Tag Archives: forskning

Månadsgivare till Cancerfonden

Jag är inte den som brukar skänka pengar till medicinsk forskning och liknande. I den mån jag haft pengar att avvara till välgörande ändamål har de gått till andra typer av verksamheter: till människor som har det långt mycket sämre än vi (och där små pengar i praktiken ger större nytta) och till miljösammanhang. Mina befintliga långsiktiga åtaganden av detta slag går till Naturarvet och till ett fadderbarn i Bangladesh (det senare ursprungligen som en julklapp till barnen).

Och Cancerfonden har ju inte direkt imponerat i sina kampanjer på senare tid… 

Men ändå. Tolvåringen sa redan typ dagen efter att du dog att han ville vi skulle sätta upp någon sorts månadsgivare till Cancerfonden. Så nu har jag fixat det. I någon mån handlar det ju kanske om deras framtid också (fast det har jag inte pratat med dem om).

Och när jag sa till sjuåringen att jag fixat så att det ska gå pengar till cancerforskning varje månad, så sa han:

När jag blir vuxen ska jag forska om botemedel mot cancer. Jag kanske inte kan hitta något som BOTAR, men jag kanske kan hitta något som gör att det krymper lika mycket som det växer och så att det inte sprider sig.

Hur mycket man läst och vem man litar på

Nej, jag har inte själv läst alla forskningsrapporter som kommit inom klimatområdet. Självklart inte. Jag ser ingen poäng med att jag ska läsa allt, lika lite som jag ser en poäng med att göra forskningen själv. Jag inser att jag kan de allra flesta detaljområden det handlar om för dåligt för att ens kunna tolka forskningsresultaten rätt. Även om jag är naturvetare.

Det gör inte på något sätt att jag inte har rätt att uttala mig. Det betyder inte att jag inte läst tillräckligt. Jag har läst tillräckligt för att veta att läget är allvarligt.

Men jag har inte läst allt som finns att läsa. Jag har läst lagom mycket. Och jag litar på slutsatser och analyser från dem som är mer insatta och som jag har goda skäl att ha förtroende för i övrigt. Som till exempel SMHI och Naturvårdsverket. Och kollegor och vänner med kunskap inom området. (Det betyder förstås inte att jag blint tror på allting bara för att något kommer från SMHI eller Naturvårdsverket eller någon jag känner. Eller att jag alltid håller med och tycker de agerar rätt eller drar rätt slutsatser. Det är en sammanvägning. Men när alltsammans pekar i samma riktning så blir det förstås tungt vägande.)

Och det faktum att de allra flesta relevanta forskare är överens när det gäller människans påverkan på klimatet är också tungt vägande. Även om jag inte läst alla dessa forskningsrapporter och -artiklar. Det finns det andra som gjort. Artiklar och rapporter på den nivån granskas, och det görs av folk som också är kompetenta på området.

Och ja, självklart handlar det om vem man har förtroende för och litar på. Jag har generellt sett förtroende för och litar på myndigheter och forskare.

Women at work: Hornbachs vansinniga idé om hur man talar till kvinnor

För den som inte märkt det: jag renoverar.

Må vara att jag ibland är fegare än min man (när det kommer till att köra cirkelsågen) och att jag ibland inte orkar bära lika tunga saker som honom. Men vi renoverar tillsammans. Periodvis är det jag som varit mest drivande. Och då menar jag inte i form av att välja färger, eller att peka och säga var skåpet ska stå. När vi höll på med ovanvåningen var det långeliga tider så att det var jag som gick upp på kvällarna och byggde – satte panel i taket och så vidare – och det var jag som byggde alla mellanväggarna. Detta medan han tog marktjänst med att diska och natta barn. (Vi var båda två nöjda med fördelningen.)

Nu när vi tar upp golvet i matrummet hjälps vi åt, precis som vi brukar försöka göra i den mån vi har möjlighet. Båda tycker det är kul, ingen vill missa möjligheten att göra det roliga. Det är dammigt och skitigt – och kul.

Nu läser jag hos jämställdsexperten att Hornbach har kommit med en broschyr, riktad till kvinnor:

Denna broschyr tillägnas kvinnor som inte automatiskt tänker på manikyr när de hör ordet “fil”. Som inte målar naglarna – utan väggarna. Och som inte använder silikon för att utöka sitt eget omfång, utan för att renovera badrummet.

Broschyren innehåller rubrikerna

  • Visa dina känslor
  • Kvinnor hör hemma i köket
  • Upp med tapeten
  • Belysningsavdelning
  • Storleken spelar roll
  • Evig lycka

Under “Upp med tapeten” får vi se en kvinna i 80-talsgympingmundering (aprikosa knälånga tajts med trosa ovanpå, top, gympaskor och benvärmare) smeta på tapetklister på en tapetvåd i en mycket märklig pose. Denna stora bild är en av fyra illustrationer av det “workoutpass” tapetuppsättandet beskrivs som:

1. Mjuka upp tapeterna med tapetborttagningsmedel och sätt igång! Ta tag i de gamla tapeterna med händerna, dra dynamiskt uppåt och andas ut. Andas in och dra kraftigt uppåt igen. Ja, fortsätt så, det ser bra ut!

2. Fördela klistret på de tillskurna tapetvåderna – och fram! Och tillbaka! Och fram! Och tillbaka igen! Obs! Avsluta övningen senast inom tio minuter, annars kan du inte göra så mycket mer med klistret. Inte med dina armar heller, för den delen.

3. Här tränar du axlar och ben i en enda övning. Placera den vikta tapeten med sträckta armar och för långsamt nedåt. Gå ner i knäna här – stanna först när låren skakar.

4. Till denna övning behöver du tapetborsten. Viktigt! Tryck hårt med borsten över tapeten från mitten och utåt sidorna. Efter att du strukit ut tapetvåden 10-15 gånger skakar du kort på armarna. Klar? Stå inte och lata dig nu, utan börja om igen med övning 1.

Ja, jag fattar att det är skämtsamt menat. Grejen är att det inte är kul. Om de menar allvar med att rikta sig till kvinnor enligt den inledande beskrvningen (angående fil, målning och silikon), så skulle de förstås inte utforma kampanjen på det här sättet.

Frågan är vad i hela fridens namn de tror att de ska uppnå med en kampanj av detta slag? Den enda effekten jag kan se är att kvinnor väljer att handla någon annanstans. Jag kommer i alla fall att tänka mig för både en och två gånger innan jag handlar på Hornbach igen.

Jag har för övrigt ett linne, inköpt på Hornbach för ett antal år sedan, med just den där “Women at work”-loggan. Ett mycket praktiskt jobbelinne. Men om det är sånt här det ska associeras med vill jag förstås inte använda det.

Och man kan ju tyck att Hornbach borde haft chansen att inse hur korkat det här är, med tanke på allt det hallå som varit kring EU:s reklamfilm “Science – it’s a girl thing”.

Men icke då. Den 29 juni skrev nämligen Hornbach på sin facebooksida:

Just nu planerar vi något stort för alla kvinnliga hemmafixare! Riktigt kul ska det bli! Ni får veta mer om några dagar…

Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov – en rapport från FOI

Nu har jag läst rapporten som nyhetsröran baserats borde baserats på. Den var väldigt intressant och absolut läsvärd. Och jag känner mig inte riktigt lika orolig över politikernas och cheferna tankar och åsikter i klimatfrågan längre.

Ja, politiker och chefer svarar överlag försiktigare än folk i allmänhet, men det tror jag skulle gälla i många andra sammanhang och ämnen också. De behöver väga in fler aspekter och svara mer nyanserat än gemene man (de senare kan svara mer med hjärtat och mer impulsivt och behöver inte kunna försvara sina åsikter i en opinionsundersökning). Chefer och politiker måste helt enkelt vara lite försiktiga. Att politiker inte svarar ett rakt ja eller nej på frågor är ju så välkänt att det blivit en fördom ;-) och något ligger det ju idet, liksom.

Jag tycker inte heller det är ett dugg konstigt att politiker och kommunala chefer ser mindre allvarligt på klimatförändringarna i Sverige jämfört med i resten av världen. Många andra länder KOMMER ju att drabbas värre än Sverige.

Siffrorna för hur många som är “klimatförnekare”, osäkra och övertygade baseras för övrigt på bara en del av frågorna i enkäten. Och klimatförnekarna är tydligen inte fler bland kommunala politiker och chefer än bland allmänheten.

Så visst, självklart skulle jag önska att både politiker och kommunala chefer i större utsträckning insåg vidden av problemen och uppvärderade klimatproblemen, samt framför allt arbetade mer aktivt med konkreta åtgärder, både när det handlar om att begränsa mänsklig klimatpåverkan och när det gäller klimatanpassning. Absolut. Men det är som sagt inte så illa som jag trodde när jag läste DN:s nyhet och FOI:s nyhet.

Och vems är felet att det blev en konstig vinkling i media? Det är säkert en flerstegsraket. Jag gissar på att den som skrev webbnyheten bara hade läst sammanfattningen i rapporten (rapporten var ju inte ens helt klar), och valde dessutom att fokusera på de enkelt kommunicerade resultaten: siffrorna om förnekade, osäkra och övertygade. Och sammanfattning i rapporten gav inte heller en så väldigt nyanserad bild av det som faktiskt sägs när man läser hela rapporten. Dessutom tycker jag, som jag säger ovan, att tolkningen av svaren är lite väl drastisk.

Slutsatser:

  • Lägg inte ut webbnyhet förrän rapporten är klar och kan länkas till
  • Låt rapportförfattaren läsa webbnyhetstexten innan publicering (nej, jag vet förstås inte om det gjorts)
  • Publicera inte en tidningsnyhet förrän du har tillgång till rapporten

Läs gärna rapporten! På slutet (s 49-50) kommer författarna in på de viktiga frågor som man nu behöver arbeta vidare. Det är där vi behöver lägga krutet – inte på missförstånd orsakade av viskleken.

DN presenterade de resultat som fanns i webbnyheten – rapporten fanns ännu inte att tillgå

Igår kunde man läsa i DN om att 6 av 10 kommunpolitiker och liknande är klimatskeptiker och 1 av 10 klimatförnekare:

Kommunpolitikerna tvivlar på klimathotet

Publicerad 2012-05-07 06:46

Sex av tio svenska kommun- politiker och chefer är klimatskeptiker. En av tio förnekar dessutom den globala uppvärmningen helt. “Det är klart att det inte är bra. De här personerna känner ju att de inte behöver ta ansvar för miljöarbetet i sin kommun”, säger Annika Carlsson-Kanyama, FOI.

Global uppvärmning är ett säkerhetsproblem för Sverige, det måste alla ta på allvar, anser hon. Det handlar till exempel om att planera för översvämningar.

Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har gjort en stor undersökning om hur kommunala beslutsfattare ser på klimatförändringen.

Resultatet blev en kraftig överraskning för rapportförfattarna: totalt 70 procent av de svarande tvivlar starkt på klimatförändringen – drygt 9 procent är klimatförnekare och hela 61 procent är tveksamma till om människan orsakat jordens uppvärmning.

Och det trots att “observationer entydigt pekar på att klimatet förändras, och att de ledande klimatforskarna är helt överens om att den förändring som skett är i huvudsak orsakad av människan”, skriver FOI i rapporten.

I klartext: Sammantaget sju av tio kommunala beslutsfattare tror inte på vetenskap i det här fallet.

Annika Carlsson-Kanyama är forskningschef för klimat- och energifrågor på FOI och står bakom rapporten.

-“‰Jag kan bli arg på att det finns grupper som sprider uppfattningen att forskning om klimatet inte går att lita på, säger hon.

Klimatförnekare är ofta “en man i en liten kommun med konservativ hållning” medan “den klimatövertygade” är “kvinna i en större kommun och är miljöpartist”, enligt rapporten.

Kommunala chefer och politiker ser dessutom mindre allvarligt än allmänheten på utmaningarna för Sverige och ännu mindre allvarligt på utmaningarna för kommunen. Det mönstret är detsamma för både klimatförnekare och klimatövertygade.

Den som är skeptisk är förstås mindre benägen att göra något för att minska utsläppen av koldioxid i sin kommun, enligt FOI. “Förnekarna är de som gjort minst”, skriver myndigheten. Ändå är klimatanpassning på kommunal nivå oerhört viktig för samhället, enligt FOI.

Lägger man ihop uteblivna åtgärder från klimatförnekare i hela landet blir förstås effekten tydlig, anser Annika Carlsson-Kanyama.

-“‰Att chefer och politiker inte ser sitt ansvar för Sverige, det har jag faktiskt svårt att förstå, säger hon.

Enkäten gick till politiker och chefer i 63 svenska kommuner. 2″‰389 personer svarade.

Idag får DN kritik från skilda håll kritik för att detta inte stämmer med rapportens innehåll. Supermiljöbloggen skriver:

Siffrorna kommer ifrån en ny rapport ifrån Försvarets Forskningsinstitut FOI, som gav tre påståenden till kommunpolitikerna:

1. Det finns inget tvivel om att klimatet förändras

2. Jag tror att det sker en klimatförändring

3. Människan påverkar klimatet i betydande omfattning

De ombads svara på en skala från 1 till 5 där 1 var “instämmer inte alls” och 5 var “instämmer helt”. Bara de som svarade 5 på samtliga tre frågor räknades som övertygade. De som hade ett medel under tre räknades som förnekare och de som låg mellan tre och fem räknades som osäkra. Du kunde alltså markera två femmor och en fyra och ändå räknas som osäker och enligt DN vara en av de 70 % som “tvivlar starkt på klimatförändringen”.

Nu är det visserligen så att de tre frågorna enkäten ställde råder det väldigt lite tvivel om. Men om vi tänker oss att många politiker inte är så insatta och därför satte en fyra för att hålla öppet för att hen inte vet allt så framträder en annan bild. Närmare 80 % hade svarsalternativ 4 eller 5 på alla frågor, alltså instämmer helt, eller till stor del på påståendet.

Rapporten ger ännu fler exempel på att politikerna faktiskt bryr sig. Politikerna och tjänstemännen pekar ut klimatförändringarna som det näst allvarligaste hotet i världen just nu, efter brist på mat och dricksvatten. Runt 40 % tycker att det är för lite fokus på klimatfrågor i sin kommun, nästan ingen tycker det är för stort.

Den bild som framställts i media är alltså klart vinklad, och dessutom cirkulerar det direkt felaktiga uppgifter, som när DN skriver att 60 % av kommunpolitikerna är klimatskeptiker. I rapporten används inte termen klimatskeptiker, de pratar om förnekare och osäkra. Förnekarna utgör cirka 10 % av gruppen.

I rapportens sammanfattning står det att 70 % inte är helt övertygade om att klimatet förändras (alltså har kryssat i 1 – 4) på någon av de tre frågorna. Den här uppgiften i rapporten väljer DN att omtolka från “är inte helt övertygade om att klimatet förändras” till “tvivlar starkt på att klimatet förändras”. Ganska stark glidning där kan man lugnt säga.

Men det som är viktigt att notera är att det inte är DN som hittat på siffrorna och tolkningen. Informationen är hämtat från FOI:s webbnyhetstext:

Kommuner ser olika på klimatförändringarna

[2012-05-07]

FOI-programmet Climatools kommer nu med en ny rapport om synen på klimatförändringarna. Rapporten bygger på en enkätundersökning till kommunpolitiker och chefer i svenska kommuner.

Synen på förändringarna i klimatet, klimatanpassning och behovet av klimatinformation skiljer sig åt. I enkätundersökningen har chefer och kommunala politiker delats in i tre grupper; klimatövertygade (30 procent), osäkra (61 procent) och de som inte tror på klimatförändringar (9 procent) utifrån hur de ser på klimatförändringen och människans roll i den.

Det finns ett tydligt samband mellan synen på klimatförändringarna och de åtgärder kommunerna vidtar för anpassning till ett förändrat klimat. Kommunala chefer och politiker tar generellt sett klimatförändringarna i världen som helhet på ett större allvar än klimatförändringarna i Sverige.

Rapporten snart klar

Rapporten “Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov” huvudförfattare Annika Carlsson Kanyama, publiceras i tryckt format senare i denna vecka.

Senare under dagen igår lades rapporten ut.  Och när man läser rapporten får man alltså den info som supermiljöbloggen nu presenterar. Men grejen är att denna info fanns inte att tillgå när DN skrev sin artikel.

Visst, DN kunde gjort bättre research. Men de verkar ju ha talat med Annika Carlsson-Kanyama?

Det som är tveksamt i den här historien är faktiskt FOI:s tolkning av enkätundersökningen så som resultatet beskrevs i webbnyheten. Tycker jag.

(Och det här med dåliga enkäter och övertolkningar av resultaten har jag ändå tänkt skriva om. Det börjar kanske bli dags att skriva det inlägget.)