Tag Archives: sunkuthuset/orangeriet

Slut på sommaren

Igår städade jag undan sommaren. Det var uppehåll i regnandet, och jag gjorde vad jag hann därute. Samlade ihop de sista ätbara tomaterna (nej, i år iddes jag inte göra chutney på gröna tomater), paprikorna och chilisarna. Plockade ur bambukäppar. Tömte krukorna i trädgårdsland och kompost. Ryckte loss de höga klätterställningarna för bönorna och klippte bort bönblasten och slängde tillbaka på trädgårdslandet, samt ryckte loss en del ogräs.

Ja, en del av sakerna hade kanske kanske kunnat hinna ge någon mer skörd. Men det får finnas någon rimlighet i det. Väntar man för länge så har plötsligt den första snöstormen täckt in allting i snö.

Jag hann inte klart. Det hade behövt göras mer. Men idag vräker regnet ner i massor igen. Förhoppningsvis spolar det rent krukorna.

Och vi ägnar dagen åt att ”knacka bom”: knacka ner lös puts på insidan av väggarna i sunkuthuset/orangeriet. Det är mycket som sitter löst där. Och det som är under ser bitvis mest ut som vanligt grus.

Men det är ganska mysigt att stå där under plasttaket och lyssna på regnet.

Det blev ett uthustak

Jag har inte hunnit skriva om det. Men ja, taket på sunkuthuset blev klart förra helgen. Så klart som det var tänkt att det skulle bli: Bjälkar och ”glas”/plast. Byggplywodd runt skorstensbasen.

Det finns massor kvar att göra. Det behövs endörr, fönstren behöver fixas en massa med, insidan av väggarna behöver putsas, golvet gjutas och en massa annat. Men det är ljust och luftigt och håller på att torka upp därinne.

Och det kan nog faktiskt bli riktigt bra.

Dagen idag

Det byggs tak på sunkuthuset. Muras, borras i sten (!) och byggs bjälklag.

Och medan svärföräldrarna och mannen sliter därute sitter jag och distansarbetar, med alldeles för många trådar, alldeles för många mejl och alldeles för lite möjlighet att rensa och göra en sak i taget. Och ungarna har skollov och ägnar dagen åt att vara uttråkade och sura mot varandra. Vilket minimerar möjligheten att ens hålla en tråd i huvudet och formulera sig.

Så nu har jag ont i kroppen. Så där som man får när man sitter och biter ihop och försöker fokusera fast det inte går. Spänner sig i hela kroppen och skiter i allt vad mikropauser och megapauser heter.

Öppet upp i nock, ljust och luftigt och öppen planlösning

Idag har min man och min far plockat bort trätaket (undertaket) och allt annat trä i sunkuthuset. Nu är det öppet rakt upp, och skorstenen står där i eget majestät och ser ut som att den kanske inte riktigt orkar bära sig själv.

Blåregn, stockrosor och mätningar

I helgen har vi röjt. (Ja, mest på lördagen, när det mest bara blåste och kom några stänk – på söndagen var det för mycket pisseväder.) Stockrosorna framför sunkuthuset, som hade börjat blomma tidigt i år, var i princip överblommade, bortsett från enstaka blommor i topparna – och jag bestämde mig för att faktiskt klippa ner dem helt. Blåregnen, som växer i hörnet mellan uthusen, vid murstumpen där, sprider sig med utlöpare längs väggarna och slår rot här och där, så jag virade ut en del av dem och klippte av några och planterade i krukor. Och så klippte jag in blåregnen i största allmänhet, för det sägs att de blommar bättre om man håller dem hårt.

Och så klippte jag bort en del gräs och ogräs framför sunkuthuset. Röjde i största allmänhet.

Det ser kalt och tråkigt ut nu.

Sedan mätte vi. Mätte sunkuthuset, och räknade, och ritade, och tänkte.

Det här kan nog bli bra.

Ska sunkuthuset få bli ett orangeri?

Det börjar bli dags att försöka ta tag i saker igen. Komma vidare med renovering. Och plötsligt är det sunkuthuset som står näst i tur.

Eller ja, plötsligt och plötsligt. Det är ju snart ett och ett halvt år sedan eternittaket plockades bort – och tolv år sedan besiktningsmannen sa ”Bränn!”. Det är verkligen på tiden att plocka bort träundertaket, bränna upp det, och sedan lägga dit något nytt tak.

Men ändå, på något vis plötsligt. För ända sedan vi flyttade hit har vi haft det som en avlägsen, drömsk plan: att någon gång i framtiden sätta på ett genomskinligt tak på sunkuthuset, så att det kan fungera som någon sorts växthus eller orangeri. Någonstans man kan driva upp plantor på våren, ha en del tomater och annat på sommaren, och sedan övervintra känsliga saker. Någon gång i framtiden. När vi nästan är gamla och grå. En sådan där sak som man knappt riktigt räknar med ska bli av, men som ändå är möjlig. En sån.

Nu är vi där?

För vi har faktiskt börjat undersöka möjligheterna. Konstaterat att det inte alls behöver vara svårare eller dyrare att lägga ett genomskinligt tak än ett ickegenomskinligt. Och tak måste vi ju ha. Det finns vettiga kanalplasttak, av ofärgat slag, som verkar både praktiska och prismässigt rimliga, och som funkar på den låga lutningen vårt tak har.

Kanalplast är visst polykarbonatplast. Och det känns liksom som den enda vettiga lösningen. Vi kan inte gärna ha glastak under de här förutsättningarna. Det här är samma typ av plast som man har i typ alla moderna uterum, har jag fattat det som. Och de flesta moderna växthus, väl?

Fast polykarbonatplast är väl också det man tidigare gjorde nappflaskor av? Sånt där som läcker bisfenol A?

Hmm… Då känns det ju genast mindre roligt.

Men om jag inte vill ha plasttak så kommer jag aldrig att få ett genomskinligt tak på uthuset.

Att det ska vara så jävla krångligt jämt!

Svamp och damm och skräp och skit och ångest

Ja, vi har kämpat på under veckan, med att göra oss av med en massa skit. I alla fall delvis enligt planen.

Planen var alltså i någon mån städa uthuset, tömma sunkuthuset på skräp som skulle till återvinningsstationen (sunkuthuset agerar ”skrotupplag”/mellanstation för större saker som ska till ”tippen”, bland annat byggavfall) samt få lite bättre ordning i studion.

Det hade säkert gått bättre om inte min man hade åkt på någon envis magsjuka (nej, inte klassisk kräksjuka, utan något mycket mer segdraget som satt kvar länge med risig mage och stal massor med energi och kraft). Och ännu bättre om inte jag också hade fått en släng av den där magskiten, med flera dagars diarré.

Våra dagar hemma utan barn blev… kraftlösa. Vår möjlighet att laga vad mat vi själva ville utan hänsyn till barnen landade i skonkost huvudsakligen bestående av olika sopor på potatis som bas. (Målsättningen för maten var lättlagat och snällt för magen.) Av den tid och ork vi skulle lägga på att fixa fick vi kanske ihop hälften.

Men vi lyckades i alla fall få det ganska drägligt i vanliga uthuset, om än inte lika välstädat som jag hade hoppats på.

Och vi lyckades köra iväg åtminstone några släpkärror med sunk från sunkuthuset. Tillräckligt för att dra igång flera nivåer av ångest i mig… I den inre delen av sunkuthuset ligger det en del trasiga eternitplattor, så jag har nu tänkt många ångesttankar om damm från dem i golvdammet i den delen av uthuset och plågsamma typer av lungcancer om tjugo år och känslan av att hur man än gör (tar hand om sin skit eller låter bli) så har man rumpan bak och ångesten i strupen. Och så har jag studerat de fula sunkiga angripna brädorna i taket lite närmre och sett fina svampangrepp av sådant slag som ger husägare ångest, och vi har konstaterat att innan trätaket rives bort (vilket hela tiden varit avsikten ändå) så ska vi be Anticimex titta så att vi vet säkert att det går att spara putsväggarna, och att vi faktiskt ska kolla upp om någon hantverkare kan lejas för att ta bort allt det dåliga träet.

Sorgligt att riva bort gammalt

Till vårt hus hör två uthus, med varsin hönshusdel och varsin hönsgård. (Två av allt, eftersom en gång i tiden bodde det två familjer i hust – trots att det inte är särskilt stort.)

Det ena uthuset är i taskigt skick och duger bara till mellanförvaring av byggavfall som ska vidare sedan.

Det andra uthuset är i OK skick, typ. Duger till att ha frysbox och trädgårdsredskap och annat i. Fast golvet är lite kasst.

Nu när vi gör i ordning vinden till bostadsyta, så behöver vi förvaringsplats till en del saker. Uthuset funkar bra till detta. Bortsett från att golvet inte är plant nog, eller ens helt överallt. Så nu ska det gjutas nytt golv i hönshusdelen av det uthuset.

Det innebär att de gamla hönsredena idag har bräckts bort De var gamla och smutsiga och murkna, förmodligen har de inte använts på 50 år, och det vore inte försvarbart att använda dem till höns nånsin mer. Men ändå Det känns oerhört sorgligt att bryta bort de gamla spåren efter dem som bott och levt här.