Tag Archives: reklam

Jag avskyr noreply!

Jag tyclker det är ett jävla ofog med alla saker som skickas ut från ”noreply”-adresser. Hur i helskotta kan man hålla på och skicka mejl som inte går att besvara eller bemöta?

Må vara om det finns någon form av kontaktinformation av annat slag i mejlet, så att jag vet vart jag ska vända mig. Men när den enda kontaktinformation som finns är just noreply-adressen?!?

I det här fallet så är det Telia som gör mig upprörd. Och ja, det går att hitta kontaktuppgifter till Telia. Men ärligt talat, det hjälper ju föga att jag hittar allmänna kontaktuppgifter till Telia när jag vill komma med feedback på ett dåligt reklammejl. Skickar jag något till en allmän Telia-info-adress så kommer det förmodligen att valsa runt i systemet i ett halvår innan det försvinner i ett stort svart hål.

Så: om ni vill skicka mejl till mig, oavsett vad det handlar om: se till att det finns uppgifter om hur jag kontaktar er i mejlet.

Annars blir jag ju tvungen att rapportera skiten som skräppost. Och det känns trots allt lite dumt när det gäller ett företag jag faktiskt är kund hos. Det skulle ju faktiskt kunna hända att de skickar något väsentligt per mejl någon gång. Ja, inte för att det hänt hittills, men man vet ju aldrig.

Nej, ge dom inte vad dom vill ha, ge dom vad dom behöver

Ge dom vad dom vill ha!

Utropet kommer från MediaMarkts julreklam, som syns på diverse reklampelare, webbsidor, m.m.

Det är ett ansvarslöst uttalande. Men ganska talande för den tid vi lever i. Inget unikt för MediaMarkt – de är bara lite tydligare än många andra.

Alla vettiga föräldrar vet att det inte är vettigt att ”ge dom vad dom vill ha”. (Självklart är det inte bara föräldrar som har den vetskapen.) Det är curling. Det är att skämma bort. Det kostar massor i både pengar och resurser räknat. Och dessutom gör det inte barnen (eller någon annan mottagare) lyckligare; möjligen tvärtom.

”Ge dom vad dom behöver!” är en rimligare uppmaning. Mindre skadlig, både för mottagaren och för resten av världen.

När får vi se annonskampanjer av det slaget?

Alla dessa kalendrar på nätet! Om rabatter, kvalitet och konsumtion

Nu är det december. Och varenda liten butik på nätet ”med självaktning” har en adventskalender eller julkalender: varje dag ett nytt erbjudande.

Ja, det är säkert effektivt som metod för att få folk att köpa mer. Speciellt att köpa saker som de inte behöver. Rejäl rabatt, kort tid – du måste bestämma dig BUMS för sedan gäller inte erbjudandet längre. Och sedan igen någon dag senare. Och igen.

Ingen möjlighet att planera och tänka igenom sina inköp. Inget behovsbaserat, bara impuls- och känslobaserat (eller i alla fall huvudsakligen).

Bedrövligt ur resurs- och hållbarhetshänseende.

För övrigt funderade jag på det här med rabatter häromdagen. Det här att numera så ”räcker” det liksom inte att det är tio procents rabatt eller rea för att man ska tycka det är billigt. Inte ens 25 procents rabatt känns billigt; det krävs typ 40, 50 eller ännu fler procents rabatt för att man ska känna att man gjort ett ”fynd” eller ”kap”.

En del i det tror jag är just att det gått inflation i rabatter och reor och erbjudanden – detär alltid nåt sånt, det är mängder med sånt…

Men en annan sak tror jag är det här: Vi behöver inte sakerna.

Om det är något man verkligen behöver, något man skulle vilja köpa för att man verkligen har behovet men liksom inte riktigt har råd med, eller som man skulle köpa ändå men som skulle få det att svida i plånboken, då är tio procents rabatt riktigt värdefullt och betydelsefullt.

Men när det bara är en ”leksak” eller inredningsdetalj till, eller en tröja till när man redan har tjugo, så krävs det ”halva priset” för att övertyga.

Och handlarna skjuter sig själva i foten i sina försök att ”undertrumfa” varandra.

Och vi själva… vi lurar oss själva att tro att det häär med att dra ner på konsumtionen betyder att vi ska handla för mindre pengar = färre antal kronor. Och så köper vi billigare prylar i tron att det är bättre. Istället för att köpa dyrare saker som håller längre.

Vi köpte ett par nya elektriska adventsljusstakar (såna där sjuarmade klassiska) idag. Ifjol hade vi bara en, efter att ett par stycken lagt av. Nu idag köpte vi ett ”känt” märke med förhoppningen att de ska hålla lite längre. På en liten lapp fastsatt runt ett av ljusen stod det

Quality is remembered long after the price is forgotten

För övrigt, en annan fundering angående elljusstakar: varför säljs de fortfarande med glödlampor i? Det känns ytterst fånigt att själv behöva köpa en extra förpackning med sju LED-lampor och byta ut. Ytterst fånigt. Jag funderade faktiskt på att skruva loss glödlamporna och lämna kvar i affären.

Märkligheten i att jag måste känna till en massa ointressanta märken för att få lov att handla utomlands

Piratkopiering är förbjuden. Ja, det är ju rimligt, logiskt och självklart.

Det jag däremot tycker är märkligare är att jag blir en brottsling om jag för in piratkopierade varor – även om jag inte har en aning om att de är piratkopierade.

Jag förutsätts känna till alla stora kända märken – för kläder, skor, elektronik etc. Eller, inte förutsätts, utan det krävs av mig. Om jag reser utomlands och hittar till exempel en tröja eller en väska som jag tycker om och vill köpa och ta med mig hem, så måste jag alltså 1. veta om det är ett ”känt” märke som någon kan ha ett intresse av att kopiera; 2. bedöma om exemplaret jag tänkt köpa är ”äkta” eller en ”kopia”.

Jag är i de flesta sammanhang totalt ointresserad av det som kallas märkesprylar. Speciellt när det handlar om kläder och liknande. Jag är ute efter funktion, kvalitet och förstås miljöaspekter. Men den här idén om att en liten lapp eller broderi eller metallbit eller nåt annat, med ett namn eller en logga eller nåt sånt, i sig själv skulle innebära någon sorts värde, det… är liksom inte min grej, om man säger så. Ska jag köpa en tröja, ett par skor eller en plånbok, så tittar jag på saken och gör en bedömning av om den motsvarar mina krav och behov.

Men så får jag alltså inte göra. För om den sak jag då väljer att köpa, baserat på en kombination av sakens kvalitet, mina behov och priset (eller för den delen över huvud taget det faktum att jag får fatt i det jag behöver när jag behöver det) råkar ha ett märke ditsatt, som jag inte bryr mig om eller kanske inte ens noterar och kanske än mindre vet vad det betyder, och saken inte har tillverkats av den som märket antyder, så blir JAG en brottsling, bara genom att jag köper med mig saken hem.

Jag tycker det är ett märkligt sätt att gå storföretagens ärenden. Att kräva att alla ska känna till dem är liksom också en sorts reklam.

Det är tur att jag så sällan åker utomlands ;-)

Gratistidningslapp

Imorgon ska jag försöka komma ihåg att sätta upp en lapp om nej tack till gratistidningar. Vi fick nämligen en sådan som reklam häromdagen.

Visst låter det märkligt?

Så här är det: Vi prenumererar på en dagstidning. Men det finns två dagstidningar till som delas ut i området men som vi inte prenumererar på.

En dag i veckan får vi dock den ena av dessa ändå. Och ibland (annan veckodag) får vi den andra.

Vi har inte bett om att få någon av dessa. Vi betalar inget för dem. Vi har ibland påtalat för tidningsutdelare att vi inte vill ha dem, men de kommer ändå.

Den ena (eller ja, den andra då) är Skånskan. Och när Skånkan kom häromdagen så hade den en sådan där klisterreklamlapp på framsidan som tidningar har ibland nuförtiden. Och lappen var/är en lapp att sätta på brevlådan. En nej tack till gratistidningar-lapp.

Smart! Så bra – en sådan behöver vi ju!

Jag undrar verkligen om de tänkt på att det är just Skånskan som är en gratistidning hos oss? Och jag undrar om tidningsutdelaren kommer att respektera lappen nästa gång hen kommer och ska dela ut Skånskan…?

Reklamradion står på på bussen hem

Och jag håller på att bli vansinnig – det går ju inte att koncentrera sig med det där i bakgrunden! Hur står folk ut med att lyssna på sånt? undrar jag som aldrig har reklamradio på frivilligt.

Värre än en hoppande studsande unge som kräver uppmärksamhet, eller nåt…

 

Jävla cykelreklam

Häromsistens var det någon som skrev något glatt om att nu hade minsann alla studenter i vilken stad det nu var fått sadelskydd satta på sina cyklar, och så en bild. Som jag uppfattade det var en som twittrade en av dem som låg bakom just den reklamkampanjen – för det var ju reklam det handlade om – och verkade vara mäkt stolt och nöjd.

Jävla skit, tycker jag.

Inte nog med att man drabbas av reklam i brevlådan (både adresserad och oadresserad), i tidningar och på TV, men nuförtiden är det på cyklarna också.

I Malmö svämmar det alltsomoftast över med scientologreklam på cyklarna. Den är på sätt och vis mest irriterande, samtidigt som den är mest harmlös ur miljöhänseende, eftersom det i alla fall handlar om papper. (Fast de flyger omkring och hamnar överallt och är på det sättet ganska irriterande ändå. Jag vet inte hur många gånger jag sett de där lapparna om ”du använder bara 10% av hjärnans kapacitet” ligga och drälla på trottoaren. Men det är också en hel del sådana där sadelskydd. Nog för att ett sadelskydd kan vara bra, men ska jag ha ett så vill jag välja det själv, och inte fara runt och vara reklampelare för ett gym eller ett fackförbund eller en godissort. Jag gissar på att ganska många av de där skydden hamnar i soporna?

Den värsta varianten, som dyker upp då och då, är någon sorts överdrag eller påse som sätts på cykelkorgarna, med stor reklamtext för ett visst godisföretag.

Ursäkta, men ska man behöva ha en skylt med ”Nej tack till reklam” på sin CYKEL?

Jag tycker det är ansvarslöst av reklamföretagen. Jag tycker att cykeln borde vara fredad zon. Jag tycker det är ett jävla slöseri med resurser att pracka på folk saker de inte bett om eller vill ha. Och dessutom hamnar cykelreklamen ofta på marken, i naturen eller på gatorna. Reklamen orsakar alltså nedskräpning. Det borde de väl kunna få böter för? (Nej, det är väl säkert undantaget det också, precis som allt annat viktigt skräp, som fimpar.)

Jag är så less på erbjudanden!

”Vi vill tacka dig som tidigare prenumerant och ger dig därför halva priset på en nya prenumeration!”

”Köp två paket knäckebröd, så får du en kortlek på köpet!”

”Köp en skitstor platt-TV, så får du en cykel på köpet!”

Fan, jag är så urless på alla jävla erbjudanden. Tror ni inte på era produkter, eller? Jag väljer själv vad jag vill köpa. Att jag får något på köpet gör ju inte knäckebrödet godare – och jag behöver ingen kortlek. Att ni vill få mig att prenumerera på tidningen för halva priset antyder ju att den i själva verket inte alls behöver kosta det man normalt sett får betala om man väljer att prenumerera när man själv önskar.

Om det nu är så att produkten är för dyr, sänk då hellre det ordinarie priset till en lagom nivå. Skippa erbjudandena. Stå för er produkt. Eller lägg ner.

Laxen och kycklingen. En gång lyx, nu vardagsmat – när hände det, och hur?

Ica vill att vi ska köpa lax. Det prånglas ut recept på lax – lax är så smidigt, så enkelt, så snabblagat. God, nyttig och enkel vardagsmat. Och jämt och ständigt är det erbjudanden på lax. Lax i sådana där frysta portionsförpackningar, somt klart och tydligt dikterar hur mycket varje familjemedlem förväntas äta. (Inte är de billiga egentligen, som vardagsmat betraktat, men de säljs på ett sätt som ger sken av det.) Lax i en form där man egentligen inte alls kan se att det är fisk det handlar om.

När jag var liten var lax lyxmat. Dyrt, och nåt man åt när det skulle vara fint. I alla fall sällan. Och egentligen var det ännu mer sällan man åt riktig lax, utan det man åt var nog oftast ”pinklax” – sånt där som inte var just arten lax men något annat – för det var den som var så billig att man kunde ha råd med den. Men sedan var det så mycket kritik för att folk kände att de blivit lurade att köpa lax som inte var lax, och sedan mer eller mindre försvann pinklaxen från frysdiskarna.

Kyckling var också lyxmat på den tiden. Definitivt något man åt enstaka gånger, när det skulle vara fest. Jag har minnen av prislapp på kyckling som sa 79 kronor kilot. Kan det stämma? Det låter så mycket, med dagens mått mätt. Å andra sidan var ju kycklingen på den tiden ”producerad” på helt annat sätt än idag. Men visst, jag kanske minns fel pris – dyrt var det i alla fall.

Numera är kyckling billig mat. Folk äter kyckling var och varannan dag, i alla möjliga rätter, på alla möjliga sätt. Eller nä, det sista var knappt sant. De allra flesta verkar inte köpa kycklingen hel, utan som styckningsdetaljer. Bara klubbor. Bara ben. Bara vingar. Eller – vilket verkar vara det allra vanligaste – bara kycklingfiléer. (Det begriper jag inte alls. Filéerna är ju det allra tråkigaste köttet på kycklingen. Men men, det är min åsikt :-)) Jag antar att överskottet av benstyckdelar i förhållande till filéerna blir korv och färs?

Jag fattade nog aldrig riktigt när det där hände, att kyckling blev billig vardagsmat. Jag gissar på att det var en kombination av ändrad djurhållning *suck* och hård marknadsföring (jag har något svagt minne av något sådant, men jag gissar på att det kan ha varit under någon period när jag märkte ännu mindre av reklamflödet än jag gör idag).

Och ja, visst, kyckling anses vara ett bra kött ur klimathänseende. Men vad gäller djurhållning och etik är det betydigt mer tveksamt, och det vore vettigare att istället minska köttkonsumtionen. Om hel kyckling hade kostat motsvarande 79 kronor kilot i tidigt 1980-talspriser, och filéerna det dubbla, så skulle nog många välja att inte äta det fullt så ofta? (Ungefär som den ekologiska Bosarps-kycklingen, alltså, både prismässigt och ”produktions”-mässigt.)

Och laxen, då? Ja, det är ju inte hotad vildfångad lax, det är ju bra det… Men odlad lax innebär stora miljöproblem. Fisken matas med fiskmjöl, gjord på fisk som fiskats i andra delar av världen på ett oftast inte hållbart sätt. Och det som laxen inte äter upp, och det som laxen bajsar ut, bidrar till övergödningen. Olika typer av bekämpningsmedel och liknande används i fiskodlingarna.

Så ja, den odlade laxen är god och ganska nyttig på vissa sätt. Men den är en miljömässig katastrof. Alltså bör den ätas endast i undantagsfall, som en lyxvara. Inte som vardagsmat, när det ska gå snabbt och smidigt och man inte orkar tänka.

Och tyvärr tror jag att det är frågan om hård marknadsföring även i det här fallet.

På något vis kan jag ändå smälta att de norska fiskodlarna gör stenhård reklam för sin produkt. Eller, på något vis antar jag att de ändå skiter i miljön eftersom de ägnar sig åt den här verksamheten, trots att de rimligen bör känna till problemen. Men varför går mataffärerna i fiskodlarnas ledband och pumpar ut reklam för den odlade laxen, igen och igen och igen? Det är ju inte bara den uppenbara reklamen, det är recept som delas ut, skickas med deras tidningar och till och med ropas ut i affären. Och som sagt var erbjudanden.

Och varför går folk på det här? För helt uppenbart har folk accepterat även det här med lax som vardagsmat…

Vilken miljödålig lyxprodukt står näst på tur att hårdlanseras som vardagsmat?

Posten har svarat

Så här svarar Posten angående Gratistidningar som kommer fast man har ”nej tack till reklam” på postlådan:

Hej,

Tack för att du tog dig tid att kontakta oss.

Jag förstår att du är besviken över att det som har hänt.

Vi uppskattar att våra kunder hör av sig eftersom synpunkter och klagomål är mycket viktiga för oss i vårt ständigt pågående kvalitetsarbete.

Om jag förstår din blogg rätt så har du en skylt med ”ej reklam”

Det du kan göra är att sätta upp en ny skylt på din brevlåda där det står ”Nej tack till reklam och gratistidningar”

Så skall vi respektera din önskan.

Jag sänder gärna ditt klagomål vidare till postens brevbärare i området där du bor, men då behöver jag veta hela din adress och ditt namn.

Jag måste också uppmärksamma dig på att det finns flera företag som delar ut reklam och gratistidningar.

Så jag kan bara hjälpa dig med svar om det vi delar ut.

Med vänlig hälsning

Nu är det kväll och kolmörkt, och jag tänker inte gå ut till brevlådan och kolla exakt vad det står (och jag glömmer hela tiden kolla dagtid – det är först när barnen somnat som jag kommer ihåg att tänka på sådant), men jag tror att det det står på klistermärket är ”Nej tack till reklam – men gärna samhällsinformation!”. Det är en lapp från naturskyddsföreningen. Så jag antar att jag behöver komplettera om jag ska slippa gratistidningarna.

Och visst vet jag att det är fler än Posten som delar ut post och reklam. Fast just här är det nog inte så många andra än Posten som delar ut just sånt som Vi i villa.

 

Däremot kan vi konstatera att kommunens kalender, som delats ut i brevlådor, fick vi i alla fall inte…