Trots det som stod i Råd & Rön i början av sommaren, om att Posten inte längre ska dela ut gratistidningar till dem som har Nej tack till reklam-skyltar, så damp idag en Vi i villa ner i vår brevlåda.
Ja, jag vet, det är bara en gång. Än. Det kan vara olycksfall i arbetet.
Men jag känner mig allvarligt talat skeptisk.
Vi saknar dig! 20% rabatt!
Hej, det har gått en tid sedan du handlade hos oss oss på Lekmer.se. Vi vill gärna se dig hos oss igen. Därför får du just nu 20% rabatt på ditt nästa köp hos oss. Uppge koden [—] i kassan när du handlar så dras 20% på din order.
Jag handlar när det är något jag/vi behöver, eller ja, i alla fall när vi själva ser skäl att handla. Inte för att ni tycker det är för längesedan jag handlade. Fel argument. Väldigt fel argument, faktiskt.
Någon gång har jag handlat leksaker på lekmer.se. Smidigt att handla via nätet och så där. Därför får jag då och då (tyvärr ganska ofta) reklammejl från dem. Oftast slänger jag dem bara
Men idag hajade jag till att rubriken på mejlet.
Tack för din röst! / 80% i skolstarten/ Vinn familjepool / Minst 15% på Littlest Pet Shop
Min röst? Vad har jag röstat på?
Så jag var ju ”tvungen” att gå in och kolla vad det faktiskt stod. (Och eftersom deras mejl inte går att läsa i mejlformat så innebar det att jag fick läsa det på webben, med 783 reklambilder ovanför. Nåja.)
Och det som stod i mejlet var
Hej vänner, tack vare er har vi tagit oss hela vägen till finalen i tävlingen ”Sveriges bästa barnbutik på nätet 2012”. Tack! Nu börjar slutspurten och vi vill återigen be om din röst så att vi når ända fram. Här röstar du: https://www.facebook.com/Barnshopping/app_305634709535357
Alla som röstar deltar i utlottningen av ett presentkort på 2000 kr. Tack för din röst!
Alltså: Lekmer inte bara tigger röster, de gör det dessutom genom att erbjuda en sorts lott i ersättning.
Och jag vet inte… Jag har tillräckligt svårt för det evinnerliga tiggandet av röster i olika sammanhang – där vinst helt enkelt handlar om vem som har flest vänner, släktingar och så vidare. Men det här är liksom ett snäpp till…
*tappar lite hoppet om mänskligheten*
Posted in Irriterande, Saker jag inte förstår, Samhälle
Tagged Lekmer, märkligheter, om vissa företag, reklam
Efter att jag häromsistens klagat på oändliga mängder Ellos-kataloger svarade Ellos att jag skulle höra av mig med kunduppgifter igen. Den 27 juli skrev de
Från dagens datum gäller: Är du avanmäld från all pappersbaserad reklam och erbjudanden.
Det kan komma enstaka utskick 4-6 veckor till eftersom adresserna till utskicken tas ut en tid i förväg. Vi ber om överseende med det.
Vi ber om ursäkt för de eventuella problem enligt ovan har förosakat.
Och senare:
Det ska inte komma mer reklam även om du skulle beställa igen.
Så nu är det bara att vänta och se…
För ett tag sedan ondgjorde jag mig över dessa gratistidningar som då och då dimper ner i brevlådan – de definieras inte som reklam och man kan därför inte stoppa dem med en nej tack till reklam-skylt.
Men i Råd & Rön nr 6 2012 (som kom tidigare i somras) så svarar Per Ljungberg, presschef på Posten, på en liknande kommentar:
Vi har nu i vår infört i våra avtal att vi inte delar ut gratistidningar till dem som inte vill ha dem. Sätt upp en skylt.
Det låter bra. Nu ska det bli spännande att se om vi slipper ”Vi i villa”, ”Villaliv” och allt vad de heter.
Det händer ibland att jag handlar på Ellos. Mest ekologiska barnkläder och -skor, men även enstaka andra saker.
Handlar man hos Ellos så får man sedan per automatik deras reklam. Stora tjocka kataloger. Tunna extrakataloger. Tunna reakataloger. Kuverterade ”erbjudanden” och kuponger. Erbjudanden om att få låna pengar.
De saker jag vill köpa finns inte i katalogerna. De ekologiska barnkläderna hos Ellos finns bara på nätet. Katalogerna innehåller en massa skit, och en massa bilder på modeller som åmar sig på olika fåniga vis. Jag vill inte ha skiten. Dessutom är det oändliga mängder blankt papper som bara slängs helt i onödan.
Efter första gången jag handlar där för nåt år sedan så tröttnade jag till slut. Men det krävdes flera omgångar av kontakt med Ellos innan reklamen slutade komma. Och sedan bestämde jag mig för att inte handla där igen. Men så efter ett tag så hamnade jag återigen i sitsen att det faktiskt bara var från Ellos jag kunde få fatt i det som behövdes. (Ekobarnkläder och liknande är inte alltid så lätt att få fatt i – om man inte anser att barnen klarar sig med bara t-shirts och samtidigt inte har råd med de allra dyraste produkterna.) Så jag handlade där ändå. Mitt konto fanns kvar. Och efter att jg beställt så började reklamen komma igen.
Jag vill inte ha reklamen! Det är ingenting i den som intresserar mig! Och alldeles oavsett så är det inte i kataloger utan via webben jag letar när jag behöver något. (Ja, jag handlar saker för att de behövs. Inte för att någon skickat en reklamkatalog till mig och talat om vad som är trendigt eller påpekat att jag behöver utöka min basgarderob (vilket jag inte behöver) eller haft bilder på tjejer i ”oversized” tröja (som ser ut att vara alldeles normal i passformen.) Men jag vill inte heller behöva ringa Ellos tre gånger efter varje gång jag beställt nåt där för att få dem att sluta skicka reklamen till mig.
Det borde väl vara möjligt att handla hos Ellos utan att behöva få pappersreklamen? Hör ni, Ellos, den där pappersreklamen MINSKAR sannolikheten att jag ska handla hos er! Den gör mig bara mer negativt inställd! Det borde ju vara en skitsak att ha en ”ruta” i ert kundregister för kunder som vill slippa all pappersreklam (eller för den delen all reklam).
Om inte för miljöns skull så i alla fall för at ni borde inse att ni lever kvar på stenåldern. Vi som handlar via nätet, och hittar era produkter via nätet, har inget behov av era uråldriga kataloger.
Det händer att jag till exempel skriver blogginlägg där jag kritiserar reklam, kampanjer och annat. När jag gör det så brukar jag länka till relevant webbsida, publikation eller liknande. Många andra som skriver den typen av blogginlägg gör istället skärmdumpar av det de kritiserar och lägger in i blogginlägget. Det brukar alltså inte jag göra.
Det finns två anledningar till att jag inte gör det. Den ena är lathet, eller vad man ska kalla det. Det är en massa jobb med att fixa skärmdumpar och lägga in etc. Den andra anledningen är att jag är osäker på vad som gäller. Man får ju inte använda andras bilder hur som helst, och även med skärmdumpar och liknande har jag känt att det är bättre och enklare att hålla mig på den säkra sidan.
Men det är förstås mycket effektivare och tydligare om man faktiskt kan visa upp det man kritiserar i anslutning till det man kritiserar. Dessutom finns alltid en ”risk” att det man kritiserar (artikel, pdf, bild eller vad den nu må vara) tas bort av sidägaren, och då finns det liksom inget ”bevismaterial” kvar, och min text blir ännu mer meningslös.
Alltså: jag tycker det är vettigt – för att inte säga nödvändigt – att kunna ta skärmdumpar eller motsvarande av det man kritiserar. Om man kritiserar något är det nödvändigt att andra också kan bilda sig en uppfattning om det man kritiserar.
Och att kunna kritisera, eller i vidare mening diskutera, saker man ser och hör omkring sig är förstås jätteviktigt. Vi måste kunna diskutera hur människor framställs i reklam, texter, bilder, ilmer, och så vidare. Alla tycker inte lika, men vi måste kunna diskutera och kritisera.
Vilket Genusfotografen nyligen gjorde i ett blogginlägg (numera censurerat).
Men så får man tydligen inte göra. Enligt nuvarande lagstiftning samt ett hovrättsprejudikat från 2009 är det okej att publicera faksimil i tryckta publikationer – men INTE på internet. Alltså: det är okej att framföra kritik, och återge det man kritiserar, om man håller sig till tryckta ”gammelmedia”, men på internet, där stora delar av debatten idag förs, är det förbjudet. (Läs mer hos genusfotografen.)
Vansinnigt!
För det första är det förstås fullkomligt orimligt att ha olika regler för tryckta media och internet.
För det andra: hur ska vi kunna ha öppenhet, yttrandefrihet och demokrati om vi inte kan diskutera, kritisera och samtidigt visa vad det är vi diskuterar och kritiserar? Om till exempel något av partierna inför nästa val har en vansinnig valaffisch, så får man alltså inte utan deras tillstånd publicera den på en webbsida för att diskutera den…? (I en tryckt tidning är alltså däremot okej…)
Så här kan vi förstås inte ha det. Om det är så här lagstiftning och hovrättsprejudikat ser ut, så bör förstås riksdagen åtgärda lagstiftningen.
Så – var står de politiska partierna i denna fråga?
Posted in Genus och normer, Reflektioner och tankar, Samhälle
För den som inte märkt det: jag renoverar.
Må vara att jag ibland är fegare än min man (när det kommer till att köra cirkelsågen) och att jag ibland inte orkar bära lika tunga saker som honom. Men vi renoverar tillsammans. Periodvis är det jag som varit mest drivande. Och då menar jag inte i form av att välja färger, eller att peka och säga var skåpet ska stå. När vi höll på med ovanvåningen var det långeliga tider så att det var jag som gick upp på kvällarna och byggde – satte panel i taket och så vidare – och det var jag som byggde alla mellanväggarna. Detta medan han tog marktjänst med att diska och natta barn. (Vi var båda två nöjda med fördelningen.)
Nu när vi tar upp golvet i matrummet hjälps vi åt, precis som vi brukar försöka göra i den mån vi har möjlighet. Båda tycker det är kul, ingen vill missa möjligheten att göra det roliga. Det är dammigt och skitigt – och kul.
Nu läser jag hos jämställdsexperten att Hornbach har kommit med en broschyr, riktad till kvinnor:
Denna broschyr tillägnas kvinnor som inte automatiskt tänker på manikyr när de hör ordet ”fil”. Som inte målar naglarna – utan väggarna. Och som inte använder silikon för att utöka sitt eget omfång, utan för att renovera badrummet.
Broschyren innehåller rubrikerna
Under ”Upp med tapeten” får vi se en kvinna i 80-talsgympingmundering (aprikosa knälånga tajts med trosa ovanpå, top, gympaskor och benvärmare) smeta på tapetklister på en tapetvåd i en mycket märklig pose. Denna stora bild är en av fyra illustrationer av det ”workoutpass” tapetuppsättandet beskrivs som:
1. Mjuka upp tapeterna med tapetborttagningsmedel och sätt igång! Ta tag i de gamla tapeterna med händerna, dra dynamiskt uppåt och andas ut. Andas in och dra kraftigt uppåt igen. Ja, fortsätt så, det ser bra ut!
2. Fördela klistret på de tillskurna tapetvåderna – och fram! Och tillbaka! Och fram! Och tillbaka igen! Obs! Avsluta övningen senast inom tio minuter, annars kan du inte göra så mycket mer med klistret. Inte med dina armar heller, för den delen.
3. Här tränar du axlar och ben i en enda övning. Placera den vikta tapeten med sträckta armar och för långsamt nedåt. Gå ner i knäna här – stanna först när låren skakar.
4. Till denna övning behöver du tapetborsten. Viktigt! Tryck hårt med borsten över tapeten från mitten och utåt sidorna. Efter att du strukit ut tapetvåden 10-15 gånger skakar du kort på armarna. Klar? Stå inte och lata dig nu, utan börja om igen med övning 1.
Ja, jag fattar att det är skämtsamt menat. Grejen är att det inte är kul. Om de menar allvar med att rikta sig till kvinnor enligt den inledande beskrvningen (angående fil, målning och silikon), så skulle de förstås inte utforma kampanjen på det här sättet.
Frågan är vad i hela fridens namn de tror att de ska uppnå med en kampanj av detta slag? Den enda effekten jag kan se är att kvinnor väljer att handla någon annanstans. Jag kommer i alla fall att tänka mig för både en och två gånger innan jag handlar på Hornbach igen.
Jag har för övrigt ett linne, inköpt på Hornbach för ett antal år sedan, med just den där ”Women at work”-loggan. Ett mycket praktiskt jobbelinne. Men om det är sånt här det ska associeras med vill jag förstås inte använda det.
Och man kan ju tyck att Hornbach borde haft chansen att inse hur korkat det här är, med tanke på allt det hallå som varit kring EU:s reklamfilm ”Science – it’s a girl thing”.
Men icke då. Den 29 juni skrev nämligen Hornbach på sin facebooksida:
Just nu planerar vi något stort för alla kvinnliga hemmafixare! Riktigt kul ska det bli! Ni får veta mer om några dagar…
Posted in Genus och normer, Hantverk, Hus och renovering, Naturvetenskap
För ett tag sedan fick jag reklam av nåt klädföretag (jag minns inte längre vilket – jag slängde nämligen reklamen) om ”solsäkra kläder”. Ja, det stod så på omslaget med stora bokstäver.
Så vad menas med det? Tja, det rimliga antagandet vore väl att det skulle vara kläder som gjorde det säkert att vistas i solen. En snabb blick på utsidan och ett snabbt genombläddrande uteslöt den förklaringen. Det här var snarast motsatsen.
Den andra möjliga förklaringen skulle kunna vara att det är kläder som faktiskt tål solen – som alltså inte blir solblekta eller liknande. Men hade det varit förklaringen så hade det förmodligen stått något mer om det någonstans?
Nej, förmodligen handlade det snarast på något vis om kläder som skulle exponera en maximalt för solens strålar? Eller, jag vet inte, det verkar ju väldigt korkat, men det såg så ut… Det är väl jag som inte fattar i vanlig ordning.
I alla fall, det där går jag och tänker på nu när jag hackar ogräs i trädgårdslandet. Solsäkra kläder, det är vad jag skulle vilja ha. Kläder som är anpassade för att vara i solen. Långärmat, inte urringat, gärna lite ståkrage. Men samtidigt luftigt och svalt. Gärna lin. Enkla, sköna kläder.
Men nä, det är ju inte sådant klädbranschen satsar på. Är det sommar och sol så ska man vilja exponera huden.
Posted in Reflektioner och tankar, Saker jag inte förstår, Trädgård
Idag kan man läsa i olika tidningar om att svenskar blivit bättre på att panta burkar och flaskor – 2011 pantade vi mer än någonsin. Och så jämför man olika län och olika kommuner.
Fast det handlar bara om antal pantade burkar och flaskor. Det framgår ingenstans hur stor andel av sålda burkar och flaskor som pantas. Ökningen skulle alltså helt och hållet kunna handla om att folk köper fler burkar och flaskor. (Nej, det vet jag inte om folk gör. Det skulle kunna vara så.) Och de kommuner som har väldigt lågt antal pantade burkar per capita skulle kunna vara bättre på pantning, sett till andel, för deras låga siffra kan ju bero på att de köper färre burkar och flaskor.
Detta får vi inte veta. Det är mycket möjligt att Returpack inte har en aning, och det är förstås i vilket fall som helst inte deras sak att räkna på. Men det gör att jag egentligen inte alls kan veta om nyheten är bra eller dålig.
I dagarna har jag för övrigt fyllt i årets enkät från dagis (eller ja, från kommunen, angående dagis). Nu ska jag inte peka ut just dagis eller kommunen, jag har träffat på många lika dåliga enkäter, men det är det senaste tydliga exemplet på riktigt dålig enkät.
Bland annat hade den många många frågor där man skulle värdera något på en tiogradig skala. Tiogradig! Hur skiljer man på saker som får en sjua och en åtta? Varför är det alls motiverat att ha så många betygssteg? Speciellt när det handlar om saker som är väldigt svåra att bedöma. Som hur personalen hanterar tendenser till mobbing eller hur de bemöter mitt barns behov av ditten eller datten. Hur jag i slutändan väljer att sätta siffror på en så löjligt detaljerad skala beror ju på en massa saker. Inte minst mitt humör just för dagen, min allmänna livsinställning (optimist eller pessimist, försiktig eller mer framåt och katig) och inte minst den allmänna uttråkning som ökar ju fler meningslösa frågor av liknande slag man tvingats svara på.
Många av sakerna är ju dessutom saker som jag verkligen verkligen inte kan svara på. För att jag inte har en aning. För att det till exempel aldrig varit relevant. Hur svårt tycker jag att det är att nå förskolechefen på en skala på ett till tio? Ja, hur sjutton ska jag veta när jag aldrig försökt?! I andra frågor är jag istället osäker på hur frågan ska tolkas. Då behövs en möjlighet att kryssa ”Vet ej” eller nåt sånt. Det fanns det ingenstans i dagisenkäten (och det är tyvärr ganska vanligt). Ingenstans i enkäten (tyvärr lika vanligt) fanns det fritextfält, så jag kunde inte heller skriva en allmän beklagan eller förklaring kring osäkerheten i mina svar.
Det finns alltså ingen möjlighet att fylla i enkäten på ett korrekt sätt.
Det hemska är att utifrån den här sortens enkäter dras det en massa slutsatser! Trots att tillförlitligheten är lika med noll.
Det är skrämmande. Dåligt utformade enkäter kan användas till att bevisa precis vad som helst.
Enkäten som var underlig till rapporten om klimatosäkerheten i kommuner verkade på det hela ha varit ganska genomtänkt. Man hade grunnat länge på frågeställningar och hur de skulle användas och hur det skulle bli jämförbart med andra undersökningar. Ändå blev det inte helt lyckat. Ett av påståendena enkätbesvararna skulle ta ställning till var ”Det finns inget tvivel om att klimatet förändras”. Väldigt öppet för tolkning. Rapportförfattarna avsåg tydligen tvivel hos den som svarade på enkäten. Men de som svarade kan ju lika gärna ha svarat på om det överhuvudtaget i världen finns tvivel=folk som tvivlar. och det gör det ju. (Det finns mer att säga om tolkningarna av denna enkät, men jag har redan skrivit om det, så det får räcka.)
Jag tycker annars att det kan vara väldigt kul att svara på undersökningar, och jag ser (som kanske ibland märks) en poäng med att min åsikt syns. Därför gick jag för ett tag med i Yougov:s panel.
Deras enkäter är i de flesta fall verkligen usla. Väldigt ofta inga vettiga svarsalternativ, ingen möjlighet att kommentera, inget vet ej/ingen åsikt-alternativ, och så vidare. Och värst av allt: många av undersökningarna är inget annat än dåligt förtäckt reklam :-(
Häromsistens skulle jag till exempel svara på frågor om vilket knäckebröd jag skulle välja om jag stod i affären, och så fanns det en vy med olika knäckebröd i en knäckebrödshylla. Men de hade förstås inte alla de knäckebrödssorter som finns i affären. Och inget normalt ekologiskt knäckebröd. Ändå var man tvungen att svara på vad man skulle ha valt.
Det stod också att man skulle kunna ”plocka ner” dem från den virtuella ”hyllan” för att titta på dem, precis som i affären. Men det innebar bara att få paketet i förstoring. Det gick inte att vända på det för att läsa innehållsförteckningen – vilket ju är det jag normalt sett gör när jag plockar ner ett paket från hyllan för att titta närmre på det. Det skulle jag normalt sett alltid göra. Det är ju inte designen som är relevant. Men de förväntar sig alltså att jag ska köpa saker i blindo.
Slutligen ville de att jag skulle svara på ett stort antal frågor om det här märkets olika knäckebrödssorter. Det var väldigt uppenbart att de ville tvinga mig att titta närmre på alla deras sorter. Och ingenstans i ”undersökningen” fanns möjlighet att hoppa över frågorna, eller svara att jag inte skulle köpa någon alls av dem.
Den här modellen med hylla, tvånget att välja produkter bland ett ickeautentiskt utbud, och så vidare, är en återkommande variant i yougov:s undersökningar. Tydlig produktplacering och reklam. Men de kör också ett antal andra varianter som också helt uppenbart mer handlar om att nöta in utseeendet på förpackningar än att de faktiskt vill veta något.
Jag tycker det är fult. Mycket fult. Därför ignorerar jag numera mejl om undersökningar från Yougov. Jag betraktar dem inte som ett seriöst undersökningsföretag.
För att nu försöka knyta ihop detta röriga inlägg en aning (jag måste snart sova) så ska jag nu återvända till statistik.
Låt oss ta till exempel utsläppsstatistik. Utsläpp som fördelas per kommun, och sedan dessutom per capita i kommunen. Utsläpp som man från kommunernas sida jobbar hårt på att få ner.
Och så har vi två grannkommuner – den ena med jättebra siffror, som de är stolta över, den andra med rätt dåliga siffror. Och så plötsligt flyttar ett stort företag över kommungränsen och tar med sig alla utsläppen. Över en natt har den tidigare jättebra kommunen blivit skitdålig, och den skitdåliga jättebra. – Då kan man ju fråga sig hur användbar statistiken egentligen är, när den är utformad på det sättet.
Kontentan?
Var skeptisk till undersökningsresultat. Och vågra vägra svara på dåliga enkäter.
Posted in Miljö, Naturvetenskap, Reflektioner och tankar
Tagged enkäter, reklam, statistik, undersökningar