Om lån, tid och arbete, och om vad som är viktigt och hur man blir den man är

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det “gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade har jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

  • Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
  • Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara “passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
  • Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båda delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Läs för övrigt även mina tidigare inlägg Spara och Slösa – vilket är vilket?, Saker man sparar till och Om att vara nöjd med sina val, som alla berör Claras inlägg på olika vis. Detsamma gäller mitt inlägg Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.
Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.
Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.
Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det “gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)
Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?
Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)
Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.
Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.
Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.
Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.
Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.
Och så downshiftingen då…?
Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.
Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.
Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.
Och ja, jag vill jobba.
Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara “passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.
Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.
Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…
Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.Underbara Clara skriver om lån och downshifting. 

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det “gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.

Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara “passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))

Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

One response to “Om lån, tid och arbete, och om vad som är viktigt och hur man blir den man är

  1. Du skriver så klokt.
    Jag har ungefär lika lånebild som du har. Nu har vi nyligen köpt bil och hus och dessutom inte hunnit jobba så många år efter studierna. Jag jobbar heltid och försöker betala av och spara ihop så mycket som möjligt nu.

    Det är för att den dag jag får barn vägrar jag att ha två föräldrar som jobbar heltid, om vi inte måste. Och det tror jag inte att vi måste. Vill man, så klarar man sig ju på så mycket mindre än man tror.

    Läste ditt senaste inlägg om odling också. jag vill så gärna odla lite själv men har aldrig liksom lyckats genomföra det. En blandning av för dåliga kunskaper och lite för lite intresse att dra igång det hela.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *