Tag Archives: kollektivtrafik

Mervärde till tågresan: natur- och kulturguide om det jag ser utanför fönstret

Jag var ute och åkte tåg häromdagen. Ja, jag gör ju det ganska ofta: jag är tågpendlare sedan många år och egentligen van att åka samma sträcka dag ut och dag in. Fast i nuläget distansarbetar jag för det mesta.

I alla fall: den här dagen åkte jag åt andra hållet jämfört med vad jag brukar. Och det är väl ofta den sortens saker som behövs för att man ska slås av självklara saker. För jag satt och funderade över vilken väg tåget skulle komma att gå, mer på detaljnivå: skulle jag komma att passera genom ”snyggskog” eller inte? (Ja, det är sånt jag funderar på när maj är som vackrast och bokarna just slått ut.)

Och då slog det mig: Jag vill ha en natur- och kulturguide till pågatågsresorna.

Så här: När man på olika sätt försöker få folk att välja kollektivtrafik istället för bil så letar man ofta efter mervärdena med kollektivtrafiken och lyfter fram dem och hittar sätt att förbättra dem.

Och… när jag sitter där på tåget så har jag ju all möjlighet i världen att sitta och lyssna på en guide som berättar om det som finns därutanför: natur, byggnader, anekdoter om personer som bott där, historier om vad ortnamnen kommer av. Och nej, jag menar inte att det ska följa med en guide på tåget. Jag menar att man ska ha förinspelade guider.

För tågen går ju samma fasta sträckor hela tiden. Till och med tiden sträckan tar stämmer ju för det mesta ganska väl.

Jag tycker alltså att det borde vara fullkomligt självklart att spela in ”guidade turer” för de olika pågatågssträckorna, inspelade guideturer som jag kan ladda ner till telefonen och lyssna på. Inpratade av kända skånska profiler, kanske? Det kan till och med finnas flera varianter för olika sträckor: en allmän, en mer naturinriktad, en kulturinriktad, en med märkliga gamla skrönor…

Det vore ett fantastiskt mervärde för pågatågsresorna!

Ersättning när tågen inte går

För övrigt så är jag en bortskämd lyxlirare när det kommer till inställda tåg och ersättning.

För alltså, det är ju så att om Skånetrafikens tåg (eller bussar, eller hela min resa med dem, liksom) blir mer än tjugo minuter försenad jämfört med tidtabell, så kan man begära ersättning. Och jag gör inte det.

Jag har inte ens satt mig in i hur systemet funkar nuförtiden.

Jag vet hur det funkade förr. Med blanketter som skulle fyllas i. Kvitton som skulle skickas med. Och så fick man till slut, efter många om och men, ut en kupong som motsvarade femtio spänn. Men som INTE gick att använda som delbetalning om man köpte månadskort (vilket ju ändå var det man gjorde hela tiden).

Detta magra resultat om man alltså kom loss att lämna in blanketten. Men då gick man först och hade dåligt samvete för att man måste komma loss och göra det – i evigheter.

Den sortens dåliga samveten behöver man begränsa. De är så många ändå. Så det är en hel drös år sedan jag bestämde mig för att skita i det där. Att det inte var värt besväret.

Nuförtiden tror jag egentligen att processen för att begära ersättning är betydligt mer slimmad. Men jag begär fortfarande inte ut något.

Jag resonerar huvudsakligen så här: Jag betalar mina 1249 kronor i månaden för kollektivtrafiken. Då kan jag åka hur mycket jag vill i hela Skåne under en månads tid. Det gör jag förstås inte: jag åker bara till och från jobbet, och så någon gång något annat (fast knappt i nuläget). Men de där 1249 kronorna har jag räknat med. Det är en fast utgift jag har. Och Skånetrafiken har också ”räknat” med den.

Om tågen strular och jag blir fast och inte kommer hem i tid, utan tjugo minuter eller en timme senare eller två, så har jag ändå rest samma sträcka. Det jag blivit av med är tid. Och tiden får jag inte tillbaka oavsett eventuella ersättningar från Skånetrafiken. Möjligen blir jag av med ytterligare tid i hanteringen.

Om jag begär ut ersättning, så får Skånetrafiken mindre pengar kvar till den kollektivtrafik jag så väl behöver. Blir någonting alls bättre av det? Nä, självklart inte. Och oftast är det dessutom saker som ligger   utanför Skånetrafikens makt som orsakar strulet.

Att begära ut ersättning vid förseningar innebär alltså en sak till som jag ska fixa med, och mindre resurser till kollektivtrafiken.

Att inte begära ut ersättning innebär att jag behöver göra en sak mindre och att Skånetrafiken inte dubbelbestraffas. Typ.

Så jag låter bli. Det finns så mycket annat att göra, liksom.

Och jag antar att det gör mig till en privilegierad jävel, som har råd att tänka så.

Men ja, den dag jag hamnar i sitsen at jag faktiskt känner mig tvungen att ta taxi för att lösa situationen, då kommer nog jag också att begära ut ersättning.

Kan vi inte få en sammanfattning efter tågkaoset?

Det har varit en del dagar nu på sistone med rejält tågstrul i Skåne. Av de få dagar jag tagit mig till Malmö och jobbat har det varit en eftermiddag när allting lamslogs av obehöriga på spåren (förra veckan), och en hel dag (igår) när allting lamslogs av en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund.

Under dagar som dessa är information en av de viktigaste sakerna. Vi tågresenärer kan stå ut med betydligt mer om vi får bra information: vad är det som händer, varför händer det, och när och hur kan vi förvänta oss att få fortsätta vår resa? Information löser självklart inte allt – barn som måste hämtas måste ju ändå hämtas – men vi blir mycket lugnare om vi vet vilka spelregler som gäller för stunden. Om vi kan slappna av och veta vad vi väntar på, istället för att vara konstant beredda att behöva ändra riktning och plan.

Generellt tycker jag att Skånetrafiken (och Trafikverket, gissar jag på, för en del av infon är väl deras) har blivit mycket bättre på information vid tågstrulssituationer på senare år. Och det är väl tur det, för det tycks mig som att det kärvar ihop mer och kraftfullare när det händer något… Fast de här senaste tillfällena känns det som att informationen har funkat sämre igen.

En sak jag funderat på är dock den här: Under tiden trafikproblemen pågår så finns i alla fall en ambition från Skånetrafiken att hålla oss resenärer informerade – med utrop, informationstavlor och info på webbplatsen och i appen. Ganska täta uppdateringar. Stundtals förvirrade och inte så genomtänkta, men i alla fall, en hyfsat hög ambition.

Men när problemen är lösta så plockas infon bort. Möjligen läggs det ut info av typen ”Trafiken ska nu rulla igen, men följdförseningar kan kvarstå resten av kvällen”. Och vi som resenärer står undrande kvar och vet egentligen fortfarande inte riktigt vad det var som hände.

Jag skulle önska följande: När problemen väl är över, så tar någon som har överblick över situationen och skriver ihop en text om vad det egentligen var som hände, vad det ledde till, vilka problem som uppstod under samordningen och hur det var man löste dessa saker med ersättningsbussar, ändrade körvägar för tåg och annat. Och så lägger man ut denna sammanfattade info på webbplatsen – och där hamnar den sedan i ett arkiv som man länkar till så att det är lätthittat.

På det sättet skulle man lite grann kunna minska känslan av att man under en dag deltar i en cirkus som man egentligen inte vet hur den var regisserad.

Som det är nu är vi resenärer för sammanfattning helt utlämnade till media. Och för att media ska ge sig på en sammanfattning så krävs det att det är de riktigt stora tågstrulen – och att det finns utrymme för journalisterna att ägna sig åt tågstrul just den dagen.

Tankar om gratis kollektivtrafik

Apropå det här med olika lösningar för landsbygd och storstad, så pratas det en del om gratis kollektivtrafik.

Trafik- och transportförståsigpåarna hävdar att det är en dålig idé. Deras argument är att om det blir gratis att ta bussen så är inte effekten att bilisterna ställer bilen, utan att cyklister och gångtrafikanter tar bussen oftare, även för kortare sträckor som mellan två hållplatser efter varandra.

Jag hävdar att det beror på och att deras analys bara grundar sig på storstadsscenarion.

I en storstad stämmer det säkert till stor del. Men i en storstad går bussarna ofta och har många hållplatser. Och det är redan många som går och cyklar.

Här på landet tror jag problemet de beskriver skulle vara ganska litet. Bussarna går inte jätteofta, och de flesta har en bra bit till busshållplatsen. Det ska rätt mycket till innan ”okynnesåkande” med bussen blir ett problem. Däremot tror jag att man kan få en effekt åt andra hållet: Om man väl gör den omställning det innebär att förlita sig på bussar, så innebär det att man anpassar sig till att det är en lite större ansträngning – mentalt eller fysiskt – att förflytta sig. Om fler tar steget till att åka buss (till exempel för att bussen blir gratis) så kan det i praktiken också betyda att fler börjar cykla och gå på sträckor där de tidigare tog bilen.

Och det tror jag även gäller i mindre städer och på andra ställen där bilen varit det självklara valet – eftersom busstrafiken inte varit särskilt väl utbyggd…. jämfört med storstäderna.

Tankar under en bilresa genom ett majvackert Skåne

Vi har varit hos mina föräldrar över Valborg. Stått vid valborgsbål på en udde vid havet. Sedan sovit över och lämnat kvar barnen på några dagar.

Innan vi övergav nordvästra Skåne åkte vi ut på Bjäre, ut till kusten, till Dagshög och Skaudd och det gamla stenbrottet. Sädesärlorna flög runt och visade upp sig, lärkorn drillade i skyn, triften hade börjat slå ut och färga marken rosa, vattnet glittrade i solen, och i fjärran på andra sidan viken kunde man tydligt se klipporna på norra sidan av Kullaberg.

Sedan begav vi oss hemåt. Men efter en liten stund på motorvägen blev det stopp på grund av en olycka, och vi tog istället vägen mer snett över Skåne. Förbi Söderåsen, över backar, genom små samhällen. Halvt utslagna bokskogar med vitsippsmattor och rödbruna fjolårslöv, så vackert så att det gör ont i hjärtat. Vi åt lunch på en pizzeria i Röstånga.

Det var länge sedan vi åkte genom Skåne på det viset, så där lite på slump. Välja väg och rastplats utifrån karta och omständigheter. Uppleva. Se allt det vackra – all grönska, alla söta och konstiga hus, åsar, verksamheter, och så vidare. Jag tycker om det.

Det finns flera skäl till att det inte blir så ofta. Barnen innebär en delvis mer inrutad tillvaro – färre frihetsgrader när allting måste anpassas till fler personer med andra behov och önskemål och fler fasta punkter att ta hänsyn. Men det är också delvis en effekt av miljösamvetet. Vetskapen om att man inte ska ut och köra bil i onödan. Och då försöker man begränsa det till nödvändigheter eller viktigheter. Att köra runt på roliga småvägar och titta på lustigheter och trevligheter är så långt från nödvändigheter och viktigheter man kommer, ur det hänseendet.

Jag förordar kollektivtrafik av miljöskäl. Kollektivtrafik är bra och viktigt, både för miljö och av tillgänglighetsskäl för dem som inte kan köra bil av olika skäl. Men kollektivtrafiken har sina nackdelar. Även om det finns bussar väl anpassade till att ta sig ut till naturreservat och andra vackra naturområden, så minskar det drastiskt möjligheterna till spontanitet. Det blir frågan om att ta sig från punkt A till punkt B, vara på punkt B och uppleva den, och sedan ta sig tillbaka från punkt B till punkt A. Man kan inte stanna till när man ser en spännande loppis på vägen och se om det är något att ha, eller fortsätta vidare till nästa besöksmål om man känner att man vill mer.

Och ska vi se det ur ett ekonomiskt och landbygdsutvecklingsmässigt hänseende, så tror jag det är verksamheterna som blir lidande. Gästis, loppisar, gårdsbutiker, lokala hantverksbutiker, och en hel massa annat. Kommer du med besökare till exempelvis Stenshuvud med bussen så kommer du till just Stenshuvud, och kommer inte att kunna uppleva allt det andra eller stödja det lokala näringslivet. Du kan inte tänka när du just åkt ifrån Stenshuvud att kanske borde vi äta lunch också innan vi åker hela vägen hem, utan har du satt dig på bussen så har du.

Så: bussen är utmärkt för pendling till jobb och skola, även på landet. Men för en levande landsbygd behöver vi även andra lösningar. Bilar, med rätt bränslen och för rätt tillfällen, är nog fortfarande en del av den lösningen. För det måste väl ändå fortfarande vara bättre att jag då och då rör mig omkring i min älskade hembygd och gynnar dem som lever där, än att jag kompenserar detta behov med långa flygresor (som uppenbarligen många människor gör)?

Men jag tror att här fortfarande finns en hel del tankearbete att göra. Det behöver hittas lösningar som är rätt för områden där det bor något färre människor än i städerna. Och problemet där är väl lite att det så lätt låser sig, när en del som bor i städerna tycker att bilar i alla dess former är ondska och en del som bor på landet säger la-la-la-bingo så fort man nämner att vi kanske behöver minska bilåkandet och höja bensinskatterna och tänka på miljön. Det är svårt med konstruktiva diskussioner när det låst sig från början. Men konstruktiva diskussioner behövs, och landet behöver ses som något annat än den efterblivne kusinen. Vi behöver ibland andra lösningar – våra lösningar, som är rätt för oss, och som gör att vi kan leva moderna och miljöanpassade liv.

Och med tanke på hur mycket det ibland fjäskas för att få stadsbor, i områden där bussarna går var femte minut och avstånden inte är längre än att man smidigt kan gå och cykla, att välja buss och cykel istället för bil, så kunde det faktiskt ibland få fjäskas lite för oss lantisar. Men nejdå, om vi ska få något lite extra då är vi plötsligt en besvärande börda… ;-) Det är också lite tröttsamt i längden.

Läs även Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr

Det är inte alltid någon annan som löser allting

Annars har jag lyssnat fascinerat på radio ikväll. För trots att vädret är som det är – storm, med orkanstyrka i byarna, trots att informationen om att detta oväder skulle komma funnits ute i flera dagar, trots att Trafikverket och Skånetrafiken meddelat i god tid att tågen kommer att sluta gå, det kommer att bli problem, ta er hem i tid, och så vidare – så har folk mage att klaga. De tycker att Skånetrafiken – eller någon annan – ska betala för taxi eller hotell. Lösa deras problem.

Ursäkta, men ni är faktiskt vuxna människor. Det är faktiskt ert eget ansvar att hålla koll på vädersituationen, och att reda upp situationer. Det är inte alltid så att man kan förvänta sig att någon annan ska lösa allt, no matter what. Det finns ingen försäkring som hoppar in i alla situationer och ser till att ni ska stå skadeslösa.

Bortskämda människor.

Jag vill ha kundvagnar vid busshållplatsen

För en vecka sedan var jag på Svågertorp och snurrade rundor. För er som inte vet så är Svågertorp ett sånt där externhandelsområde i Malmös absoluta utkant. Ikea, Bauhaus, Biltema, Jysk och allt sånt där.

Svågertorp är också en station för pågatågstrafik. Fast tågstationen ligger i den absoluta ytterkanten av området. Det går dessutom bra med bussar nuförtiden: två olika busslinjer och åtminstone den ena (kanske båda?) har tiominuterstrafik.

Men de allra flesta som åker till Svågertorp tar förstås bilen dit. Det är så det är planerat, det vore lögn att hävda annat.

Jag åkte i alla fall buss dit. Visserligen stannar mitt pågatåg där, men jag kom att liksom hamna ”mellan tåg” tidsmässigt, så buss från jobbet till Svågertorp passade bättre. Jag hamnade på en hållplats riktigt nära affären jag skulle till. (Jag skulle till en tygaffär för att köpa vitt fluff att stoppa mellan skumgummi och tyg i projektet klä om den trasiga Ikeasoffan så den håller ett tag till.) Jag fixade det jag skulle, vilket innebar att jag fick en stor säck med vitt fluff och lite annat att bära med mig. Inte tungt men lite otympligt. Så när jag var klar gick jag och tog bussen en hållplats, bort till tågstationen, för att sedan en stund senare kunna kliva på tåget vidare hemåt.

På det hela taget gick det alltså riktigt smidigt. Bra bussförbindelser, bra tågförbindelser, inga löjliga avstånd egentligen inom externhandelsområdet (eller vad det nu heter). Egentligen funkar det ganska bra att ta sig dit utan bil. Men de flesta åker ändå bil dit.

Då slog det mig:

Jag vill ha kundvagnar vid hållplatserna.

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.

Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle funka.

Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.

Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.

För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…

Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?

(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.
Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle gå runt.
Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.
Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.
För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…
Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?
(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

Bilen, barnen och alla åren utan

Jag sitter och lyssnar på blockflöjtstoner, i en korridor i kulturskolans lokaler. Nioåringen har spellektion. Och jag sitter med det gamla vanliga dåliga samvetet.

Just idag har jag jobbat hemifrån. Annars hade jag behövt gå en timme tidigare från jobbet, ta tåget hemåt i vanlig ordning, ta bilen en mil för att hämta honom på skolan, sedan en mil tillbaka till kulturskolan, sedan en mil i första riktningen igen efter spelningen för att hämta lillebror på dagis, och så tre-fyra km hem. Idag, när jag suttit hemma, har jag sparat in ungefär sju km av den där första milen.

Det känns vansinnigt, ja. Visst är det så.

Så kan vi inte göra på nåt annat sätt? Tja… De gånger jag kan sitta hemma skulle jag kunna cykla ner och hämta upp honom vid skolan, gå till bussen, ta en buss in till spelningen, och sedan sitta och vänta en timme på nästa buss hem (eftersom det går en buss precis när lektionen slutar, som det inte går att hinna med). Då skulle jag komma för sent för att hämta femåringen. Ja, alltså efter att dagis stängt.

De dagar jag inte jobbar hemifrån skulle jag vara tvungen att gå ytterligare en timme tidigare – alltså totalt två timmar tidigare – för att kunna få ihop det med ovanstående variant. Som ju ändå inte fungerar i slutändan.

Cykla? Nej, nioåringen är ännu inte mogen och har inte uthållighet nog att cykla flera mil. (Det är dessutom ganska backig väg – Skåne är inte platt.)

Och ja, vi är två föräldrar. Onsdagar är pappans träningskväll. I den mån det inte krockar med jobb eller föräldramöten…

Och visst, vi skulle ju kunna säga att han inte får spela flöjt. – Det känns inte som en bra lösning.

Och vi skulle kunna säga åt honom att ta bussen in själv. Det är väl inte omöjligt att vi vänjer honom vid på sikt. Men inte riktigt än.

Så ja, jag har dåligt samvete för detta. Tro inget annat. Trots gasbilen. Trots att vi tar tåg den längre delen av sträckan till jobbet. (Men det är ju det KORTA sträckorna man ska låta bli bilen, påpekas det jämt…? Är det inte bättre att låta bli bilen på de sträckor där det finns ett vettigt alternativ?)

Och så tänker jag att det känns lite märkligt. Jag som lät bli att ta körkort när alla de andra i min ålder gjorde det och hankade mig runt på cykel och kollektivtrafik i många år, även i sammanhang där alla ansåg det omöjligt. (Jag tll och med gjorde exjobb som gick ut på att jag åkte ut och inventerade ett stort antal ängs- och betesmarker, och jag har stått ute i hgel och regn och med massor avpackning i en hage där jag varit strandsatt från tidig morgon tills dess att enda bussen gick hem vid halv fem – utan mobiltelefon.) På den tiden hade jag ju trots allt bara mig själv att ansvara för. Jag som aldrig har rest på en charterresa i hela mitt liv. Men under den här perioden av livet, med små eller halvstora barn, tycker jag att bilen känns mycket mer motiverad än då. Nu när jag måste samordna min egen tillvaro med barnens, nu medan de är beroende av oss vuxna. Och det kommer att gå över, barnen blir stora och kan cykla och ta buss själva. Men just nu underlättar bilen mycket.

Skulle jag inte kunna få tillgodoräkna mig lite av alla de åren då jag avstod innan? Känna att jag har lite bonus, lite att ta av? Men så funkar det väl inte. Det är som att man när man väl har kommit till insikt så förväntas man leva upp till det resten av livet. Och ju tidigare insikten kommer desto mindre nytta hinner man dra av o-insikten. Är det därför så många så länge låtsas som inget, gömmer huvudet i sanden och kör på? För att så länge man inget vet (eller låtsas inget veta) så slipper man ta ansvar?

Läs även Ingrids inlägg på vrålbloggen, om det här med bil och landsbygd och klimat. Jag känner igen mig i mycket av det hon beskriver.

Kan inte barnen få åka med på våra periodkort? Duo/familj för oss med månadskort? Och varför går bussarna så dåligt på helgen?

Vi är ju inbitna tågpendlare: både jag och min man pendlar mer eller mindre varje dag med tåg (ja, det hände ju förstås ibland att vi jobbar hemifrån). Eftersom vi bor där vi bor så innebär det att vi köper månadskort som gäller i hela Skåne län. Vi kan alltså åka med all Skånetrafikens kollektivtrafik, när som helst, vart som helst.

Men i praktiken är det väldigt sällan vi använder oss av det på helgerna. Det finns flera anledningar till det. På det hela taget är det genast mycket trassligare när man ska ta med sig barnen. Svårare att passa tider. Fler saker som behöver tas med (som reservkläder till barn som ännu då och då råkar ut för ”olyckor” av olika slag). Svårare med tajta byten mellan buss och tåg – och mer besvärande att behöva slå ihjäl väntetid. Dessutom innebär helgresor oftare att man inte ska ta sig raka vägen från A till B utan att man ska flänga runt och uträtta ärenden eller göra saker på fler än ett ställe. Till skillnad från resor till och från jobbet då man ska rakaste vägen dit och rakaste vägen hem, och dessutom har valt restidpunkt efter när det passar bra. Är man och ska köpa skor till ett av barnen, för att sedan resa vidare till mormor och morfar, så blir ju skoköpet klart när det blir klart – inte när bussen går – och sedan har man kanske missat den vettiga anslutningen…

Om det nu är så att man vill at folk ska resa mer kollektivt så måste man ju se till att kollektivtrafiken åtminstone går lika bra på helgen som på vardagarna. För många av oss som har flextid så går det som sagt var att anpassa jobbresorna efter de tider tågen och bussarna går. Jobbpendlingen är en rutin. På helgen däremot, när vi alltså gör saker som kräver flexiblitet, så går bussarna betydligt mer sällan. Försök ta dig fram med barn när bussarna går fem gånger per dag och måste beställas – har du missat tåget för att någon behövde kissa, och därmed kommer försent till anslutande buss, så är det kanske tre timmar till nästa – eller så går det ingen mer buss det trafikdygnet. Lagom kul att bli strandad med barnen…

Och så blir det lite fånigt att vi, som alltså har månadsbiljetter, måste betala för vårt ena barn om vi väljer att ta tåg och buss. Inte så att det är mycket pengar – speciellt med tanke på att resor på helgen i någon mån blir ”gratis”. Mer att det liksom blir ett moment till att köpa biljett. Och så känns det lite märkligt: För dem som betalar för en enskild resa, så finns Duo/familj, vilket innebär att om två vuxna betalar så kan i praktiken tre barn följa med gratis – men för oss trogna pendlare kostar det att ta med barnen. (Med barn menar jag ju då dem som passerat den magiska 7-årsgränsen.) Visst skulle man kunna införa någon variant om att på varje 30-dagarskort så får ett barn 7-19 år förlja med gratis på helger, eller nåt sånt?

Se där, Skånetrafiken, två konkreta förbättringsförslag! :-)

Riskfyllda dagar för inbitna Skånetrafikenpendlare

Det är den 14 juni. Imorgon börjar Skånetrafikens sommarkort gälla. För 550 kronor kan man åka hur mycket man vill i hela länet under perioden 15 juni-15 augusti. Det är väldigt fördelaktigt jämfört med de ordinarie 1150 kr per månad.

Vi är många pendlare som har månadskort som slutat gälla men där glappet fram till sommarkortsgiltigheten är så kort att det inte lönar sig att köpa ett nytt månadskort emellan. Alltså betalar man med reskassa så länge, det vill säga betalar med pengar man satt in på Skånetrafikens kort och köper varje resa separat.

Månadskortet behöver man inte göra något med innan man kliver på tåget, det behöver man bara visa för tågvärden. Detsamma gäller för sommarkortet. Har man väl köpt sitt månadskort eller sommarkort så är det bara att kliva av och på bäst man vill. Men när man handlar biljett med reskassa måste man lösa biljett innan man kliver ombord. Annars åker man på böter (eller ja, det heter ju nåt annat) på 800 kr. Missar man ett tillfälle kostar det alltså mer än hela sommarkortet, eller nästan lika mycket som ett månadskort.

Det är saftiga pengar för att glömma att göra något man normalt sett inte behöver göra. Och det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta.

Hittills har jag alltid klarat det. Som genom ett hoppsan har jag alltid kommit ihåg att jag måste lösa biljett INNAN jag klivit på tåget, även om det ibland varit på håret. Men under sådana här övergångsperioder lever jag i någon sorts mild skräck för att glömma. För det gäller ju att komma ihåg varje gång. Varje gång man kommer rusandes för att hinna med tåget när man lämnat ungarna på morgonen, och varje gång man kommer traskandes från jobbet, trött i huvudet.

Nu är det som sagt var den 14 juni. Imorgon början sommarkortet gälla. Jag klarade det i år också! Men jag önskar att Skånetrafiken hade någon smidig lösning för oss pendlare – vad nu det skulle vara…