Vissa saker tar sanslöst lång tid innan de faller på plats och man fattar.
Jag går inte i kjol eller klänning så väldigt ofta. Jag trivs i klänning, samtidigt som jag ofta tycker det är opraktiskt.
Däremot går jag i tunika desto oftare. Det är en praktisk lösning: tunika i kombination med byxor ger mig ganska mycket av fördelar med både klänningen och byxorna. Men byxor är liksom min standardklädsel; klänning använder jag när jag av någäon anledning extra gärna vill det.
För egentligen kan jag ju välja vilket jag vill. Välja fritt. Ingen tycker det är konstigt oavsett vilket jag väljer.
Detta vet jag. Men ändå faller inte vidden av det på plats.
Inte förrän idag.
Conchita Wurst har stor del i det. Fast det behövdes att jag skrev gårdagens text för att det skulle börja falla på plats. Hennes val att gå i klänning gör så fruktansvärt många människor upprörda. För ett enkelt klädesplagg! Hade hon gått i byxor hade sannolikt skägget betytt mycket mindre. (Ja, jag vet att jag förenklar en aning – men ändå.)
Och idag har jag träffat en person där valet att gå i kjol är något jag trots allt noterar, det vill säga det passerar mig inte obemärkt förbi, som en ickefråga. Och även om jag för min del blir glad, så inser jag dels att många förmodligen reagerar på ett annat sätt – och att väldigt få inte alls noterar det.
Och då faller det plötsligt på plats hos mig: i det här fallet är det jag som är priviligierad. Det är jag som har privilegiet att verkligen fritt kunna välja, och ingen kommer egentligen att bry sig om ifall jag har byxor, kjol eller klänning eller allt på en gång.
(Och kanske känner jag därmed på ett sätt ännu mindre behov av att faktiskt ha det ena eller andra?)
Men kan ju tycka att jag borde ha fattat det här för länge sedan. Jag har ju trots allt två pojkar som båda periodvis velat gå i kjol och klänning, jag har som förälder möts av skeptiska tankar och jag har märkt hur mina barn succesivt påverkats av omgivningen. Men ändå har liksom tioöringen inte riktigt trillat ner.
Förrän nu.
Innan jag hinner posta det här står jag sedan på busshållplatsen och drabbas av ytterligare en dimension av det här: Jag har ändå också varit där. Jag har också klätt mig i klänningar som lett till mängder av ifrågasättanden och kommentarer. Bara för att det var fel sorts klänningar vid tiden. Klänningar jag själv skapade när jag var 12-13-14-15 år och som tillhörde en annan smak och en annan tid.
Så tunn är gränsen mellan accepterat och ifrågasatt. För en så enkel sak som kläder – som egentligen ingen annan än bäraren borde bry sig om.