Tag Archives: fisk

Är kaviaren en restprodukt eller inte?

Igår gick livsmedelsverket ut med en ”påminnelse” bland annat om att vi bör dra ner på kött och mejeriprodukter för miljön. Karins miljöblogg hjälpte till att underlätta till fler mackor utan ost (ja, vegetariska förstås :-) ) genom en insamling av tips på twitter, som sammanfattades i ett inlägg. Tack, Karin!

I mina mackfunderingar hamnade jag återigen på kaviaren. Jag är kaviarälskare. Och då snackar vi kaviar på tub, typ Kalles (fast väldigt sällan just Kalles, för den är inte godast).

Kaviaren har ju problemet med bisfenol-lining, och av det skälet försöker jag äta mindre kaviar (men det går inte jättebra…). I övrigt köper jag KRAV-märkt kaviar när jag får fatt i, och ännu fler sorter är numera MSC-märkta.

Men det jag farmför allt undrar över är: är kaviaren/rommen att betrakta som en restprodukt som det är bra att man använder, eller leder den till ”egna” problem?

Alltså, lite utvecklat:

Det KAN ju vara så att man fångar en viss mängd fisk (torsk och andra liknande fiskar), och när man ändå fångat dem för att man är ute efter köttet, så ser man också till att använda rommen på den fisk som ändå fångas. – I så fall är kaviar enligt min uppfattning bra mat, för det är bättre att den kommer till nytta än att den slängs. En sorts restproduktsgrej.

Men det KAN ju också vara så att man fångar fisk specifikt för att göra kaviar. För att det ska vara fisk som är ”rätt” – rätt storlek, rätt vatten för att bli god kaviar, eller nåt annat. Att man inte skulle ha fångat dessa fiskar om det inte vore för att man ville göra kaviaren. – I så fall är det förstås betydligt sämre.

Jag vet inte vilket som stämmer. Men det vore intressant att veta.

Att det ska vara så jävla svårt att göra rätt med sillen

Sill är bra mat. Fisk innehåller nyttigt fett, och sill hör generellt sett inte till den fisk som hotas av överfiske (läs bland annat i WWF:s fiskguide på sidan 42). Sill är dessutom gott, och ganska billigt. Bra mat, med andra ord. (Sill och strömming är samma art. Man brukar säga att om fisken fångats söder om Kalmarsund ska den kallas sill, men det verkar inte vara något att förlita sig på – båda benämningar används huller om buller oavsett fiskeplats.)

Dock bör barn samt gravida och ammande kvinnor och så vidare inte äta fet fisk från Östersjön mer än 2-3 gånger per år. För i Östersjön finns det mycket dioxin och PCB som ansamlas i fettet i fet fisk. Egentligen innehåller fet fisk från Östersjön för höga dioxinhalter för att få lov att säljas för människokonsumtion, men Sverige har fått dispens från detta under förutsättning att man informerar allmänheten ordentligt om att vissa grupper (ganska stora delar av befolkningen, tycker jag) bör äta detta max 2-3 gånger per år. (Dessutom är bestånden av strömming i Östersjön inte så stabila, så det finns fler skäl att låta bli att äta strömmingen därifrån – WWF:s fiskguide igen.)

Efter vad jag förstått på en del nyhetsrapportering så är det ganska stor del av Sveriges befolkning som inte alls har koll på det här med att man ska minimera sitt intag av fet fisk från Östersjön. Men låt oss för en stund anta att folk i allmänhet är som jag, som vet om detta och dessutom faktiskt försöker leva efter det. För det kan väl inte vara så svårt – eller? Det är ju ganska klara direktiv.

Ja, det kan det ju tyckas. Men så står man där i affären och försöker bli klok på det där som står på förpackningen med sill. ”Fångstområde 27 IIId.”

Va? Vad i hela fridens namn betyder det? Är det fisk jag bör låta bli eller inte? Jag låter bli att köpa fisken, och när jag kommer hem googlar jag. Det visar sig att fångstområde 27 är hela Europa, halva Atlanten, halva Grönland och upp till nordpolen.

Efter att ha klickat mig igenom ett antal andra kartor konstaterar jag till slut att IIId tydligen innebär Östersjön. Tydligen var det tur att jag inte köpte fisken.

Jaha. Nytt försök i annan affär. Hittar strömming/sill från Västkustfilé. Det låter ju betryggande – men det visar sig vara namnet på företaget och har alltså inget med fångsplats att göra.

Däremot finns en märkning som visar var fisken i paketet är fångad:

A = SILL fiskad i Nordostatlanten FAO 27 IIIa

B = SILL fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 22-26

C = STRÖMMING fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 27-32

Paketet jag håller i handen visar sig vara märkt med ett A (med en oförklarad * efter). Det känns alltså som att den bör vara okej? Och när jag kommer hem hittar jag den här kartan, som verkar bekräfta att detta är okej fisk. Så jag bestämmer mig för att detta ska vara okej fisk – men jag behåller ändå en osäkerhetskänsla i magen. På kartan finns dessutom förklaringar till de där andra siffrorna – 27 kan alltså betyda två olika saker… ;-)

Ärligt talat, ska det behöva vara så här jävla svårt? Ska man behöva memorera eller skriva upp sifferkombinationer och åka hem och kolla innan man kan köpa fisken? Hur många gör det, tror ni? Och är det rimligt att kräva det av folk?

Och då har jag alltså ändå bara varit inne på den fisk som faktiskt är förpackad. Alla de gånger man handlar till exempel en sillamacka med stekt sill nånstans längs kusten. Är det rimligt att jag ska behöva ställa mig och fråga mer exakt var fisken är fångad varenda gång? Eller ja, jag inser ju att jag måste det – men ärligt talat, inte ens jag tänker ju på det varje gång, så jag gissar på att den stora massan inte tänker tanken alls. Och om sillamackan säljs nånstans längs kusten i Sverige, så är det för den allra största delen av sträckan väldigt sannolikt att sillen/strömmingen är från ett område där dioxinhalten är för hög.

Om Sverige ska leva upp till informationskravet så måste det åtminstone vara möjligt att när man står i affären, eller på sillamarknaden eller restaurangen eller i silldisken, enkelt ska kunna få veta om fisken man funderar på att köpa hör till sådan som barn samt kvinnor i barnafödande ålder bara bör äta 2-3 gånger per år. Ett tydligt klistermärke som tydliggör om svaret är ja eller nej vore önskvärt. Kanske till och med ett kort där man kan sätta ett kryss varje gång man äter nåt sånt (och sedan förvara i plånboken) så att man kan hålla rätt på hur många av sina 2-3 gånger per år man förbrukat. Men ett minimum är att man inte ska behöva hålla rätt på sånt som om det är FAO 27 IIIa eller IIId som är okej.

Jag tycker det är ganska självklart att det måste finnas bra information om det här. Det räcker inte att informera om att man inte ska äta fisken mer än i undantagsfall (2-3 gånger per år är just undantagsfall), man måste också göra det möjligt att veta vilken fisk det är som ska väljas bort. Om man inte har ambitionen att göra det möjligt så anser jag att det är frågan om hyckleri och spel för gallerierna. Och jag är lite grann inne på att jag tror att det är det det är frågan om. Vem som är skyldig till teaterföreställningen tänker jag dock inte uttala mig om.

Curryfisk en trött dag

Det här var vad jag improviserade ikväll. Storebror tyckte det var gott och vill ha det fler gånger. Jag mer.

Ett fryst fiskblock (sej) läggs i mitten av en ugnsform.

Två tredjedelar av en purjo fyrdelas på båda ledder (kapas och klyvs) och läggs runt fiskklumpen.

Två paprikor (röd plus gul) skärs i stora ”tärningar”, sprids på.

Champinjoner skivas och läggs på.

Ett gäng frysta skalade räkor slängs på.

Salta.

Blanda 2½ dl grädde med curry, gurkmeja och mango chutney till lagom smak. Häll på.

200 grader, 40 minuter i ugn.

Servera med kokt ptatis.

Fiskblock och portioner

Det är spännande det här med hur storleken på matförpackningar styr vårt matintag.

Som exempelvis fisk.

Ganska mycket av den fisk vi äter är ”fiskblock”. (En viktig anledning är att färsk fisk här huvudsakligen säljs i fiskbilar, som står på ett torg en dag i veckan på en tid anpassad till hemmafruar och pensionärer – till exempel 9-13 eller 13.30-14.30 – vilken normal arbetande människa har möjlighet att handla vid den tiden?)

Fiskblock är i princip alltid på 400 gram.

När två vuxna personer har ett hushåll ihop är 400 gram en ganska vettig mängd. Rimligen blir det lite över, om man inte är jättehungrig, men ändå, en ganska vettig mängd.

Med ett barn – till och börja med ett litet barn – är 400 gram alldeles utmärkt.

Med två barn – där det första barnet faktiskt börjar bli ganska stort och ibland äter lika mycket som mamma och pappa (och gillar fisk lika mycket som dem) såär 400 gram väldigt lite. Det tycker till och med mamman, som trots allt jobbar på att man ska minska intaget av kött och fisk.

Å andra sidan, två paket – 800 gram – är alldeles för mycket. Onödigt mycket i alla fall. Visst, man kan göra lunchlådor om det blir rester. Fast det tror jag ju inte det kommer att bli. Det kommer att ätas upp. För fisk är gott. Vi kommer allesammans att äta mer än vi borde.

Så då får man trolla så att det ska funka med 400 gram.

Men det börjar kännas ruskigt lite…

Dagens fisk

Tina ett block vit fisk såpass att det går att dela upp i ”riktiga” fiskdelar.

Häll (kallpressad raps)olja i botten på en ugnsform som är så stor att fisken precis får plats. Lägg i (bred ut) fisken. Stoppa i ugnen, 230 grader.

Smält en klick smör. Mortla ungefär två fullkornsskorpor och lite grovsalt (i omgångar) och rör i smöret. Tillsätt nån msk pressad lime. Ta ut fisken, bred på skorpdegen, in i ugnen igen. Totalt 25 min i ugnen.

Skär en gul och en röd paprika i fyrkantiga bitar. Smält smör och rapsolja i tjockbottnad gryta.  I med paprikan. Skär en schalottenlök grovt (i med den). Pressa i fyra vitlöksklyftor. Salta. Puttra under lock.

Servera med ris (gärna råris).

(Äldste sonen åt så att han nästan mådde illa.)

Snö och fisk

Nej! Inte mer snö! JAG VILL HA VÅR NU! Visst, den första snön är jättemysig, och jag älskar snö när den kommer vid rätt tid och om den inte stannar för länge – tre veckors vinter är lagom – men nu är det i princip mars!

Förlåt, var bara tvungen att skrika lite :)

”Barn gillar inte fisk”

– eller hur är det det brukar heta? Jag har aldrig fattat det där. Själv har jag alltid gillat fisk. Och Simon älskar fisk. :) Idag har vi ätit fiskgryta på hoki, med senapssmak – mums, enligt hela familjen. Så hur är det egentligen: hatar barn fisk, eller är det bara en skröna? Eller är det genetiskt, och eftersom Simons föräldrar gillar fisk så har han ärft det? Näää, det verkar långsökt…

Och så kan jag passa på att tillägga att Simon är jättesöt när han sitter i sin lilla fåtölj och kramar sin docka :) – tyvärr har jag inga bildbevis…