Tag Archives: smärta

Förlossningar, smärtlindring, miljö och argumentation

Under min första förlossning provade jag lustgas. Det var fruktansvärt otrevligt (smärtan förblev lika hemsk men jag tappade kontrollen över den),och jag släppte efter två värkar eller nåt sånt. Utöver det fick jag petidin.

Under min andra förlossning fick jag ingen kemisk smärtlindring. (Däremot blev jag sövd efteråt, eftersom moderkakan vägrade lossna utan fick plockas ut manuellt.)

I övrigt fick jag bara ickekemisk smärtlindring. (Vad jag minns just nu, ska jag påpeka,men jag har i denna sena timme inte själv läst igenom mina gamla förlossningsberättelser igen, så kanske har jag glömt ;-))

Jag tyckte mina förlossningar som helhet var fasansfulla (även om den andra var bättre än den första). Jag är glad att jag överlevde. Jag vill inte behöva genomgå förlossning igen.

Att jag inte använde så mycket kemisk smärtlindring betyder inte på något sätt att jag tycker att mina förlossningar var bättre än någon annans, eller att jag är bättre. Det här var så mina förlossningar blev. Delvis på grund av att jag tycker det är lite läskigt att tillsätta diverse ämnen i min kropp – ämnen som jag inte vet hur jag reagerar på. Speciellt i en utsatt situation.

Det är jag. Alla andra är inte jag, och det som känns bäst, eller funkar, eller är nödvändigt och livsavgörande för en person behöver inte vara det för någon annan.

Det är inte konstigare att jag valde bort lustgs än att jag valt bort alkohol – jag tycker inte att de som dricker alkohol är sämre, de har bara gjort ett annat val.

Det är inte konstigare att jag inte hade ryggbedövning än att jag inte gillar bruna bönor eller smält ost.

Vi gör olika val. Det betyder inte att det ena är bättre eller sämre än det andra. Bara olika.

Och jag tycker det är jättebra att det finns en massa bedövningar. Det råkar bara vara så att jag är räddare för en del av bedövningarna än för smärtan. Och att det kanske inte ens hade gått att använda en del av dem ändå.

Och nej, naturligt i sig är inte ett självändamål. Som jag påpekat tidigare är naturlighet ett ganska ointressant argument i väldigt många situationer.

Men lustgas är ett miljöproblem. Lustgas är ungefär 300 gånger kraftfullare som växthusgas än koldioxid. Lustgas bryter ner ozon. Det kan vi inte ignorera. Det måste vi självklart diskutera.

Betyder det att lustgas måste bort som smärtlindring?

Nej. Inte nödvändigtvis.

Vi människor ställer till med massor med miljöproblem. Eller, för att se det åt andra hållet, det finns massor med andra saker vi kan göra för att minska vår miljöpåverkan. Köra mindre bil, äta mindre kött, vara sparsamma, laga våra saker, inte köpa nytt, och så vidare.

Att lindra smärta som ligger på gränsen till det uthärdligas gräns vid en förlossning känns som en betydligt viktigare sak än att kunna göra flygresor till Thailand eller flygimportera sockerärtor från Guatemala, för att bara nämna några exempel. Det är en fråga om att prioritera.

Däremot är det knappast vettigt att hävda att lustgasen inte är ett miljöproblem när man argumenterar för att fortsätta använda lustgas vid förlossningar. Att ignorera eller förminska andra problem (speciellt inom ett område man inte behärskar) hjälper knappast ens sak… Bättre då att inse att det finns ett problem – lustgasen behövs men ställer till med allvarliga problem – och så arbeta för att hitta en lösning.

Men man behöver inte heller totalförbjuda lustgasen för att minska utsläppen. Det går att rena luften från förlossningsklinikerna och få bort 99 procent av lustgasen. Det är en ganska god bit på väg.

Det absolut rörigaste jag skrivit på länge (och det säger inte lite) om ryggont och sånt

Jag är så trött på att ha ont. Det stressar mig. Hela tiden måste jag tänka på vad jag gör.

Inte så att jag försöker låta bli att göra saker för att jag har ont. Tvärtom. Gör jag för lite får jag mer ont. Sitter jag stilla en massa, eller står statiskt eller i fel lägen, så får jag mer ont. Så röra på sig är bäst. Det är stressande. Det är stressande att veta att man bör se till att hitta på saker att göra för att röra sig, för att inte stelna till. Inte sitta för långa stunder. Inte ta det som det kommer. Utan hela tiden se till at få lagom mycket bra rörelse. Och om inte tillfällena dyker upp eller finns ändå aktivt skapa möjligheter.

Jag vet ju att om jag bara sitter och väntar på att det ska bli bättre så blir det sämre. Så jag vill jobba aktivt för att det ska bli bättre. Vill ha konkreta övningar. Och vill se att det går åt rätt håll, hela tiden. Inte hattar upp och ner.

Det har varit på väg åt rätt håll nu. Men idag är det sämre igen. Och jag är otålig. Jag vill märka att det går över, klart och tydligt. Jag gillar inte att gå omkring och vara osäker på om jag gör rätt eller fel eller om jag borde göra något annat, om jag har helt fel strategi eller vad… Och i övermorgon börjar jag jobba igen. Jag vet att det blir sämre när jag sitter en massa på jobbet.

Egentligen började det ju tidigare under hösten. Med ont i ryggslutet och lite effekt ner i benen. Allmän anspänning av en massa verandafönstermålande och liknande, och för lite pauser i arbetet, och ovanpå det stress och skit. Och sen blev det då värre den där tisdagen i slutet av oktober, när det sträckte till i ryggen när jag hostade på morgonen samtidigt som jag böjde mig för att fälla upp toalocket. Men det var ju liksom bara droppen.

Och sedan bättrade det ändå på sig hyfsat snabbt under de närmsta tio dagarna (från skiiiit till drägligare), tack vare bland annat ipren, alvedon och liniment; jag var sjukskriven, hade semester och jobbade bra någon dag.Och de närmsta tre veckorna därefter var jag hemma halva veckorna med vattkoppsbarn och satt inte alls stilla en massa på jobbet.

Men sedan blev det värre igen.

En timmes besök hos min massör i början av december gjorde inte mycket skillnad.

Naprapat veckan efter och en gång till veckan efter det gjorde en del skillnad, vacklande åt olika håll.

Och sedan har jag haft jullov i princip hela tiden. Inte suttit på jobbet. Men rört mig för lite – det är inte så lätt att hitta på sätt att röra sig på när man är hemma med båda barnen och det blåser halv storm större delen av tiden… (Ut och gå i det vädret gör verkligen inget bättre.)

Från några dagar innan nyår och en vecka framåt körde jag ju med ipren gel. Sedan har jag klarat mig utan (man ska ju inte ta längre tid).

Naprapaten sa att om det inte blev bra nu så kunde man inte utesluta påverkan på disk. Men jag tycker det känns orimligt Det är ju inte så det onda sitter, tycker jag. Det sitter på ena sidan. runt någon sorts “knöl” i höftbenet på vänster sida, och i musklerna.

Jag tror ju egentligen på någon sorts kombination av inflammation och sträckning. Fast jävligt envist. och att kyla och fukt så här års gör det värre.

Men jag är så less på det. Och vill veta säkert och komma vidare och veta att det blir bra.

Det vore kanske läge att gå till läkare (men vad säger en sådan? Ta en voltaren och gå hem?) eller en sjukgymnast? I alla fall få lite vettiga övningar…

____________________________

Det är märkligt för övrigt: Det gängse är väl att människor med ont i ryggen vill ta det lugnt, inte göra en massa saker, mest sitta, inte röra på sig? Eller är det bara i böcker och på film?

 

Jag har svårt att acceptera det här med “otur”

Jag vet att jag ska betrakta det som otur, det här med ryggen. Jag hade lite småont i rygen, jag hade böjt mig en aning framåt och just då hostade jag, och så sträckte det till på nåt vis och blev massor värre.

Det är sånt som händer. Det är inte mitt fel.

Men det är skitsvårt För jag ser allt som orsak och verkan. Speciellt när det gäller mig själv. Saker “händer” inte bara, de händer som en effekt av något annat, och så vidare bakåt. Som dominoeffekter och sånt.

 

Och det finns ju en hel massa saker som lett fram till det ryggonda.

  • Stress och röra på jobbet: för mycket att göra och för dåliga möjligheter att prioritera. Jag spänner mig, biter ihop och jobbar på.
  • Många små och stora konflikter med barnen. Jag spänner mig och reder ut det.
  • Målning av fönster i obekväm ställning och kyla och drag.
  • För mcket jag vill göra och för lite vila.

För att nu bara nämna några.

Ja, en hel del av det handlar om andra. Men skylla på andra får man ju inte göra. Om jag har för mycket och en ohanterlig situation på jobbet så ska jag ju säga ifrån och göra något åt det. Inte bita ihop. (Fast det handlar om en övergående situation, det är därför jag kört på.) Och barnen… dem får jag ju inte skylla på. Och om de är jobiga så slår det ju tillbaka på mig ändå – det är säkert jag som bemött dem fel.

Så… jag jobbar på att acceptera att det är sånt som händer. Men det är ju så svårt.

Det får inte synas att man har ont. Och har man så ont att det måste synas så ska man hålla sig hemma.

Eller är det bara jag som upplever det så? Är det bara min känsla att folk, tittar, undrar och tycker att man måste förklara sig?

Jag har under många år (från första mens till graviditeten med första barnet började – vilket torde innebära ungefär drygt 16½ år) haft väldigt väldigt ont många gånger när jag haft mens. Men mens är ingen sjukdom, och jag har inte gärna stannat hemma annat än om det varit nödvändigt, envis som jag är. Speciellt eftersom det ofta handlar om ett skov på några timmar, och sedan släpper det onda efter en aning från panikont till rätt okej (och kommer eventuellt tillbaka efter några timmar igen).

Men det där jävelonda går ju ändå inte riktigt att gömma. Och mensont hanteras bäst genom att krypa ihop i en lagom boll, och genom att då och då hitta nya lägen som funkar för stunden. Ganska mycket knöla omkring. Då kan jag hantera smärtan. Och då kan jag vara med och ta till mig det som sägs på en lektion eller ett möte i ganska stor utsträckning.

Men det är inte socialt accepterat. Har man så ont så ska man hålla sig borta.

Än värre är det när man sitter ihopkrupen på busshållplatsen eller på tåget eller på annan publik plats. Då finns det ju ingen möjlighet att förklara för alla som ser en. Och på något vis hamnar man genast i kategorin fyllon, psykfall, drogpåverkade och annat slödder. – Eller är det bara som det känns, när man ser folks blickar?

Nu har jag ont i ryggen. Skitont. Igår kunde jag knappt ta mig hem – först lyckas gå till tåget, sedan sitta ner på tåget, sedan köra bilen.

Men det får ju inte synas. På något vis förväntas man hålla uppe en fasad. Och när jag knappt klarar av att ta mig över övergångsstället innan det blir rött igen så känner jag att jag är ivägen.

Dessförinnan var jag på möten på jobbet. Ett möte där jag faktikst ursäktade mig och växlade mellan sitta stå och sitta på huk. Men då var vi bara tre personer. Och sedan ett möte i en stor hörsal.Jag stod upp. Jag hade behövt röra på mig, ändra läge. Men jag skämdes. tyckte att jag störde. Varför gör man det? Så jag plågades och höll god min och gav seda upp i förtid och gick därifrån.

Stackars de som har ont jämt.