Category Archives: Föräldraskap

Det är en konstig höst när minsta förkylning blir ett stort trassel

September. Höst. Förkylningstid.

Det är en ganska naturlig sak att åka på förkylningar efter skolstart. Omständigheterna är dessutom lite speciella i år. Dels har sextonåringen börjat gymnasiet: ny skola, ny kommun, nytt umgänge. Dels har tolvåringen, som inte gått i skola tillsammans med klasskamrater på nästan tre år, plötsligt gått in i klass igen och umgås alltså med jämnåriga igen för första gången på evigheter. Klart som sjutton att det innebär att det blir lätt att bli förkyld.

Första rundan kom när tonåringen hade gått i skolan i ett par veckor (tror jag). Han har haft envis påverkan av pollenallergi hela säsongen, men nu blev det värre och han fick stanna hemma ifall att. Eftersom rekommendationen var att testa för Covid ifall att, och eftersom hans bank-ID tydligen inte har full behörighet (så han inte kan logga in på vårdtjänster) så fick han efter många om och men bli testad på vårdcentralen. (Nej, han hade ingen Covid. Så efter en vecka hemma fick han gå tillbaka till skolan.)

När tonåringen varit hemma ett par dagar fick jag yttepytteont i halsen. Eftersom jag under rådande omständigheter ändå jobbar hemifrån påverkar det inte så mycket. Det största problemet består i att jag inte kan handla mat. Å andra sidan, att som ensamstående förälder inte kunna åka och handla mat är ganska begränsande.

Och eftersom rådande rekommendationer var att man ska testa sig för minsta symptom, så bokade jag test. jag bokade på torsdagen; första möjlighet att bli testad var följande måndag. Det innebär att jag var tvungen att ragga upp någon i bekantskapskretsen som hade möjlighet att åka och hämta mitt ID, bege sig till apoteket mitt på blanka eftermiddagen, komma ut till mig på landet, vänta medan jag testade mig (fy FAN vad äckligt och besvärligt det var!), och sedan åka och lämna mitt test på apoteket igen. (Även mitt test var negativt. Och mitt halsonda var long gone när jag väl fick testa mig.)

Ungefär samtidigt som jag började känna av det där lilla halsonda så nös tolvåringen en del. Så han fick också stanna hemma två dagar den veckan (sen var det helg). Honom testade vi inte ens. Han var ju egentligen inte sjuk. Ingen skulle ha reagerat på det där ett vanligt år.

Jaha. Sen gick det en dryg vecka innan nästa omgång. Halskli på mig och förkylningstendenser på tolvåringen i torsdags för snart en vecka sedan. För min del blev det inte mycket mer än extra trötthet och yttepyttehalsont och lite snorigt. men tolvåringen blev ordentligt förkyld. Och vi bokade test igen, nu för honom och mig, måndag morgon. Nu på drive-in! (Nope, det fanns inte förra varvet.) För om man får ett negativt provsvar får man gå tillbaka till skolan så fort symptomen är borta, och annars måste man vänta 48 timmar förbi symptomslut.

Så den här gången satt vi två personer i en bil på en parkering och följde instruktioner med att hälla saltlösning i näsan, peta långt in i halsen och reta kräkreflexen, peta i näsan och spotta i ett litet provrör. Örk.

Hans provsvar har kommit. Negativt. Mitt har inte kommit än. Han är på bättringsvägen. Jag har inte haft sjukkänsla på flera dagar (men idag kände jag mig lite lite snorigare igen :P )

Och eftersom jag ju är i väntan på provsvar så tycker jag inte jag ska gå och handla. Så två gånger den här hösten (hittills) har lösningen varit att jag kört till affären men suttit kvar i bilen medan tonåringen går in och handlar åt oss.

Det är nog egentligen det där som är det påtagligaste i tillvaron just nu: hur fruktansvärt låst man blir så fort man har minsta lilla känning av något förkylningsliknande. Alla sådana där saker som man i vanliga fall behövt lösa på egen hand till varje pris – nu får man inte göra dem. Istället måste man lösa dem genom andras försorg.

Tyvärr är det – att behöva få andra att hjälpa en och lösa saker åt en – betydligt mer omständligt. Och därmed också mycket mer belastande för en utbränd hjärna.

Ensamhet och lathet och hjälp

Det är något väldigt pinsamt med att be om hjälp.

Har man satt sig i skiten får man reda ut det. Har man skaffat hus och trädgård får man reda ut det. Har man skaffat barn så får man reda ut det.

Att be om hjälp är ett nederlag. Be om hjälp kan man göra först när man ägnat alla dygnets timmar åt saker som behöver göras och det ändå rasar samman. Dessutom ska man inte be om hjälp om man inte kan hjälpa tillbaka. Och det kan man inte när tillvaron inte går ihop.

Ber man om hjälp får man dessutom absolut inte sitta och lata sig när andra gör nytta – då måste man jobba minst lika hårt som de som hjälper.

Och du ska fan inte tro att du är berättigad till att få drömma om att sitta ner och ta det lugnt med ordning och reda omkring dig. Och absolut inte känna dig nöjd och avslappnad och fridfull.

Oavsett hur mycket jag kämpar emot så har jag nästan alltid dåligt samvete. Det finns liksom ingen möjlighet att bära både mitt eget mående och barnens och hushållsarbete och allt annat. Oavsett hur jag försöker sänka ambitionsnivån. Jag är inte människa nog att bära oss alla tre. Jag vill bära min minsting, hjälpa honom att må bra, men jag är själv så trasig och försöker lära mig att inte ta sönder mig själv. Och jag går sönder av minsta lilla överbelastning.

Jag ville få undan tvätten. Tvättbergen. Mängder av ovikt tvätt och vikt tvätt som inte sorterats in och strumpor som inte parats ihop.

Sortera strumpor är ansträngande för hjärnan. Jag vet det. Fast jag ville få undan det, bli av med det. Jag gillar att bestämma mig för att nu får jag undan det här och gör klart. Biter ihop lite och kämpar på och så är det gjort sedan.

Men med en bit kvar av bottenskrapet i strumpbyttan insåg jag att jag borde tagit paus för länge sedan. Att jag ansträngt hjärnan för mycket. Överbelastat. Inte så illa som det brukat vara som värst. Men för mycket.

Det är så irriterande det där. Hur ska man nånsin kunna bli klar med något när hjärnan inte orkar?

Och samtidigt vet jag att en del personer som skulle kunna hjälpa i vanliga fall ser mig som lat som inte gör klart. Det är inte bara jag själv som tycker att jag borde, det finns andra som också tycker det är lathet. För det är ju inget fysiskt fel på mig, i alla fall inget som syns utåt. (Rent faktiskt kan det faktiskt vara förändringar i hjärnan pga utmattning. Men det syns ju inte.)

Just nu kan det ju på sätt och vis kvitta. Så här under coronatider och ”social distansering” så kan ändå ingen hjälpa oavsett.

Så jag kämpar på. Jag kämpar med att acceptera att jag inte räcker, jag kämpar med att lära mig ta pauser och göra lagom mycket. Jag kämpar med att försöka vara snäll mot mig själv. Och samtidigt kvarstår alltsammans. Jag kommer aldrig ikapp med saker som behöver göras. Jag drunkar under ogjorda saker, kassar med återvinning och textilinsamling och ett barn som skulle behöva en förälder med ork för att komma på fötter.

Idag bryter tårarna igenom. Ensamheten är så stor. Och det har väldigt lite med coronan att göra.

Det svåra i att inte göra någonting fast normen lärt en att man borde

Vi sitter på habiliteringen, jag och min npf-son.

I rummet finns, utöver oss två, ytterligare två personer. Båda jobbar på habiliteringen. För min son är båda dessa personer nya eller nästan nya.

Vi är där för att prata om hans mående, eller försöka hitta nya vägar för att saker ska bli bättre.

När alla satt sig, och några inledande ord om vem som är vem och sånt där är sagda, så plockar min son fram mobilen ur fickan och börjar spela något på den.

Och det kliar i hela mitt inre. För jag vet ju vad världen utanför anser. Det är fullt och oartigt på alla sätt och vis att plocka fram mobilen och spela spel. Vi är ju där för att prata! Man ska titta folk i ögonen och delta i samtalet. Lyssna uppmärksamt. Vara med. Allt annat är förkastligt, ses som oartigt, som lathet, och massvis med andra fula saker. Att en mobiltelefon, en skärm, är inblandad gör det förstås etter värre, på ren princip.

Jag vet. Jag vet att massor med människor tycker att det han gör är enormt ouppfostrat, och att jag ”låtit honom bli sådan”, och inte stoppar honom nu, gör mig per automatik till en dålig förälder. Jag vet att det finns massor med människor som tycker att jag borde säga åt honom, vänligt men bestämt, att lägga undan telefonen – och han snällt och artigt bör lyda denna uppmaning. Jag vet detta så väl att jag aktivt får motarbeta reflexen, igen och igen och igen.

För jag vet också att jag måste låta bli.

Det är en framgång att vi är där. Han är införstådd med varför vi behöver detta. Han har gått upp ordentligt på morgonen, vi har nästan kommit iväg i tid (och faktiskt hunnit dit före utsatt tid), han har hanterat det extra trassel som Corona innebär i sammanhanget utan protest. Vi är på plats. Vi är här. Han är på helt okej humör. Det är faktiskt över vad man kan förvänta sig. Det är rentav jättebra.

Skulle jag säga något om telefonen skulle jag störa det lugn som faktiskt råder. Risken är att han skulle bli rejält sur och att situationen skulle låsas helt.

Men så tappar han inte fokus när han sitter där och spelar? Inte nödvändigtvis. Om han är i skick att lyssna och ta in och delta så gör han det även om han har telefonen framför sig. Telefonen ger honom något att fokusera på, något att pilla med, och flyttar fokus lite från sånt som kan oroa honom. Har han ork att lyssna så gör han eventuellt det bättre med telefonen i händerna. Och har han inte ork att lyssna så är det plågsamt för honom att sitta med om han inte kan fokusera på något annat.

Jag är glad att han börjat känna sig trygg med telefonen. Det har varit ganska lång väg dit också: han har inte velat ta med den hemifrån, har varit rädd att använda den, tappa bort den, att den ska gå sönder – samtidigt som jag tycker det är en trygghet att han har den.

Att han plockar fram mobilen nu, som ett sätt att hantera en jobbig situation, är en framgång på många olika sätt. Det är jättebra att han hittar vägar att hantera det som är jobbigt för honom. Hitta strategier.

Ändå kämpar jag med den inlärda reflexen, detta som samhället lärt mig om mobiltelefoner och ouppfostrade barn och dåliga föräldrar.

Men ingen i rummet säger något om telefonen. För de båda andra vuxna i rummet är kompetent personal med kunskap om npf-barn. Den acceptans jag kämpar med att lära mig, acceptans för att göra på sätt som passar i en npf-familj, är förmodligen helt självklar för dem.

Och bara den lilla detaljen, acceptansen för de lösningar som funkar, är ett enormt mervärde.

Så vi stretar på

För några veckor sedan skrev jag ett långt inlägg på facebook om vår situation. Det händer att jag gör det då och då, när uppgivenheten svämmar över, ensamheten blir för stor och otillräckligheten och längtan efter något normalt blir övermäktig.

Kanske lyckades jag uttrycka mig ovanligt begripligt. I alla fall kom det en del konkret respons. Människor som faktiskt ville och skulle hjälpa till konkret. Svar som väckte lite hopp.

Bara någon enstaka dag senare gick Corona från att vara något vagt och skrämmande på avstånd till att börja stänga ner samhälle och social tillvaron. Och konkret hjälp får nog helt enkelt vänta tills efter Corona. När nu det blir. I vilken värld det nu blir.

För alla mina konkreta lösningar misslyckas i praktiken

När älsklingen hade dött så hade jag en plan. För det skulle ju bli betydligt tuffare som ensam vuxen jämfört med när vi varit två. Men barnen var 12 respektive snart 8 år – två kloka och förståndiga barn som faktiskt var kapabla att hjälpa till om det verkligen behövdes – och det behövdes det ju nu.

Jag tror det var när sommarlovet började kanske? Eller möjligen redan strax efter begravningen, när den handgripliga hjälpen från mina och hans föräldrar försvann och saker på något vis skulle börja gå mot ett nytt normalläge. I alla fall så talade jag om för barnen att en timme om dagen skulle vi hjälpas åt med saker tillsammans. Vattna, rensa ogräs, laga mat och vad det nu var.

Det blev aldrig särskilt mycket med det där. Och sedan dess har jag testat oändligt med modeller för att få barnen att hjälpa till. Genomtänka planer och strukturer, scheman och fördelning på olika sätt. I teorin kan jag komma på jättemånga bra sätt. Praktiken är något helt annat.

Jag tänker på det där väldigt ofta för tillfället.

Igår var elvaåringen i skolan (men gjorde nog knappt något skolarbete). Idag fick jag inte honom ur sängen på morgonen.

Och min magreflex (eller själsreflex eller huvudreflex eller vad man ska kalla det – det har ju inget med magen att göra) när jag inte kan få iväg honom till skolan är egentligen att få honom att göra andra skolsaker, eller göra andra saker han kan lära sig något av, så att han ändå på sikt kan bocka av det han bör lära sig i skolan.

Det finns ju mängder av skolmaterial att leta fram på webben. På miljöområdet, som ju är mitt område, vet jag mängder – från myndigheter, från Naturskyddsföreningen, och så vidare. Och för andra ämnen så är det ganska lätt att hitta bra filmer på youtube.

Och jag kan hitta på bra uppgifter av annat slag. Säga åt honom att lyssna på en ljudbok. Eller gå ut och fotografera fem växter i trädgården och skriva en kort text om var och en av dem. Jag har erbjudit mig att läsa högt för honom i en rolig bok om svensk grammatik. Jag kan hitta på uppgifter i slöjd och hemkunskap och allt möjligt, uppgifter som skulle vara lärorika och pedagogiska och bra på alla sätt och vis.

Men han skulle inte göra dem.

För några år sedan (2,5-3 år sedan?) så flyttades han upp tre klasser. Han skulle börja trean men fick istället börja sexan. Då hade skolan (rektor) äntligen fattat nåt om det här med särbegåvning (inte som en effekt av vad jag informerat om eller vad skolpsykologen informerat om utan för att hon sett ett TV-inslag). (Någon gång ska jag kanske orka och våga skriva mer om det där – om hur dåligt förberett det var, och hur illa det sköttes, och varför det gick åt helvete.) Och flyttas man upp tre årskurser så missar man en hel massa. Det där luckorna blev jag tillsagd att fylla i hemma. Efter lite tjat fick jag ut listor över vad det var som skulle betas av för åren han missat. Men jag fick inget material. Och på den tiden var det ändå så att det gick att få honom att sitta lite med hemarbete tillsammans. Försöka göra läxor, försöka göra matte, försöka kolla av att han kunde olika begrepp på listan över saker han behövde kunna.)

Men det var då. Nu har han ingen sådan drivkraft kvar. Och jag kan hitta på bra skoluppgifter bäst jag vill. Han kommer inte att göra dem. Det enda som skulle hända är att jag skulle ha lagt ännu mer kraft och energi och tid och tankeverksamhet på något som inte leder någonstans, och känna mig ännu mer otillräcklig och besviken på mig själv.

Det är liksom inte ens lönt att försöka få honom att vilja testa distansundervisninglösningar. Alltså typ logga in och prova att följa med via sin dator. Eller logga in på skype. Trots att han sitter vid datorn hela tiden och kollar livestream och youtube.

Det finns liksom ingen initiativförmåga kvar. Nästan inte ens till saker han brukar tycka är kul. Som att all ork är borta. All initiativförmåga. All vilja till annat än att glo på youtube och gosa med katten och äta frusna ärtor.

Ja, jag tror han är deprimerad.

Och jag vet inte vad jag ska göra med det heller. Habiliteringen är informerad om läget och skulle diskutera i teamet hur vi ska gå vidare. Men just nu händer inget. Och det är väl ännu svårare att få något att hända nu under Coronapandemin.

Jag försöker att inte tänka för mycket. Försöker att släppa, fokusera på att jag själv ska må bra, så att jag inte går omkull igen. Att lägga en massa energi på att få honom att göra saker som han ändå inte orkar eller vill eller mäktar med är bortkastat men drar ändå ner mig. Så jag försöker låta det vara bara.

Fast jag är rädd att det i praktiken ska leda till att han sjunker ännu djupare.

Och det känns så allmänt motigt. Jag sitter här hemma och jobbar och blir då och då avbruten av en ledsen unge eller av en unge som slår på kuddar för att få ut ilska som finns i honom som han inte vet vad den är riktad mot.

Mitt sätt att hantera är ju egentligen att göra. Göra det jag kan. Men jag kan inte göra något. Inget annat än att försöka låta bli att göra något.

Och det innebär att jag istället har ett ledset i mig också. Ett diffust ledset över att mitt barn mår dåligt och jag inte kan göra något åt det oavsett hur mycket jag försöker göra något.

Så mentalt trött

Jag väcker honom på morgonen. Första gången någon gång strax efter sju, eftersom han vill det. Men jag får inte upp honom.

Jag får upp storebror, dukar frukost till storebror, säger hejdå till storebror. Sedan varvar jag mitt eget frukostätande och kaffedrickande med att med jämna mellanrum gå upp och väcka elvaåringen. (Och mellan varven kattsäkra smöret på frukostbordet.)

Han är trött. Han vaknar knappt. Sedan vaknar han och säger att han kommer. Men det gör han ju inte. Jag påminner igen. Och igen.

Ungefär 8.40 får jag till slut ner honom. Han äter frukostflingor med en tugga var tredje minut.

Vid nio, när han officiellt ska vara i skolan, frågar jag honom om jag ska meddela att han kommer sent till skolan.

”Meddela att jag gör något i Classroom idag.”

”Ska du kanske prova deras nya distansundervisningslösningar idag?” frågar jag. För skolan provar ju sånt för alla nu, i samband med Corona.

”Kanske”, svarar han. Gissningsvis betyder det ungefär att han vet att det vore bra men att han inte egentligen vill eller orkar. Det är ytterst osannolikt att det kommer att hända.

Så jag sätter mig med min jobbdator vid matbordet för att jobba. Han sätter sig vid sin dator och tittar på youtube. Han ger upp frukostätandet, skålen med flingor blir stående.

Jag påminner med jämna mellanrum om skolarbetet. Undrar om han ska sätta sig med datorn vid bordet. Om jag ska hjälpa honom igång. Om jag borde hitta på andra uppgifter. Om jag borde påminna annorlunda.

Men han orkar inte. Han har tappat kraften. Han vet att han borde. Nånstans vill han egentligen.

Det han längtar efter är en normal tillvaro, skolan som det var innan tillvaron brakade för tre och ett halvt år sedan. Fast han går inte kvar på den skolan. Och viljan räcker inte när orken inte finns. Det finns en osynlig tröskel i vägen, och den växer varje dag.

Han orkar inget. Inget mer än att titta på youtubeklipp och gosa katten. Gosar nästan sönder katten.

Han är ledsen. Han gråter. Han gråter massor. Gråta är bra, vi kramas och gråter.

Men jag känner mig så hjälplös. Jag vet inte vad jag borde göra.

Själv är jag utbränd. Jag jobbar halvtid, resten är jag sjukskriven. Jag ska öva på att göra en sak i taget, på att ta ordentliga pauser, på att vila huvudet, på att inte multitaska.

Men jag avbryter hela tiden för att påminna, krama, prata. Tar paus för att lägga mig på sängen och ta hand om honom. Sitter och oroar mig över honom och funderar över hur jag borde göra. Har svårt att hålla koll på när jag jobbar och inte jobbar. Allt det där som gör att mitt huvud blir överansträngt. Allt det där som jag borde låta bli om jag ska vara rädd om mig.

Men det är hemskt att se hur han tynar bort. Min underbara smarta omtänksamma ljuvliga unge!

Jag tänker så många gånger att jag borde släppa taget helt. Låta det vara. Tänker att egentligen blir inget bättre av att jag försöker fortsätta motivera honom, jag bara tröttar ut både honom och mig. Om han är deprimerad så blir ju inget bättre av att jag pushar honom.

Fast det är så svårt att sluta. Sluta ta ansvar för att mitt barn ska må bra och få utbildning. Och när jag frågar så säger han att det visst är rätt att jag fortsätter pusha. Han tycker inte jag ska sluta.

Ja, jag behöver hjälp i det här. Men det är ju ingen som vet hur de ska hjälpa. Alla tycks lika hjälplösa som jag i det här, eller värre än jag. Och Coronasituationen stoppar ju dessutom upp en massa annat i samhället, så det underlättar inte direkt.

Mitt barn. Mitt barn som själv lärt sig oändliga mängder med historia och naturvetenskap och engelska och annat, via youtube. Mitt barn som pratar om att han vill läsa matematik och naturvetenskap på universitetet. Mitt barn som inte kommer att få några godkända betyg från grundskolan om det fortsätter så här. Mitt barn som inte ens mäktar med att träffa andra barn i skolan. Mitt barn som mest av allt längtar efter att saker ska vara ”normala”.

Och så jag. Jag med den utbrända hjärnan. Jag som ska vila. Jag som behöver en normaltillvaro. Jag som är ensam i det här.

Coronakris kontra min normala verklighet

Det yr många tankar i det här tillståndet av Coronakris. Jag är fascinerad över hur mycket under den här krisen som på något vis gör att många fler människor plötsligt är i en situation som påminner om vår, på olika sätt.

Vår vanliga tillvaro är den här:

Elvaåringen ska vara i skolan mellan 9 och 11.30 fyra dagar i veckan och sedan ta bussen hem. Jag ska jobba 3,75 timmar per dag, samma dagar som han ska vara i skolan.

Ibland lyckas jag inte alls få upp honom ur sängen.
Ibland får jag upp honom men vi kommer inte iväg till skolan.
Ibland kommer vi iväg till skolan, men det blir stopp på skolans parkering: han sitter kvar i bilen, säger hej på läraren, och sedan kör vi hem igen. (Detta kan räknas som framgångsrikt.)
Ibland stannar han på skolan. Och det händer rentav att han gör skolarbete effektivt (om än inte så ofta). Och äter där. Och tar bussen hem! Men det kan också vara så att jag får åka och hämta honom. Eller att han behöver ha mat när han kommer hem.

(Mat, ja. Det har kommenterats de senaste dagarna om vilken belastning det kommer att bli för folk med den extra utgiften med mat för skolbarn som tvingas stanna hemma pga Corona exempelvis nu vid distansundervisning. Den extrautgiften har jag haft för mitt barn under majoriteten av skoldagarna de senaste 3,5 åren.)

Och min jobbtillvaro anpassas ju efter det där. Även om jag har planerat att åka till jobbet så får jag väldigt ofta ställa om, hastigt och lustigt.

Jag jobbar i normalläget 75%. Nu är jag sjukskriven på halvtid, för utmattning och ångest, dvs jag jobbar 37,5%.

Jag sköter mina jobbmöten via skype.
Jag har ofta ett barn hemma som jag ska förhålla mig till, försöka motivera till att göra saker samtidigt som jag jobbar (numera finns den teoretiska möjligheten för honom att göra skolarbete via Google Classroom, men det är enormt höga mentala trösklar och händer absolut inte utan min medverkan och ofta inte då heller), som kommer och vill kramas eller sätter en katt i knät på mig eller vill ha hjälp med något.
Jag får hitta på lösningar för lunch åt både honom och mig.
Jag ska ständigt hantera att göra avvägningen när jag började jobba och slutade jobba och när jag gjorde annat och ändå komma ihåg att ta fikaraster och inte jobba för mycket.
Jag är konstant multitaskande.
Och jag vet aldrig från dag till dag vad som gäller, hur min tillvaro ska se ut imorgon eller nästa timme.

Dessutom är jag konstant socialt understimulerad. Jag träffar alltför sällan mina arbetskamrater. Jag har väldigt sällan möjlighet att hitta på något med andra människor. Jag är ensamstående förälder, jag har ytterst sällan någon som kan ”hoppa in” istället för mig här hemma. Och så bor vi på landet. Vi har inga grannar på nära håll. Vi har inte så mycket sociala kontakter i vardagen.

Vi har fått rätt till avlösare kopplat till elvaåringens asperger. Men det funkar sådär, för elvaåringen själv är obekväm med det, och i praktiken innebär det inte så väldigt mycket avlösning.

Sammantaget innebär detta att jag inte riktigt reagerar på det nuvarande, med Corona, som på en kris. Dels för att det är min vanliga vardag. Och dels för att jag redan levt i en ständigt pågående kris de senaste fem åren. Eller sedan mitten av maj 2015.

Framför allt maj 2015 – maj 2016 var verkligen en konstant pågående kris. Det blir så när man fått veta att ens livskamrat fått obotlig cancer. Vi levde med döden ständigt närvarande. Ständiga småkriser. Och samtidigt så levde vi vanligt vardagsliv, med en onormal intensitet. För hinna leva var ju det viktigaste att hinna med, innan döden kom och tog honom.

Sen kom döden. Att hantera döden är en kris i sig, på så många nivåer. Och så lagom tills jag hade börjat resa mig ur det en liten aning så rasade minstingens skoltillvaro samman. Och sedan dess har det inte funnits något normalt alls egentligen. Det har varit ständigt pågående nödlösningar, pusslanden och trassel för att få ihop det och överleva.

Det är utmattande att leva i en konstant kris, konstant på helspänn. Det går inte att leva så i längden. Ska man överleva så får man låta det mattas av.

Det är nyttigt för mig att se hur andra reagerar på Coronakrisen: på att distansarbeta, ha barnen hemma för distansundervisning, dra ner på alla sociala kontakter, och att inte veta från dag till dag vad som gäller. Om ni andra kan bli stressade över de saker jag levt med som verklighet i flera år, med ständig osäkerhet, ständiga nödlösningar, ständigt omöjligt att ha normal vardag, då är det kanske inte så konstigt att jag är utmattad?

2020

Det är år 2020. Det är ett jättekonstigt år. Och jag har inte bloggat på evigheter.

Jag har ju egentligen kommit fram till, tillsammans med psykologen, att jag borde blogga igen. Att det är en bra sak att skriva av mig, vädra tankarna, skriva ner dem. Men det är svårt att komma in i en vana när man väl kommit ur den. Och det fanns ju skäl att jag slutade blogga. Eller slutade och slutade… men att det ebbade ut.

Främsta skälet till att jag slutade (jo, men okej, det är väl just slutade jag gjorde) var att det blev för komplext. Bloggen har ju varit min möjlighet att skriva om saker anonymt. Men så fick min man cancer. Och det var här, i bloggen, som folk följde hans slut. Vänner, vagt bekanta, barnens lärare och skolkompisars föräldrar. Plötsligt var det inte så anonymt att skriva här längre. Och det var okej, i alla fall just då. Folk hade i huvudsak respekt för situationen. Och även om folk ofta hade för dålig förståelse för situationen, både under sjukdomstiden och efter döden, i min sorg, så var bloggen min möjlighet att förklara, så att folk fick lite bättre förståelse. Det var väldigt viktigt.

Men ja, min man dog. Jag sörjde. Och sedan gick vi vidare mot något som skulle vara en ny normaltillvaro. Fast där nånstans rämnade saker på nya sätt. Skolan funkade inte för min yngste son.

Och nu blev det istället ett påtagligt problem att skolpersonalen kände till min blogg. Inte för att jag vet om någon av dem fortfarande läste bloggen – det hade ju gått ett halvår sedan min man dog. Men det kändes ändå inte bra att skriva om sonens skolsituation här i bloggen. Allting som hände i mitt liv ar ju mer eller mindre kopplat till att min sons skolsituation var bedrövlig – och även om skolpersonalen ville väl så var det i många fall så att skolans agerande förvärrade istället för att hjälpa och skolans bemötande var hemskt och nedbrytande både för mig och barnet. Och när man inte kan skriva om det där som bryter ner oss båda, som lett till utmattning hos mig, som gjort att vi fått lägga om hela vår tillvaro (jag har inte kunnat arbeta på normala premisser på 3,5 år), då faller liksom huvudpoängen med en blogg av det här slaget.

Och nu då? Funkar saker nu?

Nej. Definitivt inte. Vissa saker är bättre. Och saker har varit på väg uppåt, men nu går det neråt igen.

Så varför skriver jag igen här då?

Tja, nånstans hoppas jag väl att ingen från barnens vid det här laget tidigare skola läser här längre. (Gör ni det så får ni väl hojta till så att jag vet att jag ska sluta skriva igen. För jag har ingen lust att ha er snokande här. Attityden från den skolan får mig fortfarande att skämmas på så många olika plan, trots att jag rimligen inte alls borde skämmas.) Men jag har egentligen ingen aning om på vilken nivå det här bloggandet kommer att landa. Om det blir något mer liksom.

Ja, och så är det ju knepigt eftersom det handlar om mitt barns integritet också. Jag har inte rätt att lämna ut honom hur som helst. Å andra sidan så behöver han mötas av förståelse ute i världen. Och hur ska det gå till om jag är tyst?

Sammantaget är den korta statusen den här:

  • Min yngste son är särbegåvad/särskilt begåvad. Och han har asperger.
  • Jag är deltidssjukskriven för utmattning och ångest.

… och det var ju inte alls det här inlägget skulle handla om. Så jag får väl skriva ett till i alla fall.

Men rörigt blev det i alla fall, Sanne!

Och så får vi vuxna skulden igen (bokläsning, ett varv till)

Jag tittar på det här citatet, från en artikel jag inte läst (för den är låst), och funderar kring hur min läsning förändrats och varför.

Barn gör som vuxna gör: de tittar på skärmar för att de vuxna tittar på skärmar, de väljer bort böcker för att vuxna väljer bort böcker. Varför talar vi inte mer om hur vuxnas läsning förändras?

Jag var ett av de där bokslukande barnen när jag var liten. Jag levde stora delar av min barndom genom böckerna.
Men när jag kom upp i tonåren minskade mitt läsande. Av flera skäl.
Ett skäl var att mitt bokslukande inte funkade att kombinera med större krav från skola och livet i övrigt. För bokläsande av mitt slag är inte frågan om att i städad form läsa ett kapitel om dagen, det är istället att gå totalt upp i läsandet av en bok tills den är slut.
Ungefär som folk tittar på streamade TV-serier idag.
Ett annat skäl var mitt eget skrivande och det faktum att folk tenderar att se allt som påminner det minsta om en historia de redan läst som att man kopierar – och det avskräckte mig från att läsa eftersom jag inte ville få de anklagelserna.

Men sen då? Jag blev klar med studierna. Jag fick ett jobb. Jag hade mer klart definierad ”fritid”. Och mitt eget skrivande hade ändå lagts på hyllan.
Varför återgick jag inte till att läsa?

Tja, under en period började jag nog hämta igen mitt eget läsande. Och sedan kom det av sig igen. Orsak? Mest av allt barnen. Ja, ni vet de där barnen som nu anses läsa för lite böcker just för att de inte ser sina föräldrar läsa böcker.

Jag kan ju inte tala för andra generationer än min egen. Men jag vet vad min generation mötts av som föräldrar. Vi, den första föräldragenerationen som, på gått och ont, kunnat diskutera med mängder av andra föräldrar via nätet.
Så fort vi antytt att vi har egna behov, intressen eller åtaganden – att vi behövt lämna barnen på dagis för att kunna jobba, att vi velat ha egentid för att göra sånt vi själva tycker är trevligt som att träffa vänner eller läsa en bok – så har vi fått höra att vi är själviska.
Det har funnit en attityd av att har man skaffat barn så ska man vilja umgås med dem 24/7. Finnas där för barnen varje möjlig sekund. Inte missa ett enda leende, ett enda ord, för då är man en dålig förälder.
I en tillvaro där man ändå hela tiden känner sig som en dålig förälder för att man inte hinner allt man ”borde” så är egen läsning av böcker inte det som är lättast att prioritera. Snarast tenderar det att hamna långt ner på listan.
Och istället prioriterar man enkel avkoppling som lätt kan avbrytas så fort barnen vill ha lite uppmärksamhet. Vilket ju funkar med sociala medier.

Och nu… nu får vi istället kritik för att vi inte läser framför våra barn, att vi är dåliga förebilder?!

Och återigen handlar det om att vi ska göra det som är bäst för barnen. Vi ska sitta och läsa, i pappersböcker, för att våra barn ska fatta att det är viktigt. Men inte för vårt eget nöjes skull.
För att sträckläsa så att man glömde annat var ju fult redan när vi var små. Och nu förväntas vi sitta och läsa lagom sofistikerat en stund i fåtöljen, som någon sorts stereotyp 50-talsbild.

För övrigt läste jag oändliga mängder för mina barn när de var små.
Tills de kom upp i sådana nivå att jag inte orkade och hann (givet livsomständigheter i övrigt) att sitta och läsa ett kapitel ur Lord of the Rings varje kväll och Harry Potter-böckerna kom att innehålla för mycket pinsamheter, och det rann ut i sanden.
Inget av barnen läser frivilligt pappersböcker nu.
Men den yngste lyssnar periodvis massor på ljudböcker.

Och jag? Jag skriver igen. Vilket innebär att jag sitter framför en skärm och formulerar långa texter. Bokmanus.
Men eftersom det är en skärm jag sitter vid så är jag en dålig förebild för mina barn.

Att säga upp sig från hemmets projektledarroll

Ibland blir jag så trött på allt tjat om att man ska säga upp sig från projektledarrollen för hemmet och kräva att mannen gör sin del. Eller, det jag blir så trött på är självklarheten i antagandet att det finns en förälder till.

Jag vet hur det är att leva i ett bra förhållande, där man delar på tråkgöra och ansvar och där båda har samma rätt att hitta på annat än ta hand om hemmet.
Men det hjälper liksom föga nu. Det finns ingen jag kan säga åt att göra jobbet istället.

Om jag låter bli så finns det ingen annan som tar över. Jag är ensam förälder. Alltid. Alla dagar. Hela dygnet. Året om.

Det finns snälla människor som kan rycka in i vissa situationer. Men det finns ingen jag kan kräva projektledarskap av.

Och jag vet att det inte är mig det handlar om all dessa gånger det pratas om vikten av jämställt föräldraskap eller att ge upp projektledarskapet. Jag vet. Och det känns fult att komma dragandes med ”What about me?”. För det är ju inte mig det handlar om.

Kanske är det just för att jag brukade kunna säga ”Fast så där är det inte hos oss. Vi delar det bra.” som det blir extra markant? För jag kan inte svara det längre. Mitt svar, som jag oftast sväljer, är: Det finns bara jag.

DET FINNS BARA JAG.

Och jag antar att jag bör låta bli att säga det alltför ofta. Det blir rätt tjatigt, det tillför ingenting, och vi som är ensamstående är inte relevanta i diskussionen. Det är inte oss det handlar om. Det handlar om dem som har privilegiet att ha någon de skulle kunna dela med.

Och samtidigt… samtidigt är vi ganska många. Eller i alla fall inte få. Vi som är ensamma med vårt föräldraskap. Vi som inte har någon vi kan överlåta projektledarrollen på. Vi som liksom inte kan säga upp oss.

En del av oss har dessutom en projektledarroll av ännu större dignitet, eftersom vi har barn med särskilda behov.

Och jag tänker att i alla fall ibland kanske man skulle kunna ta upp oss också när man slänger sig med diskussioner om hemmets projektledarroll. Någon gång kanske man kan diskutera vad vi ska göra när vi känner att vi vi vill säga upp oss från projektledandet.

För jag tror vårt behov är ännu större.

För tydlighetens skull: Jag har inte haft en dålig dag idag. Visserligen har jag mestadels lagat mat, men idag är ingen besvärlig dag. Jag bara råkade läsa en postning för mycket i ämnet ”hemmets projektledarroll” och var tvungen att uttrycka det här.