Category Archives: Genus och normer

Hatdrevet

Paris. frihetsgudinnan

Min första reaktion handlade förstås om det hemska i sig. Döda människor. hemska attentat. I Paris. Det händer hemska saker runtom i världen, men Paris är närmre än det mesta av det. Paris och Frankrike är dessutom nära mig känslomässigt. I huvudet försöker jag att ta in att det är staden jag, älsklingen och barnen var i för knappt ett och ett halvt år sedan. Och jag intalar mig att sannolikheten att mina släktingar som hör hemma i Bretagne skulle ha befunnit sig i Paris just nu är väldigt väldigt liten.

Men väldigt snabbt kommer också andra tankar. Paris. Paris är ett vanligt ord på jobbet för tillfället. Och även privat. Ja, alltså innan detta hände. Om två veckor ska det stora viktiga klimatmötet i Paris börja. Mötet som allting strävar mot och kretsar kring. Mötet där världen ska försöka samsas om ett klimatavtal, för att försöka förhindra klimatförändringar som faktiskt sannolikt annars kommer att innebära så drastiska förändringar att vårt samhälle kollapsar. Och ja, väldigt många människors död. Mötet där världens ledare och beslutsfattare ska sammanstråla. Men också mötet dit oändliga mängder ”vanliga” miljöengagerade människor reser från hela världen, för att demonstrera och påverka. Jag har ett antal vänner som ska dit.

Medan nyheterna från Paris den 13 november fortsätter att rulla in under kvällen funderar jag över hur klimatmötet kommer att påverkas. Detta viktiga, avgörande möte, som måste ros iland för hela världens framtid, detta möte som är så beroende av att människor kan känna sig trygga i att åka dit. Vad kommer att hända nu?

Detta funderar jag över och oroar mig över. Det betyder inte att jag tycker att de människor som redan är döda är oviktiga. Det som har hänt är fruktansvärt på så många sätt. Och ett av sätten är att det påverkar våra möjligheter att vara människor och göra sånt som människor gör – de goda och bra saker som människor gör. Jag tänker på det hemska i stunden och de hemska efterverkningar det kan tänkas få.

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665288818271064066

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665289164351492097

En stund senare twittrar klimat- och miljöminister Åsa Romson. Först en klassisk tweet av det slag viktiga personer twittrar vid sådana här tillfällen:

Sedan, alldeles därefter, en tweet som hon numera raderat, men som finns i skärmdumpar överallt:

romson

Fler som funderat i samma banor som jag, noterar jag.

Och då startar drevet. Plötsligt är det som att twitter exploderar av alla människor som tycker att det här är så hemskt att Romson bör avgå.

För i ett läge som detta är det tydligen inte acceptabelt att tänka framåt och tänka på vilka konsekvenser terrordåden får framöver. I ett läge som detta får man bara tycka att det är hemskt just precis nu. Att man tänker på helheten, vilka konsekvenser det får för mänskligheten om vi inte lyckas lösa krimatkrisen, det är tydligen inte okej.

Och jag som tycker att det är ansvarstagande att tänka så.

Jag är van att bli betraktad som PK, inte minst för mitt miljöengagemang. Men just nu är det tydligen precis motsatsen till PK?

Det finns för mig ingen motsättning mellan att tycka det som har hänt är fruktansvärt och att fundera över vad det får för konsekvenser för andra väldigt viktiga saker. Inte enligt mig. Men drevet är av en annan uppfattning. Och drevet har en jävla makt. Drevet ägnar sig åt att smutskasta och hata på Romson.

Man får verkligen känslan av att det är värre att bry sig om klimatet än att döda hundratals människor.

Och jag får också väldigt mycket känslan av att det handlar om att folk hänger upp sig på Romson. Visst, hon kunde ha formulerat tweeten bättre. Men jag tänker många gånger att riktigt så här hade folk inte agerat om det hade varit en man. Män kommer undan med helt andra sorters ”klavertramp”.

Det kan inte vara lätt att vara en offentlig kvinna med engagemang. Jag skulle aldrig orka. Och det är väl det de försöker se till: att hon inte ska orka :-(

Bilden på frihetsgudinnan är från vår resa till Frankrike förra året.

Samvetsrant

Det där eländiga samvetet…

Det är torsdag. Jag skulle egentligen och träna. Men jag är alldeles fruktansvärt trött, för jag sov för lite. Och jag känner att jag inte riktigt pallar gå och träna, när jag är så här trött. Det har jag förstås dåligt samvete över. Och det hade jag haft även om det inte var så att jag inte tränade förra veckan (då mådde jag verkligen inte bra) eller veckan efter det (då jag var ledig och hemma och tog det lugnt och var barnfri) eller veckan innan det (när det var något kopplat till älsklingens sjukdom som kom emellan, tror jag – men jag minns inte längre).

Träna bör man, det är viktigt för hälsan. Alltså har jag dåligt samvete för att det inte blir av. Även när det liksom finns fullt rimliga skäl.

Ibland känns det som att hela livet består av dåliga samveten.

Som med mat. Egentligen kvittar det vad man äter, för nästan allting är dåligt eller fel på något vis, eller gör någon olycklig. Man ska äta mindre kött, man ska välja rätt kött och rätt fisk, man ska äta mer fisk och mindre fisk, man ska äta mat som är i säsong och som odlats nära, man ska inte äta för mycket kolhydrater men man ska äta klimatsmart mat, man ska minska matsvinnet, det ska vara ekologiskt, och inte för dyrt men inte heller för billigt, man ska bjuda på mat som ger barnen variation och viktiga näringsämnen och som de faktiskt gillar – för annars äter de inte den ändå – och man ska, för både sin egen och barnens skull, inte vara alltför mycket av tråkig och gnällig tjatmamma, för då går man sönder i hjärtat. Så hur man än gör kommer det att bli fel på minst ett par sätt. Hur många rätt man får i ekvationen är det egentligen ingen som bryr sig om.

Man ska inte jobba för mycket, man ska hålla på sina arbetstider, man ska inte jobba ihjäl sig, men man ska vara engagerad i sitt arbete och jobba med något man tror på och med något som man tror gör skillnad, men man ska inte jobba för mycket och absolut inte låta jobbet inkräkta på sitt privatliv, och absolut aldrig aldrig tycka att jobbet är viktigare än familjen eller en själv – även om man råkar ha ett jobb som går ut på att rädda världen.

Man ska prioritera sina barn, umgås med dem, ha kvalitetstid och kvantitetstid. Hitta på kreativa saker med dem, offra allt (eller i alla fall det mesta) för att de ska få en bra uppväxt, för barndomen är det viktigaste som finns och den här tiden kommer aldrig tillbaka och har man satt barn till världen så ska man tycka de är det viktigaste av allt. Man ska också förhindra dem att göra det de helst vill, nämligen sitta vid datorn eller TV:n eller andra spel och skärmar, för allt sådant är i grunden ont och egentligen vill de göra andra saker, de bara vet inte om det, så man ska motivera dem och sätta upp regler och tjata om regler och motivera att följa regler. Men man ska absolut aldrig tjata. Och man ska lära dem att ta ansvar och göra sin del och göra läxor och fixa annat först, innan man gör roliga saker, man ska absolut aldrig nånsin curla dem, men man ska inte tjata, utan man ska vara en mirakulös magiker som med sina medfödda mammakrafter genom att bara öppna munnen och släppa ut några milt uttalade väna ord få dem att drabbas av insikt och därefter alltid göra det rätta. Och man ska alltid orka lite till, aldrig tröttna, aldrig skälla eller få utbrott, ety då är man en RIKTIGT DÅLIG FÖRÄLDER ™, sämre än alla de vi läser om i tidningarna som döms för diverse brott, och man måste offentligen be om ursäkt och förlåtelse i de sociala medierna för att man höjde sin röst när barnen retat gallfeber på en. Man ska aldrig ge upp, man ska aldrig bli trött på att behöva säga samma saker igen och igen.

Man ska alltid ligga i fas med disk och tvätt och städning, laga kläder och köpa det som fattas, ha ordning och reda, hålla borta allt damm, ha levande krukväxter och ordning i trädgården. Man ska ta hand om disken samtidigt som man umgås med barnen, på ett engagerat sätt både involvera dem i diskandet så att de lär sig, förhöra läxor och göra kreativa projekt med dem, så att när det sedan är dags för barnen att komma till säng, vilket bör ske ungefär en timme efter att man hunnit hem, så ska man ha hunnit laga maten från grunden, diska och plocka av, haft kvalitetstid tillsammans, packat morgondagens gympakläder och läst en lång godnattsaga. Och sedan ska man sätta sig ned i sin fåtölj, läsa en tidning en halvtimme, se nyheterna på TV och sedan gå och lägga sig, helst inte en minut efter tio. Då ska man ändå ha hunnit uppdatera sig på världsläget på alla fronter och bli en påläst och insatt människa. (Men absolut inte vid en dator eller liknande, för de är av ondo.)

Men samtidigt ska man prioritera sig själv. Man ska bejaka sig själv, göra saker som man tycker är kul och man mår bra av. Träna, läsa, umgås med vänner – det är VÄLDIGT viktigt att man har vänner och att man umgås med dem. Det får bara inte gå ut över den där tiden man ska lägga som förälder eller den där tiden man ska diska och städa och sånt. Det är inte då man ska prioritera sig själv, utan någon annan gång, i ett parallellt universum. Man får bara inte skjuta upp det tills efter man gått in i väggen, för då har man prioriterat fel.

Men prioriterar fel gör man å andra sidan oavsett vad man gör. Till exempel om man själv sitter vid dator, TV eller telefon. Fy fy fy! Eller om man gör något som inte är alldeles nödvändigt, som att måla om en byrå (det är ju bara fåfänga och kreativt larv) eller nåt liknande. Speciellt om man gör det när barnen är vakna och kan vilja avbryta en var tredje minut för att berätta något som börjar med ”I minecraft så….” eller ”I Star Wars…”, för som förälder är det viktigt att man lyssnar på sina barn och engagerar sig i deras intressen, och deras intressen är alltid, per definition viktigare än de eventuella egna intressen man har som ju inte egentligen fyller någon funktion.

Ja, just ja, jag höll ju på att glömma! Man måste ju hinna med att rädda världen också! Det gör man nattetid – men man måste noga se till att det inte inkräktar på de viktiga åtta timmarnas sömn.

Jag skulle kunna hålla på precis hur länge som helst, om precis vilket område som helst. Det finns liksom inget område som inte är behängt med dåligt samvete, på ett eller (oftast) flera sätt. Nu sitter jag till exempel och tänker på godis, som ju är dåligt men som mitt äldsta barn ändå inte tycker om (inte jag heller), men körsbärstomaterna han gärna vill ha istället är säsongsfel och odlas i vattenbristens Spanien, och vindruvor är också dåligt, liksom chipsen, för att inte tala om ölkorven… så kanske hade det varit bättre om han gillade godis som sin lillebror? Och kläder behöver man ha, både jag och barnen, och de bör vara giftfria, både för vår och tillverkarnas och naturens skull, och de bör vara begagnade, för resursernas skull, men de ska också väljas med omsorg, så att de inte är könsstereotypa, och så att barnen trivs, och de ska vara bekväma – men i praktiken ska man inte lägga mer än någon minut på att införskaffa dem, för då slösar man med den viktiga tiden man ska tillbringa med sina barn…

Jag är så förbannat trött på dåligt samvete. På att ha dåligt samvete oavsett vad jag gör. På att veta att jag alltid kunde valt och gjort och prioriterat lite bättre.

Jag hör ju inte till de som tror att det finns någon mening med livet och världen – egentligen. Men det tycks mig ibland som att den praktiska meningen med livet är att undvika att göra fel mot någon eller på något sätt. Att snitsla sig fram så bra som möjligt mellan alla dåliga samveten. Men eftersom ekvationen inte går ihop, så slutar det förstås också med att jag kör över och manglar mig själv. Men det kanske kvittar? Det jag vill är ju inget viktigt egentligen. Det är det som är mest okej att prioritera bort. Att prioritera sig själv är själviskt, och det är bland det fulaste som finns. Speciellt om man är mamma.

Ibland funderar jag på att bestämma mig för att bara skita i alla samvetena och göra ändå, göra som jag trivs med och som jag mår bra av. Som jag blir glad av! Bestämma mig för att vara nöjd med så det blir. Tillåta mig att vara just jag. Tanken är lockande men ännu mer skrämmande, och jag är tveksam till om jag skulle klara av det.

Nej, jag ska inte skylla på någon annan. Omvärlden kan ju knappast hjälpa att jag suger åt mig uttalade och underförstådda krav som en svamp för att jag har lärt mig hela livet att det är så man ska göra. Det är förstås bara mitt eget fel :P Jag borde genast sluta med samvetet och bara *hepp* göra allt det rätta ändå.

Men så slänger någon in arvsynd i leken. Och där går min gräns. Jag går inte med på den idén. Jag har alldeles fullt upp med att ha dåligt samvete för alla saker jag har ens en homeopatisk möjlighet att påverka. Men det som ligger före min existens, det har jag faktiskt ingen skuld i.

Och nej. Jag vill INTE ha några goda råd. Inga tips om hur jag kan göra saker på ett bättre sätt, för att få barnen att göra det de borde eller hur jag ska välja när det kommer till maten, eller hur jag ska lyckas ta han dom både mig själv och barne, eller något annat. Jag vill inte. Jag vill slippa ha dåligt samvete och hela tiden känna att jag borde försöka lite till och lite till och lite till för att få saker att bli så där perfekta som de är i världsalltets fantasi.

Jag skulle vilja kunna känna att det är okej att vara jag. Ha kul. Lata mig. Inte förväntas vara perfekt. Känna det. Veta det inom mig. Inte bara höra någon tala om det i teorin.

Karl-Bertil Jonsson och julhandeln anno 2015

Inatt låg jag och tänkte på Karl-Bertil Jonsson.

Karl-Bertil Jonsson

Karl-Bertil Jonsson hör, liksom Kalle Anka, till de riktigt stabila jultraditionerna i Sverige. Karl-Bertil Jonsson har visats på TV varje (?) jul sedan jag föddes, vilket för min generation (och alla yngre och även en del äldre) hör till de saker som ”ALLTID” varit på ett visst sätt. Och även om många av oss inte ser programmet varje jul – det finns ju så mycket annat att göra på julafton, typ äta, äta och äta (samt umgås) – så räcker det att se programnamnet i tablån för att en hel del av oss ska börja återge delar av dialogen från minnet, antingen högt eller inne i huvudet. En väletablerad jultradition, med ett fint budskap som hör hemma i julen. Den klassiska Robin Hood-tanken:

Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Detta ligger jag och tänker på, i mitten av november. I en tid när de dagliga diskussionerna i media, i flödet från omvärlden, handlar om pengar. Om vi har råd. Om vi har råd att hjälpa de som är mer utsatta än oss – de behövande, de otrygga, de som saknar mat eller fristad. Och eviga diskussioner om vem det är viktigast att hjälpa, vem som har mest rätt till vår hjälp, vem som är mest behövande, vem som är vårt ansvar, vem som är vår medmänniska.

Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Och samtidigt drar julhandeln snart igång. Julhandeln spås alltid slå rekord. Om julhandeln inte slår rekord kommer handeln att betrakta det som kris – när det handlar om handel och tillväxt tycks det som att det enda som duger är en exponentiell kurva. (Trots att alla borde begripa att det inte kan fortsätta så i längden.)

Jag har inga principiella problem med julklappar. Vi behöver firanden och högtider. Och ofta samlar man ju ihop och ger till exempel barnen större saker som de behöver just i samband med födelsedagar och jul – skulle man inte köpa dem till dessa tillfällen så skulle man köpa dem någon annan gång på året. Och dyrare presenter – och därmed ”mer” julhandel – behöver inte nödvändigtvis vara dåligt – det kan handla om miljömässigt bättre produkter, kvalitet som håller längre eller allmänt sett mer genomtänkta saker.

Men däremot har jag något emot meningslösa julklappar. Saker som inte fyller någon funktion. Saker som inte håller. Saker som bara kommer att samla damm. Julklappar som skaffas mest för att ”det ska vara så” – och så krystar man fram något, hittar på och köper något – som man inte ens vet om mottagaren vill ha eller kommer att använda.

Det kan till exempel vara en tändstickstavla av Bodens fästning.

Och då tänker jag att vi nog skulle behöva se Karl-Bertil Jonssons julafton – inte på julafton, när det redan är försent och julklapparna är både köpta och utdelade, utan redan nu. För att påminnas om möjligheten att göra som Karl-Bertil:

Jag tog undan paketet och gav det till en fattig.

Och vi behöver inte vara brottsliga som Karl-Bertil och ta någon annans paket (det är ju trots allt lite problematiskt) – vi kan ta de paket vi själva skulle ge till någon, och istället skänka de pengarna till någon som behöver dem bättre.

Som sagt var, vi ska inte skippa de bra julklapparna. Men när du sitter och funderar på vad du ska hitta på till någon som redan har vad hen behöver, strunta då i att hitta på något. Och skriv gärna ett kort att överräcka istället för julklappen. Det kan stå just så:

Jag tog undan ditt paket och gav det till en fattig.

Och vi behöver inte fastna i diskussioner om vilka det är vi ska hjälpa. Vi behöver inte ställa de behövande mot varandra. Du kan själv välja om din julklapp ska gå till svenska hemlösa, din hemorts kyrkas verksamhet för fattigpensionärer och barn, nyanlända flyktingar eller till att hjälpa flyktingar ”på plats”. För jag lovar dig: alltsammans behövs.

Till skillnad från tändstickstavlor med Bodens fästning, som trots allt gör ganska lite skillnad för en bättre värld (förlåt, tändstickskonstnärer!).

Och som sagt var, vi borde se Karl-Bertil Jonssons julafton redan nu, inför julhandeln. Men å andra sidan så kan som sagt var de flesta av oss de bärande delarna av dialogen utantill. Så kanske räcker det med den här påminnelsen?

Men nej, jag vet, i praktiken är det inte fullt så enkelt som det låter i praktiken. Vi sitter fast i konventioner och vanor. Men tillsammans kanske vi kan hjälpa varandra, knuffa varandra i rätt riktning och stötta varandra?

Perfektionens ytterligheter

”Shabby chic”. Så kallas det där modet att saker ska vara slitna. Snyggt och lagom slitna. Eller minst lika ofta konstruerat slitna, förstås. Tillfixade på sätt som ska få dem att se slitna ut, men där det slitna inte kommer av åratal av användning utan av en intrikat kombination av olika typer av färger och kemikalier, eller av användande av sandpapper.

I andra ändan av skalan har vi den moderna perfektionen. Idén om att allting som ska göras måste göras från grunden. Ska man måla om något, så ska det först slipas ner till trärent och sedan grundas om och målas i flera lager. Behöver huset putsas så ska den gamla putsen bort och huset putsas om, inte bara kompletteringsputsas. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Perfekt. Det är så man gör om man gör RÄTT (TM).

Jag känner mig inte hemma i någondera lägret. (Inte längre, ska jag kanske tillägga – för jag har ju egentligen från början lärt mig att man ska gära RÄTT (TM).)

Jag har inget emot att saker är lite slitna. Det finns en charm med att det finns spår efter användning, efter människor som levt och nyttjat och varit och gjort. Jag har inget behov av att alla sådana spår ska bort.

Men den gångna veckan har jag gett köksgolvet två nya lager med färg. Köksgolvet, som vi lade sommaren 2009 och som jag målade med tre lager modern golvfärg, var nu nerslitet till bara träet på de ytor där vi rör oss mest – och med tanke på att köket verkligen är husets hjärta, där man passerar hela tiden, så är de utsatta ytorna väldigt utsatta. Ja, visst är det vackert med ett slitet trägolv – men jag vill också att golvet ska gå att hålla rent, och att själva brädorna ska hålla och räcka länge. Jag vill definitivt inte behöva bygga om hela köksinredningen för att golvet den står på ger upp i förtid. Och jag hittade färgburken med golvfärg från början av juli 2009 (fortfarande halvfull) och målade golvet två varv med några dagars mellanrum (snabbtorkande färg – bara några timmar!). Nu är golvet blankt och fint igen. Men förstås inte som nytt: man kan fortfarande se vilka fläckar det var som var extra slitna. Det är vackert. Det är spår av mänskligt liv. – Men antingen skulle man väl ha låtit det vara ”shabby chic” och slitet för utseendets skull, eller slipat ner allt det slitna och den kvarvarande färgen och börjat om ”från början”. Jag vill ingetdera. Jag vill att golvet ska fungera som ett golv, och jag vill göra en lagom rimlig insats för att behålla det så. Och jag vill att det ska finnas kvar spår av de människor som bott och bor här – och tids nog även av kommande generationer och deras trender och tekniker.

När jag tänker på det, så ligger nog egentligen de båda ytterligheterna ganska nära varandra. Det är frågan om olika sorters perfektion, olika sätt att göra något fullt ut. Och båda varianterna handlar liksom om att ha den fulla makten att bestämma hur något ska vara, att bestämma fullt ut och inte överlämna något åt ”slumpen” eller tiden – eller låta något vara. Och att göra det där mittemellan, det som inte är varken eller, det där att låta saker vara lite halvslitna, fylla på lite färg vid behov, laga det som är trasigt, för att det ska hålla ett tag till, men låta spåren finnas kvar, det är på något vis det mer avvikande, det som kommit att bli normbrytande, det som kräver is i magen och mental styrka att stå upp för att man är konstig.

I alla fall om man har råd och möjlighet att göra något åt det.

Nånstans i det här ryms två viktiga aspekter: vår möjlighet att ta det lugnt och planetens överlevnad.

Eller ja, det är väl att slå på lite väl stor trumma :-) Men perfektionshetsen, kraven på att göra allt perfekt fullt ut och inte göra något på ett halvdant sätt, bidrar till att vi har så svårt att slappna av och vara nöjda och må bra. Och perfektionshetsen gör också att vi gör av med mycket mer av nytt material, naturresurser. Det är alltså frågan om ideal som är tärande för både oss själva och planeten.

Och jag är självklart inte opåverkad. Jag har en liten perfektionsdjävul som sitter och skriker i mitt öra varje gång jag ”fuskar” och inte gör alla de steg man borde göra för att något ska göras RÄTT (TM).

Men jag försöker motarbeta. Jobbar på att bara bry mig när det verkligen finns vettiga skäl, inte bara kosmetiska. Och det underlättar lite att tänka på det som en miljö- och omställningsgrej.

För övrigt har jag väldigt svårt för saker som någon avsiktligt har slitit eller tagit sönder redan som nya – oavsett om det är möbler eller kläder. Det är resursförstörelse!

Mensblod mer tabu än kiss och bajs

Det enda som får hamna i avloppet är sådant som kommer ur oss människor. Kiss och bajs, och så toalettpapper som är konstruerat att snabbt brytas ner.

Den här gången är det Ängelholms kommun som skriver det. Men det här att kiss och bajs är det enda som får hamna i avloppet är ett mantra som upprepas från alla som arbetar med avloppsfrågor, år ut och år in.

Mensblod nämns aldrig. Mensblod är uppenbarligen äckligare och hemligare än kiss och bajs. Mensblod är för äckligt och hemligt och tabu för att nämnas ens i folkbildande kampanjer vars syfte är att hindra problem i en så samhällsviktig funktion som avloppsreningsverk.

Tamponger däremot är inga problem att nämna, de finns med i meningen före citatet ovan – och bindor en bit längre ner i texten.

Nej, förmodligen är det inget problem. Alla vet ju att mensblod får hamna i avloppet. Fast ska man utgå från vad alla vet så behövs ju inte heller informationskampanjer om att inte slänga tamponger och tops i avloppet?

Grundproblemet är väl att de krokiga över huvud taget sorterats ut?

Coop lanserar nu ”knasiga grönsaker”. Så här skriver de själva:

Frukt och grönsaker som inte ser perfekta ut kommer sällan ut i butikerna. Hela 15-30 procent ratas redan i produktionsledet. Frukt och grönt som ser annorlunda ut men som ändå har samma kvalitet och är precis lika goda som den som redan säljs i butikerna. Det här är ett sätt för oss att bidra till att minska matsvinnet.

Självklart är det jättebra att knasiga, eller fula, eller annorlunda frukter och grönsaker också säljs. Jättebra att minska matsvinnet!

Men läser man vidare på deras webbsida eller i tidningarnas artiklar, så framgår det snart att detta, åtminstone inledningsvis, är något som bara kommer att finnas i enstaka butiker. De stora Coop Forum. Vilket i sin tur avslöjar något centralt: Det är fortfarande så att de ”knasiga” frukterna och grönsakerna först ska sorteras ut, hanteras i ett eget system, och sedan säljas som en specialgrej.

Hallå! Vi snackar frukt och grönt här, i exemplar som kvalitetsmässigt inte är ett dugg sämre enligt Coop, utan som BARA har fel form.

Enligt min uppfattning vore det enda rimliga att låta dessa exemplar åka i den vanliga filen, inte en egen.

Och så tänker jag tillbaka på en tid för länge sedan – dryga tjugo år? – när det hävdades att EU förbjudit krokiga gurkor, och det var folk i Sverige väldigt upprörda över. Men numera så behöver man alltså köra separata kampanjer, ”produktionslinjer” och separata priser för att folk ska köpa dessa exemplar?

Fejk är okej

Varför äter veganer köttsubstitut? Veganen och hälsokosthandlaren Dudley Slinger menar att det är just detta som man kanske bör skippa.

Ur artikeln ”Vi bör utesluta något om vi ska äta vego”

Jag ska erkänna att jag själv tänkte så en gång i tiden. Men det gör jag inte längre.

Det finns många olika skäl att välja en vegansk kost. En del människor tål faktiskt inte kött eller mjölk. Men vanligare är förstås att man väljer bort animalisk kost av etiska skäl, miljömässiga skäl eller en kombination av båda. Och sedan finns förstås de som väljer bort kött och mjölk etc för att de inte tycker det är gott, men de är nog i minoritet.

Valet av avstå från animaliska produkter är alltså i de flesta fall inget man gör för nöjes skull. Det är snarast en uppoffring (eller vilket ord man nu väljer), där man avstår något man egentligen gillar för att man på något sätt anser att det är bättre (för djuren eller miljön) att man avstår.

Det är ett beslut man kan ta fastän man tycker att växtbaserad kost är väldigt tråkig eller rentav smakar illa. För att ens övertygelse om vikten av detta val är tillräckligt stark att överväga.

Och då tycker jag att det är fånigt att säga att de minsann borde låta bli alla köttfejkprodukter.

Ja, jag är generellt sett negativ till överdrivet processande av mat och tillsatser. Ja, jag tycker det är viktigt med ekologiskt och det är ett elände att man ofta måste välja mellan ekologiskt och vegetariskt om man vill ha ”låtsaskött”.

Men jag tycker att om man nu är övertygad om att man bör avstå kött så ska man inte för den skull behöva avstå all njutning och övergå till att lida varje måltid. Och det är faktiskt inte alla som gillar att äta hela kokta bönor och liknande.

Köttsubstitut som sojafärs och vegetariska nuggets gör för övrigt att jag kan få mina barn att acceptera att äta vegetariskt lite oftare och succesivt minska köttmängderna hos oss.

Och nej, jag är varken vegan eller vegetarian. Men jag har problem med kategoriska uttalanden om hur andra borde leva och tycka. Det är det där med extremism igen…

Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter

Sydsvenskan 21 augusti, sidan 3:

 

Urklipp från Sydsvenskan 2015-08-21

 

Jag är kvinna. Jag tycker och tänker. Och jag skriver det jag tänker, här i bloggen.

Men ärligt talat orkar eller vågar jag ofta inte ens dela det jag skrivit sedan. Det finns här i bloggen, och mina få trogna läsare läser det kanske förr eller senare (om det inte drunknar i mängden av korta inlägg som inte handlar om tyckande). Men jag länkar sällan mitt tyckande på facebook eller twitter numera. Trots att jag har ganska snälla ”flöden”. Jag orkar inte ta risken.

För jag känner att det finns sådana enorma krav från omvärlden, den där utanför, för att jag ska få lov att tycka. För att jag ska få tycka måste jag göra en total analys, få med alla parametrar, väga in för och emot och inte missa att läsa någon viktig källa. Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter. Innan jag gjort den hemläxan har jag egentligen inte lov att tycka offentligen.

Det är de krav som ställs på oss duktiga flickor i den struktur vårt samhälle har.

Och eftersom jag inte hinner eller orkar hela den processen för minsta lilla tyckande så låter jag hellre bli. Det går inte ihop med att samtidigt ha hus och barn och annat.

På andra grupper ställer samhällets strukturer inte alls samma krav. Vissa grupper *host* kan komma undan med vilka låtsasfakta och kategoriska uttalanden och anklagelser som helst.

Effekten av detta är att våra nyanserade inlägg uteblir (eftersom vi är rädda att de inte är tillräckligt nyanserade). Istället fylls nätets tyckande av vinklade inlägg i mängd från personerna i de där andra grupperna.

Det är ett elände. Verkligen. Våra röster behövs ju också! Och kanske ännu mer i dagens samhälle.

Men det tar så mycket ork. Så mycket mod. Varje gång. Och jag känner att jag återigen tappar mark, tappar av det jag kämpat med att återta.

Så jag tycker. Jag skriver, här i bloggen. Men jag påtalar det sällan, och du kommer bara att hitta det om du själv aktivt kommer hit.

Glasögon för herrar

Jag var ju slutligen hos optiker häromveckan.

Synundersökning är i sig själv ett elände (det har jag skrivit om förr). Dessutom ska man ju välja glasögonbågar – hitta något man trivs med och kan gå med varje dag. För min del innebär det något enkelt och inte alltför påtagligt.

Hos den här optikern – en i kedjan Specsavers – var alla glasögonbågar uppdelade på Man, Kvinna, samt Barn.

Jag konstaterade väldigt snabbt att alla de bågar jag var intresserad av, och alla de som påminde om de bågar jag brukar välja, fanns under ”Man”.

Och jag tycker det är bedrövligt. Visst, jag lyckas ta mig över den mentala tröskeln och irritationen och bestämma mig för att det är skitsamma om jag tar glasögon från Man eller från Kvinna. Men jag tänker att det förmodligen finns massor med människor som aldrig ens skulle tänka tanken att börja titta på glasögonbågarna på fel avdelning. Och ytterligare en del som skulle stå och vela men kanske inte våga välja bågar för fel kön.

Vad är över huvud taget vitsen med att köna glasögon? Jag förstår verkligen inte alls.

Nå, om ett par dagar ska jag hämta ut mina glasögon. Med mansbågar.

Tack till alla otackade envisa slitvargar

… och ära kan du aldrig få …

Det här är ett hyllningsinlägg till alla som kämpar på trots att omvärlden motarbetar.

Världen är full av dåliga saker som behöver ändras. Normer som ställer till skada, teknik som inte funkar tillräckligt bra, och en oherrans massa annat. Förbättringspotential finns på alla områden.

Och det finns människor som ser vad som behöver göras. Personer som har bra idéer, briljanta lösningar, stora hjärtan, och så vidare. Människor som vill ändra världen till det bättre.

Men det är en otacksam uppgift att försöka ändra världen. För världen vill ofta inte ändras. De flesta vill fortsätta göra som de brukat göra. För att det är enklast, kräver minst ansträngning – fysiskt eller mentalt – eller för att de inte vill förlora sina privilegier.

Att komma med nya idéer och lösningar innebär i väldigt många fall att bli konstant motarbetad. Ibland åtminstone på ”rena” sätt, men lika ofta med fula metoder – förlöjligande, osakligheter, smutskastning och så vidare. Det kräver en enorm envishet och mental styrka att fortsätta kämpa, nöta in i en långsam process, för att kanske till slut lyckas. Och många gånger så är det i slutändan så att det är när någon annan, på ”rätt” position, slutligen snor idén och presenterar den som sin egen, som resultatet slår igenom. Så den där stackars eldsjälen som kämpat på i evig motvind får inte ens äran för det som slutligen genomförs.

Jag själv har tappat den där energin och orken att kämpa på, nöta in, hävda att min idé är bra. Jag har tappan den sortens tro på mig själv, eller orkar inte längre med hur ont det stundtals gör.

Men jag är evinnerligt tacksam gentemot alla er som inte gett upp utan kämpar på i denna motvind. En del av er gör det för att ni vägrar ge upp. Andra för att det på något vis rinner av er, inte når in, eller möjligen triggar er ännu mer. Men ni är lika viktiga allihopa. Jag är tacksam för att ni finns – och lite avundsjuk på att ni inte gett upp.

Ni är förbannat viktiga för världen!

(Textraden i början ur Far av Allan Edwall.)