Tag Archives: värderingar

I en tid när självklarheter har blivit för politiska

När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.

Men det var då.

Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en “opolitisk” förening.

Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt?

Jag längtar efter att få rensa ut och komma ifatt. Sortera mappar och filer och mejl, få undan, stryka av på listor. Behöver få göra det för att liksom komma i fas med mig själv jobbmässigt och få energi till nya projekt, hitta kreativitet och kraft. Behöver kunna få släppa andra saker utan att de ska ligga kvar ogjorda efteråt.

Nämner detta för en kollega i en diskussion.

“Äsch, det är inte lönt, det finns aldrig någon möjlighet att få komma ifatt”, svarar hen.

Nä, det är väl kanske i någon mån sant. Det lämnas egentligen aldrig utrymme till det. Det förväntas ske magiskt, eller genom att folk lär sig ignorera själens signaler och strunta i att detta skulle behövas. Eller genom att folk trycker på den stora delete-knappen som tar bort allt allt allt. Eller genom att datorn kraschar.

Eller genom att människorna kraschar…

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt? Fastän folk går sönder av det, känslomässigt och mentalt? Är det verkligen värt det, värt det lidande det orsakar och de pengar det kostar i sjukskrivningar och rehabiliteringar och andra sorters förluster?

Det är ett evigt tjat i olika sammanhang om att det behövs fler jobb. Men om vi bara byggde in tid nog för att rensa och komma ifatt och inte skjuta upp till efter pensionen eller döden åt andra stackare att ta hand om, och sedan fördelade det arbete som behöver göras men som vi som har anställning inte hinner för att vi faktiskt ska kunna hinna rensa och komma ikapp och inte fylla hjärnan och datorn med sånt som borde slängas i en papperskorg mellan de personer som inte har anställning, så skulle vi ha löst arbetslösheten. – Och då är det ju ändå så att det finns ytterligare en väldig massa saker som behöver göras.

Det är inte fråga om tid. Det är fråga om värderingar och om hur den ekonomiska religionen och moralen ser ut.

Personligheten tycker jag att en del av de där förutsättningarna borde byggas om. För så här kan vi ju inte ha det.

Att vänja barnen vid att tänka “miljö” är inte konstigare än att hela familjen åker folkrace

Jag läser Marias inlägg “Härda ungarna?” och tänker på alla kommentarer som kommer i olika sammanhang om att man inte ska oroa barnen, inte tynga dem med miljöproblemen, ta det senare och inte nu.

Själv tycker jag att rakhet och ärlighet är det enda som är vettigt gentemot barnen.

Det betyder inte att jag skrämmer upp dem med djupgående analyser av IPCC:s rapporter eller långa redogörelser av hur det kan komma att bli när de blivit vuxna. Lika lite som ärlighet betyder att man kliver fram till någon om är tjock på gatan och talar om att hen är tjock.

Ärlighet är att prata med barnen om det som är relevant för livet omkring en. Att förklara varför man väljer bort vissa sorters mat. Att förklara att det finns problem i världen som beror på att en del människor inte bryr sig tillräckligt mycket om hur det de gör påverkar resten av världen. (Nej, du behöver inte oroa dig, jag låter inte lika krånglig när jag pratar med barnen.)

Det finns orättvisor, krig, miljöförstöring och andra problem i världen. Det finns inget sätt att vara en ansvarstagande förälder utan att prata om detta med barnen. Hur man gör det, när man gör det och så vidare beror på hur man själv fungerar, hur barnet fungerar och när tillfällena dyker upp: när de hört nåt på radio, läst nåt i tidningen eller någon har sagt något. Eller de bara själva börjat fundera på nåt. Lämpliga tillfällen dyker upp och man får använda dem. Dyker de inte upp får man uppfinna dem. Men man måste prata om dem. Att sopa dem under mattan och låtsas att de inte finns är att inte ta sitt ansvar som förälder, för som förälder måste man förklara och förbereda barnen på “världen utanför”.

Men det behöver inte vara stort och dramatiskt. Man behöver inte göra en stor sak av det. Man kan förklara på sätt som inte ger katastroftankar eller ens stor oro – man kan förklara på sätt som mer ger ett allmänt konstaterande av sakernas natur. (Trots att jag pratar med mina barn om den här sortens saker, så är det inte sånt som dyker upp som de är oroliga för – de oroar sig för mer närliggande saker, som att katterna ska dö.)

Det är inte konstigare att prata om världen som något som förändras med tiden än att prata om världen som något statiskt oföränderligt.

Det är inte konstigare för ett barn att ha en tillvaro där miljöaspekter är en väsentlig del av tillvaron än att leva i en familj där mycket kretsar kring folkrace, simning eller teater.

Och det är, tycker jag, en självklarhet att barnen är med i de diskussioner som förs, om världen och politik och annat – på sin nivå. Det är inte vettigt att stänga av barnen från allting av vikt som vi vuxna pratar om. Det är inte vettigt att stänga av barnen från det vi vuxna bryr oss om och tänker på. – Hur ska de för övrigt i så fall känna att de ska kunna berätta för oss om det de tänker på?

Och de behöver också se att vi försöker leva som vi lär (och att vi också misslyckas ibland). Och att mina barn försöker tänka miljö, utifrån sina nivåer, är inte konstigare än att de anammar kläd- eller musikstil från föräldrarna (och det kan mycket väl komma revolt en vacker dag också). Att skicka med sina barn värderingar är självklart och oundvikligt.

Dessutom är det lättare att lära sig att göra rätt från början än att lära om när man blivit vuxen. (Och gud så irriterande att behöva lära om det som någon lärt en fel om någon gjort det “av välvilja”!) Att knuffa barnen i rätt riktning redan från början, genom de val och möjligheter som står till buds hemma, är väl också att betrakta som en form av “nudging“.

Därför har jag tänkt skaffa hem en kokbok med klimatvettiga matrecept. För jag tänker att om det är en av de kokböcker som står till buds här hemma att hämta recept och inspiration ifrån, så är det en hjälp för nioåringen att hitta bra idéer och ett sätt för detta att bara vara en helt vanlig och normal del av hans vardag. (Ja, han läser kokböcker och letar recept och vill välja vad vi ska laga.) Helt enkelt “inget konstigt alls”.

 

Tidigare ikväll sa för övrigt fyraåringen: “När jag blir nio år ska jag också samla pantflaskor!”

Tankar om begagnat

En av mina största miljöinsatser på sistone är nog att jag skaffat ett tradera-konto. Tidigare har jag ibland letat saker på tradera, och ibland tipsat min man (som haft konto länge) om saker. Men jag har inte haft möjlighet att lägga saker i en minneslista och hålla koll. Och förstås inte haft möjlighet att handla.

Det där med att ta första steget är ju som bekant ofta svårast. Orka. Våga. Och när man väl kommit så långt måste man både vara byråkrat (godkänna villkor) och vara kreativ (hitta på alias och lösenord och så vidare). Å andra sidan, när man väl tagit det där steget så visar det sig oftast att det inte var så svårt ;-)

Det är förstås inte bra i sig att “konsumera”, alltså köpa saker. Att handla på tradera är ingen miljöinsats i sig. En miljöinsats blir det när jag handlar begagnat istället för att handla nytt. Eller för den delen om jag förhindrar att fullt fungerande saker kasseras. Och möjligen också genom att ju fler vi är som handlar begagnat, desto högre blir värdet på begagnade saker, i de direkta pengar som betalas för sakerna (fast också i form av en allmän statushöjning eller normalisering).

Det där har jag för övrigt funderat på… Det normala är ju att begagnade saker är billigare än nya. Eller, så är jag van att se det. Jag har sett “billigheten” som ett argument för att köpa begagnat – eller i alla fall en bonus. Men är det egentligen självklart att det begagnade måste vara billigare? Det beror ju på om det finns andra mervärden i det begagnade som man är beredd att betala för.

Jag har insett det nu, när jag budar hem kommande julklappar från tradera: det har ett egenvärde för mig att sakerna är begagnade. Nya saker kan jag nämligen inte med gott samvete köpa utan mycket goda skäl. Begagnade saker – speciellt när det rör sig om så gott som outslitliga saker, som alltså både haft ett “liv” innan jag köpte dem, och som fortfarande duger att sälja vidare igen när de inte behövs här längre – har alltså ett mervärde, som innebär att det på något vis faktiskt kan vara okej att betala mer för dem än för något motsvarande nytt. Det är en intressant insikt.

Det är över huvud taget intressant att fundera på saker och deras värde i ett längre perspektiv. De saker vi skaffar nu, när världen fortfarande har “oljeslavar”, vilka av dem kommer att vara värdefullast när läget förändras om några decennier? Vad kommer att vara hårdvaluta? Tyvärr ger det också lite andra tankar: Är det bättre, ur eget personligt hänseende, att hamstra? Att inte sälja av? Att inte lämna elektronikskrot till återvinningen, utan behålla det som reservdelsbank? Ur själviskt hänseende är det kanske bättre? För planeten som helhet däremot sämre.

Och… i vanlig ordning är det väl så att de som skiter i andra och roffar åt sig kommer att vara de som står som vinnare. De som konsumerar hysteriskt kommer att ha fler saker när den riktiga ekologiska krisen kommer. Saker de kan sälja och använda. Åtminstone under förutsättning att det inte bara är billiga t-shirts från H&M de shoppat. Nå, att det är skitstövlarna som lyckas bäst har aldrig varit ett godtagbart skäl att vara en skitstövel. Vare sig på högstadiet eller i det här fallet.

Det blir i alla fall en del begagnade saker under granen i år. Dels “riktiga” begagnade saker. Dels en del böcker som jag köper nya (för att de ännu inte går att få fatt i begagnade) men som jag läser själv innan jag ger dem som julklapp. (Jag har dåligt samvete för det också. Självklart. Det har jag för typ all konsumtion :-) Men hur ska man annars göra? Det är viktiga böcker. Författarna behöver få betalt. Jag behöver läsa böckerna. Andra jag känner behöver läsa böckerna, kanske mer än jag.)

Nej visst, så “får” man säkert inte göra. Bra, då ändrar vi på det. – Nu får man! För det är faktiskt vi själva som bestämmer vad vi tycker är okej. Och vi behöver ändra vad som är okej om vi ska rädda världen.

I övrigt lyser flitens lampa stundtals också på kvällarna i julklappsförberedande syfte. Julklappar kan också fixas genom att tillverka nya saker av något gammalt. Som en struthätta av en gammal fleecefilt. Kreativt, personligt, handgjort. Unikt.

Det här med att göra rätt, miljö- och hållbarhetsmässigt, är långtifrån alltid svårt. Den svåra biten är att lära sig nya sätt och skaffa nya vanor.

Om lojalitet, vård och öppenhet

Häromsistens skrev ett antal läkare och sjuksköterskor på Skånes universitetssjukhus en debattartikel i Sydsvenskan. Man kritiserade cancervården och varnade för sämre vårdkvalitet till följd av anställningssstopp och nedskärningar.

Jag såg debattartikeln, och tyckte att det gav stor tyngd att ett antal medicinskt kompetenta människor tydligt talade om vilka konsekvenserna av den förda politiken är och blir.

Nu skriver Sydsvenskan att de som undertecknat debattartikeln har hotats av en högre chef.

– Han sa att vi inte får yttra oss i media, att sjukhuschefen sagt att vi brutit vårt kontrakt med regionen och egentligen borde avskedas allihop, berättar en av dem.

Och

– Det finns ingen lojalitetsklausul i våra anställningskontrakt. Vi förbinder oss att följa fattade beslut – inte att hålla inne med kritik, säger han.

Men

Carsten Rose säger att det står var och en fritt att uttrycka kritik mot verksamheten på Sus. Men personal i arbetsledande ställning ska i första hand rikta sin kritik internt.

– Den som med sin namnteckning accepterar chefsskap, accepterar samtidigt att arbeta enligt riktlinjerna på Sus.

Va? Så om man tar chefsjobb på sjukhuset så förväntas man hålla käft om vad man tycker, i alla fall utåt? För övrigt så gissar jag på att kritiken redan framförts internt, och det verkar ju inte göra skillnad.

För mig är det självklart att lojaliteten hos dem som jobbar i vården ska ligga hos de sjuka, de utsatta och de som behöver hjälp och vård. Allt annat vore förkastligt. Jag tycker det är föredömligt och modigt gjort att skriva en sådan artikel och skriva under med namn.

Därför känns det bra att läsa följande i dagens artikel:

“¦ de talar om en hårt drabbad verksamhet med specialister som sagt upp sig och om det orimliga i att fortsätta göra nedskärningar när läget redan gränsar till det katastrofala.

– Då är det min medborgerliga plikt att informera om konsekvenserna, säger en av dem.

– För mig är det viktigt att befolkningen får veta vad olika politiska åtgärder ger för praktiskt resultat, säger en annan.

Miljö är inget lullull – det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Jag är så fruktansvärt trött på folk som tycks tro att miljön är någons sorts lyxattiralj, nån sorts lullull, som man kan bry sig om man vill, om man tycker det är intressant.

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Jaså, det säger du?

Vet du vad? Jag tror inte du fattat ett smack. Det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Alltså, miljö handlar inte om att vi ska bevara vackra blommor eller mäktiga isbjörnar för att de är snygga och för att vi ska ha något att titta på när vi tillverkar gosedjur. Det handlar inte om snygga bakgrunder till vykort.

Människan, mänskligheten, vår kultur, alltsammans är beroende av vår omgivning. Levnadsförutsättningar. Alltså miljön.

Maten vi lever av kommer inte i överflöd av sig själv. Det är vi alldeles för många människor för. Vi måste odla maten. Och grödorna vi odlar är beroende av vissa väderförutsättningar. Rätt temperatur (inte för hög, inte för låg), lagom mycket regn vid rätt tidpunkt, inte för mycket blåst, och så vidare. Sabbar vi klimatet så får vi missväxt. Då kommer vi att svälta. Ja. Vi.

Många av de grödor vi odlar för att äta är dessutom beroende av att pollineras av insekter. Om vi tar död på insekterna – med besprutning av gifter, eller genom ändrat klimat som gör att de inte trivs, eller genom att vi sabbar deras livsmiljöer – så kommer de inte att pollinera (för de kan inte pollinera när de är döda). Och då står vi utan mat.

Vi behöver inte bara mat för att överleva. Vi behöver vatten också. Rent vatten. Det där är något som “naturen” eller ekosystemen fixar bäst åt oss. Men sabbar vi naturens reningssystem, så står vi där med vatten som vi inte kan dricka, vatten vi blir sjuka av. Höjer vi jordens temperatur så förvärrar vi det ytterligare.

Vi släpper ut en massa skit omkring oss också. Som en massa miljögifter. Fast de kallas ofta inte gifter, utan kemikalier. (Det finns både ofarliga, farliga och skitjättefarliga kemikalier.) I slutändan hamnar de i oss. Genom maten vi äter. Genom vattnet vi dricker. Genom huden från kläderna vi har på oss. Genom munnen för barn som slickar och biter på leksaker. När vi andas in dammet med ämnen från datorer och plastmattor. Miljögifterna ger oss diabetes, övervikt och cancer. De gör det svårare för oss att få barn och ger barnen skador som de för vidare till sina barn.

När klimatet blir varmare kommer fler skadliga sjukdomar att härja i vårt förskonade land. Insekter med bakterier och parasiter kommer att trivas här. Vi kommer att få värmeböljor av den typ som i Frankrike 2003, i Sverige. Återkommande sådana. Ja, folk i Sverige kommer att dö av värme. Två eller tre eller fyra grader varmare, utslaget på hela jorden, betyder i praktiken mer än så på land.

Jag skulle kunna fortsätta mycket längre. Fast jag tycker inte det ska behövas. Det här borde räcka. Fast tydligen gör det inte det, för det här är ju inga nyheter, och ändå säger folk sånt som

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Personligen tror jag att om man inte har mat, inte har vatten, och man samtidigt är sjuk och det är ohanterligt varmt, så är det inte så många andra värden som känns så viktiga. Jag tror att mat, vatten och hälsa är grundläggande för att man ska kunna uppskatta något annat.

BEHÖVER du verkligen den där tröjan du köpte igår?

Med behöver menar jag alltså inte att du tyckte den var snygg, eller att du hade lust att shoppa, eller att du inte hade köpt något nytt på en vecka, eller att du inte har något att ta på dig på festen på lördag (för att dina kompisar redan sett alla dina andra tröjor). Med behöver menar jag verkligen BEHÖVER. Rent praktiskt funktionsmässigt liksom.

Behöver kan alltså betyda

  • att alla de tröjor du har börjar bli riktigt utslitna
  • att du behöver någon mer tröja för att du ska ha något att ha på dig när de andra är i tvätten (det vill säga du har inte tillräckligt många)
  • att just den här tröjan fyller en funktion som du tidigare saknat, till exempel är extra varm, långärmad, eller behövs för jobbet eller nåt sånt

Det betyder däremot inte “Den var så snygg!” eller “Jag har ju precis fått lön” eller “Äsch, jag hade lite tråkigt och ville muntra upp mig med shopping” eller “Man måste faktiskt unna sig lite, och jag var VÄRD det!”. (Vad då värd det? Värd det så mycket att det kompenserar för den skada och det lidande det orsakar någon annan någon annanstans?)

Och visst kan det finnas förmildrande omständigheter. Som att tröjan du köpte faktiskt var av ekologisk bomull (det är ju klokt att passa på när man hittar sådant – tyvärr är det för ovanligt ännu) eller av väldigt bra kvalitet (så att du kan använda den under lång tid). Eller att du faktiskt hittade nåt du gillade för första gången på jättelänge, och därför passade på, men nu kommer att vänta rejält länge innan du köper nåt igen.

Men ändå: BEHÖVER du den?

Ställde du ens frågan? Eller köpte du bara ändå?

Vägde du ditt eventuella behov mot konsekvenserna av odling, tillverkning, resursförbrukning?

Funderade du på hur länge tröjan kommer att hålla? Hur länge du kommer att använda den, innan den mest samlar damm? Om den kommer att gå att laga? Vad du ska göra med den när den är utsliten?

Funderade du på om du borde spara pengarna till att köpa något du behöver bättre? Eller något som håller längre men som kanske kostar mer?

Tänkte du efter – eller köpte du bara slentrianmässigt en tröja till? Kommer du ens att använda den?

Okej, om du INTE tänkte: gör det nu. Öva på att tänka efter, så kanske du kan tänka efter före nästa gång? Tänka på att den där tröjan du köper faktiskt har fler konsekvenser än att ta plats i din garderob?

 

För övrigt, om det inte var sånt fokus på man ska ha ständigt nya kläder om man ska synas – hade Anna Lindh fortfarande levt då?

Tänk om folk inte var tvungna att ta vilka skitjobb som helst och förneka sin egen moral. Då skulle kanske moralen vara högre?

Jag har tack och lov *peppar peppar* inte varit arbetslös på länge. Så jag har säkert inte full koll på reglerna för att få a-kassa. Kanske har jag alltså fått allt om bakfoten. Men jag uppfattar det som att den som är arbetslös, generellt sett, är tvungen att ta de jobb som erbjuds, och annars blir hen av med a-kassan.

Visst, det låter ju kanske i grunden som en vettig princip. Ja, innan man tänkt lite, då.

För visst, man ska inte kunna tacka nej till ett jobb bara för att man tycker sig vara “för fin” eller för att jobbet verkar allmänt tråkigt. Men att ta de jobb som erbjuds eller finns att tilllgå innebär också att man måste ta jobb som går emot ens principer och moral.

Till exempel telefonförsäljarjobb, där man ska försöka pracka på den uppringda saker hen egentligen inte behöver eller vill ha. Hur känns det, om man egentligen ser konsumtionen som ett problem i stort? (Dessutom är den sortens jobb ofta provisionsbaserade, så om du inte är tillräckligt övertygande tjänar du inte tillräckligt för att klara dig.) Detsamma gäller väl för övrigt för många sorters säljjobb, antar jag; att hela dagarna övertyga folk om att köpa saker de inte behöver skulle i alla fall kännas vansinnigt för mig.

Eller jobba på McDonalds om man tycker djurhållningen är uppåt väggarna och dessutom är vegetarian.

Det finns förstås massor med exempel; vad som går emot ens övertygelse beror förstås på vem man är. Problemet är just att vara tvungen att arbeta med något som går emot ens egen moral, ideologi, religion, principer eller övertygelse på annat sätt.

Vad gör det egentligen med människor?

Om man måste bita ihop och ignorera sina egna värderingar och åsikter, för att man annars blir utan mat och bostad och hamnar utanför det ekonomiska skyddsnätet. Det kan man väl inte gärna må bra av? Det innebär ju att man stänger av delar av sig själv. Det som är viktigt för en. Säkert en hel del av gnistan i livet.

Och om man stänger av sin moral och sina värderingar i vissa sammanhang, då antar jag att man gör det även på andra områden, i alla fall mer eller mindre. Om man är tvungen att sälja en viss mängd kläder för att behålla jobbet eller för att företaget man jobbar på ska gå tillräckligt bra, så gissar jag på att man lättare blundar för de problem klädproduktionen och den överdrivna konsumtionenorsakar på andra håll i världen, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. För det handlar om ens jobb.

Man tvingas helt enkelt sluta bry sig om de stora frågorna. (Och säkert känner också många att de måste kunna försvara det jobb man gör och vara åtminstone delvis lojal med sin arbetsgivare.)

Är det därför så många människor blundar för så många problem? För att vi har ett ekonomiskt skyddsnät som kräver att du blundar för att få del av skyddsnätet, ett skyddsnät som inte tillåter dig att ha en avvikande åsikt och leva enligt den? Det är liksom bara okej att tycka så länge du inte lever enligt ditt tyckande.

Jag gissar (vet alltså inte) på att det är möjligt att avstå från vissa jobb som är uttalat politiska eller religiösa. Men grejen är ju att det här är relevant för så väldigt många andra jobb.

Hur skulle världen (eller i alla fall Sverige) se ut om människor istället hade möjlighet att välja vad de tycker är okej eller inte? Skulle det till exempel vara mindre hysteriskt fokus på tillväxt? Mindre konsumtionshets? Och kanske skulle folk generellt sett må mycket bättre, totalt sett?

 

Eller är det bara jag som missförstått? Har vi kanske ett skyddsnät som tillåter människor att vara människor och inte bara fokuserar på det materiella?

Mer om moral.

Jag glömmer nog att tala om det självklara just för att det är självklart

Det finns en väldig massa saker som är självklara för mig. Mycket av det som är självklart skriver jag aldrig om. En del saker som är självklara är sådant som jag förmodligen aldrig reflekterat över och därför egentligen inte alls är medveten om att jag betraktar som självklart. Andra saker är sådant jag reflekterat över och tagit aktiva beslut eller gjort aktiva val kring, men valet eller beslutet ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte längre funderar över sakerna i vardagen. Och en del saker är nog en kombination. Det sista låter kanske märkligt, men det är snarast ganska vanligt: man är van vid något som en självklarhet från början, tar sig sedan av ena eller andra anledningen en rejäl funderare kring varför etc, och kommer sedan till slutsatsen att det där som man tidigare inte hade motiverat faktiskti  slutändan också var vettigt. (Och ibland kommer man till en annan slutsats och ändrar sig.)

Men som sagt var, det som varit självklart länge skriver eller pratar man oftast inte om. Inte förrän det av någon anledning kommer upp till diskussion.

Det som ger anledning att skriva är ju ofta att det är något man funderar kring. Det jag skriver om i bloggen är till exempel sådant jag grunnar på eller sådant jag vill förändra.

Likaså frågar man sällan om saker självklara saker eller saker man redan vet. Däremot försöker jag fråga när det är något jag inte vet och inte lyckats ta reda på ett säkert svar på genom mina “vanliga” vägar (leta på vissa webbsidor och i vissa böcker och tidningar eller googlande i största allmänhet).

Jag vill veta för att kunna ta rätt beslut. Men jag vill också veta för att förstå hur saker hänger samman, och för att jag helt enkelt vill veta hur det är. Och ibland vill jag veta för att bättre kunna förklara för andra.

Det innebär alltså att jag skriver och frågar ganska mycket på detaljnivå. Jag behöver detaljerna för att kunna foga ihop helheten. De grova dragen är lätta att ta reda på på egen hand, de exakta detaljerna ofta svårare.

Men jag inser ibland att det uppfattas som att jag struntar i eller missat de självklara sakerna. Som att jag fokuserar på fel saker. Som att jag snöar in mig på detaljer. Eller som att jag är fanatiker och rabiat :-) Speciellt när jag fortsätter att ställa motfrågor, vända och vrida på saker.

Jag gör inte det för att vara dum. Jag gör det för att få svar på det jag undrar och för att det svar jag fått inte svarat på min fråga. Och att jag fortsätter att ställa frågor om detaljerna betyder inte nödvändigtvis att jag har panik över den lilla lilla detaljen heller.

Nu när jag rotat runt i det här med plast, bisfenol, förpackningar och lock och sånt, så fick jag till slut ett påpekande från en av dem jag frågat saker att jag i köket i första hand skulle satsa på gjutjärn, trä, rostfritt och glas.

Ja. Självklart. Men det var ju inte alls det jag frågade om.

För ja, det är ju fullkomlligt självklart för mig. Vi har gjutjärnsstekpannor, inga i teflon. Rostfria grytor. Rostfria mått och bunkar. Och så vidare. Det är jag uppvuxen med. Det är den grundprincip jag haft med mig sedan jag flyttade hemifrån. Det är den grundprincip jag använt när jag handlat saker. Mycket av det är dessutom begagnat – stekjärn, stekgrytor, rostfria grytor, rostfria mått och bunkar och så vidare. Visst har vi en del saker som avviker från grundprincipen. Arvegods. Saker med affektionsvärde. Saker som inte gått att få tag i i “rätt” material eller där “fel” material är mycket mer praktiskt och den aspekten fått överväga. Och säkert en del andra anledningar. Men grundprincipen finns där i botten och har alltid gjort.

Men jag har kanske aldrig skrivit om det? Nej, förmodligen inte. Som sagt var, man skriver ju sällan om det självklara. Himlen är blå, solen är gul och pannkakor steks i en gammal gjutjärnspanna från Myrorna (eller om det var Emmaus eller nåt annat).

Nä, det är nog oftast detaljerna jag fokuserar på när jag märks. Det självklara har jag rotat i magtrakten.

Jag är absolut konservativ. På vissa områden.

Konservativ – det ska ju betyda att man vill bevara saker som de brukat vara.

Oftast används ordet i politiska sammanhang – där är man konservativ om man vill att saker ska fortsätta att vara som de var förr. Eller kanske snarast återgå till att vara som de var tidigare (vilket ju inte alls innebär att det rådande ska konserveras utan att man vill förändra fast på ett annat sätt ;-)). Politiskt sett är jag inte det som kallas konservativ. Inte heller när det kommer till moral och värderingar.

Men på andra områden får man nog säga att jag är konservativ.

Som när det kommer till fredagskvällar. Jag är uppvuxen med att man köpte hem en kvarts oxe ibland. (Ja, styckad förstås, och så frös man in den.) Fredagsmat var en god köttbit från frysen. Så ikväll har vi ätit en god köttbit (lammkotlett i vårt fall) från frysen, med kokt nypotatis och en tomatsallad. Typisk fredagsmat. Jag har annars förstått att en väldig massa människor tycker att tacos är den typiska fredagsmaten. De gånger jag ätit tacos behöver möjligen numera båda händernas fingrar för att räknas, men definitivt inte mer än så, och jag har aldrig riktigt fattat grejen.

Tomatsalladen idag är för övrigt den första på säsongen. Tomater äter man på sommaren, inte på vintern. Där är jag också konservativ. Detsamma gäller meloner och jordgubbar, för att nu bara nämna några. Och ja, det har ju förstås miljöaspekter. Men tjusningen med jordgubbar och meloner faller ju om man kan äta det när som helst på året.

Eller grillandet. Numera verkar folk grilla ständigt och jämt och året runt. Då missar man ju den fantastiska känslan när det luktar grillat för första gången i början på sommaren.