Tag Archives: sunkuthuset/orangeriet

Uthusgolvångest

Sakta men säkert och bit för bit faller saker på plats i sunkuthuset orangeriet. Nytt genomskinligt tak. Träfot under takkanten. Plåt runt skorstenen. Nyputsade innerväggar. Dörr. Nya fönster. Tillfixning av gammalt stallfönster. Oändliga mängder (eller, egentligen ganska lite) grön färg.

Det blir bra. Riktigt bra.

Men det som fattas för att det ska börja kännas ”på riktigt” är ett vettigt golv.

Det nuvarande golvet har flera problem. Om man nu ens kan kalla det ett golv? Det är någon sorts gjutet golv. Fast det täcker inte hela golvet. Bitar av det är sprucket. Bitar av det är täckt med smul och grus och allmänt bös. Hur tjockt med blandat löst material vet jag inte.

Det nuvarande skickets största problem är inte bristen på slät yta – även om jag förstås gärna vill ha det.

Sprickor och hål i golvet (eller i den hårda ytan snarast) innebär vägar in. Där kommer kirskål och åkerfräken in och börjar växa i golvet. Och där kommer även myror in och bygger bo. De bygger bo i det lösa gruset. Och de bygger bo i jord som de drar ut ur de tomat- och gurkkrukor vi ställt in i orangeriet. Och kombinerar gärna: drar bort av jorden till gruset för extra bra bobyggande.

Så… jag vill förstås ha ett gjutet golv som hindrar ogräs och myror.

Det är förstås mycket jobb. Steg ett är att gräva bort det gamla gruset och böset. Det vill säga gammalt golvmaterial från det som varit hönshus och som länge varit allmänt mögelmuggigt och förvaring för diverse sunkiga saker och skräp och så… Till exempel har det stått en del gamla eternitplattor därinne. Och legat bitar av i gruset. Och ligger fortfarande enstaka bitar av i gruset.

Ja, det ger mig ångest. Ja, jag är övertygad om att det är asbestfibrer uppblandat i det där gruset, och att det kommer att röras runt och damma upp när man gräver/skyfflar bort det.

Älsklingen tycker jag är fånig. Att jag överdriver. Att det inte är någon fara.

Men jag kommer att ha konstant ångest under tiden det grävs bort och ett bra tag efteråt. Jag vill inte göra det. Jag vill inte utsätta någon för det. Och absolut inte barnen.

Å andra sidan vill jag få till ett golv, så att vi kan få användning för vårt fantastiska orangeri. Och så att jag kan sluta tänka på asbest varenda gång jag trampar i gruset och dammet där.

Och oavsett om vi gjuter nytt eller löser det på annat vis – plattor, nytt grus av något slag eller nåt annat – så måste tydligen det nuvarande grusböset bort först. Så röraruntiasbestångesten kommer jag inte undan ändå. Plus att andra lösningar känns sämre på att stänga ute ogräs och myror.

Hur man än vänder sig har man ångest i huvudet.

Stockrosornas lilla historia

StockrosNu blommar stockrosorna för fullt framför sunkuthuset/orangeriet, i alla möjliga färger. Ja, eller i alla fall ett antal olika varianter av gul, gulrosa, rosa och rött.

Stockrosorna är faktiskt en av de få saker i trädgården jag lyckats med enligt plan ;-) Jag tänkte att det borde bli snyggt med stockrosor vid den vita putsväggen. Så vi köpte ett antal plantor – fem stycken eller nåt sånt.

Stockrosor finns enkla och dubbla. Vi ville ha enkla, så det köpte vi. Ja, det var i alla fall vad det stod på lapparna när vi köpte dem. Men när blommorna väl kom så visade det sig att de var dubbla. Inte alls rätt!

Det märkliga är att sedan har vi inte gjort något alls. Men numera är de enkla. Och numera är det förstås hur många plantor som helst. Jag antar att de har frösått sig. Det finns i alla fall inga dubbla kvar, trots att de vi köpte skulle vara fleråriga. Och det är definitivt så att plantorna är fleråriga.

Nåja, det viktiga är ju att det är vackert. Och stockrosorna är tåliga och envisa. i år så står de egentligen under en provisoriskt arbetsbänk av bockar och delar av det gamla matrumsbordet, men det hindrar dem inte från att blomma. Med andra ord helt rätt blommor för en småstökig innergård.

Hemskheter som bleknar och tidens ände

Det är så märkligt…

Då, i mitten av maj, så var det som att jag hamnat i en mardröm. Eller inte riktigt en mardröm, men snarast vaknat i ett värstascenario som blivit verklighet. Snarast gick jag omkring och önskade att det vore en mardröm, som jag kunde vakna ur. Och jag kämpade med att orka med att ta in och acceptera att det inte var en dröm, att det inte gick att vakna upp ur det, för det var verkligheten och den gick inte att fly från, hur hemsk den än var.

Så jag kämpade med att vänja mig vid tanken – och gjorde väl också det.

Men inte heller i det här fallet blev det som jag hade väntat mig.

Då, från början, visste jag inte ens om jag skulle våga tro på att han skulle leva fram till min födelsedag. Nu har vi hunnit fira både min födelsedag och minstingens sjuårsdag.

Då föreställde jag mig en tid med mycket sjukhusvistelser och mycket besvärliga behandlingar. Nu kan jag konstatera att han bara varit inlagd den där första tiden i maj, och behandlingarna består i sjukhusbesök på några timmar åt gången, två gånger varannan vecka, och i två dygn mellan dessa tillfällen har han en droppflaska i en magväska.

Han mår mycket bättre nu än i maj. Alla tankar på den förestående katastrofen är långt mycket mer fjärran nu än för en månad sedan. Det är… inte direkt som att mardrömmen aldrig funnits, men stundtals är det ändå nästan som att jag glömmer bort den – eller i alla fall glömmer bort hur hemsk den är och vad den faktiskt innebär.

Ibland känns det som att vi liksom ändå lever i den yttersta tiden (och då syftar jag inte på klimatförändringarna). Sunkuthuset, som i en avlägsen fjärran framtid – när det mesta annat var klart, kanske när vi blev pensionärer, men sannolikt aldrig – skulle få ett genomskinligt tak och bli växthus eller orangerie, har vid det här laget fått sitt genomskinliga tak och kompletterande puts på innerväggarna, och jag målar och fixar och donar med fönster och annat där och det står tomatplantor i krukor därinne och växer. Det är helt osannolikt att det händer, att vi kommit till den punkten.

Dagens beting

Älsklingen har kittat om det som behövdes på matrumsfönstren (det vill säga två av de fyra fönster vi gav oss på sommaren 2002) och oljan utsidan på dem.

Jag har målat andra strykningen av två av sidorna av takutsprång etc på orangeriet.

Den otacksamma andra strykningen och horisontellt regn

Det mesta som ska målas ska strykas minst två gånger.

Första strykningen tar längst tid. Man behöver jobba sig in på alla jobbiga ställen, och de jobbiga ställena suger maximalt. Samtidigt gör första strykningen störst och tydligast skillnad. Det märks att man gör något.

Andra strykningen är den tröstlösa tråkstrykningen. Det syns nästan ingen skillnad. Man får ingen känsla av att vara igång och åstadkomma något.

Dessutom är det ibland svårt att hålla rätt på var man hunnit måla en gång och var man målat två gånger. Man borde anteckna (och periodvis gör jag den sortens anteckningar i bloggen – för var annars, liksom?) för att minnas. Lekstugan tror jag har fått blåmålning i två strykningar på två av ytterväggarna och en strykning på de båda andra – för sex år sedan; sedan blev det aldrig mer målat.

Idag målade jag strykning två på utsidan av de båda nya uthusdörrarna. Eller, först ett första varv i springorna och sedan strykning två på resten av ytan. När jag höll på med den första kom en liten kort skur. Snällt uppifrån. Inget som påverkar dörrarna som sitter under takutsprånget. Så efter den tio minuter långa regnskuren fortsatte jag.

Några timmar senare, när jag var klar med båda dörrarna, kom plötsligt en front, med både kraftig blåst och regn. Horisontellt regn. Och plötsligt var inte uthusdörren på ”vanliga” uthuset skyddad längre. Betongkanten under dörren färgades påtagligt grön av rinnande färg, och hela yta blev full av grönfärgade vattendroppar :-( Skit också!

Nåja, det är i alla fall första gången det hänt mig på tretton år. Eller nånsin.

Men det känns inte så lovande med allt regn i väderprognoserna med tanke på allt jag tänkt måla.

Tänk så mycket skillnad lite färg kan göra…

I förra veckan byggde svärföräldrarna nya dörrar till uthusen. Spontade brädor, och så tvärslåar i form av ett Z. Klassiska enkla dörrar till uthus, liksom.

De senaste dagarna har jag stått och målat dem med kromoxidgrön linoljefärg. Det är standardfärgen här på trädetaljer ute – fönster, dörrar och annat. Och det är magiskt vilken skillnad det gör när färgen kommer på: plötsligt går det från att vara hopsnickrade brädor som bildar ett plank i ett dörrhål, till att vara en genuin klassisk stabil dörr.

dörr

Utomhusrenoveringsfix

Dörrar byggda och på plats på båda uthusen. Ena dörren har fått handtag och är halvvägs oljad. Andra är oljad men saknar handtag. Båda ska målas tids nog.

Brädor ditsatta under takutsprånget på sunkuthuset. Ska oljas och målas.

De båda träfönstren på sunkuthuset undersöktes och konstaterades vara i synnerligen dåligt skick (främst karmen). Vi kollade runt på blocket och hittade inget vettigt, men hittade sedan att Byggmax hade rätt storlek och rätt modell, i FSC-trä, till rimlig peng. Fönster nu inköpta; ska oljas och målas.

Stallfönstret i gjutjärn i sunkuthuset har befriats från sina glasrutor och slipats med stålborste på borrmaskinen.

Ved (i rätt längd för kaminen!) har köpts hem och lavats in i brädgaraget.

Ja, och så har jag målat en massa.

Det rullar på. Det känns som att det händer en massa – även om det känns väldigt lite när jg skriver ner det.

Det knepiga med att under några dagar tillåta sig att göra sådana här roliga saker är att jag lyckas få så dåligt samvete över en massa andra saker som borde grejas med. Typ banksaker, planering och annat.

 

Det händer saker!

Jag målar grönt på sunkuthuset.

Svärföräldrarna bygger dörrar till uthusen, gräver ut framför sunkuthusdörrhållet (med hjälp av elvaåringen!) och lägger grus och en massa annat.

Det händer saker!

Grön färg, sommarljud och åkrar. Och jag.

Idag lyckades jag äntligen komma till skott. Trots ungar som avbröt mina tankar var tionde minut med ditten och datten, och trots min allmänna oförmåga att välja vilken ände jag ska börja i, veta vad jag ska prioritera och vilken ambitionsnivå jag ska hålla, så lyckades jag faktiskt sätta igång och måla.

Okej. Det var älsklingens förtjänst. När jag hade hämtat färg och pensel så bad jag honom ändå om hjälp att bestämma i vilken ände jag skulle börja. För börja, ta besluten, är det svåra. När man väl har börjat är det lätt att fortsätta och köra på.

Så det var jag och en burk kromoxidgrön linoljefärg. Eller inte en hel burk, det var den nedersta fjärdedelen av en gammal burk. Och så en pensel. Och en drös olika stegar, beroende på var jag skulle komma åt. Och en transistorradio som stod och skrålade sportradio i orangeriet.

Jag har målat grönt på de yttre trädetaljerna av den nya takkonstruktionen på orangeriet. Och börjat måla grönt på motsvarande delar på brädgaragetaket.

Jag har stått där ute i småkylan och arbetat in färg i träet. Lyssnat på lärkorna och på rasslet på rågen. Tittat på himlen som skiftat från att riskera släppa regn ifrån sig till enstaka ögonblick av värmande sol till bitvis nästan blått (men då hade solen slutat värma). Studerat hur gladan liksom styr med sin tudelade stjärt som roder. Vadat fram i stövlar genom mer än knähög (stundtals lårhög) vegetation av kirskål, hundäxing, snärjmåra och åkerfräken. Mejat ner fläderbusken bakom knuten.

Då trivs jag. Jag, i mina snickarbyxor, med slättens enkla företeelser omkring mig, med ett klart och enkelt mål framför mig, där jag kan försjunka i arbetet och se tydliga resultat, smålyssna på radion och vara nöjd med tillvaron. Där är jag någonstans så nära enkel oförställd vardaglig lycka jag kommer, tror jag.

Fast det känns fult. Det måste ju liksom vara lite fult att jag går omkring och känner mig typ lycklig när min man har obotlig cancer. Speciellt eftersom jag när jag går där och målar inte ens tar tillvara tiden med honom. Eller i alla fall inte till annat än att få mig att komma till skott eller att försöka ställa en stege stadigt när jag försökt en lng stund och inte lyckats. (Trappstegar är väldigt bra saker när man ska måla. Fast de förutsätter jämn mark. Och sån är det ont om runt uthusen. Eller över huvud taget här.)

Helst vill jag fortsätta måla imorgon. Men nu ska det nog bli ordentligt med regn några dagar.

För övrigt satt det någon kändis i radio igår och pratade på om hur löjligt det var att hans vänner minsann kollade väderappar – vad skulle det vara bra för, det var ju bara att kolla ut för att få veta vad det var för väder, och så kunde man väl ta det som det kom, liksom? Jag tänkte att han nog aldrig har behövt måla utomhus. Eller odlat saker. Eller på något vis ägnat sig åt något alls där man kan behöva veta något om vädret för att kunna planera. Bekymmersfri, ansvarslös tillvaro. Vad tråkigt det måste vara ;-)

Ny vägg och ny frys

Pappa har varit och hälsat på några dagar. Han är numera pensionär och kan styra själv över sin tid. Så han valde att komma hit några dagar och putsa innerväggarna i sunkuthuset/orangeriet. Väldigt tacksamt!

Dessutom är det väldigt trivsamt att ha pappa på plats ”på egen hand” ett par vanliga vardagskvällar, sitta vid matbordet och småprata. Så där som jag nästan inte gjort sedan jag flyttade hemifrån – och nu är det i mitt hem. Det är en skön känsla. (Mamma, inget illa ment om dig, bara kul att rå om pappa!)

I alla fall… I förrgår kväll noterade min man att frysboxen i uthuset uppenbarligen inte varit helt stängd. Det händer någon gång ibland, för den är gammal och sliten, ger ingen”vakuumeffekt” eller så. Så han stängde till samt satte igång infrysningsfunktionen.

Igårkväll noterade pappa att den röda larmlampan fortfarande blinkade. Uppenbarligen var det något mer fel?

Maten i frysen var fortfarande kall och hård, fast några saker hade mjuknat en aning. Men framför allt märktes det att dendärisenviintefrostatavpåettag satt väldigt löst – för den hade liksom börjar smälta loss. Som när man frostar av.

Alltså: frysbox på väg att lägga av. Konstaterat vid halvelvasnåret på kvällen. Så härligt.

Grejen är att vi egentligen hade tänkt byta den där frysboxen för flera år sedan. Den var gammal redan när vi flyttade in 2002… Men det har strandat på placeringen. För vi har haft frysboxen i uthuset. Men moderna frysboxar är inte gjorda för att tåla lägre än tio plusgrader. I uthuset ser vi till att hålla frostfritt på vintern, men inte mer än så.

Så det har inte blivit av.

Men igårkväll blev det bråttom. Vi konstaterade lite snabbt att det funkar att sätta en frysbox i tvättstugan/pannrummet om man istället plockar bort bänken och förvaringen där det är tänkt att vi ska vika tvätt och sånt. För den används ju ändå aldrig :-) Inte optimalt, men mycket bättre än ingen frysbox. Och vi hann hitta tre modeller som skulle kunna finnas hos den lokala vitvarukedjan, innan vi gick och la oss.

Idag har min man köpt ny frysbox. Det blev inte den vi allra helst ville ha – bland annat ”bara” 36 timmar som den klarar att hålla fruset vid strömavbrott. Och bara energiklassning A+ – vilket ju lär vara fantastiskt mycket bättre än den gamla :-)