Tag Archives: mat

När jag blir gammal ska jag leva på jordärtskockor och rosenbönor

“När vi blir gamla ska vi leva på morötter vi själva odlar i trädgården”, brukar vi ibland säga, halvt på skämt, halvt på allvar. Fast när jag tänker närmre efter tror jag jag ska leva på jordärtskockor och rosenbönor.

I lördags gick jag ut för att plocka upp ett stånd skockor att göra soppa på. Jordärtskockorna står kvar i landet, för det brukar vara för tidigt att skörda dem på hösten när vi tömmer trädgårdslandet i övrigt, de brukar må bättre av att få stå kvar och växa till sig och skördas efter vintersäsongen. Å andra sidan så finns det ingen möjlighet att äta upp alla skockorna på den relativt korta tid de håller efter skörden (relativt de stora mängder det blir…). Skockorna lagras nämligen allra bäst just i jorden där de växer. Och eftersom vi nu inte har någon vinter att tala om (pyttelite snö och kyla vid jul, och sedan dess plusgrader, regn och en del blåst) så tänkte jag att då kan jag ju lika gärna börja använda av dem nu.

Så jag grävde upp ett stånd. Av denna mängd har jag sedan gjort soppa till hela familjen, gjort ugnsrostade skockor igår, och har kvar till i alla fall en middag till (kanske mer).

Idag har jag lagat chili. Och bönorna som jag la i blöt igårkväll och sedan kokte en kvart ikväll innan jag slängde i dem i chilin, var våra egna rosenbönor från i somras. De blev mycket goda.

Jordärtskockor och rosenbönor, två grödor som växer som ogräs hos oss, och som tillsammans borde ge ganska bra näring – och där vi själva kan stå för utsädet utan några som helst problem. Det känns ganska tryggt, faktiskt.

Jag hoppas bara de trivs även i det framtida klimatet.

Ketchup och prestigen

Ketcup har låg status. Redan när jag var liten var det en tydlig markör: någon som åt ketchup på allt hade lägre status. Och föräldrar klagar gärna på barn, både inför barnen och inför andra. “Dränk inte maten i ketchup!” känns som ett ganska vanligt föräldrautrop. Ketchup är lite barnsligt, och nåt man i bästa fall växer ifrån.

Ska man vara fin i kanten, eller för den delen hipp, ska man istället äta senap. Mer senap än ketchup, eller helst inte ketchup alls. Och det ska förstås inte vara vanlig korvsenap, utan gärna någon sötstark med spännande extrasmaker.

Det slog mig häromsistens när vi åt middag hemma. Korv av nåt slag, förmodligen. Barnen hade ketchup till. Jag hade tagit en rejäl sked senap, av någon mycket god sötstark sort. Och så råkade jag titta på innehållsförteckningen. Och insåg att den första ingrediensen (möjligen stod vatten före) var socker. Socker var alltså det det var allra mest av i senapen.

Ketchupen vi köper i normalfallet hemma (Felix ekologiska) består av omkring 75% tomatpuré.

Tomater är nyttiga. Vid lång tillagning – vilket jag bestämt tror är en del i ketchupframställningsprocessen – blir det nyttiga lykopenet allt mer tillgängligt.

Senapen däremot innehåller väl egentligen inget alls vi behöver? Eller ja, nåt nyttigt kan det säkert finnas i senapskornen, men i jämförelse känns det ganska rimligt att anta att ketchupen vinner nyttigheten med hästlängder?

Alltså antar jag att det handlar om en statusgrej det här att senap skulle vara “bättre” än senap?

Högtider och mat

I något sammanhang nyligen så diskuterades matsvinn. (Eller ja, det är ju inget ovanligt i sig att diskutera.) Och så var det någon som suckade över att alla högtider i Sverige handlar om mat och att det därmed blir en massa matsvinn, och att det hade varit bättre om våra högtider inte hade varit så matfixerade.

Det är en intressant reflektion. Fast jag håller nog inte helt med.

Visst är det ganska mycket fokus på mat. Och det är ju inte så konstigt. Mat har ju i nästan alla tider varit en ganska begränsande faktor för de allra flesta (väl?) – och mat är definitivt nödvändigt för alla. Att då fira högtider genom att lyxa till det med mycket mat är ganska logiskt. Och även åt andra hållet: att fira när man har god tillgång är också ganska logiskt; till exempel när man nyligen slaktat en gris :-)

Men visst, man kan ju fundera: om vi inte firade med mat, vad skulle vi då fira med?

En viktig beståndsdel i firandet vid jul är ju presenter. Och för att just nu hålla det kort (för det har jag ju skrivit massor om) så finns det många problem förknippade med produktion och konsumtion av prylar :-) Det vore alltså inte någon fördel att flytta över mer fokus på presenter. Snarast tycker jag att det vore bättre åt andra hållet. Att ha fokus på mat måste ju inte betyda att man satsar på mängd – man kan lika gärna satsa på kvalitet.

Sedan har vi det religiösa firandet. Och det har jag ju vissa problem med, ateist som jag är. Men visst, det finns en dubbelhet i det där. Egentligen gillar jag ceremonier. Dramatiken, högtidligheten, stämningen. Ritualer. Det skulle jag egentligen vilja ha mer av, eller helt enkelt ha. Fast som det är nu så betraktas det som teater eller fånigt om man gör dylika saker utan religiös övertygelse. Och den har jag inte.

Och då återstår i övrigt bara allmänt myspys, typ levande ljus och sånt – vilket jag i högsta grad uppskattar.

Eller? Har jag glömt några andra varianter på möjliga högtidligheter? Berätta gärna, det kan vara jag som inte tänkt tillräckligt.

I alla fall, i ljuset av ovan nämnda möjligheter så tycker jag att fokus på mat egentligen inte är så himla kasst. Tvärtom. Det gäller bara att tnka till, så att man väljer bra mat och lagar den i lagom mängder vid rätt tillfällen så att inte så mycket slängs.

Och vem vet hur framtiden ter sig. Kanhända kommer vi återigen i ett läge när mat är en bristvara och att det verkligen känns som en högtid att alls kunna frossa.

Låtsasleken trädgårdslandet

“Vilket stort trädgårdsland ni har!”

Ja, det är det många som tycker när de ser det. Och visst, allt är relativt – det är säkert större än vad många har.

Men ska man se det som ett reellt tillskott till maten så är det ganska litet. Visst, under en intensiv period nu på sensommaren så står trädgårdslandet för en ganska stor del av vårt matintag. Vi köper i alla fall väldigt lite grönsaker i nuläget, och ingen potatis.

Men som sagt var, det handlar om en ganska kort period. (För övrigt den period när tillgången på fina grönsaker är som bäst i affären, förstås.) Delvis för att vi trots allt odlar alldeles för lite för att det ska räcka någon längre stund. Cirka fyra sträckmeter med morötter – hur långt räcker det egentligen? Egntligen bara till några middagar. Eller tre meter rödbetor. Några korta rader lök. Fem rader potatis. Och så vidare. Det är gott, och det är kul, och det drygar ut en aning, men det är ju knappast fråga om självförsörjning. Det är ett komplement.

Men även om det vore mer, så har vi i nuläget inte möjlighet att lagra det. Eller kunskap. Det är i nuläget frågan om odling för färskkonsumtion.

Och, om vi vänder på det: vi klarar oss utan det vi skördar i trdgårdslandet. Det är inte nödvändigt för vår överlevnad, eller ens för att vi ska ha en dräglig tillvaro.

Det känns som att det är frågan om en låtsaslek.

Och vi gör det ju inte heller fullt ut och på allvar. Jag kan känna en stor frustration över att jag egentligen inte orkar sätta mig in i saker på riktigt.

För egentligen finns det så mycket man borde ta hänsyn till i odlandet. Olika arters behov av olika typer av näringstillskott (ja, jag snackar självklart bara ekologiska varianter), bevattning, sol och vindskydd och så vidare. Vilka arter som trivs bredvid varandra respektive inte. Växelbruk så att samma typer av växt inte ska växa på samma plats mer än vart fjärde år. Nysådd under säsongen av olika grödor. Och så vidare. Jag får ont i huvudet av att försöka jämka ihop och ta hänsyn till allt sånt. Hjärnstress. Jag läser det till en viss gräns, men sedan får jag spader och bestämmer att näe, nu gör jag bara, för annars blir det inte.

Likaså borde man förstår sätta sig in i sånt som täckodling, och permakultur, och… Men jag hinner inte. Orkar inte. Prioriterar annat.

Vilket väl hänger samman med att vi inte är beroende av det. Det är inte skarpt läge. Jag kan liksom inte riktigt motivera att lägga tiden på det istället för på att göra saker med barnen eller renovera huset. Just för att odlandet ändå bara känns som en låtsaslek. Ett nöje, en hobby.

Situationen vore en helt annan om vi faktiskt behövde odla mat för vår överlevnad.

Å andra sidan: om vi någon gång skulle hamna i situationen att maten från trädgården faktiskt blir viktig, för att livnära sig på, på riktigt, då tror jag ändå vi har ett försprång. För att vi faktiskt har en viss odlingsvana. Och jag gissar på att om det är blodigt allvar så kommer jag att ha mer ork att faktiskt sätta mig in i alla de där faktorerna som skulle förbättra utfallet av vårt odlande.

Å andra sidan så tycker jag det mesta växer ganska bra nu också.

Och lite sånt där gör vi ändå. Lägger morotblast och tomma ärtskidor mellan raderna. Sparar undan lite potatisutsäde. Men ingen övergripande plan – och ingen koll :-)

Och det är en speciell sorts lyx, det där att gå ut och plocka upp egenodlade potatisar ur trädgårdslandet. De potatisarna är mycket godare än potatisarna som säljs i affären. Fast våra potatisar anses nog inte ens fina nog att sälja i en affär, med tanke på alla små hål efter knäpparlarver och andra skavanker.

Kyckling och kompisar

Förra helgen ringde en av fyraåringens kompisar och ville leka, och så blev det bestämt att han skulle komma hit. Vilket innebar att han skulle vara här över lunch.

Jag insåg, lite tacksamt, att jag planerat alldeles helt jättenormal mat. Jag hade fått fatt i en Bosarpskyckling och skulle stoppa den ena halvan av den i ugnen. Tacksamheten kom sig av att jag av erfarenhet vet att många ungar som kommer hit och leker mest sitter och petar i maten vi serverar. Även när jag tycker jag lagar ganska normal mat – det är alltså inte ens frågan om lisgrytor ;-) Jag får känslan av att en del ungar liksom bara är vana att äta köttbullar, korv och pannkakor.

Men vanlig enkel kyckling, stekt i ugnen, med kokt potatis, sås och morötter – det är väl liksom så vanligt och genomsnittligt det kan bli?

Ungen åt några ytterst små bitar av kycklingen och inget av potatisen. Resten av hans portion fick vi slänga.

Jag kunde lika gärna gjort nåt med linser, bönor och kikärtor. Det skulle ju i alla fall ha bonusen att barn träffar på sånt de inte annars ens sett.

Jag vill ha bra mat extra allt – inte tvärtom

Bra mat. Rstn hr vi plckt brt.

Så står det på Icas reklamskyltar. Det är reklam för deras billigaste egna varumärke, Ica Basic.

Jag antar att det de plockat bort är sånt som giftfri odling, allmän hänsyn (rimliga löner, vettiga arbetsvillkor etc) till dem som odlar och arbetar med att producera varorna, miljöhänsyn av alla de slag genom hela produktionskedjan, och så vidare.

För det är ju sånt som kostar pengar. Det är sånt som gör att produkterna blir dyrare. Det är alltid den sortens hänsyn som anses okej att plocka bort – Ica får garanterat sin inkomst ändå.

Därför väljer jag bort billighetsprodukterna. Jag betalar gärna mer och får produkter som innehåller alla bokstäver, inklusive dem som betyder alla sorters hänsyn.

Marken måste räcka till både mat, bränsle, kläder och en massa annat

Som jag skrivit om tidigare så finns det en debatt om konflikten mellan att odla mat och att odla biobränslen. En del säger helt enkelt att det inte är okej att använda odlingsbar mark till att odla grödor som ger biobränslen. (Läs mitt tidigare inlägg här.)

Egentligen finns det många fler konflikter av det slaget. För vi odlar ju inte bara råvaror till mat och bränsle/energi.

Färgen vi använder när vi målar här hemma kommer också från åkrarna. Ja, för det mesta använder vi linoljefärg (där huvudbeståndsdelen är olja som pressats från linfrön), och ibland “Linusfärg”, där linolja också är en viktig beståndsdel.

Det kan man förstås se som besvärligt. Är det inte dumt att använda åkrar till att odla färg? Tja, men alternativet är ju att använda petroleumbaserade produkter. (Även i en vattenbaserad färg antar jag att det finns petroleumbaserade komponenter. Färgen består ju inte bara av vatten – vattnet agerar väl bara “lösningsmedel?) Så visst, att producera målarfärg av åkergröda innebär förstås att det blir mindre mark kvar till annat. Men annars får vi ta resurserna någon annanstans, det vill säga från den begränsade oljereserven i jordskorpan som påverkar vårt klimat negativt när vi släpper fram den.

Vi “odlar” också textil på stora arealer. Dels i form av växtodling, till exempel bomull och lin. Dels genom djurhållning (får och silkesfjärilar är två exempel). Även i det fallet är det förstås möjligt att “ersätta” grödorna med oljebaserade alternativ. Och det är förstås även i det här fallet dåligt av samma skäl som ovan.

För det är ju faktiskt så att det som kan produceras på marken, jordytan, måste räcka till alltsammans. Både mat, bränsle, målarfärg och kläder. Och för den delen alla andra produkter vi anser oss behöva. Det håller inte att bygga tillvaron på att vi ska plocka upp ny olja hela tiden.

Alltså måste vi leva utifrån att marken är begränsad. Det här är liksom den mark, den jord, vi har. Vi måste hushålla med den.

Om man skriker om att det är ett problem att vi använder restprodukter från jordbruket till att tillverka bränsle, så borde man skrika ännu högre om att en del människor köper kläder som hushållspapper och använder dem nästan lika kort tid. Om vi tillverkar hållbara kläder, använder dem längre tid och slutligen återvinner materialet, så kan vi frigöra mark för odling av mat. Om vi tillverkar färg som är dryg och tålig kan vi kanske ändå ha råd att måla.

För det där som ligger under mark ska vi bara använda när det är absolut nödvändigt. Vi ska klara oss på marken och det som finns därovan.

Det är ett sånt fasligt fokus på just strikt vegetariskt…

Det står jag och tänker medan jag värmer min lunchlåda på jobbet. Den är inte vegetarisk. Visst, den består till största delen av couscous, rotfrukter, grönsaker och kikärter. Men det finns lite lite kyckling och lamm med i grytan. Köttet (tre små kycklingben och en liten liten överbliven lammbit) har kokt tillsammans med grönsakerna och gett en helt underbar buljong. Maten har räckt till hela familjen igårkväll och till två luncher. Det är alltså inga stora köttmängder med gör ändå mycket för smaken.

Enligt receptet ska det egentligen vara en höna. Det hade blivit godare – höna ger mer smak än kyckling – men höna går ju inte att få tag i. Enligt receptet ska man dessutom krydda med saffran. Det har jag inte gjort. Saffran är dyrt, för det går åt så fruktansvärt många krokusar för att producera en liten gnutta saffran. Hur rationellt är det egentligen – hur miljövettigt, liksom? Stora odlingsarealer för att producera små mängder av en lyxkrydda.

Ja, saffran är jättegott, absolut, det tycker jag med. Men jag saknar perspektiven. Blir det bättre för miljön om jag skippar köttet i maten men i stället slänger i ett par påsar saffran?

Det är ett sånt fasligt fokus på att få folk att äta vegetariskt. Helvegetariskt. Och när man ska övertyga köttätare om att äta vegetariskt istället, då föreslår man ofta recept där man fläskar på med stora mängder ost istället. Ost är inte bättre än kött, generellt sett! (Om vi snackar klimat och dylikt. Sedan är det ju en annan sak om man av principiella skäl anser det ena vara etiskt korrekt och det andra inte.) Ost är VÄRRE ur klimathänseende än griskött.

Jag säger inte att man ska sluta äta ost. Men jag säger inte heller att man ska sluta äta kött.

Jag förstår att man ser ett behov av att förenkla budskap. Det ÄR komplicerat att välja rätt mat för miljön. Men det blir inte bättre av att man lär ut felaktigheter. Klimatet är inte hjälpt av om alla börjar äta massor med ost istället för massor med kött. Och när folk plötsligt känner sig lurade, så är det knappast miljön som kommer att vinna på det heller.

Jag efterfrågar nyanser. Uppmana gärna folk att minska sin köttkonsumtion. Men tala också om vad de bör äta istället. Och vad de inte bör ersätta köttet med. Prata om skillnaderna mellan olika vegetariska val. Tala om vilka grönsaker som är dåliga för klimatet. Prata om kryddorna. Och tala om vilka sorters kött som är bäst, och vilka sorters “kött” som faktiskt kan betraktas som en miljöinsats att äta (som höna och musslor).

Och ibland kan faktiskt en liten mängd kött ge väldigt mycket smak. Två dagar med lite lite kött(smak) i maten kan vara betydligt bättre än en köttdag och en vegetarisk. Och så slipper man försöka hitta något att ersätta köttet med (smakmässigt) som helt eller delvis förtar effekten av det vegetariska.

Läs också Matfanatism och hela gråskalan.

Jag vill äta mer musslor… om det vore enklare att få tag i dem

Jag skulle gärna äta musslor betydligt oftare än vad jag gör idag. Ur miljöhänseende är det väldigt bra mat. Musslorna livnär sig på blandat bös och skröfs som finns i vattnet och fungerar alltså som små reningsverk. Därmed hjälper de till att hantera de problem som människan orsakat, i form av till exempel övergödning. Att skörda (?) musslor för att äta innebär därmed att vi tar bort en del av de problem vi tillfört istället för att orsaka mer problem.

Dessutom är musslor vansinnigt gott :-) (men det tycker inte våra barn, så ja, vi får ju ge barnen annat att äta).

Tyvärr är det svårt att få fatt i musslor – i alla fall musslor jag vill äta. I kommunen finns såvitt jag vet bara en affär som, då och då, får hem färska musslor. Att hålla koll på en affär som vi har en mil till, enkel resa, bara för att försöka köpa hem musslor, är i sig både omständigt och inte miljövettigt.

Och visst, färska musslor är godast, men jag kan även äta andra. Det tråkiga då är att de man hittar i frysdisken (och även de i plastburk med lag i kyldisken, har jag för mig) brukar komma från Sydamerika och andra avlägsna trakter. Och de som kommer från Limfjorden i Danmark och är MSC-märkta är förpackade i plåtkonservburk, med största sannolikhet med BPA-haltig lining…

Så – jag vill gärna äta musslor betydligt oftare än jag gör idag. Men det förutsätter att det blir lättare att få fatt i musslor jag med gott samvete kan äta.

 

 

Hönorna som försvann och brann upp

Kyckling räknades som sagt var som dyrt och fint när jag var liten. Höna däremot var vardagsmat. Kokt höna med ris och currysås var ganska vanligt hemma. Jag tyckte väldigt mycket om det, och gör fortfarande idag. Det bruna köttet är godast :-)

På den tiden hade vi lyxen av att kunna gå till en av granngårdarna och köpa både ägg och hönor. När Mary slaktade höns hamnade ett antal hönor i vår frys. Även långt efter att vi flyttat från trakten. Men det hände förstås också att vi köpte fryst höna i vanliga mataffärer.

Nuförtiden däremot är det nästan omöjligt att få fatt i höna. För tio år sedan fanns det fortfarande i en del mataffärer. Nu har till och med de som länge gick att lita på i sammanhanget slutat. Häromdagen hittade jag några hönor i frysdisken i en affär, men då var de tyska, och jag lät bli.

Jag saknar hönorna. Kokt höna, med ris, currysås och kokta morötter. (Moroten som kokt med hönan ska mosas med i currysåsen.) Och sedan soppa dagen efter på resten av den ljuvliga buljongen, det sista köttet som karvats av skrovet, lite risrester och så lite nya grönsaker. Underbart gott – och numera en sällsynt lyx :-(

Idag insåg jag att det är fler som letar efter hönorna.

För det säljs ju fortfarande ägg, men nuförtiden säljer man alltså inte hönorna som mat när de slutat som äggproducenter – utom man ELDAR upp dem. Och visst, energiutvinning är ju bättre än att bara slänga. Men ärligt talat tycker jag det är vansinne och idioti att övertyga folk om att bli vegetarianer för miljöns skull – och så elda upp gott, bra kött. Då vore det självklart vettigare att äta köttet och elda med växter.