Förr var jag mycket bättre på att planera än jag är nuförtiden. Eller, jag orkade med att planera mer. Jag hade en tillvaro som krävde det på ett annat sätt. Universitetsstudier dagtid, dansutbildning kvällstid. Eller arbete dagtid, musikalrepetitioner eller -föreställningar på kvällen.
Jag har antagit att jag helt enkelt ”slitit” ut planerinsdelen av mig. Att jag helt enkelt varit välplanerad så länge att jag inte längre orkar.
Men så påmindes jag plötsligt om en annan del av det. Det var lättare att planera då, för jag hade i princip bara mig själv att ta hänsyn till. Numera ska jag ju ofta, när jag ska planera, väga in många fler, vilket i sig är betydligt mer komplicerat. Men, framför allt (det jag påmindes om) är risken att det likväl ska ha varit förgäves mycket större nu. Oavsett hur väl uttänkt planeringen är så är risken stor att den spricker. Ett barn som blir kräksjukt – och som i sin tur smittar ner nästa, och kanske oss själva, och som sedan kräver de 48 timmarnas karantän, ändrar planer för en vecka i ett trollslag. Och även ett barn som är på dåligt humör, eller inte gillar maten, eller inte vill det man planerat, kan påverka planeringen ganska drastiskt i den lilla skalan.
Det finns helt enkelt för många wild cards. Och då känns det så meningslöst att planera att man liksom hellre bara skiter i det – det är inte mödan värt.