Tag Archives: femtonspel

Sista dagen med badrummet

Imorgon kommer hantverkarna och bajamajan. Dagen idag har vi ägnat åt att tömma matkällaren och hallen.

Från matkällaren har vi bland annat burit upp oändliga mängder tomburkar och tomglas. Det blir ju så. Vi är två hamstrar med höga ambitioner (?) vad gäller husliga saker som saftande och syltande. Det vill säga vi sparade länge typ alla burkar. Men småbarn och renovering har gjort att vi inte hunnit sylta och safta så mycket som vi skulle velat. Och matkällaren är fuktig, samt utan ståhöjd och belysning av vettigt slag. Så burkarna har stått där nere och samlat damm. Eller, för att vara mer precis, de har sakta täckts av ett mer eller mindre tjockt lager av smulig nedrasad puts och fått ett växande lager av svartmögel (? I alla fall “mikrobiell påväxt”) på insidan av locken. Så när burkar och flaskor idag burits upp i köket så vidtog stora utrensningen. Det vill säga alla lock som såg ut att inte vara lämpliga att försöka få rena – och deras tillhörande burkar – fick gå till återvinningen. Det blev mycket glasskräp kan jag säga…

De burkar och flaskor som passerade nålsögat ställde jag sedan ut i uthuset (där deras hyllor får står under badrumsrenoveringen). Det var en lyxig känsla att kunna stå och ställa burkarna, rak i ryggen och med dagsljus.

Bland mycket annat fixande och donande har jag bräckt golvlister i hallen. Ja, som förberedelse för att det där golvet ska kunna plockas upp. Golvupplockandet lär väl hamna på vår lott – men det är ju kul :-) Liksom listbräckandet. Att arbeta med två bräckjärn successivt bakom en brda gör mig alltid glad :-) På köpet hittade jag lite gammal död förtorkad vinda bakom en av listerna. Och så rev jag bort lite av den lossnande tapeten. Den har lockat mig i tio år, men nu finns liksom inga skäl att låta bli längre.

Annars känns det huvudsakligen skönt att det här projektet är någon annans huvudvärk. Det är någon annan som får ta ställning till vad som behöver göras och hru och hur man ska lösa de komplikationer som kommer att uppstå längs vägen. Jag kan titta på det och fundera, men jag behöver inte komma med en lösning, jag behöver inte bedöma vad som är bäst.

Barnen har tagit ett sista bad i det befintliga badkaret. Jag har duschat och tvättat håret. Nu ska vi klara oss utan duschmöjligheter på hemmaplan i en dryg månad enligt planen.

Lite märkligt känns det. Eller mest ogreppbart.

Femtonspel med kakel

Nu börjar femtonspelet igen. Den där flyttkarusellen som nog de flesta renoverare är bekanta med.

Om en vecka kommer hantverkarna som ska renovera badrummet. Och då kan man ju tänka att det som behöver flyttas på är just de saker som finns i badrummet, och lösöret därinne är förstås rätt så begränsat.

Men nä, fullt så enkelt är det nu inte.

Vi bör förstås flytta på de saker som finns i skafferiet som än så länge är genomgångsrum för att ta sig till badrummet. Det där lilla smala utrymmet där vi har all återvinning, alla plastburkar, en hel massa stora grytor och liknande, och så vidare. Det bör flyttas, för att inte var i vägen eller bli dammigt.

Och så är det källaren. Den där lilla matkällaren som vi har saft och sylt och diverse annat i. Och en halv miljon tomma glasburkar och flaskor. Plus en massa annat på hyllor på vägen ner: kylväska och städprylar och annat. Varför vi ska tömma matkällaren? Jo, för den är delvis under badrummet. Och golvet i badrummet ska göras om. Nej, inte bara ytskiktet. Golvet i badrummet har visat sig bestå av ett gammalt vanligt bjälklag, alltså golvbjälkar, som man sedan fyllt betong i, och sedan har bjälkarna ruttnat där inuti. Ännu har inget blivit dåligt. Men det där är inget man gör ett nytt badrum på. Golvet ska göras om. Helt. Alltså måste matkällaren tömmas.

Och så är det hallen. Hallen på anda sidan badrummet från farstun sett. Hallen som dörren till badrummet ska vara i, när badrummet är klart. Men också hallen vars golv vilar på de där bjälkarna som fortsätter ut från det där gjutna badrumsgolvet. Så det golvet behöver plockas upp. Och då måste ju rummet tömmas. Ett par byråar upp på ovanvåningen. En hylla ut till uthuset. En massa andra saker som portioneras ut på diverse håll.

Trappan upp till andra våningen är fäst i bjälklaget mellan bottenvåning och ovanvåning, samt vilar på golvet i hallen. Det där golvet som nu måste upp tillfälligt för att bjälkarna är de dåliga i badrummet. (Att bjälkarna under hallgolvet är dåliga är dock i sig ingen nyhet – det golvet har gungat sedan vi flyttade hit.) Trappan måste alltså på något vis pallas upp.

Så vi flyttar runt saker. Tänker tankar om andra spännande överraskningar som kan komma att dyka upp. Hur mycket av de gamla väggarna i rummen kommer att kunna bli kvar?

Samtidigt känns det konstigt overkligt. Inte riktigt på allvar. Inte riktigt så nära i tiden som det verkligen är. För det är inte vi som ska göra det. Det är inte vi som måste lösa alltsammans. Den här gången är det hantverkare som ska göra i princip allt. En entreprenör som ska vara ansvarig. Så då går det lättare att knuffa det ifrån sig. Och svårare att ta till sig att det är SNART.

Om en vecka kommer bajamajan som ska vara vår toalett i en månads tid.

Vi ägnar oss åt att försöka komma fram till vad vi ska prioritera när det kommer till handfat, eftersom inga uppfyller alla våra önskemål. Det är ju egentligen lyxproblem jämfört med allt det där andra som handlar om hållfasthet och fukttätning och bortplockande av eternitrör. Fast samtidigt handlar det om vardagsfunktionalitet av det väldigt viktiga slaget. Ett handfat som funkar kommer att vara viktigt många dagar, om man säger så. Och även på detta område så kommer jag till den märkliga insikten att det finns hur många som helst men ändå väldigt få som gör det de ska enligt min uppfattning ;-)

Ja, vi ska renovera badrummet. Det kommer sannolikt att bli en del inlägg om detta framöver. Ja, jag vet att vi bör minska konsumtionen för miljöns och vår egen överlevnads skull. Alltså ska man bara renovera om det verkligen behövs. Jag gör bedömningen att det behövs. Och ja, jag har ändå ruskigt dåligt samvete. Mer om detta: Badrumsångest.

Femtonspel och damm i matrummet

Igår jobbade vi stenhårt på att tömma färdigt i matrummet. Vilket bland annat innebar att tömma skänken, där vi förvarar allt porslin och en hel del annat, för att flytta in det i vardagsrummet (och sedan förstås fylla det igen; vi kan ju inte ha hela matbordet och köksbänken belamrade med porslinstravar hela sommaren ;-)). Nu står skänken framför ett av vardagsrummets två fönster (tre om man räknar dörren ut till verandan, som ger ett visst ljusinsläpp) och stänger alltså ute en hel del av dagsljuset. Men vad ska man göra, liksom?

Det är ju för övrigt en av knepigheterna med att renovera. Så fort man ger sig på att renovera så behöver man någonstans att göra av sakerna från det rummet. Det betyder att man i praktiken behöver fler rum eller mer utrymme än man egentligen annars skulle behövt. Den aspekten tar man sällan med när man diskuterar vilken boarea som behövs ;-)

Samtidigt passade vi på att fortsätta lite allmänt röjande i huset. Plockandet tar ju aldrig nånsin slut, och damm är en outsinlig resurs. (Tänk om man kunde utvinna energi ur damm! :-D)

Städning av studion

Vi städar studion. De senaste åren har rummet blivit alltmer av ett upplag för saker vi just nu inte riktigt hinner med. Anledningen är väl just att vi inte haft ordning så att man kunnat använda studion som studio, eller för musicerande, och då blir det lätt ett upplag. Och anledningen till att vi inte ställt i ordning för att kunna använda rummet som avsett är väl i nån mån (eller, stor mån), att renoveringen av rummet ligger ganska långt fram i tiden. Och det känns inte riktigt lönt att få ordning på rummet förrän det är snyggt, typ. Vilket ju i någon mån är fånigt, för färgen på väggarna och ytskiktet på golvet är inte på något vis viktiga för rummets funktion. Möjligen är bristen på eluttag ett riktigt problem. Men ändå…

Alltså: en klassisk sådan där “rund cirkel”.

Så då bestämde vi oss för att faktiskt lägga lite tid på att få ordning i studion. Så pass att man faktiskt kan använda rummet. Så att man kan gå in och spela på alla syntar och så.

Alltså har vi dsikuterat, inventerat, skaffat lite kompletterande Ivar-gavlar och ett skåp från Ikea, och börjat bära ut saker för att kunna flytta runt saker. Klassiskt femtonspel. (Strikt talat är det mest min man som kånkar och bär nu. Det beror till stor del på att det är hans datorsunk, hans märkliga diverseprylar, hans syntar och instrument och hans skräp, etcetera. De saker som stod därinne som var mina har jag tillganska stor del tagit hand om redan ;-))

Det innebär att det står högar med märkliga ting i matrummet, matbordet är knuffat åt sidan, och vi är tvungna att äta vid soffbordet. (Hur gör de stackars människor som inte har ett helt hus att flytta runt saker i när de behöver leka femtonspel och sortera sina saker? Stackare!)

I alla fall, mitt i allt stökande och runtflyttande av saker så ringer visst min mamma. Min man svarar, och svarar bland annat på frågan vad vi gör: “flyttar ut en massa saker ur studion för att kunna få ordning”.

Mamma: “Men ska ni inte passa på att renovera där också då, när ni ändå är igång?”

Öh, nä. Det är just det vi inte ska. Renoveringen av studion ligger faktiskt rätt långt ner på prioriteringen, både vad gäller behov och akuthetsgrad och allt sånt. Så låt oss se, vill vi ha alla dessa saker i andra delar av huset i minst ett halvår för att kunna få snyggt golv och snygga väggar i husets återvändsgränd, och under tiden vänta med allt annat som skulle behöva göras? Bara för att passa på?

Nä.

 

Renovering: Badrumsplanering

Det är dags att börja tänka renovering igen. Eller i alla fall renoveringsplanering. Nästa stora projekt är badrummet.

Det befintliga badrummet har en toalett, ett badkar och en handfat samt ett element. Golvet är röd plastmatta, väggarna är rosamelerad plastbadrumstapet. På den väggen man kommer in så är badrummet cirka 2,1 m brett, och då har man toaletten och elementet till höger och handfatet till vänster. Sedan smalnar det av på högra sidan, så bortre väggen är 165 cm. Längs den väggen står badkaret. Rummet har en golvyta på cirka 3,7 kvadratmeter.

Så vad är det vi vill ändra?

Tja, till att börja med så behöver golvmatta och tapeter bytas ut. de är inte nya, om man säger så… Det är sprickro mellan skarvarna i tapeten, och även om vi tätat med silikon så håller det inte för evigt. Och ytskikten lär inte på något som helst sätt uppfylla moderna krav…

Det skulle förstås också vara bättre med en nyare, något mer snålspolande toalett. Och bättre ventilation.

Och när vi ändå är igång så vill vi göra en del andra förändringar. Typ vända hela badrummet 180 grader. Det är nämligen så att för att komma in i badrummet måste man, om man kommer från ovanvåningen – där vi har sovrummen – först gå nerför trappan, gå genom hallen, vardagsrummet, köket och farstun på andra sidan (den farstun funkar numera som förråd samt är genomgång för att komma ner till matkällaren). Det innebär att man går ett helt varv runt jämfört med när man står ovanför trappan och ska gå ner. Vi vill istället ha dörren in till badrummet från hallen.

Men då måste vi som sagt vända på “möbleringen” i badrummet. För det känns inte så himla kul att kliva rakt in i badkaret för att ta sig till toa. Och det är ju smidigt om toa är det man först kommer in till. Extra piffigt skulle det vara om man liksom kunde stänga om bara toa för sig, så att någon kan gå på toa samtidigt som någon annan står i duschen utan att man behöver märka av den andra alltför mycket.

Och ja, det kan eventuellt vara görbart. Kräver förstås en del omflyttning av vatten och avlopp och sånt, men det behöver säkert göras nytt i vilket fall.

Men så var det det där med badkar. För badkar vill vi gärna ha. Men hur sjutton ska vi få plats med det? För om man har en toalett som tar halva delen av den 165-vägg som är närmst hallen, så lär väl andra delen bli typ korridor. Och då måste både badkar och handfat vara i det som nu blir bakre delen.

Jag skulle vilja ha ett kvadratiskt badkar, en gånger en meter. Jag har letat och letat på nätet. Det finns inte.

Vanliga badkar finns så korta som 130 cm. Frågan är om det ens funkar. Ja, och så finns det en meter långa sittbadkar, också i vanlig bredd. Fast det känns liksom lite väl lite.

Ja, vi måste sätta oss och sita och vända och vrida. Självklart.

Det som också oroar mig är vad man egentligen FÅR lov att göra. Om vi nu renoverar badrummet, måste det då uppfylla moderna krav – och vilka är då dessa? Till exempel sånt här med tillgänglighet, måste man kunna komma till toa med rullstol? Det utesluter ju alla varianter med dörr mot hallen. Å andra sidan kan man inte komma in med rullstol nu heller. Och om det är sådana krav, gäller de också om vi skulle nöja oss med att fräscha upp den befintliga varianten – byta plastgolv och tapeter, kanske skaffa ny toa, men behålla planlösning? Eller innebär kraven att vi helt enkelt är tvungna att behålla badrummet precis så dåligt som det är? För det finns liksom inte mycket vi kan göra åt rummets storlek. Väggen mot kök och vardagsrum är tegelvägg. Åt motsatta hållet är trappan, som redan är smalare än standard. Åt farstun skulle vi möjligen till nöds kunna flytta väggen kanske tio centimeter, och i hallen tjugo om det krisar.

Ja, jag har ett långt mejl med frågor till någon kunnig att formulera någon dag.

 

– Varför har vi inte gjort det tidigare?

När vi flyttade till huset hade vi egentligen inte mycket möbler med oss. Några Ivar och Sten (båda delar hyllor från Ikea), en 140-säng, några stolar och någon byrå och säkert lite annat. Med i husköpet fick vi en hel massa möbler som hört till huset. Vi tyckte det var ganska bra att ha något att börja med, så att man kan byta ut allteftersom man kommer på vad man behöver. Speciellt när man bor i ett femtonspel och inget liksom är klart från början, utan man gör klart något rum i taget, och rummens användningsområden ändras efterhand som renoveringen fortskrider. När man har barn tillkommer dessutom nya behov allteftersom, medan andra försvinner när barnen blir större.

Så vi har bytt ut efterhand. Köpt nya saker och gjort oss av med det gamla som kom med huset. Nu har vi nästan inget kvar av det som följde med huset.

Men vi har varit långsamma på det. Dels vill vi inte rusa åstad och köpa saker, speciellt inte eftersom rummens användning ändras successivt. Så det gäller att tänka igenom så att det vi köper verkligen stämmer till fullo – eller kan återanvändas någon annanstans. Mycket Ivar-hyllor blir det… Dels känns det egentlign lite dumt att hålla på och köpa en massa nytt när man borde kunna köpa begagnat. Men det är svårt när man har ett gammalt hus, där inget är standardmått. Vi är så enormt beroende av att kunna mäta och klura och läsa och tänka efter så att vi faktiskt tänkt på allt (för annars kommer det inte att funka när vi kommer he med prylen). Ofta har vi en ganska god aning om vad som skulle behövas men det finns inte, men så förr eller senare så dyker det faktiskt upp något på Ikea som löser våra problem. Och så kan man köpa delar av lösningen och testa på plats innan man köper resten. Ska man köpa begagnat så finns inte den möjligheten. Man måste ha stenkoll på alla mått på alla ledder för att något ska funka, och har inte alls den möjligheten att klura och fundera och ta reda på allt i förväg. (Dessutom finns det obegripligt många annonser på Blocket där det inte anges några mått alls på möbeln som säljs – och i andra fall är måtten helt fel när man väl kommer.)

Men sedan, när vi väl kommer till skott: vänt och vridit på mått och behov och möjligheter och konsekvenser och åkt till Ikea och handlat och byggt ihop, så infinner sig ofta den där känslan:

– Varför har vi inte gjort det här tidigare?

Som när vi, efter att ha klarat oss utan garderober i fem år (det fanns inga garderober i huset, bara något linneskåp med hyllor), nöjt oss med en enkel klädstång och fått massor av galghängande kläder solblekta, slutligen gick och köpte oss en garderobsvägg på Ikea (60+60+120+120 cm). Som vanligt folk, gudbevars!

Eller som när vi häromdagen omvandlade ett rörigt hörn i vardagsrummet, där det tidigare stod backar med leksaker, en kista med spel och ett dockskåp, med hjälp av några nya hyllor.

– Varför har vi inte gjort det tidigare?

Allmän renoveringsstatus

I tisdags kväll, med stjärnklar natthimmel utanför ickefönstren, målade jag de fyra facken med pärlspont på insidan av verandan blå. Det ska bli två halvstora fack också sedan, men de är inte på plats ännu, för först måste fundamentet under åtgärdas med bruk och/eller tegel på något märkligt sätt (femtonspel igen…).

Igår var det som sagt var alldeles strålande väder. Det har visserligen varit fint hela veckan, men då har jag ju jobbat. Igår var det alldeles löjligt varmt. Jag hade hoppats på att hinna måla verandan utvändigt, men det hann jag inte. Å andra sidan var det plågsamt varmt faktiskt, kände jag när jag var ute och torkade av inför målning.

Idag skulle det inte heller regna. Det skulle bli sol. Så även idag skulle det gå bra att måla.

Prognoser är prognoser. Idag var luftfuktigheten av löjliga mått, marken dyngsur, betongtrappor genomsura, vatten som stod på träet på verandan och känslan av att det föll ut vatten ur luften – men regnade gjorde det inte. Riktigt tjock dimma, som vägrade ge med sig – det var en bra bit förbi lunch innan solen bröt igenom såpass att man kunde ana dess exsitens bortom tjockan – och sedan böjade det snart tätna igen.

Jag målade ändå – ha!

Jag har målat ett grönt utanpåvarv (mannen klättrade upp och tog det sista krångliga upp i spetsen ovanför trappan som är svårast att komma åt), och så har jag målat stolparna på insidan ljust ultramarinblåa ett varv.

Sedan var det dags för kvällsmat och legobygge.

Det är dags nu…? :-o

Egentligen har jag längtat ganska länge. Vilket är ganska märkligt, med tanke på hur jobbigt jag hade det, både med förlossning och bebistid. Men min kropp har egentligen skrikit “bebis!” i en bra bit över ett år Eller ja, skrikit och skrikit. Men en längtan har funnits där…

Som sagt var, jag hade det jobbigt. Förlossningen var fruktansvärd, och bebistiden var en plåga. Vi bestämde att vi skulle vänta lääänge innan det blev syskondags.

Dessutom fanns det ju annat vi ville göra. Husrenoveringen, som jag längtat så mycket efter att sätta igång med, stod nästan stilla med en bebis i huset. När vi så sakteliga började få tillbaka möjligheten att göra något med huset, så ville vi ju hinna det En bebis till skulle skjuta allt framåt ett tag till. Och så behövde jag hämta mig. Jag behövde vara i bättre skick för att orka med “ett varv till”.

Vinden blev med tiden hållpunkten. Vinden skulle isoleras och inredas. Isoleringen – för värmens skull – var i någon mån en ekonomisk fråga, för att minska energiförbrukningen, men också kopplat till miljösamvetet. Inredningen var nära nog en nödvändighet av familjesociala skäl. Vår son behövde (behöver) ett eget rum – och vi med. Innan barnrum inga fler barn.

Som alla renoverare vet så tar det alltid längre tid än man tänkt. Problem som tillstöter, trötthet som sinkar, hantverkare som inte kommer, femtonspel med andra saker – och så livet i sig, förstås. Byta trappa. Bygga trappräcke. Lösa krångliga grejer i hörnen med ventilation. Byta fönster. Mura och putsa. Det drog ut på tiden.

Och sedan kom livet ännu mer emellan. En bil och ett fartgupp och en smäll i nacken. Ont i nacken. Ont i huvudet. Ständigt och jämt under lång tid. Och ovanpå det oron. Kommer jag alltid att ha så här ont? Kommer jag aldrig att kunna lyfta min son igen utan att tro att jag håller på att dö av hjärnblödning?

Renoverandet stannade förstås upp. Och tvivlen växte när det gällde fler barn. Bli gravid med den här smärtan? Föda barn – tänk om det skulle bli värre? Bära omkring på och ta hand om en bebis…? Det kändes fjärran. Jag försökte låta bli att tänka.

Oron tog över världen. Oron för att inte bli bättre. Oron för att drabbas igen. Oron för att göra fel, råka ut för fler saker. Oron för… allt.

Psykakuten.
Sertralin och Atarax.
Samtalskontakt.

I efterhand kan jag ibland nästan tycka att det positiva överväger. Jag önskar förstås att jag hade sluppit skada nacken. Absolut. Men oron knuffade mig så långt över kanten att jag var tvungen att göra något åt det. Det hade jag egentligen behövt för många år sedan, och vid många tillfällen. Men jag hade inte vågat. Nu hade jag inget annat val än att våga. Och det är en bra sak. Det hade nog egentligen inte varit en bra sak med ett barn till innan jag gjort något åt detta. Inte så att jag gjort mig av med all gammal skit, rensat ut allt och blivit hel och så. Men jag har benat i en del. Vågat få ur mig en del. Och ja, fått hjälp av tabletterna.

Till att börja med blev tabletterna ytterligare ett skäl att vänta. Sertralin. Minst ett halvår… *räkna* jodå, jag höll koll på hur länge jag skulle behöva vänta innan jag trappade ner.
Men så ökades istället dosen. Det innebar ännu längre väntan. Det började rent av kännas som ett stressmoment. När det där halvåret gått, så måste jag försöka trappa ner…

Och så började jag tänka om. Läste på. Jämförde för och emot. Och insåg att… kanske vore det snarast en bra sak att äta SSRI under graviditeten? Egentligen mådde jag ju inte bra när jag väntade Simon. Jag var orolig ungefär jämt. Nojade mig hela tiden över något. Det fanns ju där redan då (och långt dessförinnan).

Hur mycket hade det egentligen påverkat mig? Hur stor del hade oron i att första året blev så besvärligt? Hade både jag och Simon mått bättre från början om jag hade haft hjälp av antidepressiva?

Det är förstås bara spekulationer. Jag kan inte veta. Men kanske är det inte bara en nackdel att äta SSRI under en kommande graviditet. Kanske kan det göra situationen bättre för både mig, sambon, Simon och det kommande barnet?

Men visst, samvetet gnager. Duktiga Sanne tycker att hon borde klara sig utan – för barnets skull. Det är det rätta och det kloka, och det går ju. – Men jag försöker vänja mig av med duktig-tankar. Bara för att det går så betyder det inte att det är det bästa. Det är faktiskt tillåtet att tänka på sig själv, ta hand om sig själv. Och många gånger är det kanske dessutom det bästa även för dem i omgivningen som är “orsaken” till att man inte vill vara självisk…?

Och – hade det handlat om en “fysisk” åkomma, så hade det inte alls varit en samvetsfråga på samma sätt.
Jag har funderat en del på det… Atarax, som jag ju också tar ibland mot ångesten, är egentligen en allergimedicin, men den hjälper även mot oro/ångest. Är jag, som tar den mot ångest, en sämre människa än den som tar den mot allergi?
Kanske enligt en del. Nå, då får de väl tycka det. Jag har funderat, och jag har kommit fram till att detta är det bästa just nu. För mig och för dem jag älskar. Dessutom har jag sjukvårdens stöd. Och ja, jag får lita på dem. Jag behöver inte ha bättre koll än vården. Jag behöver inte veta mest. Jag kan nöja mig. Ha!

Och nu…
Vinden är nästan klar. Det finns ett föräldrasovrum, en Simon-rum och ett rum för ett eventuellt ytterligare barn. (Och så ett allrum, som dock är betydligt mindre klart.) Det saknas enstaka lister. Vi behöver ha hit en elektriker (som aaaaldrig kommer ) och en rörtjomme som kan koppla in ett element (hör inte heller av sig ), och våra beställda sängar behöver komma. Sedan kan vi flytta upp. Visst, det kvarstår lite småsaker ytterligare, men det kan vi ta pö om pö.

Det är dags

Det känns förstås märkligt…
Många tankar.

Sist gick det så lätt att bli gravid. Nu är jag nästan fem år äldre. Kommer det att gå lika lätt? Ska jag våga tro på att det ska ta sig nästan lika kvickt? Sist utgick jag från att det skulle ta tid… Kommer jag att lura mig själv?
Och, å andra sidan, då, för nästan fem år sedan, så slutade den första graviditeten i missfall, så tidigt att jag knappt hade hunnit smälta att jag var gravid. Kommer jag alls att våga tro på att det ska gå bra, när (om) jag blir gravid? Eller ska jag utgå från att det ska sluta i missfall, åtminstone tills jag är förbi vecka sju nånting?
Hur ska jag kunna låta bli att kolla efter blod varje gång jag går på toa?
Ska jag räkna med att det krävs tre befruktade ägg för att det ska bli ett barn den här gången också?

Och så var det det där med tvillingar.
När jag väntade Simon, så väntade jag ju från början tvillingar. Den ena dog, någon gång mellan v 8 och v 18.
Då var jag betydligt yngre än nu. Sannolikheten för tvillingar ökar med åldern.
Dessutom blödde mamma också en hel del i början när hon väntade mig.
Väntade hon också tvillingar från början? Hade jag egentligen en tvilling? Har vi kanske trots allt en ökat tendens till att släppa två ägg?

Vill jag ha tvillingar? Nä. Jo. Jag vet inte.
Nej, egentligen vill jag inte det. Jag undrar ofta hur jag skulle ha rett ut det, om Simons tvilling också hade levt. Det var kämpigt nog med en bebis. Å andra sidan vet jag ju inte – kanske påverkade det honom att ha förlorat sin tvilling. Kanske bidrog det till hans otrygghet.

Och tanken på tvillingar är ju fascinerande. Nånstans längtar jag fortfarande efter, önskar jag fortfarande, tvillingar. Med hjärtat. Inte med förnuftet. Men fascinationen finns där. Jag skulle blivit tvillingmamma. Jag är mamma till en tvilling.

Jag undrar hur Simon skulle reagera om han fick tvillingsyskon. Skulle han bli avundsjuk? Han vet att han haft en tvilling. Det har vi berättat och pratat om… Han har ritat en teckning av sig själv och tvillingen i min mage

Hur han tänker om syskon i största allmänhet? Åh, han längtar! Han har tjatat lääänge

Det här med kön…
Ja, könet kvittar. Ja, jag blir glad för vilket som. Ja, det viktigaste är att barnet är friskt – och jag ska vara glad om jag alls får barn.
Absolut. Självklart.
Dessutom är jag ju noga med att alla barn (och vuxna) är individer, att könet är oviktigt. Simon går i rosa och blommiga kläder – eftersom han älskar rosa och blommor – och vi är angelägna om att inte knyta ihop färger, intressen, färdigheter och annat med kön.

Men ja, nånstans när jag ändå en önskan om en dotter.
Det är helt och hållet irrationellt. Jag kan inte förklara det med några vettiga argument, fast jag försöker…

Jag funderar på om det handlar om att jag vill ha chansen att uppfostra två syskon av olika kön på likvärdigt sätt. Att det finns en poäng med det.

Och jag funderar på om det handlar om mitokondrie-DNA. Att jag inte vill att min mitokondrielinje ska dö ut (den gör ju det om jag bara får söner). Biologen i mig tycker att det är ett intressant argument. Ja, kanske är det faktiskt en del i det, hur bisarrt det än kan verka. (Mitokondrier är spännande!)

Men till största delen är det verkligen irrationellt. Jag kan inte förklara det. Eller ens försvara det. Jag skäms lite – eller till och med en hel del.
Men hur är det – känslor kan man inte rå för? Inget blir bättre av att inte erkänna för sig själv vad man känner. Bättre att erkänna, hantera och bearbeta. Bättre i förväg än sedan.

…och årstid
Och jag skulle vilja ha ett sommarbarn den här gången. Slippa bylsa på en massa kläder på en skrikande bebis för att alls kunna gå ut. Slippa stoppa ner en missnöjd bebis i en vagn för att kunna gå ut och gå. Bara kunna gå ut genom dörren.

Önsketänkande det med.
Men jag måste öva mig på att önska och drömma. Det är inte så att hela världen kommer att rämna och gå under och allt gå åt helvete för att jag tillåter mig att önska och drömma.

Femtonspel med utökad spelplan

Igårkväll monterade vi Ikeas GORM på det nya uthusgolvet. Idag har vi burit ut massvis md lådor dit. Från vinden. För vi måste ju tömma för att kunna fortsätta.

Trött i kroppen av att bära…

Samtidigt har pappa slipat golv på ena halvan av vinden. Det gamla golv som fått ligga kvar.

Femtonspel: ruta 12 några steg närmare rätt plats

På en av våra fyra gavlar har vi länge haft problem. I fönstren på bottenvåningen (två fönster, i det som tidigare var vårt sovrum, nu studio), så har det läckt in vatten mitt uppe i karmen. Alltså GENOM fönsterkarmen. Visserligen bara när det regnat och blåst riktigt hårt, men ändå.

Inte bra. Inte bra alls.

Och vi har inte kunat hitta någon riktigt bra och säker förklaring heller. Eventuellt om det kunde ha att göra med sprickor i putsen, eller med lutning på putsen som skulle kunna göra att vattnet tränger in ovanpå fönstren.

Oavsett vilket så innebär det att de gamla fönstren var… slut, om man säger så.

Så när vi bytte fönster på vinden i höstas, så passade vi på att byta även dessa två fönster på bottenvåningen.

Hantverkarna som satte in de nya fönstren hittade inte heller någon rimlig förklaring.
Men när muraren fixade vidare på insidan av gavelväggen, så började det alltmer peka åt att det faktiskt hade med sprickorna i fasadputsen att göra.
Och vid senaste rejäla regn/storm, när det blev blött runt murstocken, så blev det också en blöt fläck på insidan av den nyputsade gavelinnerväggen.

Jo… dags att göra något åt putssprickor och putssläpp på den ytterväggen alltså…

Så, idag har sambon knackat puts och börjat putsa på nytt bruk.

Det yttersta lagret han knackade bort var tydligen HÅRT. Cementbruk – vilket inte är så lyckat ytterst på ett hus där man från början huvudsakligen använt kalkbruk. (Dessutom verkade det vara målat med plastfärg, om jag fattade det rätt; jag har gjort annat.) Lagret innanför cementbruket var fuktigt och… konstigt. Så nog behövde det åtgärdas om man säger så.

(Ja, hela huset skulle behöva putsas om. Vissa bitar är mer akut än andra Det kommer, tids nog )

Femtonspel, alltså. För att vi putsar om det därute just precis nu är ju en följd av att vi bytt fönstren (och inte vill att de nya ska föstöras) men också för att vi ju inte kan fixa klart på vinden om vi har sån fuktinträngning genom gavelväggen.

Så – idag blev det inget gjort med isoleringen däruppe. (Men dagens insats är guld värd den med. *puss*)