Tag Archives: golv

Fuskbygge och fokus på yta

Vi ägnar oss för närvarande åt ett extremt fuskbyggande för att vara oss. Även om det väl till viss del kan sägas vara en tradition vi uppehåller från det här husets tidigare ägare.

Det handlar om skafferifarstun. Häromsistens ställde jag ju mig och rev upp golvmatta och masonit där, lite slumpmässigt en dag. Så vi behövde ett nytt golv. Eller ja, ett nytt ytskikt. För under masoniten var det delvis brädgolv, delvis gjutet. Och det ville vi banne mig inte bryta upp. Speciellt inte med tanke på det nygjorda badrummet precis bredvid (med eget separat bjälklag – och bjälklag för de kvarvarande brädorna i skafferifarstun vet vi inget om…) Alltså behövde vi lägga något ovanpå istället för det gamla plastgolvet.

Plastgolv ville vi inte ha – det diskuterade vi aldrig ens. Men ett tag övervägde vi faktiskt att lägga någon sorts modernt klickgolv. Det handlar ju om en väldigt liten yta, och ett blandat märkligt underlag, och kanske vore det ganska rimligt att faktiskt förfalla till den sortens lösning i det här fallet. Men sedan konstaterade vi att det skulle se väldigt märkligt ut med typ parkett i det lilla skafferiet. Så då började vi fundera i andra banor. För när man köper nya massiva trägolv så finns det inte bara sådana vi brukar köpa (alltså 3 cm tjocka) utan även tunnare, som det brukar stå egentligen inte alls är till för att lägga på “riktiga” bjälklag, utan till att lägga “flytande” ovanpå något annat. Alltså sådant vi normalt sett inte brukar betrakta som ett riktigt golv (för golvet består ju då egentligen av det som brädorna läggs på). Skulle man kunna göra det här?

Efter att ha suttit och resonerat med den kunnige på den lokala byggmarknadens ovanvåning och vänt och vridit och resonerat och sedan läst på på diverse håll landade vi till slut i denna fullösning: Finbetong i hålen i det gjutna. Därefetr två lager med sådan plastfoam man lägger under klickgolv(?). Därefter massivt trägolv av 2 cm tjocklek, med lim i sponten. Detta golv sitter nu endast fast med hjälp av några skruvar ner i den del av undergolvet som består av brädor. Dessutom har vi ovanligt brett mellanrum “runt” “golvsjoket” – man ska visst ha det när man har flytande golv. Där ska det förstås sättas lite smyglist sedan.

Nackdelen med denna lösning är att det här golvet nu i praktiken är högre än det gamla. Och därmed högre än köksgolvet. Vilket ger en liten aning trappkänsla när man går genom bottenvåningen: ur matkällaren upp i skafferifarstun, sedan ner i köket (ett par cm) sedan upp om man går till kontoret och ännu mer upp om man fortsätter till studion; från köket upp även till matrummet och sedan ner om man går till hallen (som blev sänkt eftersom byggarna som la nytt bjälklag där i samband mer badrummet la bjälklaget i våg med trappans nederdel, vilket innebar att rummets golv sänktes); från köket även upp till vanliga farstun.

Nå. Detta får man väl leva med.

Jag tyckte ju även vi skulle passa på att snygga till skafferifarstun i övrigt. Ganska nyligen stod jag och målade de två putsväggarna med linusfärg. Masonitväggarna skulle få pärlspontspanel. Men då var vi först tvungna att “bygga in” styranordningen till badrummets golvvärme. Vilket innebär att vi byggt en låda som än så länge har tak och väggar men som även ska få lucka framtill. Och sedan har vi alltså satt pärlspontspanel. Och jädrar vad vi har fuskat! Till exempel hr vi inte ens plockat bort därfodret runt dörren ner till källaren. Vi kom fram till att det skulle innebära en massa extraarbete att försöka bygga ut på något fungerande sätt vid själva karmen så att det skulle bli snyggt, och att det skulle ta eviga tider innan vi skulle orka sätta dit fodret igen och få ordning på det, och dessutom var det ytterst tveksamt om fodret (som är skarvat på ena långsidan redan från början) och dörrkarmen (eller vad fasen man ska kalla det) skulle hålla för att plockas bort. (Däremot är nog träet i sig av god kvalitet som man inte får tag i numera, att döma av den nyans det trä jag anade där färgen saknades.) Så vi satte helt sonika panelen runt om fodret, vilket innebär att fodret nu knappt sticker ut utanför panelen.

Likaledes fuskade vi runt elementet. Vi har inte plockat bort elementet, utan bara satt panel så att den går så långt in bakom elementet som det går för elementfästena.

Det är ju för bövelen bara ett litet överblivet kyffe!

Eller ja, ärligt talat, snart är det inte bara det. Dörren till badrummet är borta. Ytterdörren är borta och ersatt av ett fönster. Golvet är snyggt och fräscht. Väggarna detsamma. Det är inte längre en liten ful sliten förgäten genomgångsfarstu. Det är faktiskt på väg att på riktigt bli ett skafferi. Ett snyggt sådant.

Så jag har fortsatt fuskandet och bättrat på elementet med lite elementfärg och dörrfodret med lite snickerifärg. Sedan ska det “bara” på lite färg på panelen och golvet. Och så ska dörren till källaren målas i något enhetligare färg än de två blåa nyanser den har idag på den synliga sidan (de gulbruna nyanserna på källarsidan struntar vi kanske i, dem är det bara spindlarna som ser).

“Det börjar ju faktiskt likna något”, säger femåringen. Han fortsätter: “Det här var ju en ganska enkel renovering. Till exempel behövde vi inte gräva hål i golvet.”

Nej, det har han ju rätt i.

Ibland känns det rätt okej med fuskbygge.

Jag slet visst upp ett golv

Vi stod och tittade på väggarna i skafferifarstun. Diskuterade tankarna om att sätta pärlspontspanel på två av väggarna där (mot badrummet och mot källaren, det vill säga de två väggar som är trästomme+masonit) och måla med grön linoljefärg som vi ändå har stående, och att måla de båda putsade väggarna i rummet med vid linusfärg. Jag vill grna få det gjort innan vi sätter tillbaka en massa hyllor och annat i skafferifarstun – det känns som en “billig” (arbetsinsatsmässigt) renovering.

Och så tittade vi på golvet. Och jag frågade: “Får jag?” För jag har tittat på det där golvet, den fula gråa plastmattan, som ändå lossnat i kanten sedan länge, så många gånger, men det har liksom inte varit läge. Bland annat för att det varit genomgångsrum till badrummet. Men det är det ju inte längre :-) Nu behöver man bara gå därigenom om man ska till källaren – och källaren är värre oavsett allt, typ ;-)

Och tja, lyfte man i ena kanten så var det masonit under plastmattan, och trägolv under masoniten. Så om trägolvet därunder över huvudtaget var så att det höll ihop så skulle det bara vara att måla det  och ändå ha ett bättre golv än det befintliga. Och i värsta fall så skulle vi få plocka upp ett dåligt trägolv och ersätta det med nyare trägolv – av de rester vi ändå har liggande (det här är ett mycket litet golv…)

Så jag gav mig på det hela, med kofot, hammare och hobbykniv. Bräcka bort lite lister, riva lite plastmatta, bräcka loss masonit. (Nix, inga lager av vare sig lim eller annat som antydde något som skulle kunna vara asbest.)

Det tog mig nog inte mycket mer än en halvtimme (? jag hade ingen koll på tiden!) att få bort plastmatta och masonit. Därunder fanns… två och ett halvt varv brädor; resten av golvet var gjutet. Om man nu ens kan kalla det det…?

Och alltså, de där tre varven, det var liksom inte så att det var växlat. Men den tredje brädan var kluven. Bredare i ena ändan, smalare i andra. Jag antar att golvet blivit dåligt eller nåt – men jag vet ärligt talat inte. Det finns så mycket märkligheter och konstigheter med det här huset, och det mesta lyckas vi ändå aldrig få ihop.

Så nu står vi där med ett lite småmärkligt golv. Där kan vi inte bara rätt opp å ner lägga ett nytt brädgolv. Och visst, vi skulle kunna bara måla alltsammans… men tja – njä. Vi är faktiskt inne på att göra något så märkligt som att lägga golv på nåt så där mer modernt sätt. “Flytande” brädgolv (så där som man gör med sådana där alldeles för tunna golvbrädor på typ 14 mm). Eller klickgolv. Eller nåt annat sånt där som vi inte kan nåt om. Vi får se. Vi ska diskutera saken och möjliga och omöjliga och konventionella och okonventionella lösningar med byggmarknaden någon av de kommande dagarna.

Men det var nog i alla fall lika så bra att jag rev upp det. Det luktade lite muggigt och skadade nog inte att ta upp och göra om.

*mumlar nåt om hantverkare*

Är det nåt jag har svårt för så är det när när hantverkare gör saker utan att fråga gällande saker vi inte alls diskuterat och jag sedan får ta konsekvensen.

Väggen mellan hallen och badrummet är en trävägg. Reglar, spontade brädor på var sida, isolering emellan. På hallsidan satt det tidigare tretex och sedan tapet. När de nu sågat upp ett nytt dörrhåll där, försvann tretexen förstås också och revs upp på delar av väggen i övrigt. Så bra, tänkte jag, då river vi bort resten av tretexen och så sätter vi pärlspontspanel. Pärlspont har vi redan i trappan upp, som liksom fortsätter runt i hörnet, alltså i förlängningen av den här väggen. Och vi har tidigare diskuterat att det kunde vara snyggt med pärlspont i hallen, men det har fallit på blandade väggmaterial – och på att vi ändå skulle vänta med det rummet. Nu kunde vi passa på – ja, efter att badrummet är klart, förstås.

När jag kom hem idag hade hantverkarna rivit bort resten av tretexen och satt gipsskiva utanpå hela den väggen. Ja, i hallen – inte i badrummet.

Och jag kunde köpa det om det var något som behövdes av fuktskäl i badrummet. Men med tanke på att de satt masonit på motsvarande plats i skafferifarstun (alltså motsvarande träsponten) så kan det ju knappast vara frågan om det. Dessutom är det mot skafferiet det behöver fuktsäkras, för det är där badkaret är; väggen mot hallen är ju liksom typ borta från fuktzon. Så det kan knappast vara skälet.

Så förmodligen har de alltså bara satt gipsskiva för att de tyckte att det är så man gör. Fastän ingen bett dem renovera hallen. Och utan att fråga om de skulle eller om vi ville; de bara gjorde.

Så det verkar som att vi har två saker att välja på. Antingen låter vi gipsskivan sitta kvar. Och då får vi mycket mer trassel med att få rummet i ett snyggt och önskvärt skick sedan, alternativt får det på ett sätt vi inte vill. Eller så tar vi bort gipsskivan igen. Och då får gipsskivan kasseras – tillsågad gipsskiva för vissa mått och med ett dörrhål mitt i är ju inget som kommer att kunna återanvändas. Och då kommer gipsskivan att alltså kasseras helt i onödan, vilket gör mig till en miljöbov (förstöra saker så där bara för fåfängas skull!).

Det gör mig sur och putt och på allmänt eländigt humör. Ja, jag blir rejält irriterad på sånt här. Och jag tycker det är extra märkligt med tanke på att de ju faktiskt frågar om hur vi vill ha en massa andra saker. Men inte det här.

Dessutom snodde de mina möjligheter till husarkeologi i rummet. För på den där tretexen satt det spännande tapetlager kvar som jag ville undersöka. Som jag låtit bli och väntat på under tio år – och nu berövade de mig chansen. Ja, de har redan kört iväg med skräpet.

För övrigt borde jag anat oråd redan iförrgår när de började ta upp brädgolvet i hallen. Det skulle ju vi plocka upp, och plocka upp på riktigt sätt, en bräda i taget, för den eventualiteten att det faktiskt delvis skulle gå att återanvända. Men de bara satte en såg i och sågade rätt genom alla brädvarven mitt i golvet. Så något återanvänt smalbrädigt originalbrädgolv blir det inte i det rummet – heller.

Kvällen ikväll ägnar vi åt att lägga nytt brädgolv. Vilket alltså blir med ungefär dubbelt breda brädor mot innan. Mer av salsgolv än enkel hall. Men lägga golv är alltid kul. Och det är ju en väldig fördel att hantverkarna i alla fall i det fallet gjort grov-/tråkgörat, det vill säga lagt bjälkarna (fäst, lagt i våg, etc) – för det är ju just det att det är förlängningen av samma bjälklag som badrummet och därför måste göras i ett svep.

Så vi använder överblivna brädor från fjolårets matrumsgolvsbyte. Kompletterat med ett paket till. Samma tillverkare, samma dimensioner. Men spont och fjäder har hamnat i en annan höjd, så det blir en del fullösningar (eller: stämmande i noten) för att få till det. Och en del trixande med att få in brädor under trappan till ovanvåningen, som för stunden bara hänger fast med skruv i bjälklaget en våning upp… men som tur var kan man i alla fall gå ner i källaren för att hjälpa till underifrån :-) Och eftersom vi använder restbrädor så lägger vi nu faktiskt för första ett växlat brädgolv. Det känns i alla fall rätt och bra på nåt vis.

Så tja, nu har vi nästan lagt nytt golv i hallen, så där på en kväll. Fattas bara den jobbiga trixiga sistabrädan. Och barnen lagade mat för att vi skulle kunna jobba på.

Äntligen har vi fixat bevattningen!

När vi flyttade hit fanns ingen vattenutkastare. I pannrummet/tvättstugan, som har fönster mot baksidan, och där vattnet för övrigt även kommer in i huset, fanns dock en vattenkran, med slangkoppling. Så det man gjorde var att man öppnade fönstret, krånglade in vattenslangen genom fönstret, och kopplade på den inne i tvättstugan.

Det tröttnade vi förstås på. Efter några år hade vi en hantverkare här som dels bytte kranen i tvättstugan till en modern enhandskran, dels satte en vattenutkastare i ytterväggen. Och på vattenutkastaren satte han den fula gula slangstumpen som tidigare suttit i tvättstugan.

Inget ont om hantverkaren, alltså; vi hade inte gett honom några noggrannare instruktioner om vad vi vill ha på vattenutkastaren, utan det viktiga just då var att få dit utkastaren alls. Resten fick bli sen. Och som alla småbarnsföräldrar vet, så kan “sen” betyda lååångt senare… Man ska ju både ha tid att tänka efter vad man behöver, sätta sig in i vad som finns och dessutom hinna skaffa och installera. Men nu är det gjort:

På utkastaren, som alltså kommer ut på innergården, har vi satt en tvåfördelargrej (av mässing=håller förhoppningsvis) med avstängning för vardera öppningen separat. På den ena har vi kopplat en salng som går vidare genom dörren i mussen och bort på gaveln, det vill säga mitt emellan trädgårdslandet och örtagården. Där “slutar” den i en “extra kran-ställning”, det vill säga en grön metallstolpe med upphängning för slang. På denna kopplas slangen från vattenutkastaren in på baksidan. På framsidan finns en mässingskran, på vilken vi kopplat en bevattningstimer av det enklare slaget (tänk vanlig kökstimer/äggaklocka), och till detta har vi sedan kopplat en längre slang, som normalt kan vara uppvirad på den gröna stolpens slangupphängning, och som ska användas för bevattning med vattenspridare och slangmunstycken i trädgårdsland och örtagård.

Tillbaka till vattenutkastaren igen. Den andra krandelen har också en vattenslang inkopplad. Denna är lång nog att man ska kunna vattna tomaterna vid uthusväggen, och också för att man ska kunna nå bort till bilen på infarten. (Nej, det är ingen här som tvättar bilen på infarten. De få gånger vi kommer loss och tvättar den så görs det på riktig biltvätt. Men det är bra att kunna nå bort på infarten också, i alla fall.) I normalfallet är dock även denna slang upprullad, på en gjutjärnslanghållare som sitter på sidan av ett bord.

Bordet ifråga följde med huset från början, men har huvudsakligen stått utomhus och förfallit. Nu har jag plockat av bordsskivan och ersatt med en ny skiva av de gamla golvbrädorna från matrummet, satt dit en extra skiva längre ner (också golvbrädor) för vattenkannor, samt satt några tvärlåar på sidorna (också golvbrädor) för upphängning av gjutjärnsslangprylen (på ena sudan) och en korg för diverse bevattningsattiraljer (på andra sidan). Ovansidan har jag oljat. Där står dessutom ett stort emaljerat tvättfat och några mindre emaljerade fat (loppisfynd), för att man ska kunna stå där och skrubba potatis och morötter.

Och slangen som hänger på gjutjärnsprylen använder man förstås till att fylla vattenkannor och emaljfat.

För det är det som är huvudpoängen: Kunna fylla vattenkannor samtidigt som vattenspridaren är igång (eftersom man alltid kommer på det samtidigt). Slippa dra vattenslangen fram och tillbaka, kors och tvärs, när man ska vattna både tomater och trädgårdsland. Få lite ordning och reda.

*nöjd*

Det enda jag inte är nöjd med är att jag bett mannen kapa golvbrädorna med Stora Maskinen (TM). Jag tycker den är läskig, men samtidigt stör det mig att inte klara mig själv. Ska försöka komma över rädslan och lära mig.

Vi har ett golv! (Fixat-färdigt-glädje och utmattning)

Vid ungefär kvart i elva igårkväll skruvade vi dit sista golvbrädan. Vi har nu ett fint, stabilt massivt 30 mm tjockt furugolv. Barnen var med och vakna ända tills vi var klara; det var liksom lite finalkänsla över det hela, och det hade varit elakt att köra dem i säng innan slutsignalen. Stämningen var upprymd, och en fixat-färdigt-glädje spred sig, allra mest i fyraåringen (som dock sedan fick en känslomässig reaktion av motsatta slaget i form av sorg och förtvivlan över en skalbagge som inte fick bo kvar i vårt hus).

Vi hade ytterligare något missöde på vägen igår, med barn som trampade igenom asfaboarden, som fördröjde det hela. Golvsågningsmässigt hade vi ju dessutom (i vanlig ordning) en massa saker att anpassa för: elslangar, dörrfoder, hörn, högre betongkanter – och enstaka jävligt bråkiga brädnoter. Och så han jag tänka många god tankar om uppfinningar som skruvar, självborrande skruvar, och skruvdragare med i- och urskruvningsmöjligheter :-) (och tack för golvskruven!)

Isoleringen (två paket 95 mm stenull – 8 battar i varje) räckte alldeles precis lagom: det blev två små bitar på ungefär 8×8 cm kvar – bättre än så kan man knappast lyckas :-)

Nu återstår förstås en massa jobb med väggarna, och med lister och en massa sånt. Men det kan man lättare ta lite pö om pö. Att fattas golv är liksom ganska besvärande…

Det är för övrigt en ganska märkligt känsla, när man lagom hunnit vänja sig vid att det liksom är extra högt i tak (eftersom lägsta punkten förflyttats en bra bit ner), och sedan kommer golvet tillbaka, snarast någon cm högre upp än från början. Det känns märkligt lågt i tak plötsligt.

Idag skulle vi åkt till Korrö folkmusikfestival, hade vi tänkt. Men vi kom fram till att vi faktiskt inte orkar. Vi har mer behov av att vara hemma, ta det lugnt, åka till stranden och spela spel. Just nu passar jag fyraåringen som badar skumbad och sänker skepp samt plockar upp delarna.

Mental verktygslåda och vad en tekopp kan ställa till med

Igår sågade jag oändliga mängder 20 cm-stumpar av 25×25-läkt, borrade hål fyra cm in från vardera änden och spikade fast i nederkanten på bjälkarna. Min man sågade stumpar av de gamla golvbrädorna och la mellan mina små “konsoller” samt skruvade fast dem i ena änden. Detta ska alltså hålla uppe asfaboarden.

Utanför den yttersta bjälken mot vardagsrummet funkar inte denna lösning. Det finns bara bjälke åt ena hållet, och det är för smalt för att kunna spika eller ens skruva fast något. Efter lite funderande och klurande bestämde vi oss för att skruva dit plattjärn undertill på bjälken, så att de sticker ut på sidan där det saknas stöd, och sedan låta detta hålla uppe asfaboarden.

“Det är smidigt att ha en mental verktygslåda”, sa min man.

För det är ju så, Vi har vid det här laget löst alla möjliga märkliga saker under vårt renoverande. Visst finns det standardlösningar, sätt man ska göra saker på under normala omständigheter och när man följer “skolboken”. Men så är det ju sällan i gamla hus. Även i de fall man till viss del kan göra som man “ska” så behövs det nästan alltid speciallösningar till en del av det. Och då handlar det om att vrida och vända på de möjligheter som står till buds – i form av verktyg, material, hållfasthet och fantasi. Där är erfarenheten en viktig beståndsdel. Vi har hittat lösningar som funkar och som vi kan använda oss av. Kanske inte alltid konventionella, men funktionella. Sedan underlättar det ju förstås att även ha en fysisk verktygslåda där man hunnit samla på sig diverse nödvändigheter, och ett uthus med diverse skruv, spik och beslag samt ett brädgarage fullt med rester efter tidigare projekt ;-) (Jag minns när någon av oss en gång i tiden önskade “en bräda” i födelsedagspresent, just för att det behövde finnas nåt sånt hemma…)

I alla fall, igår kom elektrikern förbi och tittade, och idag på morgonen var han här och drog “slangar” under det blivande golvet till att dra elkablar igenom när vi är klara. Idag har sedan min man (fan, jag har fortfarande inte vant mig vid att kalla honom det – känns fortfarande skitlöjligt)) sågat till lagoma bitar av asfaboard och lagt i. Jag har sedan fyllt på med isolering i facken allteftersom (fast inte helt klart, eftersom det sitter klivbrädor i vägen på några ställen). Jag har tänkt tacksamma tankar över att vi nu har ett cc på ungefär 60 cm och undrar hur i helskotta de lyckades balansera omkring och lägga ett golv med 140 cc. Jag känner mig som en cirkusartist när jag går balansgång på smala bjälkar, dessutom med verktyg och isoleringsbattar i händerna…

Vid femsnåret fick vi första golvbrädan på plats, och en stund senare den andra. Jisses, det börjar ju se ut som ett riktigt golv, liksom. På det sätt det brukar se ut i instruktioner, till och med. Typ modernt.

Detta firade vi med att åka och bada. Årets första bad. Kallt till att börja men skönt när man väl kommit i. Och sedan åt vi god mat (i vardagsrummet! – för nu kan man ju hjälpligt ta sig dit) och tog det lite lugnt.

Imorgon såg vi en ganska okomplicerad dag framför oss. Själva biten med att lägga massivt färdigspontant brädgolv är ju enkel, jämfört med allt det andra. Visst, vi skagöra en liten inspektionslucka, som innebär lite trassel, men ändå. Nu är det roliga kvar liksom.

Men…

Dags att natta barn. Jag går upp och ska sitta bredvid fyraåringen som ska somna. Glömmer ta med mig tekopp och ber mannen hämta en åt mig. Börjar läsa en kort bok.

“Helvete!” hör jag nerifrån.

Min man har snubblat på en bjälke, slått i knät, blöder från tån, har gjort två stora hål i asfaboarden i två intilliggande fack, samt hällt ut hälften av mitt te på två isoleringsbattar.

Han har ont. Skitont.

Asfaboarden är trasig.

Isoleringen är blöt.

Imorgon får det sågas lappningsbitar av asfaboard. Isoleringen har jag torkat så gott det går och hoppas det räcker. Mannen har suttit och tagit igen sig en stund.

Morgondagen känns inte längre lika klockren.

 

Isolering och skörd

Jag plockar fram isoleringskniven. Det var länge sedan vi senast höll på med isolering – vi isolerade ju massor uppe på vinden, men det var fem år sedan det blev klart.

Jag har tappat rutinen, helt klart, men det funkar ändå rätt bra.

Lantbrukaren som har marken runtom kör skördetröska. Det är kornet som skördas.

Mannen sågar till första golvplankan. Barnen tvättar tält med svamp och såpvatten.

Vi har ett bjälklag!

Efter diverse slöjdande i asfaltspapp, att lägga mellan bjälkar och underlag, och i lecablock, att stabilisera bjälkarna med, samt träbjälkar, som ju alltså ska bära isolering och golv, så har vi nu ett bjälklag.

Och jag har skrivit ihop en liten kort redogörelse på en pappersbit om hur det gamla golvet såg ut/vad det bestod av och när och varför vi bytte, och plastlaminerat med sådan där kall-laminering och stoppat ner där under bjälkarna – så att de som tar upp golvet nästa gång (förhoppningsvis dröjer det länge) ska få lite historik.

Tillbaka igen efter campingsemester men fortsätter att leva campingliv

Vi har varit på campingsemester på Öland en vecka (det är därför det varit så tyst här), och kom hem i fredags kväll. Sedan igår (söndag, väl? – jag är helt veckovill vid det här laget) är vi åter igång med golvfixandet. (Eventuellt kommer det ett campingsemestersinlägg senare, om jag hinner och orkar.)

Igår lyfte vi alltså ut de resterande golvbrädorna (som vi haft att kliva på) och de gamla golvbjälkarna. Sedan grävde vi ut lite löst grus till (framför allt för att bli av med så mycket som möjligt av organiskt material), kratsade ur de gamla bjälkhålen i grunden och sopade bort löst material i hålen och runt kanten.

Sedan återstod alltså en grusgrop.

Och det är där det fortsatta campinglivet kommer in. För matrummet ligger så att man måste passera det för att ta sig typ nästan var som helst. Eller, man kan beskriva det så här: På ena sidan ligger den renoverade verandan, hallen, trappan upp och därmed hela ovanvåningen. På andra sidan ligger den vanliga entrén, köket, kontoret, studion, badrummet och källaren. Och på tredje sidan ligger vardagsrummet, där vi för tillfället har matbordet och porslinet.

För att plocka ur diskmaskinen måste man passera grusgropen.

För att komma till matbordet och TV:n måste man passera grusgropen.

För att ta sig från sovrummen (på ovanvåningen) till toaletten måste man passera grusgropen.

Därför är det fortsatt campingliv. Vi äter i möjligaste mån utomhus. (Ja, vädret är välanpassat.) Vi går vägen runt huset (istället för genom grusgropen) när vi ska på toa. Även nattetid.

 

Och sedan började då arbetet med att bygga upp igen. Vilket förstås inte är det lättaste. För i vanlig ordning så är inte hålen som bjälkarna suttit i i grunden så användbara allihop (även om det var bättre här än i tidigare rum). Dessutom ska vi lägga fler bjälkar än det varit innan; de tidigare bjälkarna låg med bitvis så mycket som 140 cc (fast ner mot nästan metern på andra ställen) och vi vill ha ungefär 60. Alltså i med en extra bjälke emellan varje gammal bjälkes placering. Och för de nya bjälkarna finns det ju inga urtag.

Det är alltså specialslöjd, där bjälkar ska tas av i rätt längd, slöjdas till (med hjälp av både cirkelsåg och stämjärn) för att passa för stenar och urtag, stöd ska byggas av stenar och lecablock (som slöjdas med vinkelslip, fogsvans och huggmejsel), och så ska det kollas emd vattenpass så att bjälkar och golv hamnar rätt i våg på längden och tvären och dessutom rätt i höjd i förhållande till träsklar och annat.

Mycket tankearbete för att det ska bli rätt. Mycket praktiskt arbete för att få till det. Mycket mod för att faktiskt våga börja – och för att våga tro att det man åstadkommit är bra nog.

Dessutom två ungar som behöver roas samtidigt…

Kombinationen av att behöva tänka rätt och att behöva våga börja är jag sämre på än min man. Och ja, man ska utmana sig själv och jobba med det man är dålig på, men en del av det är att kunna stå och bara titta på och hänga med i tankearbetet, och… äh, jag vet inte. Dåliga ursäkter förmodligen. Han fixade med bjälkar, jag rensade i trädgårdslandet, vilket kändes betydligt roligare (tyckte jag) – men usch så dåligt samvete jag hade :-(

Idag har vi fortsatt med bjälkfixandet. Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt, och jag och fyraåringen har försökt vara delaktiga i byggandet lite grann. Jag har ägnat mig åt lite lecablocksslöjd med fogsvans och huggmejsel (fan vilket jävla tråkgöra!), och fyraåringen har sågat några småbitar läkt vi ska använda till att fästa en undergolvskonstruktion med.

För vi tänker köra på något liknande det som varit innan, fast i modernare tappning ;-) På sidorna av bjälkarna blir det längst ner små 25×25-läkt-bitar som fäste för mycket glest satta gamla golvbrädor, på vilka det ska ligga asfaboard (heter det så?). Ovanpå det 95 mm stenull. Och sedan Svanenmärkt 30 mm tjockt massivt Siljangolv (furu). Så idag har vi varit och storhandlat (asfaboard, isolering och golv). Dyrt blir det, för vi tänker inte skarva utan köra hellängder av golvbrädorna (det stabiliserar också), så det blir mycket spill – men det kommer också till nytta, förr eller senare ;-)

Katten på råttan, råttan på repet och råttan i grunden – men nu tror jag vi nått botten

Vi började alltså det här golvprojektet för att en av golvbjälkarna sviktade – trodde vi. Men när vi tagit upp golvet så visade det sig att det inte alls fanns någon bjälke där det sviktade utan bara en extra “spikbräda” mellan bjälkarna. Att det sviktade berodde alltså på att det inte fanns någon bjälke, och på att gruset under spikbrädan hade trycks ihopa såpass med tiden att det liksom fanns plats under pikbrädan.

Trodde vi.

Men gruslagret under spikbrädan var bara sisådär sex-sju-åtta cm tjockt, och snarast hade nog en del av gruset försvunnit ner mellan springorna i undergolvet – och anledningen till sviktandet var förmodligen framför allt att undergolvet höll på att ge upp.

Tror vi.

Och nu tror jag att vi kommit till botten. Men man kan ju aldrig veta ;-)

Idag har vi grävt bort de mesta av gruset ovanpå undergolvet (det var omöjligt att få bort allt: en del rasade ner i de flera cm breda springorna, en del rasade ner när vissa av brädorna gav vika igår, och en del lyckades vi inte gräva bort för att spaden fastnade i gamla spik – och för att det helt enkelt inte var meingsfullt att försöka få helt rent).

Sedan lyfte vi bort undergolvet. Det visade sig vara mycket enkelt. Undergolvet var alltså konstruerat som så att man på var sida av bjälkarna satt brädor en bit ner, för att skapa en list man kunde placera de korta undergolvsbrädorna på. Och sedan hade man lagt ner dem där. Punkt. Det var bara någon enstaka bräda som faktiskt var fastspikad, de allra flesta var bara att lyfta upp, rätt upp och ner. (Och så fick man duscha i grusdimma på köpet.)

Till undergolvet hade man (i vanlig ordning) använt vad man haft över. Så det var en salig blandning av brädor: olika bredder, delvis olika tjocklek, en del spontant (fast det hade man ju inte använt sig av här) men det mesta inte. Och antingen så var det av väldigt olika ålder redan när det lades dit, eller så hade det klarat sig väldigt olika bra av helt annan anledning, för en del var väldigt orangripet och annat inte alls. Jag tror att man använt en blandning av gammalt och nytt trä. en hel del av det var i alla fall gammalt och hade spikar i sig från tidigare användning.

Och vad hittade vi då, när kom ner till botten? (Förutom själva botten då, som består av grus/marken.) Jo:

  • En sedan mycket länge död råtta, med helt skelett och svans och en hel del skinn
  • Fortsättning på den största vindaplantan samt en hel planta till
  • Andra ändan av ett ventilationshål till matkällaren

Nu är vi nere. The botten is nådd – the only way is up!

botten1

På bilden syns botten i delar av rummet, och i andra delar finns undergolvet kvar. De översta plankorna är från det gamla brädgolvet och ligger utlagda för att vi ska ha något att gå på.