Category Archives: Trädgård

Blommor, bad och tonår

Barnens Rose de Rescht vid lekstugan blommar.

Schersminen blommar och sprider sin väldoft – men jag håller mig ifrån den, för den påminner för mycket om dig.

Honungsfacelian vi sådde borta där odlingslådorna stod innan blommar.

Vi har varit på stranden och barnen och mina föräldrar har badat.

Och jag går omkring och känner mig inombords ungefär som en trulig tonåring. För det är så sorgen känns för tillfället. Som att allting är skevt inombords och jag är beredd att explodera känslomässig av vad som helst. Fast det gör jag ju inte. Jag är en snäll och duktig tonåring.

Blommor

Nu har vi gjort snabbt och slarvigt med den bortersta kvadranten av trädgårdslandet. Där där jag med nöd och näpe lyckades få ner bönorna ifjol.

För jag insåg att jag kommer inte att orka göra något ”riktigt” med den i år. Inte orka gräva igenom ordentligt. Inte orka få ner med grönsaksfrö än vi redan fått ner. Inte sköta för mycket grönsaksodling. Och samtidigt vill jag liksom inte ge ogräset alltför god chans att ta över det vi – du och jag och barnen – lyckats etablera som trädgårdsland.

Så jag rensade bort det ”synliga” ogräset. Snabbt och slarvigt. Och vände runt det mesta av jorden med grepen. Snabbt och slarvigt. Och på slutet var barnen med också. Och så räfsade vi för att jämna till lite. Och sen sådde jag blommor. Ettåriga. Mestadels sånt som redan fanns hemma, blandning av egensamlade fröer och gamla överblivna fröpåsar. Och någon nyköpt påse. Ringblommor. Lin. Blåklint. Vallmo. Råg (ja). Gurköst. Facelia (två sorter, tror jag). Doftklint. Någon gammal salvia från Frankrike som jag samlade år 1800frösihjäl (den kanske inte är en ettåring, men å andra tvivlar jag på att den gror). En påse med sådan där blandning som ska vara bra för bina (så fjantigt lite det var i den!). Och säkert något mer som jag glömt.

Om det kommer upp så blir det nog fint. Och väldigt bra för insekterna.

Konkurrensen om blommorna

Konkurrensen om blommorna ute i naturen är hård. Nu visar en studie vid Lunds universitet att de inte räcker till för både tama och vilda bin.

(Hela artikeln finns här.)

En slutsats man kan dra av detta är att vi som har trädgårdar behöver bli ännu bättre på att se till att det finns blommor för bina när rapsen är slut.

Jag ser mig om i min trädgård. Mina nästan 2000 kvadratmeter på den skånska monokulturåkern.

Ärligt talat är det inte mycket som blommar nu – i alla fall inte av avsiktliga saker. Fruktträden – äpplen, päron, körsbär, plommon – har blommat över. Och i de kraftigt eftersatta rabatterna är det väldigt klent med blomning. I alla fall nu. Trädgårdslandet är väl det som är mest skött, men där har inte mycket kommit upp ännu, och inget som blommar. Jordgubbarna är nästan överblommade. Vinbärsbuskarna också, tror jag.

Men det finns ju mycket annat. I gräsmattskanten har lupinerna – dessa invasiva men vackra blommor – börjat blomma. I bortre änden av den igenvuxna örtagården blommar vad jag tror är vallört. Häcken ut mot vägen är överdådig av syrener. Och i de ”extensivt brukade” delarna av trädgården blommar mängder av vitplister. Humlorna älskar vitplistern. Strax intill har jag sått in honungsfacelia, som nu börjar komma i knopp, och någon sorts klöver

Tids nog kommer en av de tre rabatterna att vara fylld med oregano – den har helt tagit över där. Och oregano är i alla fall en bra insektsväxt.

Så lite grann finns det för insekterna att leva av här. Och växtlighet att gömma sig i. Men här finns förbättringspotential…

Rädisor

Plockar rädisor. De där rädisorna i odlingslådan, som jag hoppades skulle hinna bli klara så att du hann smaka dem. Men det hann du ju inte.

Men nu är de klara. Eller, de har varit det ett tag. men att plocka rädisor hör liksom också till sånt där som liksom inte blir. Rädisor odlar man för glädjen i att de är det första som blir klart. Och glädje, den där sprittande pirrglädjen, funkar liksom inte som den ska.

Bönor 2016

Nu har jag petat ner en drös bönor – och annat – i landet. På en engagemangsnivå som nog är sämre till och med än förra årets. Då var orsaken ångest över att veta att älsklingen skulle komma att dö; nu är orsaken sorgen över att han är död.

Nå. Fått ner:

  • rosenbönor
  • störpurpurböna Blauhilde
  • Borlotti (utsäde från mamma)
  • Dragon’s langerie
  • Båstad

Och dessutom dill, mjölmajs Painted Mountain, popcornmajs, och så nåt mer som jag inte minns just nu.

Ärtor och bönor

Bondbönorna börjar faktiskt komma upp.

Och idag har jag lyckats få ner Blauwschokker, Lokförare Bergfält och Märta i trädgårdslandet.

Det går trögt. Men lite lite blir gjort.

7 maj 2016

Jag funderade ju en del, då innan döden, på hur sorgeprocessen påverkades av en sådan här död, där man liksom länge vetat att döden kommer att komma, jämfört med om döden kommer plötsligt och oväntat.

Jag kan förstås bara svara för mig själv, och jag har ju dessutom fortfarande väldigt kort erfarenhet. Men i nuläget skulle jag gissa på att det är stor skillnad.

Hade det handlat om plötslig oväntad död – en trafikolycka, eller en sjukdom med kort förlopp – så hade jag varit fullkomligt förtvivlad, förkrossad och panikslagen nu. Det är jag inte. Det var den processen jag var igenom i maj och juni ifjol. Då vår det oväntat, en blixt från en ganska klarblå himmel. Nu var det något jag, vi båda, väntat på. Även om vi inte trodde det skulle bli nu.

Någon vän skrev om älsklingen häromdagen ungefär något sånt här: ”Tidigare har han lärt många av oss att leva. Nu har han lärt oss hur man dör.”

Det här senaste året har framför allt gett mig en chans att successivt lära mig att klara mig själv. Att se att jag kan fortsätta göra saker – våra saker, våra planer, vår gemensamma vilja – även om hans roll i det successivt har krympt, till nästan ett ingenting på slutet, gör att jag lärt mig och vant mig. Jag vet att jag klarar det. Detta att jag fortsatt göra saker, med hans goda minne och enligt hans tydliga önskan om att jag skulle fortsätta, gör att jag har lärt mig. Han har under det här året hjälpt till att lära mig hur jag ska hantera hans död. Och svaret är i någon mån att fortsätta som om han fortfarande var här.

Stundtals känner jag att jag nog inte är så ledsen som jag borde. Så där så jag nästan skrämmer folk. Vi var inom biblioteket idag, jag och sjuåringen, för att lämna några böcker. Och så passade jag på att höra mig för om hur man gör när någon har dött. ”Min man dog i måndags”, sa jag. ”Jag beklagar”, sa bibliotekarien sorgset och allvarsamt. ”Ja, jag med”, sa jag, och kunde inte låta bli att skratta lite. Det tyckte hon nog var väldigt konstigt. Men alltså, jag kan inte gå omkring och vara gravallvarlig hela tiden. Jag måste skratta åt det som känns tokroligt eller galet. Och sådana där standarduttryck har en tendens att i vissa situationer liksom bara bli tokroliga av sig själva…

Det har nog inte varit någon gråt alls för min del idag. Och det känns lite märkligt. Lite fult. Visst borde jag gråta? Fast just nu känner jag mig inte direkt ledsen. Jag har en vag ledsenhetsklump som finns under ytan, men den är ganska liten och konturlös.

Men visst, det är förvirrande. Det är många gånger jag under en bråkdels sekund tänker ”Det ska vi kolla med älsklingen när han kommer hem” eller ”Det där är älsklingens område” eller ”Jag ska gå och höra vad älsklingen tycker”. Som sagt var, en bråkdels sekund. Och sedan är hjärnan med och lyckas avstyra.

Fast det känns ju lite så. Som att han är på en resa, att han inte är här nu, men att han kommer tillbaka, i en diffus framtid. Jag vet ju att det inte är så. Fast kanske är det ändå okej att lite grann känna det så? För det ger liksom en ganska trivsam och bekväm känsla.

Alternativet är liksom den andra känslan, av att jag redan glömt honom. Den här känslan som liksom gränsar till sprickan i Doctor Who, den där sprickan i tidrummet (eller vad det nu är): om ljuset faller in genom sprickan och på någon så upphör hen att existera, och vad värre är, hen kommer aldrig ens att ha existerat.

Då går jag liksom hellre omkring och känner det som att han kommer hem någon gång – även om huvudet tycker att det är fel, fel, fel! för så får man ju inte tänka.

Det som känns knepigast just nu är verkligen alla de små sakerna. Jag har sått en del idag. Dels ”vanliga” saker – morötter, palsternacka, majrovor, mangold, rödbetor. Dels bondbönor och några sorters ärtor. Och det där med att bestämma vad som ska sås var är skitsvårt. För jag vill ju egentligen tänka rätt och ta hänsyn till vad som växer bra ihop och vad som växte var ifjol och vilka saker som det ska vara hur mycket av… och sedan låser sig mitt huvud och allt blir jobbigt. Men jag lyckades bestämma mig för att strunta i det! Att bara köra på och börja med något av det. Även om det inte blir perfekt. Strunta i att vara genomtänkt. Gör’t!

Men sedan sprang jag och letade en lång stund efter boken från Runåbergs fröer för att läsa på om bondbönor innan jag skulle peta ner dem. För där ville jag ha lite tips. Och jag kunde inte hitta boken i hyllan, och jag tror att det var han som hade den sist, för någon månad sedan – fast sedan stod den ju i hyllan i alla fall; det var bara att ryggen såg annorlunda ut än jag mindes.

Men där fastnar jag i de små små detaljerna i min vardag som kommer att skava framöver. Det är han och jag som gillar bondbönor. Barnen vill inte ha. Barnen är inte glada för majrovor heller. Det finns massor med sådana där saker som han och jag båda älskade och som barnen inte gillar. Nu har jag ingen att dela det med. Och att inte kunna dela hemodlade bondbönor med honom är nästan värre än att inte kunna höra honom redogöra för ett komplicerat musikteoretiskt eller filosofiskt problem för en vän. Trots att kärleken till bondbönor förmodligen går att dela med många fler. Men det är liksom inte rätt…

Idag har vi i alla fall planterat surkörsbärsträdet. Och det känns lite grann som när jag en gång, för snart 10 år sedan, planterade en äppelros för att ”begrava” livet innan nackskadan och planterade ett blåregn för att markera det nya livet som började efter skadan. Nu får klarbärstrådet, det sista gemensamma beslut vi tog, symbolisera det nya liv som börjar nu.

Och idag har vi ätit årets första skörd av hans sparrisrad. Och i en pallkrage bredvid trappen in till huset har jag planterat kvanne, timjan och mejram, samt lämnat plats för tolvåringens isbergssallad.

Kristiflygare i trädgården

Plommonträden blommar för fullt. Även det gamla som jag hur länge som helst trott borde ha gett upp. Humlorna surrar och letar nektar runt vitplistern som inte slagit ut ännu. Rabarbern, som du rensade runt och gav gödning till för bara några veckor sedan, växer så det knakar. Och dina sparrisar ser så fina ut. Där är mer än 30 skott som sticker upp över jord nu, och det börjar nog bli dags att ta de första av dem.

Jag trodde att du skulle hinna smaka dem. Kanske inte äta på riktigt, men i alla fall få känna ett sparrisskott i munnen. Jag trodde du skulle hinna smaka rädisorna som vi sådde i din kallbänk. Jag hoppades att du skulle hinna smaka årets första tomater. Det fick du inte. Inte ens krukan med enstaka mogna tomater som du fick av en vän en dryg vecka innan du dog hann du med att orka med att bry dig om att smaka.

Vi gräver i landet. De satte ju potatisen åt oss medan du låg på sjukhuset, och mamma säger att vi ska så nu under helgen. Det är bra. Om jag förstod rätt så ska din mamma ha undrat ungefär ”Orkar Sanne det?”. Men alltså, det är ju inte frågan om att orka. Hur ska jag annars hämta kraft till att leva och överleva om jag inte kan motivera mig med att ta mig upp på morgonen för att gå och se vad som kommit upp eller vuxit till sig i trädgårdslandet? Saker som växer är livet. Och ja, det kommer att göra ont av det, av att se det växa och att du inte kan äta av det. Men allt som betyder något innebär smärta nu – och alternativet är ju att inte göra något meningsfullt, och det skulle vara långt mer sönderbrytande.

Dessutom är det terapi och meditation att rensa ogräs.

Men nej, det blir nog inget perfekt trädgårdland i år heller :-D Lagom ambitionsnivå.

För övrigt har jag frågat dig om det där så många gånger under det här gångna året. Redan den där Kristi Himmelsfärdshelgen ifjol, när du var sjuk men vi ännu inte visste varför eller vad. Frågat om jag kanske hellre borde sitta hos dig än att gå runt och göra en massa annat, som greja i trädgården och huset. Och du har alltid varit väldigt bestämd på den punkten: att jag INTE skulle låta bli med alla de där sakerna för att komma och bara sitta hos dig och göra ingenting. Och du har varit väldigt bestämd från det att du fick diagnosen, att jag absolut inte fick ge upp mig och mina intressen och mina aktiviteter – jag skulle fortsätta vara jag och göra mina saker. Det var viktigt. Och du har gått och tittat på det jag gjort och sagt ”Oh!” och ”Ah!” åt det jag fixat, och sagt att jag fixar så mycket bra. Och jag tror att vi båda två mått bättre av det än om jag inte hade gjort det.

Jag kan inte låta trädgårdslandet växa igen för att du är död. Jag ska hålla våra planer och våra gemensamma intressen och projekt igång.

Och jag tänker på det där med planer och drömmar och projekt. Ibland har jag ju funderat på om jag sabbat dina planer och drömmar. Det blev mindre tid till musik och annat sånt när vi skaffat hus som behövde renoveras och trädgård som ville utvecklas och dessutom två barn. Tillvaron blev för full, liksom. Fast jag tror att vi var ganska eniga om det mesta vi la vår tid på? Även om det liksom blev andra saker än vad du drömde om 1999. Det är ju så, drömmar och planer ändras med tiden. Du fortsatte alltd drömma och planera. Du planerade fortfarande för sommaren – och för att leva tills äldste sonen går ut nian om fyra år. Du slutade aldrig drömma, även om drömmarna ändrade form. Jag tror inte jag ska skämmas alltför mycket för att ha varit inblandad där.

Dessutom tror jag att det faktiskt ibland var jag som sparkade dig i baken så att saker blev av. Det är svårt att tro när man läser allt folk skriver om dig, men ibland hade du trots allt en benägenhet att slå dig till ro. Utan mig hade kanske vardagen som förälder stundtals tagit över ännu mer på bekostnad av saker som var roliga.

Eller ja, vi hjälpte nog varandra på olika sätt där?

Och du älskade faktiskt det här med trädgården. Att odla. Att plocka sina egna grönsaker. Barnsligt förtjust över sakerna som tittade upp, precis som jag. Och du kunde gå igång totalt på att äntligen få komma loss och byta tak på ett uthus eller något annat som du länge gått och sett att det behövdes göras.

Vi har sått i minstingens trädgårdsland. Ärtor, morötter, rädisor, majrovor och mangold. Och hans gurkor står och vänjer sig vid utomhuset. Pappa fixar den där uteplatsen av gamla tegelstenar som ska ersätta sandlådan. Mamma gräver i trädgårdslandet.

Vi kämpar på. Stundtals med en stor ledsenhet och saknad inombords. Men vad är alternativet, liksom?

Orangeridittochdatt

Ute i orangeriet står tomatplantorna på provisoriska brädhyllplan på de fällbara konsolerna uppe under taket och växer. De växer snällt och långsamt: ytterst lite på höjden, men blir oerhört kraftiga och fina. Vi har aldrig nånsin haft så fina tomatplantor. Bredvid står gurkplantorna; av dem ser de flesta fina ut, men några har nästan vissnat – oklart om det beror på kyla eller blåst eller nåt annat.

Murstocken har jag börjat putsa, eftersom den gamla putsen var nästan helt nerrasad – jag har nu hunnit två av sidorna (men kanske blir det ett lager till). Inuti murstocken finns det numera ett rör draget till kaminen.

Borta i hörnet står citrusträden och ser alltmer döda eller döende ut.

När barnen inte längre är små och saker går snabbare så är tiden typ slut

Jag klipper häckar. Alm och hassel och annat.

Jag fascineras över hur snabbt det går, nu när barnen är stora och jag kan jobba på och få saker gjorda och inte konstant måste avbryta för uttråkade eller hungriga barn. Inte så att det går skitsnabbt nu heller, inte så att jag kommer att hinna allt som skulle behövas i trädgården, men ändå. Det är en ofantlig skilllnad mot alla de där åren när man kämpade sig till att få ägna korta stunder i trädgården – eller när det för den delen kunde vara så att man på ett sätt ägnade hela dagen åt det, men det samtidigt sammantaget var rätt korta stunder det verkligen blev i praktiken. Alla dessa dagar när man kände sig som en brottsling som smet ut till trädgårdsarbete istället för att umgås konstant med småbarn.

Det är tuffa år, de där småbarnsåren. Många föräldrar blir osams eller reder inte riktigt ut påfrestningen av att aldrig hinna, alltid vara uppbunden. Många går isär som en effekt av den där påfrestningen. Men vi klarade det.

Nu är vi igenom de där åren. Barnen börjar bli stora. Nu finns liksom tid och möjlighet att göra saker tillsammans igen. Eller ja, nu borde det finnas, liksom. Om inte om vore.

Jag skulle gärna velat få några år av det här stadiet tillsammans också. Jag tycker vi kunde varit värda det.