Monthly Archives: mars 2013

Kallt

Jag har värmt vetefilten. Krupit ner i den iskalla sängen. Det blåser riktigt ordentligt, och drar på alla möjliga och omöjliga ställen.

Ja, vi behöver se över tätningslisterna; det får vääl göras under sommarsäsongen i år. Fast när det blåser så här så undrar jag om det egentligen skulle göra någon skillnad.

Nå, jag har lyxen av att vara inomhus. Det är absolut inte ett dugg synd om mig.

Och imorgon kväll kommer snöstormen.

När vi valt att skaffa barn ställs helt andra krav än när barnen bara kom

Förr i tiden var barn något som ”bara kom”. Ja, alltså, självklart behövde man även förr ha sex för att få barn, och självklart var det inte alla som kunde få barn på den tiden heller, och så vidare. Men i alla fall. Förr var barn inte nödvändigtvis ett aktivt val – och liksom inget man så lätt kunde välja bort. Barn var trots allt i större utsträckning något som kom om de kom.

Numera är barn väldigt ofta ett aktivt val. Det är till och med så att barn antas vara ett aktivt val. Är de inte det så blir de i alla fall passiva val – för skulle man bli gravid oavsiktligt så finns ju möjligheten till abort, och gör man inte abort så anses man alltså indirekt ha valt att skaffa barn.

Och med det där att barn är något man valt kommer en helt annan sorts krav. Som de här kraven på att man ska vilja vara med dem dygnet runt, och vilja det bästa för dem i alla situationer även om det innebär att överge sig själv, typ. Lägga om hela sitt liv för att anpassa det så att det ska bli så bra som möjligt just för barnen. För är man inte beredd att göra det så skulle man ju inte alls ha skaffat barn.

Inte fanns det väl heller curlingföräldrar på den tiden när barn antogs bara komma – eller?

Vad händer med maten efter lunch?

Det funderar jag på ibland.

Det finns ju hur många lunchställen som helst i en stad som Malmö. Och i stort sett alla människor äter lunch mellan 11.30 och 13. Några eftersläntrare dräller in senare än så. Men förmodligen går det från rusning till folktomt på väldigt kort tid.

Lunchrestaurangerna måste ha tillräckligt med mat för att det ska räcka till alla lunchgäster som dyker upp. Fast det går förstås aldrig att veta hur många det blir. Ju fler restauranger det finns att välja på desto större valmöjlighet – och mindre förutsägbara kunder. Dessutom kan ju folk (som jag) variera sig: ibland går man ut och äter, ibland har man med sig matlåda hemifrån. Så man måste ha tillräckligt med mat så den inte tar slut för tidigt – men sedan ska man inte stå med för mycket rester vid 13.30.

Vad gör egentligen lunchrestaurangerna med maten som finns kvar när lunchtiden är slut? För det måste ju bli en himla massa mat över. På massor av ställen. Varenda dag.

Ja, jag inser att det självklart också är en ekonomisk fråga. Att restaurangerna självklart, av ekonomiska skäl, inte vill behöva slänga för mycket mat. Men ändå. Med tanke på hur stort matsvinnet är hos privatpersoner och i mataffärer så antar jag att det kan vara ganska stort även på lunchställena.

Och jag antar att ju fler ställen, ju större valmöjligheter för oss kunder, desto större svinn. Eller?

Det är samma med mataffärer. Ju fler mataffärer, och ju större sortiment, desto fler saker måste det vara som inte hinner bli köpta och uppätna innan de blir för gamla. Och mataffärerna har oftast långt mycket mer mat än vad som behövs. För vi vill alla ha tillgång till ett stort utbud och goda valmöjligheter. På större orter finns det oftast flera mataffärer, och sammanlagt har de mat till fler än de som bor på orten. Konkurrens är bra och viktigt, sägs det. Samtidigt måste ju konkurrensen innebära att en del av dem inte får sålt sina varor, eller? Det är i alla fall helt klart så att det produceras mer mat än vad som behövs.

Och det är liksom ingen som är ansvarig. Ingen som har överblick. Ingen som tittar på ett egentligt behov eller efterfrågan – ”efterfrågan” har blivit ett relativt begrepp på nåt vis.

Producera så mycket du kan och hoppas på att du lyckas prångla ut det till nån! Fyll affärerna med mat – ju mer desto bättre!

Tillbaka till luncherna. Ibland funderar jag på om det man egentligen borde göra, som miljömedveten, är att härda ut och gå och äta lunch vid efter 13. Intressant nog noterade jag häromdagen ett lunchställe som verkar agera just utifrån detta: normalt lunchpris 90 kr; efter klockan ett 72 kr. För jag antar att åtminstone en del av tanken med detta är att kunna göra slut på dagens mat?

Bara de finaste majskornen

På Icas popcornpåsar står det något i stil med ”Bara de finaste majskornen”. Jag antar att deras tanke är att det på något vis ska göra mig glad.

Men så funkar ju inte jag. Istället uppstår en massa frågor:

  • Varför är det viktigt att ha de finaste majskornen när man ändå ska poppa sönder dem?
  • Hur stor andel av majskornen är det som anses var de finaste? 10 procent? 30 procent?
  • Vilka aspekter tas med i bedömningen av vilka majskorn som är finast?
  • Vad är det för stackars satar som sitter och väljer ut vilka majskornn som är finast?
  • Vad händer med resten av majskornen?

Och alltså, det är inte alls säkert att det här är ett problem. Kanske är det jättebra att man gör den majsuppdelningen. Men det saknas väsentlig info för att kunna avgöra det. Som det är nu känns det bara fånigt – och definitivt inte som ett försäljningsargument. (Det tunga försäljningsargumentet i sammanhanget är att det finns inget annat att välja.)

Lek med mig!

Fyraåringen vill att jag ska komma och leka med honom. Leka med lego.

Fast jag får inte bygga som jag vill. Han talar om att det jag bygger är fel. Eller att de bitar jag tar upp är upptagna av storebror (som inte alls är i rummet utan leker med kusinerna). Eller så tar han sakerna ifrån mig för att han ska bygga dem på ett annat sätt.

I nästa ögonblick är jag ivägen för att han ska köra där jag sitter med bilen han byggt.

Och när jag försöker leka med så leker jag också fel. Så där kan man ju inte göra.

Jag ska bara sitta där och finnas. Göra inget. Stirra i väggen och inte störa.

Men ack nåde mig om jag gör något annat under tiden jag sitter där. Plockar upp en tidning och läser, eller lagar kläder, eller gudförbjude plockar fram min dator och dumsurfar lite slött. För dår har jag ju fokus på något annat. Och då blir han enormt klängig och pratig och viftar med legobitarna framför skärmen och pratar pratar pratar och tjatar om att jag ska komma och leka med honom (fastän jag ju redan sitter så nära jag kan utan att vara i vägen för hans legobil).

Men lägger jag ifrån mig datorn eller tidningen eller vad det nu är så är jag återigen precis lika ointressant.

Men lägg dig inte i. Var inte i vägen. Sitt bara här. Gör inget annat.

Eller så planerar jag inte för att jag faktiskt inte vill bort från något?

Jag funderar vidare kring det här med planering

Kanske är en viktig faktor just att jag faktiskt inte vill bort från där jag är eller från det jag gör. För planerandet har ju ofta handlat om att kunna komma bort från där jag är eller kunna komma till något annat. Resa hem till mina föräldrar över helgen när jag pluggade. Resa till min pojkvän när vi bodde med sisådär 45 mil mellan oss. Hinna med att gå danslinjen på kvällen fastän jag hade andra studier på dagen.

Dem jag längtade efter och det jag ville göra fanns liksom hela tiden någon annanstans. Det krävdes planering för att få till det så att jag alls skulle få utrymme till dem. Inte bara tidsmässigt utan även ekonomiskt. Framförhållning.

Numera har jag det som är viktigast för mig väldigt nära mig. Jag har ingen egentlig längtan bort – inte på det viset. Och dessutom har jag det ekonomiska utrymmet att inte behöva lösa saker i god tid av ekonomiska skäl.

Jag har helt enkelt inte så starka skäl att vilja planera.

En annan bit av det är förmodligen att jag mår bra. Och att jag äter sertralin. Så jag oroar mig mindre. Planering hänger ju i någon samman med oro. Oroar man sig för att saker (inte) ska gå ihop sig så planerar man för att vara helt på den säkra sidan. Jag har en mer avslappnad inställning nuförtiden. Utgår från att saker ska lösa sig på ett annat sätt. Har inte samma kontrollbehov. Vilket ju delvis handlar om livserfarenhet och en annan ro i magen, och som sagt var säkerligen delvis om sertralin.

Nej, självklart behöver jag inte ta reda på varför jag har en annan inställning till planering nu än förr. Självklart inte. Jag bara är en sådan som funderar över sånt. Iakttar och analyserar.

Varför är det jag som ska godkänna din flygresa?

Då och då är det någon som berättar att de ska resa på semester. En vecka till solen.

Och folk vet ju oftast vad jag tycker. Så i nästa andetag sägs det, nästan som en bikt till mig: ”Ja, jag vet att vet är dåligt för miljön. Men vi flyger mindre än många andra. Det blir bara typ en gång om året.”

Och så är det jag som liksom förväntas skyla över. Säga att det är okej. Komma med någon sorts syndernas förlåtelse. Inte gnälla och klaga utan säga att ja men just ni, ni har god skäl, ni får lov, er är det synd om, Så det är okej att ni förstör mina barns framtid.

Alla tycker de har goda skäl. Alla tycker att de inte är värst. Alla vill ha syndernas förlåtelse. Alla förväntar sig att jag ska förlåta dem.

Jag skäller inte på någon. Jag orkar inte vara en hemska onda. Så jag låter det glida förbi. Mumlar nåt urskuldande.

Det innebär att ni lägger över skulden på mig. Det är jag som på något vis ger er alibi. Jag som godkänner. Jag som ger er syndernas förlåtelse.

Jag som sitter med en klump i magen. För på något vis blir det mitt fel för att jag inte röt till.

Det är jag som måste minska mina utslääpp ännu mer för er skull. Men det går inte att minska mina utsläpp så mycket som skulle behövas för alla era flygresor.

Så det ni förhandlar bort när ni biktar er hos mig är mina barns framtid.

Jag antar att era skäl att få lite sol och värme överväger mina barns behov av mat, vatten och kläder när de blivit så gamla som er?

Kanske borde vi äta mer tråkig mat?

Vi har någon sorts föreställning om att maten alltid ska vara god. Och ja, visst ärdet trevligt med god mat. Men måste maten alltid vara god? Då äter vi ju för mycket, och det är inte bra för vare sig miljö eller oss själva.

Ni har kanske sett den där småbarnsdieten? ;-)

Men ja, barn som gnäller över att maten inte alltid är god brukar klara sig bra ändå, de överlever att det finns dagar när de inte gillar maten och äter mindre. Men som vuxna kan vi bestämma själva, och vi kan välja att äta saker vi tycker är goda typ jämt. Och är maten god så äter vi väldigt ofta mer än vi borde. Och då får vi ”vällevnadssjukdomar”. Samtidigt som vi tär mer än nödvändigt på jordens resurser.

Ja, de allra flesta av oss har råd att äta mer än vi behöver för vår överlevnad.

Ja, de allra flesta av oss har råd att välja att bara äta saker vi tycker smakar helt okej, mat som är så god att vi inte upplever det som en plåga att äta den.

Det sägs då och då att man ska varje tillfälle att fira. Att man ska göra vardagen till en fest. Och så vidare.

Är det kanske snarast så att det gått inflation i firandet? Och att firandet blivit en fara för både oss själva och miljön? Borde vi faktiskt lite oftare laga mat som vi egentligen tycker är ganska trist, laga ganska små mängder och faktiskt bara äta så pass att vi bli hjälpligt mätta?

Bara en tanke.

Och det funkar förstås bara om vi inte har möjlighet att gå och småäta något annat sedan.

Saklighet, vetenskap och varför en del män tror att de alltid vet bäst och har rätt

Det är åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Föräldravrålet efterlyser fler män: nästan tre fjärdedelar av dem som gillar facebooksidan är kvinnor.

Någon (vi behöver inte prata här om vem) argumenterar att män är mer sakligt sinnade – och att det här är en vetenskaplig fråga.

Ja, klimatförändringar är en vetenskaplig fråga, det är helt riktigt. Och ungefär 98% (eller någon liknande siffra; det beror lite vilken sammanställning man grundar sig på) av klimatforskare är överens om att människan påverkar klimatet etc.

Och jag VET inte, men jag skulle gissa på att ganska många – förmodligen en bra bit över hälften enligt mina fördomar – av dessa forskare är män. (Helt enkelt baserat på att i stora delar av världen är det fortfarande bara män som ”har möjlighet” att forska.) Gissningsvis är alltså väldigt många av dessa mycket sakliga vetenskapspersoner/forskare just män.

Men. Bland klimatskeptiker, klimatförnekare och andra kategorier av ifrågasättare kring klimatet är också män i majoritet. (Ja, det baserar jag bara på det jag själv sett. Jag har inga vetenskapliga sammanställningar av detta. Men alltså, ärligt talat, det är NÄSTAN bara män som framför den sortens argument.)

Dessa män som alltså enligt personen som uttalade sig skulle vara mer sakligt sinnade.

Jag tror inte at det handlar om saklighet. Jag tror att män, generellt sett, har lärt sig att tro mer på sig själv. Att de lärt sig att tro på sig själva för jävla mycket. Så mycket att de faktiskt många gånger tror att de vet bäst. Så hittar de något där de tycker att de själva hittat den logiska förklaringen, eller någon liten detalj de kan ifrågasätta, så är de mer benägna att faktiskt tro att de själva har rätt. De har ju lärt sig att det är så! Ja, att de har rätt, alltså. Lärt sig att tro på sig själva.

Och då är det ju skitsamma att en massa forskare kommit fram till något annat.

De här personerna kan ju uppenbarligen i många fall läsa seriösa forskningsrapporter och sedan hävda att rapporterna är bevis för motsatsen till det som forskarna kommit fram till. Trots att det är forskare som har många års utbildning och djup kompetens inom området. För de här snubbarna vet minsann bäst och kan mest och kan tolka allt korrekt. Även om de inte egentligen har någon kompetens inom området och alltså förmodligen inte ens kan begripa det de läser.

Som tjej har jag ju då istället ”lärt mig” att ifrågasätta min egen kompetens, att utgå från att det förmodligen är jag som kan för lite, begriper för lite, är för dåligt insatt och borde läsa på ännu mer och plugga ännu mer innan jag alls får uttala mig och kanske komma med en antydan till att tro att jag kansk eventuellt fattat nåt. Det jag lärt mig är att jag alltid vet för lite.

(Och så ska jag väl påpeka att ja, jag vet att jag generaliserar väldigt grovt nu. Väldigt många av de män jag har i min närhet är ”kvinnor” utifrån det här sättet att resonera. Men det beror väl samtidigt också på att jag inte gärna umgås med den sortens skitstövlar som utgår från att de själva alltid vet bäst.)

Stinkandemedel

Fyraåringens vinterjacka har lagt av. Dragkedjan är slut, funkar inte längre. Den slutliga knäcken kom när de var i fjällen under sportlovet.

Tja, jackan har ju nästan hunnit räcka till för två barn, så det är ju ingen katastrof. Däremot är det ganska osmidigt att i slutet av vintern behöva skaffa ny jacka. Det är ju inte så att det är högsäsong, om man säger så – och samtidigt så har man inte så mycket tid att spela på, när jackan ju liksom behövs direkt; man kan liksom inte gå och leta och fundera och så köpa när man hittar det ”rätta” – oavsett om man handlar nytt eller begagnat.

Men jag hade tur – tyckte jag. Jag lyckades ropa in en jacka på Tradera. Rätt storlek. Och samma modell (och till och med färg, faktiskt) som vi haft till barnen tidigare, så att jag liksom visste vad jag fick. Såg ut att vara i bra skick. Och fick den till rimligt pris.

Det tog en dryg vecka innan den kom med Schenkerleverans.

Vi packade upp – och jag undrade vad i helskotta det var som stank. Sedan insåg jag att det uppenbarligen var jackan. Och efter att ha tänkt lite till så insåg jag att förmodligen hade förra ägaren tvättat jackan med parfymerat tvättmedel. Och förmodligen även sköljmedel.

Nej, jag använder inte parfymerat tvättmedel. Och sköljmedel har jag aldrig använt. På den tiden jag började köpa sånt som tvättmedel letade jag (förstås) efter miljömärkta produkter, och Naturskyddsföreningen märkte inte något sköljmedel alls med Bra miljöval, eftersom de ansåg att de var en helt onödig produkt. Så jag har aldrig köpt sköljmedel i hela mitt liv.

Nå, jackan luktade för jävligt. Jag antar att det är meningen att det skulle lukta blommor eller nåt – tung, kräkframkallande parfymlukt. (Och som en kompis påpekade på Facebook så har sköljmedelsanvändningen antagligen försämrat jackans vattentäthet. Men nej, den kommer inte att impregneras – sån skit vill jag inte befatta mig med i onödan.)

Vi har nu tvättat jackan och haft den hängande ute halva förra natten för att lufta ur. Den luktar egentligen fortfarande mer än vad som känns okej, men ungen måste ju ha en jacka…

Nå, det ordnar ju sig för mitt barn. Vi kommer inte att tvätta jackan i sådan skit mer. Men hur sjutton mår de stackars barn som får sina kläder tvättade i det där hela tiden? Stackare.

Som min man sa: ”I min värld tvättar man kläder för att de ska sluta lukta illa.”

(För övrigt så hade säljaren inte heller skickat med det löstagbara foder som jag vet hör till jackan – eftersom vi som sagt var har en exakt likadan jacka i mindre storlek…)