer trivs med, mår bra av, prioriterar, hur olika personer vill leva.

Det handlar inte om att tvinga någon att vara på ett visst sätt. Det handlar om allas rätt att vara sig själva, så länge det inte skadar någon annan. Att respektera att människor kan tycka och vara olika, och att det finns flera olika “rätt”. Att visa respekt för varandras olikheter.

Oavsett om det handlar om rakat eller orakat, rosa eller blått, dans eller fotboll, matlagning eller bilmek. Eller nåt helt annat.

Min håriga armhåla

Jag såg tjejen i Melodifestivalen: den glada tjejen med en helt naturlig armhåla. Jag blev glad när jag såg henne. Så härligt, hon vågar vara sig själv och spontan fastän hon inte anpassat sig till en massa krav, var nog ungefär vad jag tänkte.

Tydligen tänkte en massa andra människor helt andra saker :-(

minharigaarmhala

Därför känner jag att jag för en gångs skull ska lägga upp en bild här i bloggen. (Och ser det märkligt ut så är det för att det faktiskt är första gången jag gör det.) Jag känner att det känns viktigt att jag flashar med min håriga armhåla. För att visa att det är så jag också se ut. För att stötta tjejen. För att bidra till att håriga armhålor syns oftare. Och för att det just nu känns som det mest konstruktiva jag kan åstadkomma.

(För den som vill läsa fler blogginlägg i ämnet, så kan man utöver Hannas även läsa Hannahs och Ladys Dahmers.

När blev normalt normalt?

Apropå Claras fina bilder på småpojkar i klänning, så grunnade jag på just det häromdagen: När blev olika saker som betraktas som normala idag normala?

Att småpojkar har klänning var ju som sagt normalt i början av förra seklet. Så – när blev det normala att småpojkar skulle ha byxor och absolut inte klänning?

När blev det normalt att raka armhålorna?

Och när slog egentligen det bisarra till att all kroppsbehåring (alltså allt utom längst opp på huvudet) blev “fult”? (För det märkte jag aldrig ens när det hände… och jag har ännu bara stött på det i diskussioner på nätet.)

För att nu bara ta några exempel.

(Min poäng är att det som betraktas som “normalt” inte alls behöver vara särskilt gamla fenomen.)

Smink och rakning

Jag fick mitt första smink i julklapp, av mamma. Jag kan kanske ha varit 14 eller 15 år. Det var många små paket, med en liten penna eller mascara eller annat i varje paket.

Jag hade inte önskat mig det. Inte väntat mig det heller. Jag blev förvånad. Eller kanske mer förbryllad. Och besviken. Inte besviken som i principiellt eller så. Utan besviken på det sätt man blir när man får saker man bara inte är intresserad av, när man inser att man kunde fått något annat istället. Meningslösa saker som man ska låtsas bli glad över.

De låg länge oanvända. Jag sminkade mig inte, jag hade inget intresse av att sminka mig, jag förstod inte alls poängen.

Det som slutligen tvingade mig att börja var dansföreställningar. Skulle man stå på scen behövde man smink. (Och ja, det är helt riktigt – i stark scenbelysning blir man ruskigt blek utan smink.)

Jag erkände som det var: jag kunde inte sminka mig. Alls. Hade inte den blekaste aning om hur man gjorde. Det kändes pinsamt, men jag erkände.

Helt uppenbart trodde man mig inte ändå. Det verkade som att det var något många sa – som en ursäkt för att man inte tyckte man var bra på det – men ingen kunde verkligen tro på att jag inte kunde för att jag aldrig hade sminkat mig.

Till slut lärde jag mig i alla fall. Med tiden blev jag så bekväm att jag faktiskt sminkade mig ibland privat också – i alla fall enstaka gånger till fest.

Med tiden lärde jag mig till och med att våga leka, och ritade stjärnor och månar med kajal i ansiktet.

Allt det där är länge sedan nu. I samband med senaste graviditeten slängde jag allt kvarvarande smink – det var ändå ett antal år sedan jag senast använt något av det. Och fortfarande fanns mina första kajaler och ögonskuggspennor kvar (men mascara har jag nog gjort av med ett par-tre stycken).

Rakning är ungefär samma historia. Jag fick en rakapparat, typ i födelsedagspresent. Senare än sminket, tror jag. Jag hade inte önskat mig, ville inte ha, såg ingen poäng med. Den blev liggande. Min två år yngre kusin fick syn på den någon gång när hon hälsade på och undrade om hon kunde få låna den. Visst. Jag använde ju inte den.

Jag tror att det även i det fallet slutligen var scenframträdanden som fick mig att börja. Man står inte på scen i ärmlös dansdräkt med stora tofsar i armhålorna (om man inte har en särskild agenda). Fast under lång tid nöjde jag mig för det mesta med att klippa håret i armhålorna (inte raka).

Och ja, under någar år hände det faktiskt att jag rakade framsidan på smalbenen, och ibland bikinilinjen.

Min första rakapparat skrotades för ett par år sedan. Jag tröttnade på att batteriluckan var trasig och måste hållas fast med handen.

Numera rakar jag armhålorna enstaka gånger då och då. Sällan jag orkar bry mig… Men ja, nu när sommarklänningarna åker fram så gör jag ett halvhjärtat försök. I ärmlösa kläder trivs jag bättre utan alltför mycket hår under armarna. Men de flesta skulle säkert fortfarande tycka att det är alldeles för mycket hår kvar ;-)

Äckligt!

Olika människor tycker olika saker är äckliga.

Jag tycker smält ost är äckligt. Och bruna bönor. (Fast det får man inte tycka – man får inte tycka att mat är äcklig. Eller i alla fall inte säga det. Speciellt inte som småbarnsförälder. Barn ska lära sig att inte säga att mat är äcklig. Det är i alla fall den gängse uppfattningen. Men det skiter jag i, mina barn får gärna säga att mat är äcklig om det är vad de tycker.)

Jag tycker också att det äckligt när det inte är spolat på toaletten; när man lyfter på locket på en offentlig toalett eller en på jobbet för att man behöver använda den, och så flyter det omkring en annan människas bajs.

En del människor tycker tydligen att det är äckligt att andra människor har hår. Ja, det beror ju på var det sitter, men uppenbarligen finns det gott om människor som tycker att det är äckligt att kvinnor har hår till exempel på armar och ben och i armhålor. Vilket är väldigt märkligt, för det har ju alla (som hunnit nå någorlunda vuxen ålder), i alla fall innan de gjort en aktiv insats för att ta bort. Håret fyller ju dessutom en funktion, och ärligt talat borde det i praktiken bli äckligare om man tar bort håret.

Men visst, folk får tycka som de vill. Jag får tycka att smält ost är äckligt, andra får tycka att hår på benen är äckligt.

Problemet är bara att de försöker pracka på åsikten på andra och göra en norm av den, istället för att låta var och en ha sin åsikt och göra på sitt vis.

Jag vill inte ha smält ost på min pizza. Jag förväntar mig inte för den skull att andra ska avstå från ost på pizzan. Men de som tycker det är äckligt med håriga ben verkar tycka att jag – eller ja, kvinnor överlag – ska raka benen för deras skull, eller annars inte visa våra ben.

Den inställningen till andra människor tycker jag är… äcklig.

(För övrigt är mina ben rejält håriga.)

_______________________________________

För den som missat bakgrunden och vill läsa lite av nätstriderna som är orsaken till detta inlägg:

Lady Dahmers första inlägg (och nästan vartenda inlägg i bloggen därefter handlar om ämnet)

Tävlingens modebloggare

Aftonbladets artikel (snabbsammanfattning)