Tag Archives: tågpendling

Mervärde till tågresan: natur- och kulturguide om det jag ser utanför fönstret

Jag var ute och åkte tåg häromdagen. Ja, jag gör ju det ganska ofta: jag är tågpendlare sedan många år och egentligen van att åka samma sträcka dag ut och dag in. Fast i nuläget distansarbetar jag för det mesta.

I alla fall: den här dagen åkte jag åt andra hållet jämfört med vad jag brukar. Och det är väl ofta den sortens saker som behövs för att man ska slås av självklara saker. För jag satt och funderade över vilken väg tåget skulle komma att gå, mer på detaljnivå: skulle jag komma att passera genom “snyggskog” eller inte? (Ja, det är sånt jag funderar på när maj är som vackrast och bokarna just slått ut.)

Och då slog det mig: Jag vill ha en natur- och kulturguide till pågatågsresorna.

Så här: När man på olika sätt försöker få folk att välja kollektivtrafik istället för bil så letar man ofta efter mervärdena med kollektivtrafiken och lyfter fram dem och hittar sätt att förbättra dem.

Och… när jag sitter där på tåget så har jag ju all möjlighet i världen att sitta och lyssna på en guide som berättar om det som finns därutanför: natur, byggnader, anekdoter om personer som bott där, historier om vad ortnamnen kommer av. Och nej, jag menar inte att det ska följa med en guide på tåget. Jag menar att man ska ha förinspelade guider.

För tågen går ju samma fasta sträckor hela tiden. Till och med tiden sträckan tar stämmer ju för det mesta ganska väl.

Jag tycker alltså att det borde vara fullkomligt självklart att spela in “guidade turer” för de olika pågatågssträckorna, inspelade guideturer som jag kan ladda ner till telefonen och lyssna på. Inpratade av kända skånska profiler, kanske? Det kan till och med finnas flera varianter för olika sträckor: en allmän, en mer naturinriktad, en kulturinriktad, en med märkliga gamla skrönor…

Det vore ett fantastiskt mervärde för pågatågsresorna!

Ersättning när tågen inte går

För övrigt så är jag en bortskämd lyxlirare när det kommer till inställda tåg och ersättning.

För alltså, det är ju så att om Skånetrafikens tåg (eller bussar, eller hela min resa med dem, liksom) blir mer än tjugo minuter försenad jämfört med tidtabell, så kan man begära ersättning. Och jag gör inte det.

Jag har inte ens satt mig in i hur systemet funkar nuförtiden.

Jag vet hur det funkade förr. Med blanketter som skulle fyllas i. Kvitton som skulle skickas med. Och så fick man till slut, efter många om och men, ut en kupong som motsvarade femtio spänn. Men som INTE gick att använda som delbetalning om man köpte månadskort (vilket ju ändå var det man gjorde hela tiden).

Detta magra resultat om man alltså kom loss att lämna in blanketten. Men då gick man först och hade dåligt samvete för att man måste komma loss och göra det – i evigheter.

Den sortens dåliga samveten behöver man begränsa. De är så många ändå. Så det är en hel drös år sedan jag bestämde mig för att skita i det där. Att det inte var värt besväret.

Nuförtiden tror jag egentligen att processen för att begära ersättning är betydligt mer slimmad. Men jag begär fortfarande inte ut något.

Jag resonerar huvudsakligen så här: Jag betalar mina 1249 kronor i månaden för kollektivtrafiken. Då kan jag åka hur mycket jag vill i hela Skåne under en månads tid. Det gör jag förstås inte: jag åker bara till och från jobbet, och så någon gång något annat (fast knappt i nuläget). Men de där 1249 kronorna har jag räknat med. Det är en fast utgift jag har. Och Skånetrafiken har också “räknat” med den.

Om tågen strular och jag blir fast och inte kommer hem i tid, utan tjugo minuter eller en timme senare eller två, så har jag ändå rest samma sträcka. Det jag blivit av med är tid. Och tiden får jag inte tillbaka oavsett eventuella ersättningar från Skånetrafiken. Möjligen blir jag av med ytterligare tid i hanteringen.

Om jag begär ut ersättning, så får Skånetrafiken mindre pengar kvar till den kollektivtrafik jag så väl behöver. Blir någonting alls bättre av det? Nä, självklart inte. Och oftast är det dessutom saker som ligger   utanför Skånetrafikens makt som orsakar strulet.

Att begära ut ersättning vid förseningar innebär alltså en sak till som jag ska fixa med, och mindre resurser till kollektivtrafiken.

Att inte begära ut ersättning innebär att jag behöver göra en sak mindre och att Skånetrafiken inte dubbelbestraffas. Typ.

Så jag låter bli. Det finns så mycket annat att göra, liksom.

Och jag antar att det gör mig till en privilegierad jävel, som har råd att tänka så.

Men ja, den dag jag hamnar i sitsen at jag faktiskt känner mig tvungen att ta taxi för att lösa situationen, då kommer nog jag också att begära ut ersättning.

Kan vi inte få en sammanfattning efter tågkaoset?

Det har varit en del dagar nu på sistone med rejält tågstrul i Skåne. Av de få dagar jag tagit mig till Malmö och jobbat har det varit en eftermiddag när allting lamslogs av obehöriga på spåren (förra veckan), och en hel dag (igår) när allting lamslogs av en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund.

Under dagar som dessa är information en av de viktigaste sakerna. Vi tågresenärer kan stå ut med betydligt mer om vi får bra information: vad är det som händer, varför händer det, och när och hur kan vi förvänta oss att få fortsätta vår resa? Information löser självklart inte allt – barn som måste hämtas måste ju ändå hämtas – men vi blir mycket lugnare om vi vet vilka spelregler som gäller för stunden. Om vi kan slappna av och veta vad vi väntar på, istället för att vara konstant beredda att behöva ändra riktning och plan.

Generellt tycker jag att Skånetrafiken (och Trafikverket, gissar jag på, för en del av infon är väl deras) har blivit mycket bättre på information vid tågstrulssituationer på senare år. Och det är väl tur det, för det tycks mig som att det kärvar ihop mer och kraftfullare när det händer något… Fast de här senaste tillfällena känns det som att informationen har funkat sämre igen.

En sak jag funderat på är dock den här: Under tiden trafikproblemen pågår så finns i alla fall en ambition från Skånetrafiken att hålla oss resenärer informerade – med utrop, informationstavlor och info på webbplatsen och i appen. Ganska täta uppdateringar. Stundtals förvirrade och inte så genomtänkta, men i alla fall, en hyfsat hög ambition.

Men när problemen är lösta så plockas infon bort. Möjligen läggs det ut info av typen “Trafiken ska nu rulla igen, men följdförseningar kan kvarstå resten av kvällen”. Och vi som resenärer står undrande kvar och vet egentligen fortfarande inte riktigt vad det var som hände.

Jag skulle önska följande: När problemen väl är över, så tar någon som har överblick över situationen och skriver ihop en text om vad det egentligen var som hände, vad det ledde till, vilka problem som uppstod under samordningen och hur det var man löste dessa saker med ersättningsbussar, ändrade körvägar för tåg och annat. Och så lägger man ut denna sammanfattade info på webbplatsen – och där hamnar den sedan i ett arkiv som man länkar till så att det är lätthittat.

På det sättet skulle man lite grann kunna minska känslan av att man under en dag deltar i en cirkus som man egentligen inte vet hur den var regisserad.

Som det är nu är vi resenärer för sammanfattning helt utlämnade till media. Och för att media ska ge sig på en sammanfattning så krävs det att det är de riktigt stora tågstrulen – och att det finns utrymme för journalisterna att ägna sig åt tågstrul just den dagen.

Spår 2b

Spår 2b. Därifrån går vårt tåg. Tåget hem från jobbet. Tåget hem från stan.

Oändligt många gånger har jag kommit ner där efter jobbet och fått en kram av dig, där nedanför rulltrappan, precis utanför glasrutorna, i hörnet. Småsnackat om dagen som varit.

Oändligt många gånger har du kommit rusande i sista ögonblicket för att hinna med tåget. Och ibland kommit lite försent.

Spår 2b. Ett litet stycke vanlig jävla vardag, med vardagsberättelser och tågförseningar och dålig info och vardaglig närhet.

Spår 2b är fortfarande stället jag måste åka från när jag ska med tåget hem från stan. Men du kommer aldrig mer stå där i hörnet. Och jag saknar dig för jävligt varje gång. Du fattas så väldigt tydligt och påtagligt där.

Hur hinner ni med?

Jag känner mig så asocial… Det dimper ner inbjudningar till ditten och datten, via facebook och andra kanaler. Matmarknader, klädbytesdagar och jippon av olika slag. Jättekul. Jättetrevligt att det händer saker, att ni hittar på saker. Men jag tackar nej.

Hur hinner ni med allt, liksom?

Eller after work. After work är en sån där sak som för en massa människor verkar ha blivit som någon sorts institution: på fredagar ska man drälla iväg med kollegor eller andra intressanta människor och sitta och dricka och småäta i ett antal timmar. Och det betraktas som lite suspekt att inte hänga på. Men alltså, även om jag skulle haft intresse av det – vilket jag inte har i någon större utsträckning, mer än, någon enstaka gång – så fattar jag inte hur det skulle fungera. Ungarna ska hämtas hem från fritids och få mat och så även om det är fredag. Att det är fredag och helgen börjar betyder liksom inte på något sätt att jag är ledig från att vara förälder.

Och för övrigt: jag åker till Malmö 4-5 dagar i veckan för att jobba. Jag har ingen större längtan efter att åka dit på helgen, bara för att någon står och säljer extra spännande inläggningar från landet eller delar ut informationsmaterial om miljö eller något annat. På helgen stannar jag helst hemma, om jag får möjlighet, eller hinner med att fixa något i mitt eget närområde, typ handla saker på den lokala byggmarknaden eller besöka biblioteket eller nåt sånt. Om inte helgen redan är fullbokad av skjutsande till scoututflykter eller av tvätt och städ.

Så nej, jag missunnar er inte. Så bra att ni hittar på kul saker! Jag är bara lite trött på att känna mig som ett asocialt miffo för att jag inte orkar eller ens vill hänga på.

Självklart finns det nackdelar också

Självklart finns det inte bara fördelar med pendlingen, utan också nackdelar. Absolut. Jag längtar ibland efter att inte ha bestämda tider att passa, efter möjligheten att hänga kvar en liten stund på skolan och småprata med barnen, kanske byta några ord med lärare och annan personal innan skoldagen börjar. Att ha större möjlighet till spontanbesök där. Större möjlighet till spontanitet över huvud taget. Smidigare och flexibare om man vill cykla med barnen till skolan. Enklare kunna handla av lokala affärer. En massa sådana saker.

Komma hem tidigare på dagen. Ha andra möjligheter att träna, dels för att det blir mer tid över, dels för att träningen finns på närmre håll. Och så vidare.

Men det är ju det: världen är sällan enkelt svart-eller-vit. Det finns fördelar och det finns nackdelar. När det handlar om pendling så hör man väldigt ofta om nackdelarna, men väldigt sällan om fördelarna. Och jag tror ändå att fördelarna överväger för min del. Speciellt jämfört med alternativen, som skulle innebära att jag antingen var tvungen att flytta eller byta jobb. Jag vill ingetdera :-)

Jag bor så att jag har de stora staden på arbetstid och landsbygden resten av tiden. Vilken jävla lyx!

Till pendlingens försvar

Det sägs att det är dåligt för hälsan att pendla.

Jag har nu pendlat samma sträcka i tolv år, med uppehåll för två föräldraledigheter à ett halvår. En dryg timmes restid enkel resa. För min del vill jag hävda att pendlingen är bra för hälsan.

För det första så föredrar jag att ha ett jobb jag mår bra av och pendling framför att ha restid lika med noll och ett jobb jag inte mår bra av. Det var därför jag bytte till det jobb jag har nu :-) Och fortfarande efter drygt tolv år tycker jag att det är ett bra val.

Men även om jag har ett bra jobb, ett jobb som jag trivs bra med för det mesta, så finns det jobbiga dagar, dagar som är för intensiva eller mentalt ansträngande. Och jag funkar som så att om jag har kort eller nästan ingen resväg, så har jag inte alls hunnit koppla bort jobbet mentalt när jag kommer hem. Har det då varit en jobbig dag, så har jag med mig allt det jobbiga i huvudet när jag kommer hem, och lyckas ofta inte släppa det på hela kvällen. Det innebär att hela kvällen har jag adrenalinpåslag och stresspåverkan. Jobbet finns där hela kvällen – jag är inte mentalt ledig.

Med en dryg timmes restid är situationen en helt annan. Jag hinner passera andra världar på vägen hem, byta miljö flera gånger om. Hinner rensa hjärnan och ställa om. När jag kommer hem har jag ofta helt hunnit glömma jobbet. Till och med om det faktiskt är så att jag någon enstaka gång plockat med mig något hem som jag tänkt titta på på kvällen, så känns det ofta helt oviktigt när jag väl kommit hem.

Det är bra.

Ibland använder jag stunden på tåget till att sova. Ibland till att lägga meningslösa patienser på telefonen för att tömma huvudet. Och ibland tar jag fram datorn och skriver ett blogginlägg. Periodvis händer det dessutom att jag läser en bok.

Jag kan ibland tycka att jag borde bli bättre på att använda tiden till något vettigt – det vill säga mer bloggande och läsande och mindre av meningslösa patienser eller facebook och twitter. Men alldeles oavsett är tiden värdefull. Det är en stund som är min. En stund jag bestämmer över, mellan jobb och föräldraskap. På jobbet är tiden inte min egen. När jag kommer hem ska jag laga mat och vara förälder och kan inte styra min tid själv. Men på tåget är jag bara min egen. Om jag har tankar jag vill formulera så är det tacksamt att få chansen att göra det vid fyra-halvfemtiden, istället för att vänta med det till sent på kvällen, när barnen somnat och jag egentligen själv är för trött för att tänka och göra. Den där stunden på tåget på vägen hem är min chans att få vara bara mig själv på dagtid.

Ibland lyckas jag och min man ta tåget samma tider. Eller ganska ofta :-) Det innebär att vi med lite tur lyckas få sitta bredvid varandra, och prata som vanliga människor, utan att barnen avbryter oss. På dagtid. När vi är vakna. Det innebär att vi kan lyckas prata om saker som vi inte lyckas få prata om hemma. Ja, inga komplicerade saker. Hur det varit på jobbet. När vi ska få fatt i en elektriker. Vad vi ska äta till middag. Eller så kan vi bara sitta bredvid varandra och spela varsitt hjärndött spel – det är faktiskt också ganska skönt att kunna sitta bredvid varandra och göra :-)

Det händer ibland att jag jobbar hemifrån. Det är skönt att spara in restiden, kunna vara mer avslappnad vad gäller tid (när man inte måste passa tågtider), kanske kunna dra ut på hämtning och lämning på skola och fritids. Men det innebär också att jag har svårare att sluta att jobba i tid (ingen tågtid att passa…), och svårare att släppa jobbtankarna när jag väl slutat – och det är mycket större risk (ja, risk) att jag sätter mig senare på kvällen och jobbar igen, för att jag inte kunnat skaka det ur huvudet. Trots att jag i praktiken ofta redan jobbat mer än mina timmar den dagen.

Så – det må vara så att det allmänt är dåligt för hälsan att pendla. För min del tror jag dock att de positiva aspekterna kompenserar rätt bra.

Tågstrejker…

I Skåne har det varit tågstrejk i några veckor. Det har egentligen inte berört oss, för det på Öresundstågen och vi pendlar med pågatåg, så enda skillnaden har varit att det varit ovanligt mycket folk på sträckan Hyllie-Malmö C. Ja, och så strejkvakter på Malmö C, och många inställda tåg på infotavlorna och många utrop om detsamma.

Men när strejken började dra ut på tiden så började jag faktiskt fundera lite grann. För när vi ska bege oss mot Frankrike så ska vi ju först av allt över Öresundsbron, och då är det Öresundståg som gäller. Och visserligen har DSB under hela strejken kört bussar över bron – men lite nervöst började det ändå kännas. Lite så där att snart måste man nog liksom ändå kolla upp hur det där faktiskt funkar.

Och så för ett par dagar sedan blåstes strejken av, och problemet försvann och blev ngot vi inte längre behövde kolla upp. Skönt.

Men nu nås jag av signaler om att det visst pågår tågstrejk i Frankrike… Det känns ju sådär, om man säger så. Hoppas att den här artikeln, om att det är på tillbakagång, stämmer.

Tågstrejk

Det är strejk på Öresundstågen. Jag är inte berörd: på min tågsträcka går inga Öresundståg ens i vanliga fall. Pågatågen berörs inte av strejken. Så tja, det är ju förstås lätt för mig att sympatisera med de strejkande ;-)

Men ja, jag har full förståelse för att de strejkar. De anställningsförändringar det handlar om (avskeda för att sedan återanställa på mycket sämre villkor, m.m.) är förstås inte alls okej.

Jag har hört uttalanden på radio om att det inte borde vara tillåtet att strejka inom branscher som denna. Nå, då borde det inte heller vara okej med den sortens villkor i den branschen – utan då borde tåganställda istället kunna ha trygga, bra anställningar med goda villkor.

Och så är det ju inte.

Någon måste markera. Någon måste markera att det här är en samhällsutveckling som inte är okej. Det är en markering de tåganställda inte gör bara för sig själva, utan i praktiken också för många andra, även i andra branscher.

Det här är konsekvenser av samhället som det är idag. Av avregleringar. Och av upphandlingssystemet, som är konstruerat för att man ska välja det billigaste anbudet. Anbud som är så billiga att det inte går att ha schyssta villkor mot sina anställda.

Det är reglerna som beslutats av våra politiker som ger tågstrejken.

Vill vi ha det annorlunda? Då ska vi ha andra regler för järnvägen. Och för det offentliga i stort. Och då får vi rösta fram andra politiker.

Kanske inte hela bilden?

Malmö Central i morse, nere i tunneln, vid kvart över nio-tiden. Två tjejer går förbi.

… Det blåser ju inte, och har nästan inte kommit någon mer snö. Men Skånetrafiken…”

Och jag är så nära att lägga mig i, men låter bli. Men tänker väldigt intensivt på hur jag själv, en och en halv timme tidigare, pulsade genom drivorna på infarten – drivor som inte fanns där igår – och sedan gick till bussen, i hård vind och yrsnö, tacksam över dubbla vantar och yllelångkalsonger, med en bitande känsla i kinderna, och sedan stod och tittade på den fykande snön på stora vägen.

Jag tror inte att de där tjejerna hade hela bilden riktigt klar för sig.