Tag Archives: stress

Jultraditionen att skambelägga stressen

En av de saker som dyker upp flitigt i flödena så här års är diskussionen om och ifrågasättandet av julstressen. Det hör liksom till traditionen.

Det fina, sociat accepterade, är att inte vara stressad. Och då ska man gärna deklarera att man själv inte är stressad. Men framför allt verkar det vara viktigt att tydliggöra att stressen är något man kan välja bort. Den som känner sig stressad av/inför/kopplat till julen har tydligen helt och hållet sig själv att skylla och har helt enkelt bara inte gjort de rätta valen och prioriteringarna. Till julen är det nämligen viktigast att ta det lugnt och känna julfrid, umgås med familjen och ha det trevligt.

Men alltså, stressen kan bero på saker utanför ens makt. Den kan grundas i familjekonflikter och kommunikationsproblem som kommer till ytan i julförberedelser och under julens umgänge. Det där som antas vara det trevliga och mysiga kan vara det som ger stressen. Eller för den delen behov av anpassning till olika personers behov och förutsättningar – som i sig gör att man måste ha anpassad mat eller andra sorters anpassningar, som helt enkelt genererar arbete och därmed tidsbrist = stress.

På det hela taget är julen en känslomässigt intensiv period. Och dessutom ofta första ledigheten på länge och därmed första tillfället på länge att tänka, känna, slappna av. Då kommer mycket som varit undanstängt fram. – Och då kan mycket att göra (som synbart verkar vara anledningen till stressen) bli ett sätt att hantera det som är känslomässigt jobbigt.

Sen finns det ju liksom olika sorters stress. Att ha full rulle med att fixa god mat och pynta och så där behöver inte alls vara negativt utan kan vara något man trivs jättebra med och vill gå upp i.

Men omvärlden, i form av tongivande krafter, ger ett tydligt budskap: Julstress är fult och fel. Upplever man julstress så ska man skämmas. Sådan är tidsandan.

Fan att det finns så mycket man ska skämmas över. Det känns så onödigt och meningslöst.

Vilken trygghet ska jag bygga tillvaron kring?

Tillvaron behöver trygghet. Grundvalar att vila på när förutsättningar ruckas och tillvaron svajar.

Min trygghet är min älskling. I honom har jag hittat det stöd jag behöver för att orka vara jag även när jag inte orkar, och stödet för att inte orka när så är fallet. Ja, kanske är jag från början en ganska trygg person – och samtidigt inte alls, delvis på grund av livets törnar och delvis på grund att mina egna svaga punkter. Älsklingen kompletterar och stöttar upp där jag av olika skäl inte räcker till.

När den trygghet man har inte längre är något man kan förlita sig på ska finnas, i alla fall inte “for long”, då behöver man annat att förlita sig på och söka trygghet i. Som tankar om att världen i alla fall finns kvar därute och tillvaron rullar på som den alltid har gjort.

Men världen därute, världen som en gång var tillförlitlig och förutsägbar, den är inte längre det. Och då menar jag inte i min absoluta närhet rent fysiskt. Jag menar de politiska stämningarna, de självklara värderingarna som kändes som allmängiltiga, om människors lika värde och sånt. Och jag menar klimatförändringarna, som på sikt ändrar förutsättningarna för samhällen och liv över hela världen.

Så var ska jag hitta och bygga tryggheten på sikt? Jag vet inte säkert. I mig själv, antar jag. Vilket är just vad jag inte bör göra, förstås – eftersom jag har en tendens att ta på mig för mycket ansvar och kräva för mycket av mig själv.

Så jag försöker ändå bygga tryggheten i det jag har omkring mig. Och det blir liksom i det materiella: i huset, i trädgården, i sådant jag gör och skapar. Och i texter jag skriver och musik jag lyssnar på.

Men det känns inte väldigt stabilt i mig. Inte så att jag har ångest av “vanligt” slag. Det är som att sånt rinner av mig, att jag inte orkar. Men däremot är det en sorts lågfrekvent vibrerande oro i mig. Och den gör mig extra stresskänslig. Just nu finns liksom inget att ta av, inga reserver. Minsta lilla ger mig ont i magen och får mig att vilja kapsla in mig i skalet av min kropp.

På tisdag ska vi till läkaren och få veta vad senaste undersökningsbilderna sa.

 

Jävla ryggont

Jag tror ju att den där gången jag missade stretcha faktiskt hade en påtaglig del i det. Kombinerat med stress (då sitter jag inte ordentligt på kontorsstolen, och så spänner jag mig), en massa situationer med barnen, då jag spänner mig (och alla gånger jag får böja mig över dem för att nå fram till spisen, eller lyfta treochetthalvtåring som inte vill, eller annat sånt). Och så de jävla eländiga sitsarna på de nya pågatågen. Och sedan när jag väl fått ont har jag förstås spänt mig för att komma undan smärtan och skapat smärta och anspänning på nya ställen.

Jag var hos naprapat i måndags. (Det har jag bara varit två gånger tidigare i mitt liv: för fem år sedan, efter en hel höst med panik över nacken.) Jag tror det gjort en del skillnad. Jag ska dit igen på måndag.

Och jag påminns återigen om vikten av stretching. Åtminstone för min kropp.

Jag har svårt att acceptera det här med “otur”

Jag vet att jag ska betrakta det som otur, det här med ryggen. Jag hade lite småont i rygen, jag hade böjt mig en aning framåt och just då hostade jag, och så sträckte det till på nåt vis och blev massor värre.

Det är sånt som händer. Det är inte mitt fel.

Men det är skitsvårt För jag ser allt som orsak och verkan. Speciellt när det gäller mig själv. Saker “händer” inte bara, de händer som en effekt av något annat, och så vidare bakåt. Som dominoeffekter och sånt.

 

Och det finns ju en hel massa saker som lett fram till det ryggonda.

  • Stress och röra på jobbet: för mycket att göra och för dåliga möjligheter att prioritera. Jag spänner mig, biter ihop och jobbar på.
  • Många små och stora konflikter med barnen. Jag spänner mig och reder ut det.
  • Målning av fönster i obekväm ställning och kyla och drag.
  • För mcket jag vill göra och för lite vila.

För att nu bara nämna några.

Ja, en hel del av det handlar om andra. Men skylla på andra får man ju inte göra. Om jag har för mycket och en ohanterlig situation på jobbet så ska jag ju säga ifrån och göra något åt det. Inte bita ihop. (Fast det handlar om en övergående situation, det är därför jag kört på.) Och barnen… dem får jag ju inte skylla på. Och om de är jobiga så slår det ju tillbaka på mig ändå – det är säkert jag som bemött dem fel.

Så… jag jobbar på att acceptera att det är sånt som händer. Men det är ju så svårt.