Tag Archives: kromoxidgrönt

Det är skönare för ryggen att måla de gamla fönstren som sitter kvar på sin plats (för det innebär varierande arbetsställning) än att måla nya fönster som ligger på bockar i orangeriet (för där blir det samma kassa arbetsställning hela tiden – skitdåligt för ryggslutet).

När jag står och målar de nya fönstren konstaterar jag dessutom efter en stund att jag omedvetet står och undrar över när jag ska komma till kittkanten. De nya fönstren har inget kitt. De har istället en nittiogradersvinkel mot glaset. Mycket svårare att måla på ett bra sätt.

Att måla fönster hör till sånt där som har en aura av skitjobbigt omkring sig. Skrapa bort gammal färg, slipa och sedan slutligen måla i flera lager.

Det var också så vi började en gång i tiden, under de första veckorna sedan vi flyttat hit för tretton år sedan. Skrapa bort gammal ”plastfärg”, slipa för hand och med maskin och sedan börja måla med linoljefärg.

Som sagt var, det är tretton år sedan för de fönstren, nio år sedan för de fönster vi bytte ut helt, och lite mindre för en del andra tillfixade fönster. Det börjar liksom bli dags att måla om en hel del av dem.

Men nu är det faktiskt inte så himla mycket jobb. För nu är de som sagt var målade med linoljefärg. Och det innebär i praktiken att vi inte behöver skrapa bort gammal färg och slipa. Nu behöver vi torka rent med en fuktig trasa – möjligen med såpa – och sedan måla. Och på en del ställen behöver kittet kompletteras.

Visst, ska man fixa fönstren i sin helhet är det förstås mer jobb än så. Men det är ju utsidan – den gröna delen – som är mest utsatt och behöver åtgärdas.

När man målar hus och byggnader utvändigt så blir det visserligen snyggt med färg och yta och så – men det är inte det främsta skälet att göra det. Målningen görs i första hand för att skydda trä, metall, puts och annat mot ”väder och vind” (vind är väl också väder?). Snyggheten är en bonus man får på köpet.

Det där innebär på sätt och vis en konflikt. För ska man måla så att det blir snyggt innebär det ibland att man riskerar att tulla på skyddsaspekten. Stora släta ytor är förstås ganska enkelt att måla. Men när det kommer till exempelvis fönster är det ibland väldigt svårt att komma åt på alla ställen vid gångjärn och fönsterbleck eller att lyckas måla hela kittkanten och en-två millimeter av själva glasrutan men inte mer (ja, så ska det vara). Även om man krånglar med flera olika storlekar på penslar.

Och då är det så lätt hänt att ta det säkra före det osäkra och hellre måla för lite än att kladda så att det blir fult. Alltså satsa på att det ska bli snyggt (inte täcka för mycket utan hellre för lite) istället för att det ska bli skyddat (och då gör det förstås inget om det gröna går in lite på det vita eller om färgen går för långt ut på glasrutan).

Igår gav jag studiofönstren en ny omgång grön färg på utsidan. Det är sånt där jag inte haft en tanke på att det kunde behövas – det känns ju som nyss de sattes in – men nu när jag rostskyddsmålat gångjärnen på dem har jag tittat närmre och insett att de verkligen verkligen behövde ny grön färg. Och när jag målade dem stod jag och tänkte på ovanstående. Den här gången målade jag helt klart mycket mer på ”skydd” än på ”snygghet”. Inte en kotte mer än jag kommer att gå och specialstudera målningen av dem, men om regn och rusk får tränga in för mycket och fönstren murknar i förtid kommer jag att skita väldigt mycket i att det i alla fall var snyggt.

Och jodå, det blir snyggt ändå – i alla fall jämfört med innan. Herregud vilken skillnad!