Monthly Archives: juli 2015

16 juli

Är på sommarland.

Ser älsklingen busa med sin yngsta systerdotter på tre och ett halvt år. Känner hur oerhört mycket jag älskar honom.

Älsklingen far runt och åker bergbanor och vattenrutschkanor och annat med barnen och deras kusiner. Jag åker också en del, men inte alls lika mycket. Jag är nojigare, mindre modig, och har generellt mindre av busenergi. Och har liksom fler mentala trösklar i vägen för att göra olika saker. Men vi har fördelat rollerna – mer eller mindre omedvetet, vi är som föräldrar bra på olika saker och kompletterar varandra ganska väl. Med älsklingen vid min sida behöver jag inte hela tiden ta alla min egna inre mentala strider och utmana alla mina svaga sidor varje dag utan välja de tillfällen när det verkligen behövs.

Utan honom vid min sida kommer jag att behöva axla fler roller – om än kanske inte alla – för att räcka till som förälder. Hantera fler av mina egna smådemoner. Bita ihop mer om de saker som – omotiverat – är jobbigare för mig som person än för honom.

Det skrämmer mig lite. Och jag vet inte om jag borde försöka förbereda mig för det på något sätt. Å andra sidan blir jobbiga saker sällan bättre av att man tar ut det jobbiga i förtid, eller hur? Även om det hör til sådant jag är expert på…

Så jag försöker hålla mig till att njuta av det bra i nuet. Njuta av den där bilden av honom med systerdottern. Njuta av att jag har honom här och nu, när han ränner runt med alla ungarna på sommarland

Tankar om gratis kollektivtrafik

Apropå det här med olika lösningar för landsbygd och storstad, så pratas det en del om gratis kollektivtrafik.

Trafik- och transportförståsigpåarna hävdar att det är en dålig idé. Deras argument är att om det blir gratis att ta bussen så är inte effekten att bilisterna ställer bilen, utan att cyklister och gångtrafikanter tar bussen oftare, även för kortare sträckor som mellan två hållplatser efter varandra.

Jag hävdar att det beror på och att deras analys bara grundar sig på storstadsscenarion.

I en storstad stämmer det säkert till stor del. Men i en storstad går bussarna ofta och har många hållplatser. Och det är redan många som går och cyklar.

Här på landet tror jag problemet de beskriver skulle vara ganska litet. Bussarna går inte jätteofta, och de flesta har en bra bit till busshållplatsen. Det ska rätt mycket till innan ”okynnesåkande” med bussen blir ett problem. Däremot tror jag att man kan få en effekt åt andra hållet: Om man väl gör den omställning det innebär att förlita sig på bussar, så innebär det att man anpassar sig till att det är en lite större ansträngning – mentalt eller fysiskt – att förflytta sig. Om fler tar steget till att åka buss (till exempel för att bussen blir gratis) så kan det i praktiken också betyda att fler börjar cykla och gå på sträckor där de tidigare tog bilen.

Och det tror jag även gäller i mindre städer och på andra ställen där bilen varit det självklara valet – eftersom busstrafiken inte varit särskilt väl utbyggd…. jämfört med storstäderna.

Hemskheter som bleknar och tidens ände

Det är så märkligt…

Då, i mitten av maj, så var det som att jag hamnat i en mardröm. Eller inte riktigt en mardröm, men snarast vaknat i ett värstascenario som blivit verklighet. Snarast gick jag omkring och önskade att det vore en mardröm, som jag kunde vakna ur. Och jag kämpade med att orka med att ta in och acceptera att det inte var en dröm, att det inte gick att vakna upp ur det, för det var verkligheten och den gick inte att fly från, hur hemsk den än var.

Så jag kämpade med att vänja mig vid tanken – och gjorde väl också det.

Men inte heller i det här fallet blev det som jag hade väntat mig.

Då, från början, visste jag inte ens om jag skulle våga tro på att han skulle leva fram till min födelsedag. Nu har vi hunnit fira både min födelsedag och minstingens sjuårsdag.

Då föreställde jag mig en tid med mycket sjukhusvistelser och mycket besvärliga behandlingar. Nu kan jag konstatera att han bara varit inlagd den där första tiden i maj, och behandlingarna består i sjukhusbesök på några timmar åt gången, två gånger varannan vecka, och i två dygn mellan dessa tillfällen har han en droppflaska i en magväska.

Han mår mycket bättre nu än i maj. Alla tankar på den förestående katastrofen är långt mycket mer fjärran nu än för en månad sedan. Det är… inte direkt som att mardrömmen aldrig funnits, men stundtals är det ändå nästan som att jag glömmer bort den – eller i alla fall glömmer bort hur hemsk den är och vad den faktiskt innebär.

Ibland känns det som att vi liksom ändå lever i den yttersta tiden (och då syftar jag inte på klimatförändringarna). Sunkuthuset, som i en avlägsen fjärran framtid – när det mesta annat var klart, kanske när vi blev pensionärer, men sannolikt aldrig – skulle få ett genomskinligt tak och bli växthus eller orangerie, har vid det här laget fått sitt genomskinliga tak och kompletterande puts på innerväggarna, och jag målar och fixar och donar med fönster och annat där och det står tomatplantor i krukor därinne och växer. Det är helt osannolikt att det händer, att vi kommit till den punkten.

Citron- och myntadryck

Inspirerad av flädersaftsgörande samt av ett visst företags Myntonad snodde jag idag ihop följande experiment:

  • Ett knippe marockansk mynta (bladen)
  • Sex citroner: först pressade jag ut saften, sedan skar jag skalen i något mindre bitar, och sedan ner med rubbet i samma rostfria hink som myntan
  • En 250 ml-flaska ekologisk lime (som bara är 20% limejuice och resten vatten och citronsyra – men jag ville ha eko) – också ner i hinken
  • 1 liter vatten och 2 kg socker – koka upp som sockerlag, häll över det andra.

På med lock. Nu får det stå några dagar innan jag silar av och fryser in.

Majrovegratäng

Majrovorna är fina nu, så det blev bland annat en gratäng till lunch. Ungefär så här:

Skiva sex majrovor ganska tunt och lägg i en gratängform. Salta lite mellan varven. Släng på lite färsk rosmarin.

Blanda ca 2,5 dl grädde, ½dl creme fraiche, lite pressad lime och två pressade vitlöksklyftor och häll över majrovorna. Strö på lite ströbröd.

En timme i ugn på ca 200 grader; höj till 230 sista stunden.

Dagens beting

Älsklingen har kittat om det som behövdes på matrumsfönstren (det vill säga två av de fyra fönster vi gav oss på sommaren 2002) och oljan utsidan på dem.

Jag har målat andra strykningen av två av sidorna av takutsprång etc på orangeriet.

Fönsterskötsel

Att måla fönster hör till sånt där som har en aura av skitjobbigt omkring sig. Skrapa bort gammal färg, slipa och sedan slutligen måla i flera lager.

Det var också så vi började en gång i tiden, under de första veckorna sedan vi flyttat hit för tretton år sedan. Skrapa bort gammal ”plastfärg”, slipa för hand och med maskin och sedan börja måla med linoljefärg.

Som sagt var, det är tretton år sedan för de fönstren, nio år sedan för de fönster vi bytte ut helt, och lite mindre för en del andra tillfixade fönster. Det börjar liksom bli dags att måla om en hel del av dem.

Men nu är det faktiskt inte så himla mycket jobb. För nu är de som sagt var målade med linoljefärg. Och det innebär i praktiken att vi inte behöver skrapa bort gammal färg och slipa. Nu behöver vi torka rent med en fuktig trasa – möjligen med såpa – och sedan måla. Och på en del ställen behöver kittet kompletteras.

Visst, ska man fixa fönstren i sin helhet är det förstås mer jobb än så. Men det är ju utsidan – den gröna delen – som är mest utsatt och behöver åtgärdas.

Målning för skydd och för dekoration

När man målar hus och byggnader utvändigt så blir det visserligen snyggt med färg och yta och så – men det är inte det främsta skälet att göra det. Målningen görs i första hand för att skydda trä, metall, puts och annat mot ”väder och vind” (vind är väl också väder?). Snyggheten är en bonus man får på köpet.

Det där innebär på sätt och vis en konflikt. För ska man måla så att det blir snyggt innebär det ibland att man riskerar att tulla på skyddsaspekten. Stora släta ytor är förstås ganska enkelt att måla. Men när det kommer till exempelvis fönster är det ibland väldigt svårt att komma åt på alla ställen vid gångjärn och fönsterbleck eller att lyckas måla hela kittkanten och en-två millimeter av själva glasrutan men inte mer (ja, så ska det vara). Även om man krånglar med flera olika storlekar på penslar.

Och då är det så lätt hänt att ta det säkra före det osäkra och hellre måla för lite än att kladda så att det blir fult. Alltså satsa på att det ska bli snyggt (inte täcka för mycket utan hellre för lite) istället för att det ska bli skyddat (och då gör det förstås inget om det gröna går in lite på det vita eller om färgen går för långt ut på glasrutan).

Igår gav jag studiofönstren en ny omgång grön färg på utsidan. Det är sånt där jag inte haft en tanke på att det kunde behövas – det känns ju som nyss de sattes in – men nu när jag rostskyddsmålat gångjärnen på dem har jag tittat närmre och insett att de verkligen verkligen behövde ny grön färg. Och när jag målade dem stod jag och tänkte på ovanstående. Den här gången målade jag helt klart mycket mer på ”skydd” än på ”snygghet”. Inte en kotte mer än jag kommer att gå och specialstudera målningen av dem, men om regn och rusk får tränga in för mycket och fönstren murknar i förtid kommer jag att skita väldigt mycket i att det i alla fall var snyggt.

Och jodå, det blir snyggt ändå – i alla fall jämfört med innan. Herregud vilken skillnad!

Landsbygd och storstad och att få vara en del av lösningen

Storstad och landsbygd har problem av olika slag. Det handlar om miljö, sociala frågor och annat. En del av problemen är samma i storstad och på landsbygd. Andra problem är specifika för den ena eller den andra.

I media och från olika experthåll pratas det ofta bara om lösningar för storstaden. Inte alls om landsbygden. Om man frågar så får man svar i stil med att ”de flesta människorna bor i storstäderna, så det är effektivast att börja där”. Inte minst när det gäller miljöfrågor. Ska vi lösa klimatfrågan så ska vi börja där det ger stor effekt. Påverkan från landsbygdsmänniskorna är att betrakta som försumbar, typ.

Och visst, det är säkert sant: Det bor flest människor i storstäderna. Man ska göra insatser där de ger stor effekt.

Men när man i första meningen säger ”det är viktigast och enklast att få folk att ställa bilen, mycket viktigare och enklare än att minska flygandet” och i nästa mening säger ”vi kan bortse från landsbygden, där kan folk få fortsätta köra som de vill, för det gör så liten skillnad så det kan vi strunta i”, så skickar man väldigt dubbla och förvirrande signaler. Först säger man att landsbygdsmänniskorna är moraliskt förkastliga miljöskurkar som kör bil. Och sedan i nästa mening säger man att man skiter i vad folk på landsbygden gör. Dubbel smutskastning. Båda varianterna platsar förmodligen som härskartekniker…?

Och det bygger ju inte direkt upp ett förtroende för dem som uttalat sig, tvärtom. Den attityden bidrar säkert rejält till politikerförakt, myndighetsförakt och expertförakt. Och det skulle inte förvåna mig om det bidrar till en del av de röstsiffror som vi förfasades över efter senaste valet.

Det skulle liksom vara mycket trevligare om vi på landet möttes av en känsla av att vi är viktiga och en tro på att vi vill och kan vara med och bidra till (positiv) förändring. Det är liksom knappast så att alla på landet vill känna sig som miljöskurkar. Vi vill ha hjälp att bygga upp de strukturer som gör att vi kan känna att vi är en del av lösningen, inte en del av problemet eller en ovidkommande försumbar del som man kan kasta skit på och sedan släta över med att vi är så få. Vi vill att ni arbetar fram de lösningar som funkar här och gör oss till en del av omställningen.

Ja, vi på landsbygden är färre än de i storstaden. Å andra sidan är det ju knappast så att man tar fram en standardlösning och sjösätter ett enda stort projekt för alla storstadsområden på en gång. Oavsett var lösningarna ska genomföras så handlar det om att få människor att ändra beteende.

De som inte vill ha så mycket klimatåtgärder i Sverige skyller ofta på sådant som att Sverige är ett litet land – att åtgärderna istället bör sättas in i USA eller Kina, och gör inte de stora länderna nåt så är det skitsamma vad Sverige gör. Men det är faktiskt människor som står för utsläppen – varje enskild människa bidrar, mer eller mindre.

Gustav Fridolin uttrycker det i en debattartikel från 2013:

Tänker man att små utsläpp inte har någon betydelse finns det i princip bara de som Kina och USA står för kvar. Men Kinas utsläpp är till stora delar också våra utsläpp. Hälften av den kinesiska ekonomin utgörs av export. Det betyder att utsläpp som uppkommer när varor tillverkas där, konsumeras här.

I USA har åtta av tio delstater färre invånare än Sverige. De som har högst utsläpp per invånare, Wyoming och North Dakota, har inte ens en miljon invånare var. Deras utsläpp blir totalt sett därför ganska små.

Av de 20 amerikanska delstaterna med högst utsläpp per invånare är bara två större än Sverige. Varför skulle de bry sig om vi andra låter bli?

Sanningen är att globalt sett finns det inga stora utsläpp, bara ett de små utsläppens tyranni som tillsammans skapar ett stort klimatproblem. Vi lever alla i just den värld som måste minska sina utsläpp. Det gäller i Lissabon likväl som i Los Angeles och i Lund.

För övrigt får vi på landet ofta istället höra att det är vi som är de värsta miljöbovarna, eftersom vi bor längre ifrån varandra, har större bostäder och annat, och att de som bor i städerna minsann är resurseffektivare och miljövänligare. Per capita. Vilket ju känslomässigt går dåligt ihop med att vi skulle vara försumbara :-(

Vi på landet vill vara en del av lösningen. Med våra lokalt anpassade lösningar. För vi måste lösa problemen tillsammans, men bidra på de sät som funkar där vi bor. Precis som ni i städerna.

Och vi vill också räknas. Inte bara som något att kasta skit på.

Lite präktigt mammagnäll

Det diskuteras busringningar i ett föräldrasammanhang på sociala medier. En förälder klämmer ur sig ungefär det här:

… busringt har man gjort. Den som inte syndat där kan ju kasta första stenen.

Och en annan skriver:

Ja, det var en del som var skoj när man var ung. Låt våra barn vara barn och ha kul.

Och jag blir så irriterad. För nej, jag har inte busringt. Det är faktiskt inte alla som hittat på en massa dumheter i sin ungdom. Och må vara att jag kanske betraktas som präktig och tråkig och duktig flicka, men då vill jag faktiskt inte samtidigt besudlas med den skit ni andra åstadkommit – den får ni stå för själva, utan att dra in mig. Även när det rör sig om små förseelser.

Och nej, jag gillar inte heller inställning ”låt våra barn vara barn och ha kul”. Visst, de får gärna ha kul, men inte genom att göra dumheter. Faktiskt. För det första vet man faktiskt aldrig om det verkligen är harmlöst för den som blir utsatt. För det andra så leder förstås den inställningen till att barnen tror att det är okej att göra diverse dumheter av annat slag också. På det sättet kan man ursäkta vad som helst…

Föräldrars roll är faktiskt att lära barnen vad som är rätt och fel, och stå för det även om barnen inte gillar det, prata om konsekvenser av det man gör och så vidare. Även om man själv hittat på dumheter. Inte bara släta över och låta vara.

Lär barnen hyfs!
Sluta anta att alla andra också gör fel!

Och – ”boys will be boys” och barn hittar på hyss just för att vi låter dem och slätar över. Vi måste faktiskt hjälpas åt för att komma ifrån det.