Tag Archives: principer

Ja, det är okej att mina barn svär

Jag är uppvuxen med att man inte svär. Jag tror att jag var en bit över tjugo innan jag svor första gången. (Och det tog ytterligare några år innan min mamma hörde det – och blev lite småchockad.)

Idag har jag inga problem med att svära.

Förändringen hänger förstås delvis samman med mitt allmänna ifrågasättande av religionen jag vuxit upp med. Att man inte skulle svära hängde ju i grunden ihop med religion. Utan religiös tro fanns inga skäl att låta bli de där orden.

Idag ser jag klassiska svordomar som användbara förstärkningsord. Ord finns (oftast) för att de behövs. Och förstärkningsord behövs. Ibland behöver man uttrycka något riktigt kraftfullt. Försöker man ersätta svordomarna med andra ord, så blir ju de orden i praktiken också en sorts svordomar – och samtidigt får man inte till den där kraftfulla effekten som en “riktig” svordom kan ge.

Jag ser alltså inga principiella skäl att inte svära. Och därför är det inte heller förbjudet för mina barn att svära. Varför skulle jag förbjuda dem? Jag skulle ju inte kunna försvara eller argumentera för den hållningen. Däremot har jag förklarat för dem att många andra människor, till exempel lärare och dagispersonal, inte tycker om när man svär, att de kan bli ledsna eller så, och att det därför är bra att låta bli att svära på skola och dagis och över huvud taget när man är med människor man inte vet vad de tycker i frågan. Och att om man har regler i till exempel skolan om att man inte får svära, så ska de givetvis följa reglerna. Men att hemma får de göra som de vill.

Grundprincipen är hänsyn och respekt för andra människor. Att inte i onödan göra andra människor ledsna, och att respektera att människor blir ledsna av olika saker. – Och självklart finns det ord som – trots att ord bara är ord – är helt olämpliga att använda, på grund av andra sorters laddning. Men då handlar det inte om (att de är) svordomar.

Jag har för mig att jag hört åttaåringen svära kanske en eller ett par gånger. Totalt, alltså. Men jag kan också minnas fel.

Jag glömmer nog att tala om det självklara just för att det är självklart

Det finns en väldig massa saker som är självklara för mig. Mycket av det som är självklart skriver jag aldrig om. En del saker som är självklara är sådant som jag förmodligen aldrig reflekterat över och därför egentligen inte alls är medveten om att jag betraktar som självklart. Andra saker är sådant jag reflekterat över och tagit aktiva beslut eller gjort aktiva val kring, men valet eller beslutet ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte längre funderar över sakerna i vardagen. Och en del saker är nog en kombination. Det sista låter kanske märkligt, men det är snarast ganska vanligt: man är van vid något som en självklarhet från början, tar sig sedan av ena eller andra anledningen en rejäl funderare kring varför etc, och kommer sedan till slutsatsen att det där som man tidigare inte hade motiverat faktiskti  slutändan också var vettigt. (Och ibland kommer man till en annan slutsats och ändrar sig.)

Men som sagt var, det som varit självklart länge skriver eller pratar man oftast inte om. Inte förrän det av någon anledning kommer upp till diskussion.

Det som ger anledning att skriva är ju ofta att det är något man funderar kring. Det jag skriver om i bloggen är till exempel sådant jag grunnar på eller sådant jag vill förändra.

Likaså frågar man sällan om saker självklara saker eller saker man redan vet. Däremot försöker jag fråga när det är något jag inte vet och inte lyckats ta reda på ett säkert svar på genom mina “vanliga” vägar (leta på vissa webbsidor och i vissa böcker och tidningar eller googlande i största allmänhet).

Jag vill veta för att kunna ta rätt beslut. Men jag vill också veta för att förstå hur saker hänger samman, och för att jag helt enkelt vill veta hur det är. Och ibland vill jag veta för att bättre kunna förklara för andra.

Det innebär alltså att jag skriver och frågar ganska mycket på detaljnivå. Jag behöver detaljerna för att kunna foga ihop helheten. De grova dragen är lätta att ta reda på på egen hand, de exakta detaljerna ofta svårare.

Men jag inser ibland att det uppfattas som att jag struntar i eller missat de självklara sakerna. Som att jag fokuserar på fel saker. Som att jag snöar in mig på detaljer. Eller som att jag är fanatiker och rabiat :-) Speciellt när jag fortsätter att ställa motfrågor, vända och vrida på saker.

Jag gör inte det för att vara dum. Jag gör det för att få svar på det jag undrar och för att det svar jag fått inte svarat på min fråga. Och att jag fortsätter att ställa frågor om detaljerna betyder inte nödvändigtvis att jag har panik över den lilla lilla detaljen heller.

Nu när jag rotat runt i det här med plast, bisfenol, förpackningar och lock och sånt, så fick jag till slut ett påpekande från en av dem jag frågat saker att jag i köket i första hand skulle satsa på gjutjärn, trä, rostfritt och glas.

Ja. Självklart. Men det var ju inte alls det jag frågade om.

För ja, det är ju fullkomlligt självklart för mig. Vi har gjutjärnsstekpannor, inga i teflon. Rostfria grytor. Rostfria mått och bunkar. Och så vidare. Det är jag uppvuxen med. Det är den grundprincip jag haft med mig sedan jag flyttade hemifrån. Det är den grundprincip jag använt när jag handlat saker. Mycket av det är dessutom begagnat – stekjärn, stekgrytor, rostfria grytor, rostfria mått och bunkar och så vidare. Visst har vi en del saker som avviker från grundprincipen. Arvegods. Saker med affektionsvärde. Saker som inte gått att få tag i i “rätt” material eller där “fel” material är mycket mer praktiskt och den aspekten fått överväga. Och säkert en del andra anledningar. Men grundprincipen finns där i botten och har alltid gjort.

Men jag har kanske aldrig skrivit om det? Nej, förmodligen inte. Som sagt var, man skriver ju sällan om det självklara. Himlen är blå, solen är gul och pannkakor steks i en gammal gjutjärnspanna från Myrorna (eller om det var Emmaus eller nåt annat).

Nä, det är nog oftast detaljerna jag fokuserar på när jag märks. Det självklara har jag rotat i magtrakten.

Om jag ger pengar till dig är det dricks, om du ger pengar till mig är det mutor

Jag läste häromdagen om en som ska dra igång en forskningsstudie kring dricks och vilka normer som finns kring “dricksande”.

Jag hör till dem som i princip aldrig ger dricks, och gör jag det någon gång så är det frågan om en avrundning uppåt på någon krona.

Dricks är för mig något väldigt konstigt. Jag som kund måste ju kunna utgå från att priset på det jag äter och dricker på restaurang och kaffe är satt så att de anställda ska kunna få en vettig lön. Deras lön kan inte vara upp till mitt godtycke, min generositet eller mitt dåliga samvete, och jag är inte deras chef och ska liksom inte ha deras väl och ve på mitt ansvar.

Och det är världigt märkligt med ett sånt fenomen som liksom bara är okej inom vissa branscher. Om någon (mot förmodan) skulle ge mig dricks på jobbet, så vore det att betrakta som en muta. Skulle jag välja att ta emot det skulle jag vara korrumperad. Hur kan något som är både lagligt och moraliskt förkastligt inom vissa områden anses vara okej och till och med självklart inom andra områden?

 

Egentligen är jag inte mycket för principer

Egentligen är jag inte mycket för principer.

Det kan verka som att jag är väldigt principfast. Och det är jag väl, på vissa områden. Jag är till exempel nykterist. Fast det betyder ju inte att jag tycker att allt drickande av alkohol är dåligt. Jag har liksom bara bestämt mig en gång i tiden och sedan hållit fast vid det beslutet.

Generellt tycker jag det är svårt med fasta principer. Det finns så många goda skäl att frångå dem. Oftast har man ju principen för att man tycker något. Och det dyker ofta upp skäl till att något annat alternativ är bättre, just i den givna situationen. Då ställer principen bara till det.

Som att vara vegetarian av miljöskäl. Det är ju bara motiverat så länge köttätandet ställer till med mer miljöproblem än den vegetariska maten. Och om det då är kött som serveras, och det måste skaffas fram extra mat (som är vegetarisk) för en persons skull, så gör det inget bättre. Eller när det finns ett an tal skinkmackor kvar från något evenemang, och det är bättre att äta upp dem än att slänga. (Eller allt mitt bästföredatumskött.) (Sedan kan man absolut vara vegetarian av etiska, moraliska, religiösa eller andra skäl – då blir självklart läget ett annat. Jag snackar just miljöaspekten här :-))

Eller som att bara köpa kläder av ekologisk bomull, vilket är något jag ibland funderat på att bestämma mig för. Det låter ju bra i teorin. Men det är faktiskt, totalt sett, bättre att köpa kläder som jag vet att jag verkligen kommer att trivas i, som håller länge, och som jag vet att jag kommer att använda tills inget finns kvar av dem, än att köpa något ekologiskt som jag knappt gillar, och som sedan kommer att bli liggande i byrån tills jag slutligen gör mig av med det 15 år senare.

Det goda principer för med sig däremot är att slippa argumentera – med sig själv och andra – i en massa situationer. Har jag väl bestämt mig för att göra på ett visst sätt, i alla situationer, så kan jag hela tiden stötta mig mot den principen och hänvisa till den. Visst, det hindrar inte att folk ifrågasätter, men jag kan vara förberedd med vad jag ska svara, och jag kan också avfärda helt och säga något nästan i stil med “det bara är så”, till exempel “jag äter inte sånt”. Som det är nu så hamnar jag ju ständigt i konflikt, kanske allra mest med mig själv, när jag måste väga för och emot ur tusen olika vinklar…

Kommunala självstyret och ensamkommande flyktingbarn

Migrationsministern tittar på möjligheten att tvinga kommuner att ta emot ensamkommande flyktingbarn. SKL gnäller och tycker det är att inskränka det kommunala självstyret.

Jag tycker det är ett märkligt resonemang.

Kommunerna kan inte bestämma vilka som ska flytta till en kommun. Du och jag har rätt att flytta till vilken kommun vi vill. Det är inte en del av det kommunala självstyret att få välja vilka som får lov att flytta dit. (Åtminstone inte på ett teoretiskt och principiellt plan, vilket är det relevanta i det här fallet.)

Samma regler måste rimligen gälla för de ensamkommande flyktingbarn vi välkomnat och tagit emot i Sverige (enligt regler och lagar beslutade på nationell nivå enligt de demokratiska principer som gäller i vårt land). Alltså ska de vara välkomna i alla svenska kommuner.

Människor som människor.

Vem är jag att förbjuda någon att ha klänning?

Klänning är ett väldigt opraktiskt plagg. I alla fall i många situationer. En fin, ömtålig klänning hindrar förstås en hel del lekar och andra aktiviteter. Klänningen kan gå sönder. Och den kanske inte håller en ordentligt varm. Jag har sällan på mig klänning när jag ska till jobbet, just för att jag tycker det är ett opraktiskt plagg. (Klänningar har dessutom sällan vettiga fickor, vilket jag tycker är en förutsättning för att jag ska kunna ge mig iväg på något som kräver “ansvar”.)

Men klänning är också ett alldeles underbart plagg. En skön sommarklänning är så enkel att bara dra på sig, och så är man klädd. Inget kan ersätta den luftiga känslan av tunt tyg som sveper och fladdrar runt benen i en virvlande dans. Och när man pottränar ett barn är klänning ett jättesmidigt plagg :-)

Så ja, klänning är både väldigt opraktiskt och alldeles underbart. Jag vill inte ha klänning jämt, men det finns många tillfällen när jag inte vill välja bort klänning.

Detsamma gäller förstås mina barn: jag vill erbjuda dem samma möjligheter som mig själv. Om det är något jag gillar så vill jag förstås ge dem möjligheten att få samma positiva upplevelse. Mat, musik, intressen, kläder.

Men mina barn är pojkar.

Jaha? Än sen?

Vill de ha klänning så får de det. Vem är jag att förbjuda det? Vem är jag att förbjud dem att använda ett klädesplagg jag själv älskar? Det finns inga vettiga rationella skäl. Klänning är inte på något vis farligt, ohälsosamt, giftigt (inte mer än andra kläder).

__________________

Min grundläggande princip när jag handlat kläder till våra barn har alltid varit att alla kläderna ska de kunna ha oavsett om de är pojkar eller flickor – det har liksom varit gränsen för mig, att aldrig köpa ett plagg om jag inte också hade kunnat köpa det om barnet hade haft motsatt kön.

Jag har alltså två pojkar, och både har fått gå i klänning när de velat. Periodvis har de varit väldigt klänningglada.

Handla dyrt eller resa till Thailand?

Ibland undrar jag hur folk har råd. Många människor åker på semester kors och tvärs i världen. Det är ett par veckor i Thailand här, en skidresa till Alperna där. Och så en weekend i London, och kanske en restresa till Kanarieöarna framåt hösten. Samma år.

Nu snackar vi inte rika människor, utan folk jag har skäl att tro har ganska normala inkomster.

Det är inte frågan om att jag är avundsjuk. Jag har ingen direkt längtan att ut och resa jämt och ständigt. Och jag vill inte göra det av miljöskäl heller. Jag har inte flugit sedan år 2000.

Sedan inser jag att det kanske är det som är avgörande. Alla de där valen jag gör i vardagen, allt det där som är självklart för mig. Ekologisk mat. Ekologiska kläder. Biogasbil. Bra miljöval-el. Kvalitetsmat framför billigt. Handla nära istället för att storhandla billigt. Linoljefärg och tidsanpassade fönster. Och så vidare. Alla de där principerna kostar ju pengar. Det vet jag :-)

Alla de där principerna kostar pengar. Och folk säger att det är för dyrt, att de inte har råd.

Men de har råd att åka till Thailand.