Category Archives: Irriterande

Och nu: en djungel av ugnar men ingen info om det väsentliga

Ugnen gick ju sönder i förra veckan. I fredags skickade jag in skadeanmälan till Eon, och redan idag har jag mejlledes fått besked. Eftersom ugnen var sju år gammal får jag halva inköpsbeloppet, plus att jag får 1000 kr för installation av den nya ugnen av behörig elektriker. Gott nog så.

Men nu måste jag välja ny ugn. Och det är jävligt jobbigt. Det finns så FRUKTANSVÄRT många ugnar att välja på därute i djungeln. Och informationen om vad som är samma och vad som är olika är extremt bristfällig.

Ja. på ett sätt vill jag ju bara ha en ugn som ersätter den som funnits där. Och när vi valde den så var det väl egentligen bara att den skulle ha varmluft som var väsentligt.

Men. Den trasiga ugnen hade en maxtemperatur på 250 grader. Det har jag svurit över, för det är faktiskt väldigt lågt som maxtemperatur. Och dessutom har den legat lågt i temperatur i övrigt. Alltså: har man ställt in den på 200 så har den nog snarast blivit kanske 185 grader varm. Nej, jag har aldrig mätt temperaturen, jag har bara konstaterat så väldigt många gånger att jag måste höja jämfört med vad det står i recepten. Så: den här gången vill jag ha en ugn som har en maxtemperatur som är betydligt högre än 250 grader. Det är önskvärt att ugnen kan bli 300 grader varm.

Den gamla ugnen har dessutom haft en lägsta temperatur på 80 grader (eller var det till och med 90?).Och det är också dumt. För det finns tillfällen när man vill kuna köra något på riktigt låg värme. Saker som ska torkas. Eller kunna ha burkar man snart ska fylla sylt i i en varm ugn under tiden de väntar.

Vilket temperaturspann en ugn har är alltså mycket väsentlig information enligt min uppfattning. Men den informationen finns inte. Inte i manualer, inte på vitvaruförsäljarnas webbar, inte på prisjakt. Ugnstemperatur är uppenbarligen en ickefråga.

En annan grej är ju att det är trevligt om plåtarna från den gamla ugnen passar i den nya. Eftersom de standardmässiga plåtmängderna man får med – en plåt och en långpanna – inte räcker, så har vi skaffat två extra plåtar. Som sagt var, det vore trevligt om det gick att använda dem även framöver. Men det går ju liksom inte heller att få veta. Vilka plåtar är kompatibla med vilka ugnar, liksom? Sånt vill jag veta.

Och så är det det där med mått. Alla ugnar ska visst passa i samma ”hål”, man utgår från en modul på 60×60 cm. Fast fronten på den nuvarande ugnen är faktiskt bara 58 cm hög. Biten ovanför täcks av en liten träplatta i samma utseende som resten av köket. Om nästa ugn är en cm högre – vilket nog verkar vara sannolikt när jag tittat runt – så lär jag behöva såga i den där betsade träbiten… Undras hur snyggt jag lyckas få det?

Och så skulle jag ju ärligt talat vilja ha folks omdömen: vilka ugnar har varit till belåtenhet och funkat som de ska?

Men istället möts man av säljande oneliners om de olika ugnarna:

Rostfri inbyggnadsugn med varmluft

Stilren multifunktionsugn

Varmluftsugn med LED-display

Rostfri med Anti Fingerprint-behandling

Rostfri inbyggnadsugn med varmluft

Modern och bekväm inbyggnadsugn

Vill man ta ett väl överlagt och informerat beslut är det uppenbarligen så att man själv måste kräva ut specifik information för varje ugn själv? Så much för konsumentmakt.

Det här att man magiskt antas veta allt om det praktiska kring döden

Jag är besviken på ”samhället”.

När någon dör, så finns det tusentals praktiska saker som behöver lösas. Och väldigt mycket av det är liksom generella grejer, sådant som de allra flesta som står kvar som nära efterlevande har att hantera. Det borde vara så självklart att informera om en massa grejer. Det självklara borde ju vara att någon tog fram en instruktionsbroschyr eller checklista. Men i brist på samhällsinitiativ av det slaget, så är det så många som borde ta ansvar för sin pusselbit och informera om saker inom sitt område.

Min erfarenhet efter drygt fyra månader som änka är att så inte är fallet. De allra flesta instanser tar inte alls det ansvaret, faktiskt. Istället förlitar de sig på att man genom någon sorts magi ska veta vad det är som borde göras och hur saker fungerar och så vidare. Eller om det möjligen bara är så att de antar att alla minsann VET hur döden ”fungerar” – att alla genom någon sorts muntlig tradition fått veta allt av värde.

Nå, så är det nu inte. Magi finns inte. Och åtminstone jag, lite drygt 40 år gammal, har föga koll på och erfarenhet kring begravningar, gravstenar, inbetalning av kvarskatt efter någon som redan är död, och så vidare. Eller ja, jag börjar ju få koll, åtminstone på en hel del. Men mycket av det lär jag mig den hårda vägen. Och hade jag inte själv kämpat med att ta reda på en massa saker så hade jag varit ganska lost, ärligt talat.

Dagens irritation handlar om gravsten.

Jag frågade om gravsten redan ett och ett halvt dygn efter älsklingens död, när vi satt på begravningsbyrån. ”Det är ingen brådska”, sa begravningsentreprenören, ”många fixar inte det förrän efter ett år. Men om du vill kan du får kontaktuppgifter till en firma som är bra”.

När vi var och valde gravplats på kyrkogården med en från församlingen, så nämndes inte gravsten och processer kring den med ett ord. Inte heller vad som gäller kring gravplatsen i övrigt, vad man får och kan och inte får och inte kan. Vi fick snabbt besked om att vi kunde få den gravplats vi ville ha, och han blev begravd där – och sedan har de egentligen inte hört av sig. Men jag skickade några mejlfrågor angående gravplatsens nummer till dem och förklarade att jag behöver veta det för fullmakt till stenhuggeriet för gravsten. Då passade jag dessutom på att fråga vad som gäller i övrigt för gravplatsen, och fick något halvflummigt svar samt skulle få skickat mer info som jag inte sett röken av.

I början av sommaren hade jag tät mejlkontakt med stenhuggeriet ifråga, kring utformning av gravstenen. Två personer på stenhuggeriet var inblandade i mejlkonverationen. Efter ett flertal vändor gjordes slutligen beställning av gravstenen i början av juli, de fick fullmakt skickad för att kunna sköta diskussioner med församlingen kring godkännande från det hållet, och jag fick besked om leveranstid på ca 8 veckor.

Tre olika instanser som alltså rimligen borde ha talat om för mig att man faktiskt inte SKA sätta dit gravstenen förrän efter typ ett år. Men istället var det när jag skrev ett inlägg med funderingar kring gruskullen för en dryg månad sedan som jag fick veta det, via kommentarer från följare till bloggen. Innan man monterar gravstenen så ska man vänta tills graven satt sig. Det vill säga den där gruskullen ska liksom hinna sjunka ihop. Den där gruskullen som motsvarar hela den volym kistan har. Den där kistan som i det här fallet är av massiv furu.

Det tar tid, det inser jag också. Förstås.

Så tack vare att jag bloggar så har jag alltså fått den här informationen. Dock en månad efter att jag beställt gravstenen.

Nå. De där 8 veckornas leveranstid har vid det här laget passerat, och jag hade inte hört ett ord sedan jag skickade iväg fullmakten. Så igår skickade jag ett mejl och frågade:

Hej!
Tänkte att det börjar bli läge att skicka en fråga om hur det går och vad som händer.

Och fick ganska snabbt svar:

Hej,
Gravvården är färdigtillverkad, men det är fortfarande en gravkulle kvar.
Jag har varit i kontakt med kyrkovaktmästaren och han rek. att vänta med montering tills minst 1 år efter begravningen ( vilket vi också rek. )
Monterar vi stenen nu så kommer den att sjunka rejält.
Avvaktar vi till nästa sommar så har du 2 års efterjusteringsgaranti om stenen skulle sätta sig.

Och alltså, stenen är sannolikt bra (men jag har inte sett den). Men jag tycker det är förbannat irriterande att ingen av de tre inblandade instanserna tyckt att det här är värt att informera om. Jag menar, de vet ju allihopa om när han dött. Det hade väl inte varit så svårt att tala om att man måste vänta ett år innan man sätter dit gravstenen?

Den där dumma nätstationen och den stackars ugnen

Hej älskling!

Minns du det där märkliga strömavbrottet som vi hade för en drös år sedan? Jag minns egentligen inte exakt hur det var (men det hade du kunnat svara på, tror jag). Det började i alla fall blinka med jämna intervall – var det strömmen som började blinka först, va? Och sedan allt eftersom tiden gick, så kom det samtidigt en blå ”blixt” en bit bort samtidigt som strömblinkningen, och allteftersom det där tog i… så tror jag att strömmen till slut gick helt och hållet? I alla fall så kom det sedan en massa blåljusbilar till det där stället de blåa blixtarna kommit från. Och där finns det tydligen en transformatorstation (kallade vi det då, i alla fall). Typ en kilometer bort, nere vid stora vägen.

Idag har jag fått lära mig av Eon att den tydligen är en nätstation, och vad just den nätstationen har för namn. Och den där nätstationen verkar ha dödat vår ugn.

Ett par minuter över åtta i morse gick strömmen. Sedan kom den tillbaka efter ungefär en kvart. Och då, när jag hade nät, så kom jag in på Eons avbrottskarta och kunde konstatera att ett ganska stort område söder om oss tydligen fortfarande hade strömavbrott.

Och även om vi hade fått tillbaka strömmen, så funkade den inte som vanligt. Snarast uppträdde den väldigt märkligt.

Först var det mamma och pappa som noterade att lamporna över matbordet lyste väldigt svagt. Och blinkade. Och även kaffebryggaren i köket blinkade.

Sedan övergick lamporna över matbordet till att växla vilken av dem som var tänd. Det är ju två ”glödlampor” (fast LED) i samma armatur – och än lyste den ena och än den andra. Och jag som satt och jobbade noterade att nätet (wifi:t dårå) kom och gick mest hela tiden.

En stund senare konstaterade pappa att belysningen i badrummet inte längre fungerade. Och inte kaffebryggaren heller. Och en del andra saker också. Vi hade alltså strömförsörjning i vissa delar av huset men inte överallt.

Sedan åkte jag på möte på banken (för att reda ut en del av allt det krångel som uppstår när den man är gift med går och dör mitt i livet), och när jag kom hem vid kvart över elva så var elen tillbaka ”på riktigt” – allt verkade funka.

Och jag satte mig och fortsatte mitt distansarbetande.

Vid kvart i fem hade jag hämtat hem barn och ställde mig för att laga mat. Och noterade att klockan på ugnen inte lyste. Skumt. När strömmen varit bruten så brukar den klockan (siffrorna) stå och blinka för att liksom påtala att man behöver ställa in tiden igen. Men det gjorde de inte.

Jag provade att vrida på vreden. Men ugnen gick helt enkelt inte att sätta igång. Det gick att få ugnslampan att lysa, om man satte den på läget för bara ugnslampa. Men i alla andra lägen var den helt död.

Nej, inga säkringar som utlöst. Varken på morgonen eller senare. Inte jordfelsbrytaren heller. Och huvudsäkringarna (som är av den gamla typen) ser också ut som de ska. Nej, jag har inte skruvat loss dem och kollat för säkerhets skull. Men jag tycker att om en huvudsäkring gått så borde det väl märkas på något mer än bara ugnen?

Snabb fråga på facebook gav svaret att ja, fasfel kan döda en ugn.

Så det var den ugnen, antar jag.

Och alltså, jag tycker att det kunde få räcka med trassel och krångel och sånt. Och att den här sortens saker kanske inte nödvändigtvis behöver komma samma dag som man varit på banken för att stänga ner dina konton och försöka få ordning på pengar och konton och ekonomi efter att du gått och dött. Och jag har tillräckligt att styra med ändå, med barn och skola och veranda och sånt – och så den vanliga vardagen nånstans också.

Men ikväll har jag ägnat all ledig tid åt att greja med skadeanmälan till Eon. Och Eon är hittills schyssta och bra att ha och göra med kring det här. Men det är ju ändå trassel. Att fylla i blankett, och leta reda på kvitto för ugnen från för sju år sedan. Och det blir ju avdrag för att den inte är ny, så frågan är väl hur mycket pengar det blir. Och sedan ska man orka välja ny ugn, med rätt funktioner och rätt mått. Prioritera i valmöjligheternas djungel. Och hitta någon som kan installera den. Massor med tid och ork, och förmodligen en del pengar, som går åt för det där jävla fasfelet i nätstationen.

Teknikern har varit här och diskmaskinshelvetet funkar för stunden alldeles av sig självt

Idag har jag jobbat hemifrån för att teknikern från Miele skulle komma och titta på diskmaskinen. Diskmaskinen som för snart två veckor sedan slängde fram felkod F70, vilket innebar att avloppspumpen gick konstant och att tekniker måste tillkallas,

Då, för tolv dagar sedan, så var jag tvungen att slå ifrån säkringen för diskmaskinen för att inte pumpen skulle stå och gå hela tiden. Och om jag efter en stund slog på den igen så tog det inte många sekunder innan den slängde upp F70 igen.

Nu när teknikern slutligen kom för en stund sedan, så slog vi till säkringen. Inga felmeddelanden.

Teknikern skruvade loss saker nertill och konstaterade att jo, det hade ju uppenbarligen stått lite vatten i främre delen i underredet, tillräckligt för att lyfta den där frigolitflottören som utlöser F70. Men det hade inte varit särskilt mycket, för det hade uppenbarligen bara varit i den delen, inte i hela. Det vatten som hade stått där var uppenbarligen inifrån diskmaskinen, eftersom det hade en klibbighet av diskmedelsrest. Men det var torkat nu.

Och så tryckte han igång diskmaskinen. Och den verkar funka snällt.

Han spekulerade i att det kanske var något av det som höll ihop något (fan, orden har redan trillat bort) som kunde ha läckt. Och eftersom den verkar funka som den ska nu, så ska jag låta den gå, och sedan diska som vanligt, och så hör han av sig imorgon eller i övermorgon för att kolla om den fortfarande funkar. Och så får vi ta det vidare därifrån.

Jag tycker det känns svajigt. Jag tycker inte om att den nu funkar utan åtgärd. För jag vågar inte lita på att den ska fortsätta med det.

Men man kan ju inte laga nåt som inte är trasigt…

 

Fakturaavgifter och utbetalningslappar och osmidiga lösningar (Telia)

I ungefär samma veva som älsklingen dog (någon vecka efter att han dog, om jag minns rätt) så meddelade Telia att de från den 14 juni skulle höja avgiften för bredbandet. De talade också om att jag i alla fall kunde komma undan lite billigare om jag istället valde att gå över till ett kombinationsabonnemang, med både bredband och fast telefoni i samma avgift. Den varianten skulle vara dyrare än att ha dem var för sig innan bredbandstaxan höjdes men billigare än var för sig från den 14 juni. Det var alltså viktigt att ringa och göra ändringen just precis den 14 juni eller i alla fall inte ett dugg tidigare.

Nå. Jag gjorde så. Den 14 juni (eller om det möjligen var dagen efter) så ringde jag och meddelade att jag ville byta till kombinationsvarianten.

För ett tag sedan kom den första fakturan på den nya varianten. Dels en kostnad för det nya, dels ett avdrag för bredbandsdelen enligt det gamla, där jag uppenbarligen hade betalt för en bit förbi den 14 juni sedan tidigare. Den fakturan betalde jag nu i månadsskiftet.

I måndags kom en faktura (eller antifaktura) för telefondelen. Ja, för även för telefondelen hade jag förstås betalt för förbi den 14 juni. Och den delen av det klarade de tydligen inte av att kvitta när de skickade ut den första fakturan för mitt nya abonnemang. Och de klarade inte heller av att dra av det i nästa omgång. Så istället så valde de att skicka ett utbetalningskort för det jag betalt för mycket. (Utbetalningskortet kom för övrigt en dag senare, dvs igår.)

Jag tycker illa om den där sortens utbetalningslappar. Dels blir de en sak till jag måste komma ihåg att hantera. Dels så förlorar jag ekonomiskt på dem varje gång. Antingen så kan jag lösa in dem i affären, men då dras 30 kronor bort. Eller så kan jag lösa in dem utan avgift på banken, men då har jag ju först kostnaden för att ta mig till banken, så det går lite på ett ut, ärligt talat.

Dessutom får jag inte hela beloppet av det jag betalt för mycket till Telia. Nej, för utöver den andra dumheten så har de mage att ta en fakturaavgift på 29 kronor för att de skickar ut ”fakturan” där de talar om vad jag betalt för mycket.

Jag gissar på att det är många som är berörda av det här. För gissningsvis är det många som berörts av avgiftshöjningen på bredband, och säkert fler än jag som nappat på kombinationserbjudandet – säkert många fler. Och då kan man ju tänka att Telia borde ha kunnat fixa en smidigare övergång. Men det är väl förmodligen lönsamt för dem att göra så här? De tjänar säkert något på alla de där fakturaavgifterna. Och det är säkert en del som missar att lösa in sina utbetalningskort.

Jag försökte ringa Telia i måndagskväll och tala om att jag tyckte det här var dåligt. 54 minuters telefonkö, sa automatrösten. 54 minuter! Det hade jag inte tid med.

För en stund sedan tänkte jag att nu ska jag passa på att ringa på kontorstid, då är det nog mindre kö. Ja, det var det också. Bara 19 minuter. Och det ville jag inte heller lägga under arbetstid, liksom.

Men alltså Telia, det här var inte snyggt.

Idag måste jag faktiskt skriva det här

En gång i tiden, när jag började blogga, så gjorde jag det bland annat för att kunna uttrycka sånt jag inte hade möjlighet att uttrycka någon annanstans men ändå ville ventilera med fler. (Ja, jag kunde prata med älsklingen. Men ibland är det bra med fler kontaktytor, liksom.) Och för att skrivandet passade mig. Och jag bloggade i högsta grad anonymt, ingen mer än älsklingen visste att det var jag som hade skrivit det jag skrev.

Då kunde jag i viss mån skriva friare. För även om bloggen fortfarande är ”anonym” så är ju väldigt många av den som läser den vänner och släktingar som i allra högsta grad vet vem jag är.

Det snävar in mitt skrivande. I alla fall så fort någon mer – utöver offentliga personer – involveras i det jag har behov av att skriva om. Och det innebär att jag i praktiken väldigt ofta på olika sätt försöker maskera vem jag skriver om – för att ingen ska känna sig utpekad eller illa behandlad eller nåt sånt. Så jag håller det allmängiltigt, skriver om ”folk” eller ”personer” eller annat. Det får tyvärr ofta effekten att personer som inte alls borde känna att det handlar om dem undrar om det är de som gjort fel eller gjort mig ledsen eller vad det nu är. Och det är ju inte heller så lyckat. Och jag är ärligt talat ganska trött på det där tassandet. För det känns som att det mest biter mig i baken.

Så nu gör jag avsteg. Ja, du kan hata mig för det. Det gör nog ingen större skillnad i nuläget.

—–

Jag har en ganska komplicerad relation till min mamma. Mamma är bra på en massa sätt. Men vissa områden är väldigt svåra. Ett sådant handlar om att framföra kritik mot henne.

Nu menar jag kritik i ganska vid mening: att över huvud taget framför synpunkter på något hon sagt eller gjort. Gör man det så rasar världen totalt.

Ja, så har det alltid varit.

Om jag för mamma påpekar att hennes sätt att uttrycka sig eller göra något på gör mig ledsen eller ger mig prestationsångest eller stressad eller något annat besvärligt, så kommer hela den långa harangan, om hur otacksam jag är och hur mycket hon gjort för mig och att jag minsann alltid kritiserar henne och så vidare. Oavsett om jag framfört det snällt och försiktigt, på det mildaste sätt jag kunnat komma på, eller om det kommer när bägaren runnit över för mig.

Därför drar jag mig för att framföra kritik. För jag vet vad det kommer att leda till. Med andra ord är det väldigt sällan jag framför kritik mot mamma. För jag vågar inte, eller vill inte ta risken. Även om jag tycker att man måste kunna påpeka för någon – speciellt någon så nära – att det här påverkar mig negativt – för hur ska man liksom annars nånsin förbättra relationen?

Tidigare i sommar (gissningsvis för ungefär två månader sedan) rasade mammas värld när jag påpekade att barnen och jag tyckte att hon var väldigt klämkäck i tonen hela tiden när hon försökte planera vår sommar.

Och idag, när mamma ringde, rann min bägare över när hon för gissningsvis för säkert fjärde gången  under den senaste dryga veckan ringde och frågade om mina vänner varit här och gjutit vidare på verandan nu då? (Eller om det varit under längre tid men kanske fler gånger. Jag har inte fört dagbok. Det kan kvitta.) Och när hon ringde om motsvarande sak iförrgår (?) så var det också ”Jaså, är du inte klar med alla fönstren än?”. Nej, för vi har varit bortresta, och jag har börjat jobba, och jag är förkyld, och dessutom har både jag och barnen dåliga dagar ibland när faktiskt inget blir gjort.

Jag påtalade för henne i telefon idag att både jag och barnen upplever det som förhör när hon ringer och frågar den sortens saker. Och jag påpekade det orimliga i att jag förväntas ligga på vänner, som snällt, av egen vilja och utan ersättning, kommer och hjälper mig med gjutning och murning, och att jag dessutom inte har ork att samordna och hålla allting rullande, jag har fullt upp med att försöka hålla mig och barnen ”flytande”, givet hur vi mår och så vidare. Jag är synnerligen glad och tacksam att jag har vänner som hjälper till när de kan. Och jag påpekade att jag kommer att tala om för henne när det är gjort.

Då brakade helvetet löst. För hon och pappa försöker minsann PLANERA för när de ska komma hit nästa gång, och pappa har minsann så ont att han knappt kan gå, och själv tog hon minsann ut sig alldeles för mycket sist de var här –

– Ja, mamma, men jag sa att du inte behövde plocka så mycket vinbär.
– Nu pratar jag inte om vinbären utan om att jag kittade åtta fönster, och det var alldeles för mycket och ansträngande på så kort tid.
– Ja, men jag har inte sagt att du behövde gör det, det var du som gjorde.

– och om att jag ALLTID och ständigt och jämt kritiserar henne och det har jag minsann ALLTID gjort, och så vidare och så vidare och hädanefter får jag minsann klara mig SJÄLV! – [Klick]

Jaha.

Och ja, mamma kommer som sagt var att se det som alldeles utomordentligt hemskt att jag skriver om det här här. Nå, men nånstans ska det ta vägen. Och tyvärr går det ju inte att diskutera med henne – det slutar illa var gång jag försöker. Och jag kan inte ens beklaga mig för älsklingen längre.

—-

För övrigt skulle jag leva reda på en gammal text om detta här på bloggen, och sökte på ”tacksamhetsskuld”. Då hittade jag det här gamla inlägget, från 2009 (som inte var det jag letade efter):

Det är jobbigt med folk som inte säger vad de tycker och tänker men ändå förväntar sig att man ska veta och förstå.
Det är jobbigt med folk som gör saker som man inte bett dem om men som sedan ändå tycker att man ska stå i tacksamhetsskuld till dem och att de ska ha rätt att beklaga sig över hur jobbigt det varit och förväntar sig att man ska tycka en massa synd om dem.
Det är jobbigt med folk som häver ur sig en massa saker men som sedan inte låter en svara, förklara sin sida av saken eller alls prata till punkt utan då bara rusar iväg och skyller på sjukdom för att de minsann inte alls klarar att fortsätta bråka.

Det går inte att umgås på de premisserna.
Speciellt under längre tid.

Det jag däremot letade efter var det här, från april i år , några veckor innan älsklingen dog:

Jag är så rädd att bli en belastning för andra. Att jag blir den där som andra känner att de måste åka och hjälpa med det ena eller det andra, för att hon inte klarar allt själv. För att hon envisas med att bo kvar i det där huset och försöka behålla den tillvaro och de drömmar som var byggda att delas av två vuxna personer tillsammans. För att hon vägrar inse att de där drömmarna och den där verkligheten inte var avsedda för henne. Att det är dags att släppa det nu.

Mina föräldrar börjar trots allt bli gamla, älsklingens också, och båda föräldraparen har i sin tur föräldrar kvar i livet att ta hand om. De är gamlingarna som ska tas omhand. Jag ska höra till den där generationen som ska vara självgående nu och kunna börja ta hand om gamlingarna när de behöver hjälp. Istället blir det jag som blir bördan.

Mamma har kommenterat inlägget:

DU är värd så mycket och DU är viktig för den DU är. DU är viktig för dina barn, för det DU lär dem och för det arbete DU utför för vår värld. DU är viktig för [älsklingens namn] i hans/din svåra stund. DU är ingen börda och vi hjälper dig gärna så gott vi kan. Dina söner behöver DIG nu, men de växer upp och kan ge dig stöd tillbaka(fast det tror jag att de gör redan nu). Kram

Nej du, den gubben gick inte

Nu har någon cannabisglad snubbe spammat med kommentarer om hur bra cannabis är mot cancer. Den första kommentaren, som han lagt till mitt inlägg om att jag räknar fel på hur många vi är i familjen nu när min man dött av cancer, lyder så här:
skarmklipp
Och sedan har han gjort fem kommentarer till mitt inlägg med funderingar kring hur man ställde cancerdiagnoser förr – fast inte heller de kommentarerna har med inlägget att göra utan handlar om cannabis förträffliga inverkan på cancer. Och om att han minsann har studerat det här ämnet i många år och att jag alltid kan ringa honom på angivet telefonnummer och att han alltid svarar ärligt.

Nå. Jag är inte intresserad av att agera cannabisreklamsajt. Speciellt inte åt någon som inte ens kommenterar relevanta saker. *slänger i papperskorgen*

Falsk matematik

Det är svårt det där att räkna.

När det bara är jag och barnen hemma så har jag full koll på att vi är tre, och dukar till rätt antal personer.

Men så fort det är fler här så slår ryggmärgsreflexen till. Räknar klumpar, grupper. Börjar med oss fyra och lägger till övriga grupper.

Och sedan blir jag sur på mig själv när jag dukat till en för mycket. Det är ju liksom inte det att jag inte VET.

Floskler om att det är du som väljer

Det dyker upp så mycket floskler och skit i mina flöden ibland. Sådana där memes och andra textsatta bilder och annat, med floskliga budskap. Som sådant där om att det är man själv som bestämmer när man vaknar på morgonen vilken inställning man ska ha till dagen och världen, att man antingen kan bestämma sig för att se positivt eller negativt på saker och dagen och sånt där. Nä, jag minns inga av dem ordagrant just nu, men jag tror ni vet vad jag menar.

Det är ganska ofta även vettiga människor som gillar eller delar de där sakerna. De som har förståelse för sorgens dövande smärta och för depressionens förlamande effekter och ångestens låsningar. Eller i alla fall förståelse för att livet inte alltid är enkelt.

Ändå gillar och delar de floskler som i huvudsak går ut på att det är man själv som väljer hur man mår. Att man kan välja mellan att vara glad eller ledsen, mellan det positiva och det negativa, och att det är ett val man ska göra.

Men alltså, för det första så KAN man inte alltid välja. Det är ett löjligt förenklande. Det är lite som att säga att någon med brutet ben ska välja att inte ha ett brutet ben just idag. Eller att säga nej till cancer :P

För det andra, om man nu bestämmer sig för att jo men jag ska vara glad idag och se positivt på saker, fastän hjärtat värker av sorg eller ångest eller annat – vad ger det för effekter i längden? Om känslorna finns där så behöver de få komma ut, i möjligaste mån och på det sätt som funkar för just den personen. Att stänga in, stoppa undan, låtsas att det jobbiga inte finns, det blir sällan bra.

Det är en annan sak att man ibland – eller ganska ofta – kan behöva bestämma sig för att göra det man kan av dagen, trots alla jobbiga känslor och tankar och trots att man egentligen bara vill försvinna.

Surt brott

Och så tycker man att man fått rutin på fönsterskrapandet. Men så går bladet i fönsterskrapan av – bladet sitter fortfarade kvar, men har en spricka mitt igenom, rakt av. (Inte den nya specialskrapan utan den raka till större ytor.)

Så man åker till byggmarknade nere i byn för att köpa nytt blad, för det är där skrapan är köpt. Och man får fatt i den sista de har av den sorten och betalar åttio spänn för den och åker hem och monterar i den, men ser att man inte fått till det riktigt rätt utan skruvar loss den igen och tappar bladet ner i betonggolvet – och bladet går rakt av. Eller ja, något mer snett än det förra var av.