Monthly Archives: januari 2016

Bacon och hela grisen

Gillar du också bacon?

Bacon är väldigt gott. Så gott att många människor som egentligen vill äta mindre kött, eller kanske till och med sluta äta kött helt och hållet, gör ett undantag för bacon. Lite bacon gör ju ingen större skillnad. Lite kött kan man väl unna sig?

Men grisen består ju inte bara av bacon. Det är bara omkring 10 procent av köttet på en gris som blir bacon. I alla fall om vi snackar bacon av det slag vi svenskar menar.

Så om du unnar dig lite bacon fastän du egentligen tänkte sluta äta kött, så hoppas jag att du även äter motsvarande mängd av de andra delarna av grisens kött. För du menar väl inte att de ska slängas? Och du förväntar dig väl inte att någon annan ska äta alla de andra delarna av grisen ”åt dig”, medan du kastar anklagande blickar på dem för att de äter för mycket kött?

Och du, glöm inte inälvorna! Lever, njure, hjärta och så vidare. De ska också ätas och komma till nytta.

Om du nu trots allt tänker fortsätta äta bara bacon och inget annat kött, så kan du ju för enkelhets skull ha en intern omräkningstabell: Varje gång du äter 50 g bacon så kan du tänka att du äter 500 g kött. Visst, det är lite förenklat, men det duger bra. Och så kan du välja mellan att själv fylla upp de där övriga 450 grammen med blandade styckningsdetaljer, eller låta någon annan äta upp dem. Men gnäll då inte över de som hjälper dig att äta upp det du ratat.

——-

Mer i ämnet?

Brasorna i köldknäppsperspektiv

Det är vinter. Snö. Kallt. Visserligen inte så kallt som det var sagt det skulle bli – den där riktiga köldknäppen tycks hela tiden skjutas framåt – men ändå, stabilt minusgrader. Och inte mycket snö, bara ett tunt snötäcke, men det täcker marken och skyddar mot kylan.

Jag har tänt en brasa. Och burit in pellets och fyllt på, så att vi ska slippa gå på el i kylan. Pannan arbetar fortfarande inte alltid helt stabilt, och det blir att vi går på el ibland, men när det är kallt på riktigt känns det extra angeläget att faktiskt gå på pellets.

Ibland sägs det att det är bättre att värma med el än med pellets, ur strikt miljöperspektiv (om man har Bra miljöval-el, förstås). Jag vet inte om det är sant. Men även om det skulle vara så ur strikt miljöhänseende, räknat på en avgränsad användning och tanken att det finns obegränsade tillgångar av båda, så är det ju inte så verkligheten ser ut. Nu under den pågående köldknäppen norrut så har jag läst om stadsområden där uppvärmningen i boendena är helt elbaserad och där systemen helt enkelt inte räcker till när det blir kallt – de är inte dimensionerade för så stor elförbrukning.

Vid omställning till förnybar el och utfasning av kärnkraft är en av de saker som ifrågasätts från kärnkraftsivrare hur elen ska räcka till just när det är extra stora behov. Som till exempel just när det är skitkallt under korta perioder. Jag tänker att en enkel sak att bidra med är just att se till att de där köldknäpparna kan hanteras på andra sätt än genom ökad elkonsumtion. Och då inser jag att den där mysbrasan vi och många andra tänder när det är extra kallt faktiskt är en ganska bra lösning även i det större perspektivet: vi hjälper till att hantera det extra energibehovet utan att öka elbehovet.

Läs även mina tankar kring brasan i kaminen kontra pelletsen i perspektivet av att det känns mer slösaktigt att värma lokalt i ett rum än att värma hela huset lite extra.

Särbegåvad?

Jag har just suttit och lyssnat på Barnaministeriet Dokumentär om särbegåvade barn. (Eller suttit? Jag har stått i köket och grejat med mat, tänt en brasa, fixat och donat – och så suttit ner mellan varven :-) Bara sitta ner och lyssna på radio är inte min grej.)

I rummet bredvid har sjuåringen suttit och spelat Minecraft. Men han har uppenbarligen också lyssnat, åtminstone till och från, för han har under programmets gång sagt ”Det är så det är för mig i skolan!” och liknande saker.

Och ja, jag känner ju igen det. Mycket av det som beskrivs i programmet stämmer väldigt väl på honom – både i hur han funkar i grunden och vilka effekter det får i skolan och för honom som person.

Jag vet att jag läst om särbegåvade barn innan och konstaterat att det nog kan vara så, men det har liksom mer varit korta punktlistor och liknande. Nu blev det så mycket mer påtagligt.

Frågan är dock hur man går vidare med det. Vad säger man till skolan? För det finns en komplicerande faktor i det. Om man för det här på tal så säger man ju egentligen indirekt ”Jag tror att mitt barn är extra smart” – och det är fult och skrytsamt. Och skulle det sedan vara så att man kommer fram till att det inte var så så är det liksom ännu fulare.

Fast mitt barn behöver hjälp. Och det här stämmer liksom så väldigt mycket.

Kaffe

Det blir mycket kaffe för tillfället. För mycket egentligen.

Men det är någon sorts trygghet, i en tillvaro med osäkerhet och där jag fladdrar mellan olika saker – möten på skolan, skjutsande av älsklingen till sjukhuset, lösande av konkreta problem. En kopp kaffe blir ett sätt att återfå lugnet, att starta om efter senaste jobbiga sak, eller för att ladda om för att orka ta tag i nästa sak.

Och jag tänker att det är lite som jag fick lära mig i något sammanhang någon gång att man ska agera i krigssituation, om man till exempel blir fast i ett skyddsrum i flera dagar. Att det är extra viktigt att hålla fast vid de där banala vardagssakerna. Det sades den gången att det är viktigt som kvinna att sminka sig i skyddsrummet. Och det sades på ett sätt som då mest irriterade mig, för grundantagandet var att alla kvinnor sminkar sig, att det är en viktig och självklar rutin för alla kvinnor. Och det är det ju inte för mig.

För övrigt dricker älsklingen varken kaffe eller te för tillfället.

”Renovera eller köp en ny” stod det

Det här dök ner i mejlen idag (från ett av de där företagen jag någon gång handlat av och sedan hamnat i en mejllista – som trots allt skickar nyhetsbrev såpass sällan att jag inte fått krupp på dem och avregistrerat):

renovera

Och det gör mig faktiskt väldigt glad, när ett företag som huvudsakligen tjänar sina pengar på att sälja nya prylar även gör reklam för möjligheten att köpa reservdelar.

Det har gått någon sorts hysteri i utvärderingar

Vissa webbsidor kan man nästan aldrig gå in på utan att det poppar upp ett litet fönster framför, där jag – innan jag ens hunnit hitta in till något mer än startsidan – ombeds svara på min upplevelse av sidan. Vad sökte jag? Hittade jag det? Vad tycker jag om designen och strukturen på sidan? Och i vilken av alla mina möjliga roller var jag här just den här gången?

Går jag till vårdcentralen kommer det några veckor senare ett brev hem med frågor om hur jag upplevde besöket, bemötandet, just den läkaren, och så vidare. Svarar jag inte så kommer det en påminnelse ytterligare några veckor senare.

Ringer man försäkringsbolaget för att anmäla att man behöver använda assistansersättningen för bilen (dvs något ytterst okomplicerat) så kommer det också ett brev några veckor senare, där man ska svara på frågor om hur man bemöttes av någon i telefon.

Åker man på konferens ska det fyllas i utvärderingar om högt och lågt. Och efter att jag igår i jobbet skickade en fråga till en supportavdelning (externt) så får jag nu ett mejl där de vill att jag sätta betyg på servicen på supporten.

Ja, visst är det bra att ni vill veta om kunderna är nöjda. Men jag har annat att göra! Både privat och i jobbet har jag trots allt en begränsad mängd tid, och ännu viktigare en begränsad mängd ork. Och jag pallar faktiskt inte med alla dessa utvärderingar överallt och hela tiden. Jag vill ägna mig åt annat!

Och eftersom jag vet att de ju bara menar väl, så lägger jag breven åt sidan och låter mejlen ligga kvar i mejlboxen och tänker att jag kanske hinner någon annan dag – och så spär de istället på det konstanta dåliga samvetet.

Måste vi verkligen utvärdera så mycket hela tiden?

Allting är relativt

”Finns det människor som kan funka i sådana här situationer?” frågade en vän mig.

Och alltså visst, det är jobbigt och eländigt. Jag vet att framtiden bringar elände, och det får jag liksom leva med. (Pun självklart not intended.) Och det är jobbigt att se älsklingen må dåligt, och det är jobbigt att inte kunna dela tillvaron med honom på någon sorts normalt och vanligt sätt, och det är besvärligt på en hel massa andra sätt. Och så finns det ju då andra saker runtom som spär på det. Och ja, jag är tacksam för sertralinet, för utan det skulle säkert ångesten äta mig, och det gör den inte, åtminstone inte nu.

Men samtidigt lever vi kvar i vår trygghetsbubbla. I ett land där det finns sjukvård, som både förlänger liv och mildrar smärta. Vi har hus och mat och jobb, och barnen går i skolan. Vi behöver inte frysa eller svälta eller fly.

Det finns människor som lever med långt mer akuta situationer, där deras älskade dör under plågsamma former, dör hastigt och drastiskt, människor som måste fly hals över huvud för att rädda resten av familjen trots att de egentligen dukar under av sorg och ångest, människor som måste överge allt för att ge sig ut på farofyllda resor mot något som kanske är bättre, trots att de befinner sig i situationer som är långt värre än min.

Det finns människor som klarar av att funka i sådana situationer, i alla fall funka tillräckligt bra för att ta sig ända hit.

Och sedan har vi, Sverige, mage att säga Nej. Nej, ni får inte komma in i vårt land, nej, ni får inte stanna här.

För det är han faktiskt värd

Jaha, då är vi på det igen. Idag har älsklingen varit och fått cellgifter igen. Nu sitter han här och mår allmänt skit – både av hur han mår av sjukdomen och sedan av cellgifterna.

Tankarna far runt igen, kring behandling och kostnader. För det kostar ju en massa – inte för oss, men för sjukvården och därmed i slutändan för oss alla som skattebetalare. Vad gör att vi är värda de pengarna?

Nej, så kan man ju inte tänka – fast det gör jag ändå. Det är ju sällan min grej att hålla mig till det som är rimligt :P

För oss, mig och barnen, är han förstås värd oändligt. Men är det skäl nog att han ska få kosta oändliga mängder för samhället? Det finns ju så mycket pengarna behövs till…

Men jag försöker tänka att han faktiskt är värdefull för väldigt många andra människor också – vänner, kollegor, studenter och andra. Det är många som vill ha honom kvar så länge som möjligt.

Och… någon gång ska väl de goda få kosta pengar också? De som orsakar problem i samhället, till exempel brottslingar som både kostar i form av den skada de åstadkommer och i form av fängelser och annat efteråt, kostar ju en massa pengar. Sett i det ljuset kan väl en högt älskad människa i sina bästa år få kosta en del också…

Uppdatering orangeriet

De sista dagarna av julledigheten ägnade jag i alla fall lite tid åt att börja tänka till och planera och organisera i orangeriet.

Jag plockade i ordning, samlade ihop skräp, flyttade om… Tömde det lilla kafébordet på allt möjligt bös som samlats där (verktyg, skruvar, sågspån, färg, och så vidare), hämtade in alla de fyra tillhörande stolarna och ställde dem hyfsat i ordning framför gjutjärnsfönstret. Flyttade in de vinterinflyttade växterna (citron, apelsin, oliv, rosmarin och lite annat) till samma inre del av huset. Sopade lite. Diskuterade praktiska inredningslösningar med älsklingen. Och på trettondagen åkte vi om Ikea och Jula och köpte lite grejer, bland annat:

SPRUTT från Ikea

SPRUTT från Ikea (det var dessutom rea på den).

HINDÖ utomhusskåp

HINDÖ utomhusskåp

och även HINDÖ hylla, som vi ska sätta ovanpå skåpet.

På Jula köpte vi fällbara konsoler:

Fällbara konsoler

Fällbara konsoler från Jula

Tanken är att med hjälp av gaffeljärn sätta fast en bräda i takbjälkarna ända inne vid den lägre väggen, och på denna bräda fästa fällbara konsoler. Under våren kan man fälla upp dem och sätta på någon typ av hyllplan, och så kan man ha fröplantor/plantuppdrivning där.

Och så letade jag lite efter begagnade kaminer. Det är ju ett gammalt byk- (och höns-)hus, så det finns skorsten, och vi har pratat om att det kunde vara bra att ha en kamin så att man kan värma upp en aning när det är smällkallt om man har växter som vinterförvaras. Och så hittade jag en kamin till salu, inte alls långt borta. En Morsö, fast en annan modell än den vi har inne. Men det var någon som hade ringt före mig, så jag fick besked att om det inte blev något med den kunden så var jag näst i tur.

Och på söndagen fick jag besked på att den första inte hade hört av sig igen. Så på måndag kväll, efter all bedrövelse, åkte vi och köpte hem en begagnad Morsö Standard 2B. Och på tisdag morgon bar vi in den i orangeriet. Herrejävlar vad tung den är! Men den är fin också :-)

kamin

Vidare i dimman

Igår morse, när jag lämnat barnen på skolan och jag bestämt mig för att jag fick lov att sitta och jobba hemifrån en dag till, så satt jag sedan och grät en stund. Och jag grät mer sedan under dagen.

En del i det var väl hemskheten i måndagens besked. Fast minst lika mycket var nog att det var första gången på länge jag slappnade av en liten aning. Ja, alltså inte så att jag inte haft tid att slappna av under julledigheten – men då har ju barnen varit hemma och det är i praktiken hela tiden så att man måste kunna släppa allt man har för händer. Aldrig kan ha fokus bara sig själv.

Och det finns dessutom något tryggt med att veta vad som är fel och veta vad som gäller och vad som ska göras jämfört med att gå omkring i ovisshet. Det ger också en avslappning som kan få något litet att lossna.

Jag vadar runt i en ganska märklig tillvaro. Idag är jag och hälsar på på kontoret. Min kollega tycker att så kan jag ju inte säga, jag jobbar ju! – men det är så det känns, som att jag hälsar på i den vanliga verkligheten, där saker fortsätter som vanligt.

Och min hjärna har fastnat på repeat:

I never done good things
I never done bad things
I never did anything out of the blue
Want an axe to break the ice
Wanna come down right now

Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom’s a junkie
Strung out in heaven’s high
Hitting an all-time low