Tag Archives: ryggont

Såna där dagar

Dagar när man liksom bara ägnar sig åt att ha ont.

När ryggen inte riktigt går att räta ut, eller stelnar till och knörvlar ihop sig lika kvickt igen. När det enda man kan tänka på är att det gör ont.

När man känner sig mentalt deppig av det onda, som hindrar all inspiration och kreativitet eller ens ork att göra det nödvändigaste.

När man känner sig fysiskt deppig (alltså på väg att börja gråta) av smärtan i sig. Gråten hela tiden hängandes någonstans i halsen.

När man liksom inte vill kliva ur sängen för att man blir påmind om att det är kvar idag också.

När man hela tiden har dåligt samvete för allt man gör för att man vet att ryggen blir sämre av att man sitter ner, eller står still, eller gör det ena eller det andra, att man hela tiden borde gå ut och gå för att hålla igång kroppen, trots att man bara blir ledsen.

Dagar när man frågar, gång på gång, “Det blir bra igen, va?”, för att inte tappa hoppet för stunden.

Dagar när man egentligen bara vill skita i allt, samtidigt som man vet att det inte är ett alternativ, för det kommer det bara att bli sämre av.

Dagar när man tänker att det var en dålig sak med julledighet, att det vore bättre att fortsätta i ekorrhjulet, för när man är ledig och slappnar av så blir det bara så här dåligt.

Dagar när man har dåligt samvete för alla de små och stora saker man gjort och inte gjort som på något vis kan ha bidragit till den här jävla ryggen.

Såna dagar.

Nu sitter jag, trots det, mot bättre vetande, med datorn i knät, i fåtöljen framför brasan. Jag kommer väl inte att kunna resa mig upp sedan. Dumma jag.

El, element och gnäll

Torsdagen före jul var elektrikern här och fixade tillbaka elen i matrummet. Så efter att under lång tid ha haft ett fungerande eluttag i rummet (och alltså ingen takbelysning), samt som en effekt därav ingen belysning i hallen och på verandan (som hade sin el i förlängningen av matrummet), har vi nu “normal” el igen. Eller, klart förbttrat jämfört med det ursprungliga. Vi har nu eluttag på  fem ställen i rummet, varav en med plats för fyra saker mellan fönstren i bordshöjd. Perfekt plats för när vi stoppar i våra datorer, och för brödrost och adventsljusstakar och så vidare.

Idag har rörmokaren varit och satt tillbaka elementen i matrummet. Det känns ganska tacksamt att ha “centralvärme” i rummet och inte bara myskaminen. Tyvärr la en plastskruv från 70-talet av vid återmonteringen, och rörmokaren hade inga reservdelar med sig, så vi får klara oss med bara ett av två element i rummet så länge. Men ett är mycket mer än inget :-)

I övrigt ägnar jag mig åt att ha skitont i ryggen. Förmodligen en kombo av för lite träning innan jul, för mycket stillasittande under jul, för kallt klädd (?)/för kallt i huset, för lite massage under hösten, och en massa annat. Slutligen krönt av en natt när jag knappt fick plats i sängen och slutligen gick och la mig på annat ställe. Ryggfan gör i alla fall skitont.

Och barnen bråkar.

Jävla rygg (igen)

Och så “plötsligt” slår det ryggonda till igen.

Ja, det känns plötsligt och från ingenstans. Men börjar jag tänka efter hittar jag assor med möjliga bidragande orsaker.

  • Stress/mycket att göra. Då spänner jag mig. Och glömmer ta pauser.
  • Det här med diskmaskinen – så att man plötsligt står och handdiskar igen (det är inte ryggen van vid)
  • Kylan som kom nu ett par dagar, och säkert hösten i största allmänhet
  • Övningar jag inte är van vid på träningen
  • Mens den gångna veckan (min kropp är alltid ömtåligare då – de gånger jag skadat mig har i princip alltid varit när jag har mens)
  • Allmän hösttrötthet

Jag tror det var minst två saker till jag tänkte på nyss som jag redan glömt igen.

Det började komma krypande lite i torsdags, lite igår. Och idag har jag stelnat till och det ökat på under hela dagen.

Jag vill inte alls!

Flow

Idag har jag varit och testat Flow.

De senaste två terminerna har jag ju tränat Ballet Fusion. Men dels kommer baletten att ligg på en tid som inte funkar för mig den här terminen. Dels känner jag att jag kanske ska byta till något annat ett tag ändå. Inte minst för ryggen.

Ryggen, ja. Jag var hos massören i onsdags. Och till skillnad från den gången jag var där i december så kändes det som att det gjorde skilnad för ryggen den här gången. Och jag fick en del tnkar med mig från massören och ett par övningar.

Det onda sitter ju i ryggslutet eller snarast baken, beroende på hur man ser det. Men hon  tror att det till stor del beror på försvagade “ryggfiléer” (min benämning), försvagade tvärgående magmuskler, stramande muskelfästen i höftbenet fram och sånt. Och att detta för övrigt i sin tur hänger samman med försvagade insidor på låren, som gör att insidorna vrids fram. Samt att det jag känner i ryggen nog är i en led i höftbenet (?).

Mycket av det tror jag faktiskt fortfarande är rester från senaste graviditeten. Den var tung och ansträngande för kroppen – mycket vätska, tung mage – och kroppen har liksom aldrig hittat tillbaka till normalläge. På något vis går och sitter jag fortfarande som om jag var påverkad av en tung mage som liksom inte får plats mellan benen. Och magmusklerna… ja, dem är det inte mycket med…

Och jag känner att jag behöver jobba mot utåtvridningen. Jobba mer parallellt ett tag. Jag försöker komma ihåg att sitta med benen rakt fram när jag sitter och känner att till och med det gör skillnad för ryggen.

Kanske kanske är balett inte det allra rättaste för stunden.

Så idag har jag testat Flow, som är en annan klass de har på balettstället. Det heter att det ska vara en blandning av yoga, core och pilates. Core och pilates har jag testat förut, men yoga har jag känt mig skeptisk till.

Hur var det då?

Tja, bitvis lite märkligt, främst i början – det var nog då det var mest yoga. Korta bitar ganska småjobbigt – jag kände att jag ångade som man gör när musklerna jobbar hårt ett tag i mitten. Absolut inget flås eller kondis. Inget oerhört krävande pass, men ändå kändes det som att det gav nåt. Det var liksom skönt för kroppen. Huruvida det träningsmässigt gav mycket känns på nåt sätt svårt att bedöma.

Men ja, jag tror jag vill gå dit igen.

Det absolut rörigaste jag skrivit på länge (och det säger inte lite) om ryggont och sånt

Jag är så trött på att ha ont. Det stressar mig. Hela tiden måste jag tänka på vad jag gör.

Inte så att jag försöker låta bli att göra saker för att jag har ont. Tvärtom. Gör jag för lite får jag mer ont. Sitter jag stilla en massa, eller står statiskt eller i fel lägen, så får jag mer ont. Så röra på sig är bäst. Det är stressande. Det är stressande att veta att man bör se till att hitta på saker att göra för att röra sig, för att inte stelna till. Inte sitta för långa stunder. Inte ta det som det kommer. Utan hela tiden se till at få lagom mycket bra rörelse. Och om inte tillfällena dyker upp eller finns ändå aktivt skapa möjligheter.

Jag vet ju att om jag bara sitter och väntar på att det ska bli bättre så blir det sämre. Så jag vill jobba aktivt för att det ska bli bättre. Vill ha konkreta övningar. Och vill se att det går åt rätt håll, hela tiden. Inte hattar upp och ner.

Det har varit på väg åt rätt håll nu. Men idag är det sämre igen. Och jag är otålig. Jag vill märka att det går över, klart och tydligt. Jag gillar inte att gå omkring och vara osäker på om jag gör rätt eller fel eller om jag borde göra något annat, om jag har helt fel strategi eller vad… Och i övermorgon börjar jag jobba igen. Jag vet att det blir sämre när jag sitter en massa på jobbet.

Egentligen började det ju tidigare under hösten. Med ont i ryggslutet och lite effekt ner i benen. Allmän anspänning av en massa verandafönstermålande och liknande, och för lite pauser i arbetet, och ovanpå det stress och skit. Och sen blev det då värre den där tisdagen i slutet av oktober, när det sträckte till i ryggen när jag hostade på morgonen samtidigt som jag böjde mig för att fälla upp toalocket. Men det var ju liksom bara droppen.

Och sedan bättrade det ändå på sig hyfsat snabbt under de närmsta tio dagarna (från skiiiit till drägligare), tack vare bland annat ipren, alvedon och liniment; jag var sjukskriven, hade semester och jobbade bra någon dag.Och de närmsta tre veckorna därefter var jag hemma halva veckorna med vattkoppsbarn och satt inte alls stilla en massa på jobbet.

Men sedan blev det värre igen.

En timmes besök hos min massör i början av december gjorde inte mycket skillnad.

Naprapat veckan efter och en gång till veckan efter det gjorde en del skillnad, vacklande åt olika håll.

Och sedan har jag haft jullov i princip hela tiden. Inte suttit på jobbet. Men rört mig för lite – det är inte så lätt att hitta på sätt att röra sig på när man är hemma med båda barnen och det blåser halv storm större delen av tiden… (Ut och gå i det vädret gör verkligen inget bättre.)

Från några dagar innan nyår och en vecka framåt körde jag ju med ipren gel. Sedan har jag klarat mig utan (man ska ju inte ta längre tid).

Naprapaten sa att om det inte blev bra nu så kunde man inte utesluta påverkan på disk. Men jag tycker det känns orimligt Det är ju inte så det onda sitter, tycker jag. Det sitter på ena sidan. runt någon sorts “knöl” i höftbenet på vänster sida, och i musklerna.

Jag tror ju egentligen på någon sorts kombination av inflammation och sträckning. Fast jävligt envist. och att kyla och fukt så här års gör det värre.

Men jag är så less på det. Och vill veta säkert och komma vidare och veta att det blir bra.

Det vore kanske läge att gå till läkare (men vad säger en sådan? Ta en voltaren och gå hem?) eller en sjukgymnast? I alla fall få lite vettiga övningar…

____________________________

Det är märkligt för övrigt: Det gängse är väl att människor med ont i ryggen vill ta det lugnt, inte göra en massa saker, mest sitta, inte röra på sig? Eller är det bara i böcker och på film?

 

Medikamenter och droger – en genomgång av mina nödvändigheter och “beroenden”

Jag tar dagligen sertralin, nu senast sedan november 2010. Sertralin ett SSRI-preparat, åtminstone förr kanske mer känt som zoloft. Men substansen heter sertralin, och de allra flesta varianter heter sertralin och så med tillverkarens namn i slutet. “Sertralin Ranbaxy” eller “Sertralin KRKA” till exempel.

Läkaren skriver normalt ut den sorten (det märket) som är billligast för tillfället. Men innan jag hinner till apoteket har en annan sort oftast hunnit bli billigare, och apotekspersonalen frågar om det är okej att byta Sertralin ditten mot Sertralin datten. Vilket jag förstås brukar gå med på. (Det kan säkert finnas goda skäl att välja en viss tillverkare hellre än de andra, gällande tillverkningsprocesser och arbetsvillkor och sånt där, men det har jag ju inte en chans att veta något vettigt om ändå.)

Nu senast hette den billigaste sorten inte alls Sertralin. Det ÄR ju förstås sertralin, men den här sorten heter Oralin.

Det känns som ett märkligt namn för mig. Snarast som ett väldigt ospecifikt namn. Oralin – det måste betyda att det är tabletter man tar i munnen? Och det gör man ju trots allt med de allra flesta tabletter? Det känns ganska märkligt, men nu är det alltså Oralin jag tar sedan några dagar före jul.

Jag tar också Movicol för min mage. Jag försöker trappa ner och hoppar numera över vissa dagar. Movicolen är inte det billigaste alternativet på apoteket. Så där får jag alltid frågan om jag ska byta till det billigare alternativet. Men det gör jag inte. För det billigare alternativet är smaksatt, med syntetisk apelsinsmak (läs för övrigt också om skogsbärssmak). Movicol i sig är inte gott, men jag har för länge sedan vant mig vid den smaken och reagerar inte alls längre. Den syntetiska apelsinsmaken på det billigare alternativet är däremot vidrig, och den lyckas jag inte vänja mig vid. Jag betalar med glädje några tior extra för att slippa äckelapelsinen. (Jag ska kanske förtydliga att jodå, riktig citrussmak tycker jag om.)

Att ta sertralin har för övrigt vissa nackdelar. Man ska inte kombinera med NSAID (ipren och liknande). En jäkla tur med andra ord att jag numera inte behöver ipren mot mensvärk. Mitt ryggonda nu skulle kunna ha inslag av muskelinflammation, men jag kan inte stoppa i mig ipren och se om det går över. Häromdagen kom jag dock på att jag skulle kolla upp om det är okej att använda ipren gel trots SSRI. Så jag kollade FASS – och tack och lov stod det inget om interaktioner av det slaget på ipren gel. Så nu gör jag ett försök på det och ser om det kan få ordning på min rygg.

Apropå SSRI och interaktioner, så är Atarax min vän. Atarax, som ju egentligen är ett gammalt antihistamin, men som också har lugnande och ångestdämpande effekt. Som till exempel hjälper till att ta en igenom de där första sertralinveckorna. Sedan flera år tillbaka har jag ett par Atarax liggande i plånboken. I fall att. De är fantastiska på att ta toppen av ångest och hindra mig från att fastna i onda spiraler. Och det är en trygghet at veta att de finns där. Ifallatt.

________

Sedan blir det förstås en del alvedon/panodil mot huvudvärk och liknande ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att behöva ta en massa tabletter, jag känner mig beroende och det känns som ett nederlag. Så därför försöker jag hålla nere på det jag kan, och det är alvedonet. Vilket innebär att jag ofta väntar längre än jag borde, och då hinner huvudvärken bli värre.

Jävla ryggont

Jag tror ju att den där gången jag missade stretcha faktiskt hade en påtaglig del i det. Kombinerat med stress (då sitter jag inte ordentligt på kontorsstolen, och så spänner jag mig), en massa situationer med barnen, då jag spänner mig (och alla gånger jag får böja mig över dem för att nå fram till spisen, eller lyfta treochetthalvtåring som inte vill, eller annat sånt). Och så de jävla eländiga sitsarna på de nya pågatågen. Och sedan när jag väl fått ont har jag förstås spänt mig för att komma undan smärtan och skapat smärta och anspänning på nya ställen.

Jag var hos naprapat i måndags. (Det har jag bara varit två gånger tidigare i mitt liv: för fem år sedan, efter en hel höst med panik över nacken.) Jag tror det gjort en del skillnad. Jag ska dit igen på måndag.

Och jag påminns återigen om vikten av stretching. Åtminstone för min kropp.