Monthly Archives: juni 2016

För övrigt är nog idag första gången vi är hos mina föräldrar sedan i påskas. I påskas var det jag som körde bilen hit. Och tillbaka hem. Och du var med, och du åt lite, men du var ganska orkeslös.

Jag minns att jag tänkte inför Englandsresan att det nog egentligen var en ganska korkad idé det där med att åka till England i slutet av februari – vilken bisarr årstid att åka dit, liksom. Jag tänkte tankar om att vi väl lika gärna kunde ha väntat till påsklovet – en månad senare men mycket mer vår, liksom.

Det var förstås en jävla tur att vi inte väntade. Den månaden gjorde oerhört stor skillnad på vad du skulle ha orkat.

Och ytterligare en månad senare, i slutet av april, skulle du ha följt med på en resa till USA med dina kollegor. Du hann fixa visum tror jag, innan du slutligen var tvungen att inse att det du istället behövde var ett läkarintyg på att du inte kunde genomföra resan, så att din biljett kunde avbeställas.

Innan dina kollegor var tillbaka från USA var du död.

Och samtidigt är det liksom den där känslan av dig som så oerhört levande fortfarande i februari och mars och till och med april som gör det så fruktansvärt svårt, fortfarande, att ta in och smälta att du är död. Inte bara bortrest eller någon annanstans.

Och i bilens skivspelare sitter fortfarande samma skiva som vi spelade på vägen hem i påskas.

Igårkväll och inatt hade vi rejält åskväder. Klass 2-varning utfärdad för kraftig åska, och åskvädret kom rakt i riktning mot oss och över oss.

Det fick mig att inse att det finns en ny sorts oro i mig.

I grunden älskar jag åska. Men den vuxna Sanne är också medveten om att åska är farlig för liv och egendom.

Och nog för att jag inte bara brytt mig om liv utan även egendom tidigare… Men nu var liksom min rädsla inte bara för livhanken ifall huset skulle börja brinna, utan för risken att bli av med alla bilder på dig om huset brann ner. Så jag hade mycket god koll på var den externa hårddisken fanns så att jag skulle kunna hugga med mig den kvickt om huset började brinna, typ.

Och så sov vi alla tre nere i bäddsoffan, utifall att.

Man blir liksom inte tryggare av att ha förlorat en fjärdedel av familjen – den stabilaste i familjen dessutom. Man blir mindre trygg av att inte ha dig, mindre trygg av att vara en färre, men framför allt mindre trygg av förlusten i sig.

Ikväll är vi inte hemma. Ikväll är det risk för ny åska. Och skulle huset brinna ner och jag förlorade alla bilder på dig så skulle jag aldrig förlåta mig.

Jag måste nog göra som någon sa och skaffa ytterligare en extra extern hårddisk och spara över alla bilder på och ha hos någon annan.

Hej älskling!

Idag har vi i alla fall tagit oss ner till havet. Du vet så där på seneftermiddagen, när det inte längre är stekande sol och de flesta andra har åkt hem. Ett svalkande dopp (nåja, en halvtimmes bad), efter en varm och klibbig dag. Mitt första bad för i år; de andra badade för snart tre veckor sedan, men då hade jag mens.

Det var skönt och uppfriskande. Och sedan köpte vi med oss rökt fisk och rökta räkor och musslor till kvällsmat.

Den sortens utflykter är nog ungefär vad jag pallar med. Okomplicerat och ganska kort sträcka och ganska kort tid. Och det passade barnen också. Även sjuåringen.

Jag vill verkligen inte åka iväg någon annanstans i sommar. Eller ens behöva agera sambandscentral för planering av ungar som ska förflyttas någon annanstans. Ja, kanske kanske att jag kan orka åka till Liseberg eller något sådant som längst. Men annars: småutflykter hemmavid, som kan anpassas utifrån dagsform och planeras med kort framförhållning.

Jag vill inte behöva ha stressmage över att samordna mig med andra människor långt bort. Jag klarar inte det i nuläget. I alla fall inte om jag ska vara rädd om mig själv. Och det är väl det folk säger att jag ska vara? Jag behöver bottna i mig själv. Inte i att vara andra till lags eller i vad andra tycker att jag borde göra för att må bra.

Ja, i vissa lägen i livet kan lösningen på jobbigheter vara att hålla sig sysselsatt. Jag har varit i sådana lägen. Men det är inte så nu. Det kanske ändras framöver, men det är inte så nu. Åtminstone inte hålla mig sysselsatt som i att åka iväg och göra saker eller umgås för att det ska vara så, för att det ska skingra tankarna. Det gör ju i praktiken bara tvärtom. Markerar tomrummet och hållet. Placerar mig i en massa situationer där jag inte kan fylla tiden med naturligt småpyssel utan hela tiden blir påmind – och känner mig utlämnad, på något märkligt sätt.

Dessutom är allt planerande oerhört tröttande och svårt i nuläget. Tre timmars arbete om dagen är jättetyngande. Packning för övernattning på midsommar knepigt nog.

Eller för den delen att lyckas samordna tre sörjande personer, var och en med sina varianter på påverkan, för att komma ner till stranden. Det är liksom fullt tillräckligt.