Tag Archives: valmöjligheter

Varför ska jag ta hänsyn till ditt jobb?

Men jobben, då?

Vi står inför stora klimatförändringar. Och stora förändringar i övrigt också vad gäller miljö, resurstillgångar, och så vidare. Vi måste ställa om samhället. Göra om, göra rätt. Eftersom mycket varit felbyggt under lång tid.

Men då gastar en del “Ja men jobben, då!?”

En del gastar det som ett allmänt mantra. Politiker, journalister, och så vidare – som har lärt sig att jobb, jobb, jobb är det viktiga, det man ska fråga om och ha som ifrågasättande, standardmässigt, i alla möjliga situationer.

Andra ropar förstås om det ur ett mer personligt hänseende: deras jobb är direkt eller indirekt beroende av olja, av fossilbränslen, av oljeslavsproduktion, och så vidare.

Och ja, visst, jag förstår att det är jobbigt att tänka tanken att riskera bli av med jobbet. Självklart.

Men det betyder inte att jag tänker släppa på kraven om hänsyn till miljö, klimat, framtid, kommande generationer och så vidare, för att du ska få behålla ditt jobb. Hur i hela fridens namn är du funtad om du tycker eller tror att jag borde det? Här riskerar vi att sabba Jorden som vi känner den för all framtid, men sorry, du ville kunna fortsätta på ditt jobb i tio år till, så då ska jag inte komma och säga nåt om att vi borde ändra nåt för miljöns skull. För att du har din grundtrygghet med ditt jobb och inte behöver ändra din livssituation är förstås viktigare än miljarder människor och miljontals andra arters framtid.

Och ja, det är lätt för mig att säga som jobbar med miljö. Visst, tyck du det. Men vet du vad? Det är inte jag som valt ditt jobb. Jag har valt mitt jobb. Och jag har valt jobb utifrån mina åsikter, mina värderingar, vad jag tycker är viktigt och rätt och kan stå för. Och jag har valt bort det jag inte kan stå för, det jag tycker är fel och så vidare. Och min väg har inte varit spikrak och enkel och någon räkmacka, men jag har ändå valt att fortsätta utifrån vad jag kan stå för.

Och visst, jag vet att inte alla har full möjlighet att välja (det har självklart inte jag inte heller – bara viss möjlighet), men viss valmöjlighet har vi alla. Och att skylla allt på omständigheter och någon annan, det tycker jag är fegt. Och för övrigt, om det nu är så att du tycker att det är någon annans fel att du hamnat där du är – jamen, var då glad om den jobbmöjligheten försvinner, så du inte längre är tvungen att ha det jobbet. Jaså, nähä, du vill jobba med det? Jamen skyll då för bövelen inte på omständigheterna. Och framför allt: sluta förvänta dig att jag ska tycka synd om dig och ta hänsyn till dig för att du valt ett “dåligt” jobb. Det är ditt fel, inte mitt. Du får faktiskt ta konsekvenserna av dina val istället för att sopa över dem till någon annan och använda “synd om”-argumentet.

Och du, det kommer andra jobb. Om vi ska ställa om samhället och klara oss utan olja, kol och naturgas, så kommer hemskt mycket mer arbete att behöva göras av människor. Ett samhälle utan olja kommer rimligen att skria efter arbetskraft.

Men ja, självklart är det jobbigt att ställa om. Och? Alternativet är jävligt mycket sämre.

Ringa och boka tid

Jag avskyr att ringa och boka tid. Tandläkare, läkare, massör – eller vad det nu kan tänkas vara, det kvittar. Hantverkare också för den delen.

Det är inte ringandet och pratandet i sig som är problemet.

Men jag vill ha en tid som passar mig. Som inte krockar med annat (jobbmöten, träning, hämta barn). Som inte hackar sönder arbetsdagar (tider i hemkommunen vill jag ha tidig morgon eller sen eftermiddag, annars blir det så hopplöst eftersom jag jobbar några mil bort). Som inte hackar söner lediga dagar (en tid mitt på dagen en ledig dag låser ju upp hela dagen).

Samtidigt vill jag inte ställa till med för mycket besvär. Föreslår de en tid som jag faktiskt KAN, även om det inte alls är så lyckat för mig, så står jag inför det svåra valet att acceptera eller fråga efter en bättre tid. Och om du inte den tiden heller är vettig, så känns det ännu svårare att be om ett tredje alternativ.

Mer än tre alternativ känns det inte som att jag kan fråga efter, annat än om alla faktiskt är helt omöjliga. Då får jag helt enkelt ta en av de erbjudna tiderna. Och oftast accepterar jag lösning ett eller möjligen lösning två. Och har en jätteobekväm känsla i kroppen av att ha gjort fel.

För samtidigt så inser jag ju att det mycket väl kan finnas en mycket mycket bättre lösning. Det stör mig så in i vassen! Jag vill ha överblick, kunna se alla alternativ och välja det bästa.

Och det är till stor del vetskapen om den där obekväma känslan som får mig att dra mig för att ringa och boka tider.

… och att unna sig…

För övrigt finns här en ganska tydlig koppling till att “unna sig”. Man ska unna sig ditten och datten hela tiden. “Unna sig” är en ständig ursäkt för att köpa saker man egentligen vet att man borde låta bli – av ekonomiska, miljömässiga eller andra förnuftsmässiga skäl. Alla ska vi unna oss en massa saker i det oändliga. Maten måste liksom vara extra god varenda dag.

Det är därför folk är så dåliga på att äta rester – och man måste övertyga folk genom att man kan göra kul och piffiga saker av resterna. Att bara bli mätt av maten – fastän den är tråkig räcker liksom inte. Allt måste vara extravagant. Alltid. Varje dag. Hela tiden.

Om att vara nöjd med sina val

Apropå tillräckligt bra:

Folk köper nytt. Hela tiden och jämt. Och då syftar jag inte på att köpa nya kläder när de gamla är utslitna.

Låt säga att någon till exempel köper en dator. Eller en mobiltelefon, eller, ja, smartphone ska det väl heta nu. Generellt sett inte de billigaste prylarna alltså. Tekniskt väl utvecklade, up to date. Mycket mer avancerade än för låt säga tio år sedan.

För inte så hemskt länge sedan var sådant där saker man sparade till, lääänge. Grunnade och vände och vred och läste på, för att veta vad man ville ha och behövde. Och sparade. När man väl köpte så hade man tagit ställning och visste att det här, det var rätt pryl, som skulle fylla ens behov under lång tid framöver – inom överskådlig framtid. Man hade tagit ett beslut, och var nöjd, och räknade med att ha prylen som följeslagare länge.

Nu går det mycket snabbare. Jag vet inte om besluten är mindre genomtänkta, men jag tror det – det verkar gå så snabbt och på impuls så ofta. Förutsättningarna är väl ofta utformade för att tvinga fram snabba beslut.

Men även om besluten är bra – även om det är en vettig och bra dator, telefon eller TV (så stor är väl oftast inte skillnaden), som uppfyller alla behov – så är folk inte nöjda särskilt länge. För väldigt snart finns det en som är snabbare, större, har mer minne eller fler funktioner. Vilket man förstås kunde ana redan när köpet gjordes. Och då duger förstås inte den “gamla” längre. Folk anser att de “måste” byta upp sig, till den senaste modellen, till det nya.

Jag önskar att folk kunde ha mod att stå för sina beslut. Mod att vara nöjda – lite längre. Mod att vänta längre innan de köper nytt. Mod att stå för beslutet de tagit om att köpa just det de köpt, istället för att genast längta efter nästa modell, till och med redan innan de ens betalt den gamla.

Istället hjälper allas brist på nöjdhet till att trissa upp situationen ännu mer. Vilket förstås i praktiken gör ytterst på lyckligare.

Men det ökar på det allmänna resursslöseriet. Det gör att folks respekt för resurser och naturtillgångar minskar. Förr skulle det ha kallats slit-och-släng, men problemet nu är att sakerna inte ens hinner slitas.

Vi måste tillåta oss att vara nöjda.

Vi måste återlära oss att vara nöjda. Om den här jorden ska räcka till.

Syskon

Om man har två barn, och man frågar dem om de vill ha det ena eller det andra, så kan man vara nästintill helt säker på att den ena vill det ena och den andra vill det andra. Av ren princip.

Idag ville inte den ena ha jordgubbar (i affären), eftersom den andra ville det. Han vart till och med sur för att jag köpte jordgubbar fastän han ville ha melon (och fastän han fått välja kräftstjärtar istället för räkor några minuter tidigare).

Han åt i alla fall sin noggrant uträknade andel av jordgubbarna nån timme senare.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak och näsan åt undergången

Man ska dra ner på köttkonsumtionen och äta mer vegetariskt, för miljöns skull.

Lagar jag vegetarisk mat, med linser och bönor, blir det i större utsträckning mat inspirerad av andra länders matkultur. Och då blir det ofta mat som passar bättre med ris. Ris ska man undvika, för risodling är dåligt för klimatet (spyr ut metan?).

Vegetariska grytor blir annars också gärna med tomater. Tomater är ofta odlade i uppvärmda växthus (klimatdåligt). Burktomater transporteras långt och burkarna läcker bisfenol.

Kokosmjölken, som är ett annat alternativ för att få roliga veggogrytor, kommer säkert från palmplantager. Och kommer också i burk (bisfenol).

Vanliga mejeriprodukter är ju självklart inte heller klimatbra – de kommer ju från “samma” djur som köttet och innebär förstås en ansenlig klimatpåverkan.

Blir det egentligen bättre om jag lagar en linsgryta (importerade linser, förstås) med kokosmjölk och ris än om jag äter lokalodlad potatis med lokalodlade kokta morötter och en liten bit lokalt naturbeteskött stekt i lokalproducerad rapsolja?

Jag önskar att jag kunde få formler för att faktiskt räkna ut, på riktigt, istället för att få en massa antaganden och förenklingar och stora svepande råd om att vegetariskt i allmänhet är bättre. Ja, jag vet att det är så i allmänhet och generellt, men världen är ju inte så enkel. Hur är det, på riktigt?

Jag vet att det är bättre att försöka, även om det inte blir perfekt, än att skita i det helt. Men det är frustrerande. Jag vill vidare till nästa nivå. Och jag förstår att många till slut ger upp. Jag tror fler skulle fortsätta om de kunde få riktiga svar.

Jag gillar andrasortering

Det är så mycket fokus på kvalitet. Alla ska ha de bästa produkterna. “Vi framställer vår juice av de bästa solmogna apelsinerna.”

Jaha, och vad händer med resten då? Med de apelsiner som inte är bäst och solmognast?

Det är skillnad på kvalitet och kvalitet.

  • Det kan handla om produktionsförhållanden – att grödorna odlas giftfritt, att arbetarna i fabriken har drägliga arbetsvillkor
  • Det kan handla om att resultatet – kläderna, möblerna eller maten – är framställda på sätt som gör dem hållbara. Alltså kläder som tål att tvättas och användas många gånger utan försämrad kvalitet, möbler som kan användas av flera generationer, och mat som inte blir dålig så fort
  • Det kan handla om att man väljer ut de råvaror som man anser är av absolut bäst kvalitet (ibland när det inte ens är motiverat eller påverkar resultatet), och ratar resten

De två första sorternas kvalitet gillar jag. Den tredje tycker jag kan vara motiverad ibland, men jag tycker den missbrukas.

Det är dålig resurshushållning att välja ut de bästa äpplena/tomaterna/jordgubbarna när man ska göra juice/ketchup/sylt. Just den sortens produkter gör man ju för att använda produkter som inte duger till “snyggservering”.

Och vad gör det om äpplena har lite fläckar när jag ska äta dem? (Fruktodlarna säger att det inte går att sälja frukten om den har t.ex. fula märken efter hagel som kommit när äpplena varit kart. Kan folk inte se skillnad på märken som faktiskt inte påverkar kvaliteten och senare skador? Äpplena är ju lika goda även om de är lite fula.)

Och när jag ska slänga ihop en mustig gryta så gör det inget att paprikorna jag stoppar i är lite rynkiga.

Krumma andrasorteringsgurkor är för övrigt alltid de krispigaste och godaste, och jag blir överlycklig de få gånger jag träffar på sådana. Bananer är faktiskt allra godast när de börjar bli brunprickiga i skalet.

Likaså kan det ju ibland kvitta att tröjan man köper inte fått helt rätt nyans eller att den har ett litet nästan osynligt hål. Det beror ju på vad man ska ha den till.

Men visst, jag tycker förstås att det är positivt om jag kan få andrasorteringen/det sekunda lite billigare. Visst tycker jag också att det är trevligt om paprikan ser fräsch ut, och ibland är det inte tillräckligt att känna att jag gör en “god gärning” – ibland är det bra att motivera mig (och säkert andra) en ekonomisk motivering. En del affärer är duktiga på det, andra gör det inte alls, och en del sätter ner så lite att det inte alls kan motivera ens mig att köpa en sämre pryl.

Självklart vill jag inte köpa saker som är dåliga på riktigt. Inga mögliga auberginer eller ruttnande inplastad sallad. Men gärna en påse skrumpen paprika eller äpplen som har skönhetsfel.

Och jag gillar affärer som säljer saker som andrasortering. Det ger mig möjlighet att välja att köpa dessa produkter – som kanske en annan affär skulle slänga.

Unisexklädernas uppgång och miljö

Inför att vårt första barn skulle födas slet vi vårt hår i barnklädesaffärerna. Gud så tråkiga kläderna var, och så könsuppdelat! Skulle man ha något neutralt så var det i huvudsak väldigt bleka färger som gällde. Och i stor utsträckning blev det från pojkavdelningen vi handlade – utan att vi för den skull visste vilket kön det var på barnet – för kläderna på flickavdelningen var så hopplöst rosa och puttinuttiga, med volanger och rynkningar och texter om gulliga töser.

Jag gick i alla fall in i det hela med en ambition att inte utestänga mitt barn från något, och att försöka ha kläder åt båda hållen. Att inte placera i fack. Och jag utmanade mig själv bit för bit, köpte kläder i glada färger, med nyckelpigor och myror. När jag inte hittade blommiga kläder som inte var förputtinuttjejiga, köpte jag hem färger och tryckstämplar från Panduro och gjorde egna blommiga kläder.

Med tiden pressade jag fram gränserna. Om jag nu inte skulle utestänga honom från något, så måste jag erbjuda honom alla färger och möjligheter. Så jag köpte hem rosa kläder, även om det inte var en färg jag själv var särskilt förtjust i. (Jag gillar rosa bättre nu, när mina ungar haft det i flera år.)

Parallellt med att jag utvidgade mina gränser, så förändrades också barnklädesutbudet. Allt större andel av barnkläderna kom att höra till kategorin “glada, roliga kläder”, som enligt min uppfattning funkar till alla barn oavsett kön – även om affärerna envisats med att i de flesta fall fortsätta att dela upp i tjej- och killavdelning.

Så när nyblivna föräldrar idag säger “Usch, så könsuppdelat det är”, så tänker jag “Inte jämfört med för bara några år sedan”.

Så kom då barn nummer två. Och med ett så otroligt mycket bättre utbud i affärerna hade jag velat shoppa massor, nu när det äntligen fanns. Men nu hade vi ju redan en massa gamla kläder från storebror. Det vore inte försvarbart att köpa en massa nytt. Så det har blivit enstaka plagg – och egentligen ändå något fler plagg än vad som behövts… (Ständigt dåligt resurssamvete, ja.)

Och till storebror, då? Ja, till honom har vi ju inga ärvda kläder, så till honom måste vi fortfarande köpa nytt. Och då har vi ingen glädje av det förbättrade läget. För han är numera så stor att vi måste köpa kläder på “ungdomsavdelningen” (heter det så?), från storlek 128 eller 134 och uppåt. Och där är det fortfarande könssegregerat. Killar ska vara tuffa eller möjligen neutralt klädda. Tjejer ska visst se ut som små våp i den åldern.

Återigen blir det till att leta mycket aktivt efter de bästa alternativen, ovanliga märken, små webbshoppar, tillverka själv – eller hålla sig till (tråk-)neutrala kläder.

(Och för rättvisans skull får man ju köpa lite nytt till minstingen också, så att han inte bara får ärvda kläder.)

Bara för att krångla till det ytterligare så försöker jag förstås i möjligaste mån köpa ekologiska kläder till barnen. (Varför vill någon ha annat än ekologiskt?) De växer inte heller på träd. Kombinationen färgglatt, könsospecificerat (utan att vara tråkneutralt) och ekologiskt är om möjligt ännu svårare att hitta. Om det är svårt att hitta gladroliga kläder till större barn, så är det ännu svårare med ekologiskt. Har man dessutom som jag en förkärlek för att handla i fysiska butiker, där jag kan känna på kläderna och se dem i verkligheten innan jag köper dem, ja, då är man nog helt enkelt lite för krävande.

(Visst är det märkligt det där? Man förväntas välja ett engagemang eller område som man bryr sig om. Det eller det eller det.)
____________________________________
Och nu, något så ovanligt som… REKLAM! För några märken som är både ekologiska och gladroligunisex. (Tyvärr hittar jag dem sällan i tillräckligt stora storlekar, speciellt om jag vill ha dem i “fysiska” affärer.)

dunssweden.se
maxomorra.com