Monthly Archives: september 2013

Kuvertproblemet tydligen inte alls ur världen

Jag trodde kuvertproblemet var ur världen.

Nu visar det sig att det var det inte alls.

Höst

Det är höst. Oavsett vad SMHI säger.

Det är kallt och ruggigt. Ryggen gör ont.

Vi har inte satt på värmen.

Jag hinner inte med att blogga, fastän jag har drivor av oskrivna inlägg i huvudet.

Bilen, barnen och alla åren utan

Jag sitter och lyssnar på blockflöjtstoner, i en korridor i kulturskolans lokaler. Nioåringen har spellektion. Och jag sitter med det gamla vanliga dåliga samvetet.

Just idag har jag jobbat hemifrån. Annars hade jag behövt gå en timme tidigare från jobbet, ta tåget hemåt i vanlig ordning, ta bilen en mil för att hämta honom på skolan, sedan en mil tillbaka till kulturskolan, sedan en mil i första riktningen igen efter spelningen för att hämta lillebror på dagis, och så tre-fyra km hem. Idag, när jag suttit hemma, har jag sparat in ungefär sju km av den där första milen.

Det känns vansinnigt, ja. Visst är det så.

Så kan vi inte göra på nåt annat sätt? Tja… De gånger jag kan sitta hemma skulle jag kunna cykla ner och hämta upp honom vid skolan, gå till bussen, ta en buss in till spelningen, och sedan sitta och vänta en timme på nästa buss hem (eftersom det går en buss precis när lektionen slutar, som det inte går att hinna med). Då skulle jag komma för sent för att hämta femåringen. Ja, alltså efter att dagis stängt.

De dagar jag inte jobbar hemifrån skulle jag vara tvungen att gå ytterligare en timme tidigare – alltså totalt två timmar tidigare – för att kunna få ihop det med ovanstående variant. Som ju ändå inte fungerar i slutändan.

Cykla? Nej, nioåringen är ännu inte mogen och har inte uthållighet nog att cykla flera mil. (Det är dessutom ganska backig väg – Skåne är inte platt.)

Och ja, vi är två föräldrar. Onsdagar är pappans träningskväll. I den mån det inte krockar med jobb eller föräldramöten…

Och visst, vi skulle ju kunna säga att han inte får spela flöjt. – Det känns inte som en bra lösning.

Och vi skulle kunna säga åt honom att ta bussen in själv. Det är väl inte omöjligt att vi vänjer honom vid på sikt. Men inte riktigt än.

Så ja, jag har dåligt samvete för detta. Tro inget annat. Trots gasbilen. Trots att vi tar tåg den längre delen av sträckan till jobbet. (Men det är ju det KORTA sträckorna man ska låta bli bilen, påpekas det jämt…? Är det inte bättre att låta bli bilen på de sträckor där det finns ett vettigt alternativ?)

Och så tänker jag att det känns lite märkligt. Jag som lät bli att ta körkort när alla de andra i min ålder gjorde det och hankade mig runt på cykel och kollektivtrafik i många år, även i sammanhang där alla ansåg det omöjligt. (Jag tll och med gjorde exjobb som gick ut på att jag åkte ut och inventerade ett stort antal ängs- och betesmarker, och jag har stått ute i hgel och regn och med massor avpackning i en hage där jag varit strandsatt från tidig morgon tills dess att enda bussen gick hem vid halv fem – utan mobiltelefon.) På den tiden hade jag ju trots allt bara mig själv att ansvara för. Jag som aldrig har rest på en charterresa i hela mitt liv. Men under den här perioden av livet, med små eller halvstora barn, tycker jag att bilen känns mycket mer motiverad än då. Nu när jag måste samordna min egen tillvaro med barnens, nu medan de är beroende av oss vuxna. Och det kommer att gå över, barnen blir stora och kan cykla och ta buss själva. Men just nu underlättar bilen mycket.

Skulle jag inte kunna få tillgodoräkna mig lite av alla de åren då jag avstod innan? Känna att jag har lite bonus, lite att ta av? Men så funkar det väl inte. Det är som att man när man väl har kommit till insikt så förväntas man leva upp till det resten av livet. Och ju tidigare insikten kommer desto mindre nytta hinner man dra av o-insikten. Är det därför så många så länge låtsas som inget, gömmer huvudet i sanden och kör på? För att så länge man inget vet (eller låtsas inget veta) så slipper man ta ansvar?

Läs även Ingrids inlägg på vrålbloggen, om det här med bil och landsbygd och klimat. Jag känner igen mig i mycket av det hon beskriver.

Varför har man behållit modellen med kyrkoval?

På söndag är det kyrkoval. Och jag borde förstås inte bry mig, för jag är inte medlem i kyrkan och inte troende och kan alltså inte heller rösta. Och i huvudsak bryr jag mig inte heller, ungefär som med en massa andra föreningar jag inte är medlem i och inte har intresse av.

Men jag fascineras ändå. För det skrivs och påtalas en hel massa nu i sociala medier om vikten av att använda sin rösträtt i kyrkovalet (för de som har rösträtt då alltså), för att begränsa SD:s inflytande i kyrkan.

Och alltså, jag förstår den ambitionen och tycker det är lovvärt att uppmana folk att rösta av det skälet. Inte för att jag riktigt tycker det ska behövas, för själv är jag ju sådan att jag älskar att rösta, älskar att ta alla chanser att kunna vara med och påverka och göra min röst hörd, och på den tiden jag fortfarande var medlem i kyrkan så gick jag och röstade.

Det jag inte förstår är att kyrkan fortsätter att ha den här modellen.

Kyrkan är en förening. En religiös förening, men ändå. En väldigt stor förening, men ändå. Trots det har man fortsatt att ha kvar en modell som helt grundar sig i det faktum att kyrkan och staten tidigare hörde samman. Så även om kyrka och stat har separerat, så har man i princip behållit samma typ av val.

Jag tror att den kostymen inte riktigt är anpassad för kyrkans nuvarande behov. Det är ju uppenbart (med tanke på hur lågt valdeltagandet brukar vara i kyrkovalet) att väldigt få av medlemmarna bryr sig om detaljerna i kyrkans styrande på det sättet.

Och samtidigt är det uppenbart att kyrkan (det vill säga de som jobbar inom kyrkan) verkligen inte vill att SD ska få för stort inflytande. Och risken för stort inflytande kommer sig av lågt valdeltagande.

Det känns liksom som att det vore rimligt att bygga om modellen för hur man utser representanter inom kyrkan? Om de som är engagerade i föreningen, och de som är anställda för att driva verksamheten, inte är nöjda med resultaten som modellen ger, så verkar det väl rimligt att göra om? Och därmed dessutom slutligt ta klivet från staten. Jag menar, när det handlar om val till riksdag och så vidare så är det ju i grunden inte mycket snack om hur man ska bygga det här med röstning och så (även om man kan pilla i detaljerna), men i en förening är det väl  egentligen ingen som förväntar sig den här sortens gigantiska röstningsförfaranden?

Okej, förmodligen har jag missat nån viktig detalj. Förmodligen är det inte alls bara så att man råkat behålla det där man hade under alla de år stat och kyrka var gifta med varandra, eller inte riktigt pallat med att erkänna att det faktiskt är slut och orka ta konsekvensen av det.

Eller?

Torka plommon

Under en kort och intensiv period har vi väldigt gott om plommon. Så vi har gjort sylt, kokt kräm och även fryst in urkärnade plommon.

Men det klassiska sättet att tillvarata och bevara plommon är ju att torka dem – klassiska ”katrinplommon”, liksom. Bör rimligen vara det som är kräver minst i form av energi och tillsatser – eller?

Jag började leta efter info om hur man gör. Men alla beskrivningar av att torka plommon handlade om att involvera värme. I de allra flesta fall handlade det om att torka i ugn på 40-50 graders värme. (I övriga fall om att torka i en spedifik torkmaskin.) Men jag ville ju testa att torka utan att tillföra extra energi. Typ soltorkade tomater. Går inte det?

Till slut hittade jag den här beskivningen. Ha, det går! (Eller förutsätter det varmare klimat än det svenska?) Så för typ en vecka sedan så la jag ut ett antal plommon i prydliga rader (för lagom spridning etc) på bakplåtspapper på galler på bänken innanför fönstret i vardagsrummet. Återstår att se om det funkar :-)

Skördesamvete – sabbar jag för dem som lever på att odla och sälja?

Så här års lever vi ganska gott på det vi själva odlar. Vi är mer eller mindre självförsörjande på grönsaker och potatis. Och detta under den tid då de som odlar professionellt förstås också kan erbjuda de allra finaste, bästa produkterna.

Det innebär att vi förstås köper väldigt lite av deras produkter när de är som bäst. Vi minskar efterfrågan. Vi, som hör till dem som är beredda att betala lite extra för ekologiskt, närodlat och odlat med olika sorters omsorg.

Jag undrar ibland hur odlarna ser på det. Egentligen borde sådana som jag uppfattas som väldigt besvärliga och irriterande. Bra kunder handlar ju av det som produceras nu!

Är du bonde? Det vore intressant att höra vad du tänker om sådana som mig.

Skillnad på reklam och reklam – tycker jag

Vi har nej tack till reklam på vår brevlåda. Däremot har vi inte längre någon nej tack till gratistidningar – eller, den går inte längre att läsa; alltså får vi meningslösa gratistidningar som Villaliv.

Däremot får vi inte kommunens aktivitetskalender. Aktivitetskalendern är en sådan där familjealmanacka, med ett uppslag för varje månad, och fem kolumner för olika familjemedlemmar, så att man kan fylla i vad varje person ska göra varje dag. En väldigt bra pryl för jobbscheman, skolutflykter, föräldramöten och annat.

Kommunens aktivitetskalender är reklamfinaniserad. Det innebär att på varje uppslag så finns det utöver själva almanacksgrejen också ett antal mycket små annonser. Sådana där med namn och nummer till bygdens företag. Icaaffären, elektriker, frisörer och plantskolor.

Den sortens reklam har jag inga problem med. Jag ser den till och med som väldigt användbar – mer som samhällsinformation än som reklam. Det är information om vilka företag som finns i mitt närområde – det är information jag behöver i vardagen. Och det är ett utskick per år.

Det jag inte vill ha är tjocka reklamblad från ställen som försöker få mig att köpa oändliga mängder med gigantiska TV-apparater och andra konsumtionsvaror jag inte behöver och som vill få mig att ersätta fullt fungerande prylar med något lite nyare och lite häftigare. Över huvud taget vill jag inte ha ständiga utskick som slösar med träd för att tala om för mig gång på gång att jag kan köpa saker jag inte efterfrågat.

Men den urskiljningen kan jag inte göra. Har jag sagt nej till reklam så får jag inte reklam (annat än om den kan kallas tidning). Inför lagen och Posten är all reklam likvärdig. Även om jag tycker att skillnaden är som natt och dag.

Det finns någon sorts knepig motsättning i min tillvaro

För egentligen skulle jag gladeligen gå helt och hållet upp i att leva livet på det sätt jag tycker känns rimligt och vettigt. Det där som väl kallas det lilla livet. Ägna tiden åt att ta hand om frukt och bär, sköta trädgårdslandet, laga kläder. Gå över till att cykla eller ta bussen överallt istället för att som nu trots allt använda bilen en hel del. Jag skulle kunna vara väldigt nöjd med det. Speciellt nu när barnen blivit ganska stora och det liksom går att få saker att flyta på. Det skulle kunna vara ett gott liv. Och jag skulle slippa ha dåligt samvete för en del saker som besvärar mitt samvete idag. Ett sådant liv skulle inte vara en uppoffring, utan en tillgång.

Men grejen är att det räcker inte. Även om jag skulle vara nöjd och lycklig med att ta tillvara mesta möjliga av den mat vi kan få från trädgården, få våra kläder att hålla så länge som möjligt, minska vår konsumtion och miljöpåverkan till ett minimum, så kommer det aldrig att räcka. Jag, eller min familj, existerar inte i ett vakuum. Även om vi gör rätt till fullo, så kommer det inte att hindra klimatförändringar, överutnyttjande av resurser och annat otrevligt. Det är nödvändigt att försöka åstadkomma förändring på andra nivåer också. Jag kan inte stänga in mig i min bubbla och låtsas att inte omvärlden finns.

Men det innebär en ständig konflikt. För det är omöjligt att hinna göra båda delar fullt ut. Att hinna med ett engagemang i till exempel föräldravrålet innebär att jag måste ta av tiden som jag kunde laga kläder eller cykla fram och tillbaka långa sträckor. För att reda ut det ena samvetet måste jag tulla på det andra. Det är en ständig motsättning.

Men det är så det måste vara. Jag är ingen ö, och det är det totala resultatet som räknas för jorden. Jag försöker få till bästa möjliga kompromiss, som samtidigt funkar för mig och de mina.

Det som blir lidande är vilan. Tiden att göra ingenting. Och visst  kan jag sakna det, önska mer av det. Men jag tänker att ett tag till får jag ge det. Tids nog kommer läget sannolikt att vara ett annat, på ett eller annat sätt.

Inte för att jag skulle slå mig till ro för det – det är ju föga sannolikt med mig, eller hur?

Dags för skolfotografering igen – och nya lappar från Tema Klasskort

Det drar ihop sig till skol- och dagisfotograferingar igen. Det har kommit ett adresserat kuvert för vardera barnet.

Jag har egentligen knappt tittat på vad det står. Däremot satte jag mig nyss och tittade igenom tidigare års följetong, för att påminna mig om vad jag ska tänka på. Du hittar tidigare inlägg under sanne.wblogg.se/tag/tema-klasskort

Hur är dina erfarenheter från skolfotobranschen? Berätta gärna!

Tillägg en stund senare:

Tema Klasskort är fortfarande Svanenmärkta. På sidan om dem hos svanen kan man läsa följande:

Miljöpolicy: Tema Klasskort AB ska sträva mot en långsiktig hållbarhet och en ständig förbättring av verksamheten i miljöavseende. Vi ska inom vår verksamhet: följa gällande miljölagstiftning och förordningar öka kunskapen och höja medvetenheten kring miljöfrågor inom företaget minska vår miljöbelastning på kontoret genom att minska användning av energi och material och ställa relevanta miljökrav vid inköp av varor och tjänster samt hantera vårt avfall på bästa sätt arbeta för att effektivisera resursanvändning vid tillverkningen av våra produkter samt som en följd av detta minska transporter till och från kunder.

Undras om det innebär någon skillnad mot den tidigare hanteringen?

Om jag tror det? Nej. Baserat på den attityd de haft innan hyser jag inte gott hopp.

Det lönar sig att fråga! (Kuvertproblemet)

Minns ni kuvertproblemet? Så här skrev jag för ett tag sedan:

En gång i tiden fick man lära sig att kuvert fick man inte lägga i pappersinsamlingen om man inte först rev bort fönster ur fönsterkuvert. Sedan fick man lära sig att man skulle riva bort även klisterremsan. Och till slut – vilket är det som gäller sedan lång tid tillbaka – fick man inte lägga minsta lilla del av kuvert i pappersinsamlingen.

Det känns bisarrt. Varenda gång jag går iväg och slänger kuvert i de vanliga soporna känns det lika bisarrt. Borde det inte vara dags att hitta någon sorts lösning på det här problemet”¦?

Och nyligen kom det en kommentar på det inlägget:

Jag river fortfarande bort klister och fönster från kuverten och lägger bland tidningar. Varför skulle inte det gå att återvinna? har det med producentansvaret att göra?

Då insåg jag att det kanske var dags att gräva i det här igen.

För det som står överallt är att kuvert inte ska lämnas i pappersåtervinningen. Det kan man läsa här, här, här och här. Och på en massa andra ställen.

Men jag hörde av mig till IL Recycling, som sysslar med pappersåtervinning, och frågade vad som egentligen gäller och varför. Alltså: om man river bort klisterremsan och plastfönstret, får eller får man inte lägga kuvertet i pappersinsamlingen då?

Det visade sig att det numera är helt okej att lämna kuvert i pappersåtervinningen. Trots det som står på alla informationssidor om återvinning. Så här svarade IL Recycling:

I dag lyder instruktionen att lägga alla kuvert med tidningar, vilket resulterar i att kuverten återvinns. Teknikutvecklingen på våra returpappersbruk har gått framåt och därför kan nu även kuvert bli till nytt papper.

Jag påpekade att detta inte alls stämmer med vad som står på alla infowebbsidor om återvinning (se mina länkar ovan). Varvid IL konstaterade att det här uppenbarligen är information som behöver komma ut till allmänheten, och att de nu funderar på hur denna info ska göras bäst.

Så: kontentan är att

  • man FÅR numera (och till och med bör?) lämna kuvert i pappersåtervinningen
  • det finns ingen adress jag kan länka till där denna information finns, så därför är ni tvungna att lita på mig, som i min tur litar på IL Recycling
  • det kommer förmodligen någon form av informationsinsats om detta tids nog
  • det lönar sig (ibland) att fråga när man undrar