Monthly Archives: december 2012

Miljöinsatser i vardagen: nylagad jacka

Häromdagen satte jag mig och lagade min vinterjacka. Sömmen hade gått upp på ena ärmen. Inget stort. Kanske blev det inte riktigt lika snyggt som innan, men är liksom inte hela världen, trots allt.

Att laga jackan är också en miljöåtgärd.

Nej, jag ska inte köpa någon ny. Den här duger alldeles utmärkt ett bra tag till. Även om det finns snygga jackor och kappor i ekologisk bomull på Gudrun Sjödén. För jag behöver ingen ny. Och den bästa miljöinsatsen är att inte skaffa saker man inte absolut behöver.

Även om det just i fallet med Gudrun Sjödén är svårt att låta bli, så gör jag det ändå.

Nästa sak att laga är koftan jag har på mig. Det börjar gå hål vid armbågarna

Rädda klimatet! Offra inte våra barn!

Jag är arg. Klimatet förändras. Ja, det händer nu. Det är inget som kanske händer i en fjärran framtid, det är något som har börjat hända redan nu.

Om vi ska kunna hindra att det blir riktigt katastrofalt för våra barn så måste det till stora förändringar NU. Genast. Det krävs ett antal stora, viktiga och svåra beslut NU. Klimatproblemen måste prioriteras högst av allt.

Men politikerna tar inte de beslut som behövs. De skyller på att politiker i andra länder inte gör det. Tycker någon annan borde gå före. Tycker det är för dyrt.

Alla experter säger att det är mycket mycket dyrare att låta bli!

Och det är våra barn ni offrar när ni inte visar mod och inte vågar låta det kosta lite.

Det gör mig frustrerad. Jag känner mig maktlös, för även om jag gör en massa – äter mindre kött, åker tåg istället för bil, köper mindre nytt, och så vidare – så räcker inte det. Det behövs mycket mer. Det gör mig ledsen att de som har möjligheten att ta de viktiga besluten inte gör det.

Men det gör mig också arg. Och arg är en bra känsla, för den kan leda till något konstruktivt.

Och jag är inte ensam om att vara arg. Vi är många föräldrar som är arga. Och mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, lärare och förskollärare, faddrar och goda grannar och vuxna vänner till barn. Vi är många som bryr oss om våra barns framtid.

Därför startar nu Föräldravrålet.

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa.

Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Är du också arg? Eller frustrerad, eller mest ledsen? Vill du också tala om för politikerna att nu, nu är det dags att göra något?

Kliv ur maktlösheten. Skriv på uppropet på www.foraldravralet.se

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa. Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Det är dags att kräva mer

Nej, jag har inte skrivit något om resultaten från klimatmötet i Doha. Jag har inte ens riktigt orkat sätta mig in i exakt vad man kom fram till. Men jag har förstått att resultatet är en besvikelse.

Jag citerar från Naturskyddsföreningens webbsida:

– Det är en klen tröst att förhandlingarna är i hamn, när jag vet att beslutet inte leder till skärpta utsläppsmål. Det är ändå det som förhandlingarna går ut på – att fixa det galopperande klimathotet. Det är dock glädjande att de i sista sekund verkar ha strypt ländernas rätt att använda överskottet av utsläppsrätter. Men förhandlingen är så komplicerad mellan de rikare och fattigare länderna att allt utom kollaps tolkas som en framgång, men resultatet från Doha kommer inte göra att utsläppen minskar snabbare och det finns inte heller någon plan för hur de fattiga länderna skall få pengar till sin egen energiomställning, säger Svante Axelsson.

Resultatet är att det blir ett nytt Kyotoavtal 2 som börjar redan första januari 2013 och slutar 2020. Det fångar bara 15 procent av världens utsläpp men är en viktig livbåt om det stora klimatavtalet, det så kallade Durbanpaketet, inte går i mål 2015. Nya utsläppsminskningar kan spelas in av de som är med i Kyotoavtalet under 2014 i hopp om att klimatmålen skall skärpas. En framgång är att det blev en viss begränsning för industriländernas rätt att ta med överskott av utsläppsrätter från första Kyotoavtalet in i den andra åtagandeperioden

– Det är bra att de fick till ett Kyotoavtal, men läget är nu så allvarligt att det inte räcker att räkna utsläpp i ton utan det handlar om hur många miljontals människoliv som kommer att offras om vi alla inte snabbt gör våra samhällen fossilfria. Färdplanen mot fyra graders temperaturhöjning är en krigsförklaring mot oss själva och jag hoppas innerligt att människan kan ta sitt förnuft till fånga, säger Svante Axelsson.

(Ovanstående är ett utdrag ur en längre text.)

Det här duger inte. Vi kan inte rädda klimatet genom att sitta och snacka och skylla ifrån oss. Det är dags att göra nåt. Säga ifrån. Kräva mer.

Och det är alla vi som måste göra det. Vi måste ställa krav på politikerna.

– Det är en klen tröst att förhandlingarna är i hamn, när jag vet att beslutet inte leder till skärpta utsläppsmål. Det är ändå det som förhandlingarna går ut på – att fixa det galopperande klimathotet. Det är dock glädjande att de i sista sekund verkar ha strypt ländernas rätt att använda överskottet av utsläppsrätter. Men förhandlingen är så komplicerad mellan de rikare och fattigare länderna att allt utom kollaps tolkas som en framgång, men resultatet från Doha kommer inte göra att utsläppen minskar snabbare och det finns inte heller någon plan för hur de fattiga länderna skall få pengar till sin egen energiomställning, säger Svante Axelsson.

Resultatet är att det blir ett nytt Kyotoavtal 2 som börjar redan första januari 2013 och slutar 2020. Det fångar bara 15 procent av världens utsläpp men är en viktig livbåt om det stora klimatavtalet, det så kallade Durbanpaketet, inte går i mål 2015. Nya utsläppsminskningar kan spelas in av de som är med i Kyotoavtalet under 2014 i hopp om att klimatmålen skall skärpas. En framgång är att det blev en viss begränsning för industriländernas rätt att ta med överskott av utsläppsrätter från första Kyotoavtalet in i den andra åtagandeperioden

– Det är bra att de fick till ett Kyotoavtal, men läget är nu så allvarligt att det inte räcker att räkna utsläpp i ton utan det handlar om hur många miljontals människoliv som kommer att offras om vi alla inte snabbt gör våra samhällen fossilfria. Färdplanen mot fyra graders temperaturhöjning är en krigsförklaring mot oss själva och jag hoppas innerligt att människan kan ta sitt förnuft till fånga, säger Svante Axelsson.

Gör folk ingenting för hand längre?

Häromsistens försökte vi köpa en slipkloss. Ja, en sådan där rektangulär kloss av kork, som man har att vika danspapper runt när man ska slipa. Någon av oss har lyckats ”förlägga” (slarva bort, alltså) den vi hade. Så vi skulle skaffa en ny. De brukar inte kosta många kronor, men det är ett stort irritationsmoment att inte ha någon.

Men… efter att ha letat i flera relevanta affärer konstaterade vi: slipklossar verkar inte gå att få tag på längre?

Är det helt enkelt så att ingen slipar för hand längre? Att alla antas använda slipmaskiner, i alla slipsituationer? För visst, vi har också slipmaskin, men det betyder ju inte att vi slipar allt med maskin – ibland blir det löjligt att använda maskin, ibland osmidigt. Har det gått sådan hysteri i det här med att göra allt med maskiner?

Det stod jag och tänkte på idag när jag gjorde korv. För när jag gör korv så är jag ju samtidigt så tacksam för att ha hushållsassistenten, med köttkvarn och (deg)bunke och så vidare. Inte skulle jag komma mig för att ställa mig och göra korv om jag inte hade en maskin till malningen! – Eller, skulle jag det? Jag vet ju inte ens hur lätt eller svårt det är att mala köttet manuellt. Hur ser en manuell köttkvarn egentligen ut?

Förresten så tänker jag varje gång vi gör korv att jag skulle vilja ha en mer manuell variant för just korvstoppningen. För när man kör korvsmeten genom hela kvarnen utan malskivor, så blir det ju en massa korvsmetsspill som man liksom aldrig kan få in i korvskinnet. Korvsvinn, alltså. Och ju mindre satser man gör desto större procentuellt svinn. Man borde ha typ en stor sprits att fylla korvskinnen med, egentligen?

Annat jag stått och tänkt på, när assistenten snällt stått och bearbetat vår korvsmet länge och väl, är en massa andra saker jag är väldigt tacksam över. Som toalettpapper. Och skruvdragare. Eller för den delen skruvar.

Men nu har de flesta sådana tacksamhetstankar trillat ur min hjärna, så jag får återkomma till dem en annan dag, när de trillat dit igen. Nu är det dags att sova. Imorgon bitti ska det skottas snö.

Det vart nog inte så illa den här gången, tror jag?

Nej, vi har inget snökaos. Däremot snöstorm. Man kan ha rejäla snö(o)väder utan kaos.

Jag har visserligen inte varit utanför dörren sedan i förmiddags. Jag har bara studerat världen genom de halvt igensnöade fönstren. Så jag kan bara basera på det jag sett där, och det jag läst på nätet och hört på radion. Och jag har inte följt jättenoga och mycket – jag har haft fullt upp med att göra korv.

Men ändå. Jag tror inte det är jätteilla därute.

Jag vågar fortfarande inte lova att jag lyckas ta mig till jobbet imorgon heller. Det kan komma mer snö innan dess, och den befintliga snön kan mycket väl ha flyttat sig till besvärligare ställen. Och som sagt var, jag har fortfarande inte ens varit ute och tittat på det på riktigt.

Men i alla fall. Jämfört med hur det sett ut genom fönstret andra gånger är det här inte särskilt illa. Det har inte kommit jättemycket snö. Det verkar inte ha yrt igen värre än det brukar. Tvärtom skulle jag hävda att vi haft värre snöstormar än så här utan att SMHI ens utfärdat någon varning alls.

Det här inlägget får jag säkert äta upp imorgon :-)

Kallvatten

När man gör korv är det smidigt att kunna diska undan kött- och fettkladdiga saker, speciellt eftersom ingredienserna hålls kalla och alltså blir snabbt ingrodda.

När man ska diska sånt är det smidigt med varmvatten.

Mindre smidigt är att upptäcka att det inte finns nåt varmvatten. 24 grader i pannan. I vanlig ordning när det blåser rejält har pannan stannat. Lätt att starta om, inget större problem, men ändå.

 

Mitt i snöstormen ringer åttaåringens kompis och vill leka. Öh, ursäkta?

Mycket matavfall betyder inte nödvändigtvis mycket matsvinn

Jag har läst om nån som tyckte att matavfall skulle kunna användas som någon sorts indikator på matsvinn. Att mycket matavfall skulle hänga samman med att man slänger mycket som istället borde ätas.

Jag skulle vilja påpeka att det inte alls behöver vara så. Anledningen till mycket matavfall kan vara åtminstone tre:

  1. Ovan nämnda
  2. Att man lagar mycket mat från grunden. Köper man färdiglagad mat eller halvfabrikat blir det förstås inte mycket matavfall hemma. Men skalar man potatis, lök och rotselleri så blir det rätt mycket skräp på bara en måltid. Kokar man en hel höna blir det en hel del ben att slänga. Köper man majs som hela oskalade kolvar blir det dels en massa blast (heter det så på majs?), dels den kokta innandelen av kolven när man ätit.
  3. Köper man då och då mat till halva priset eller liknande, som har nedsatt pris på grund av att den är på väg att bli dålig, ja då blir det ibland en del man måste slänga. Som grönkålen jag köpte från fyndhyllan på Morot & annat häromdagen. Jag var medveten redan från början om att jag skulle behöva slänga en hel del av den, men det allra mesta var helt okej. Köper man det sekunda så blir det helt enkelt en del man blir tvungen att slänga. Annars hade affären fått slänga alltsammans.

Grönkålen är nu repad, kokt och hackad samt stoppad i frysen inför jul.

Söndag med snö och korv

Snön har börjat falla. Det är svårt att skilja den fallande snön, som färdas med ganska få graders lutning från horisontalplanet, från den fykande snön.

För fyker gör det. Ytskiktet på snön på marken får liksom en luddig överkant, som att det finns en halvdecimeter till med halvgenomskinlig snö.

Men nejdå, det är inte alls särskilt illa än. Det har egentligen inte slått till än. Så mannen for faktiskt in till byn nyss, för att köpa ved och kattsand. Bra att kunna elda utan att vara rädd att veden ska ta slut. (Vi har ju fortfarande bara haft kamin ett par veckor, och alltså inte hunnit köpa ved ”på riktigt” utan köper ved på Ica :-)) Och bra om katterna inte hamnar i toaknipa i det här vädret. För ja, mat har vi ju kommit ihåg att se till att ha hemma – men kattsand? (Men toapapper glömde vi också! Ja ja, vi har så vi klarar oss :-))

I övrigt är det idag korvgörardag. Och som den röriga barnfamilj vi är – med ständiga småkonflikter och incidenter som avbryder tankar och planering – så glömde vi att koka potatis igårkväll. Alltså är det den sortens förberedelser vi ägnar förmiddagen åt idag: koka potatis (och kyla), putsa och skära kött och stoppa i frysen en stund, lägga fjälster i blöt.

Jag kokar köttgryta på det bortputsade från köttet (lite långkok hanterar sånt bättre än köttkvarnen ;-)) och tittar ut på snön (än kan man se genom rutorna).

Klass 2-varningen är förresten utvidgad till Österlen nu också.

Snöstormsdags

Snöstormen är på väg. För en stund sedan uppgraderade SMHI till klass 2-varning.

Än så länge blåser det bara; snön kommer om en stund.

Vi gör de sista förberedelserna. Hämtar tidningen. Flyttar bilen längre ut mot vägen (bättre att bara behöva skotta en gång att gå i än hela bilens bredd på större delen av vår långa infart). Plockar med reservtermokläderna in i huset igen. Hämtar in pellets.

Det har som sagt var inte börjat snöa ännu, men den snö som redan finns har börjat fyka: det är redan ett par snöåsar på infarten. Än så länge bara knappa decimetern höga, men de kommer att växa.

Tiden rinner ut för Doha

Precis som den rann ut för Köpenhamn och för Durban.

Och jag fattar inte.

Jag fattar inte att man fortsätter på den här modellen. Varje år träffas man under två veckors tid (varav de ”viktiga”, de som faktiskt har mandat att ta beslut etc bara är med en knapp vecka). Och så talar alla om vad de tycker, en gång till. Precis som förra året. Alla de rika talar om varför de minsann inte ska behöva göra mest, en gång till. De allra flesta talar om att om inte ni tänker vara bättre än oss, så tänker vi göra nästan inget alls. Vissa länder (Kina, Japan och USA säger TV-skärmen på tåget just nu) fortsätter att ”blockera” nya avtal. Och sedan åker alla hem igen.

För att sedan ses igen nästa år igen. Same procedure as last year. (Nej, ”Grevinnan och betjänten” är inte kul. Det är inte det här heller. Det här är lika sorgligt som den stackars fulla betjänten…)

Varför fortsätter man att göra på det här sättet? Det funkar ju inte! Borde det inte vara ganska uppenbart vid det här laget?

Vid vilka andra riktigt allvarliga kriser agerar man på det sättet? Inga! Har man en allvarlig, galopperande kris av det här slaget så stänger man in sig och pratar klart tills man har en lösning. Och det är Anders Borg beredd att göra när det handlar om bankernas villkor i EU. Men är våra beslutsfattare (i Sverige och resten av världen) beredda att göra det när det kommer till klimatkrisen och den ekologiska krisen?

Problemen försvinner inte för att man går hem och firar jul, eller för att mötestiderna i Doha är slut. Problemen stannar inte ens kvar på samma nivå tills ni träffas igen om ett år. De hinner accelerera en bra bit till.

Hur länge tänker ni, världens ledare, låta detta pågå? Hur länge tänker ni skjuta problemen på framtiden, igen och igen, istället för att fortsätta tills dess ni är klara?

Och om det nu är så att vissa länder vägrar: visa då att ni kan. Gör nåt! Må vara att det inte räcker för klimatet om inte de är med. Men börja ni, utan dem. Istället för att använda dem som en ursäkt för att inte göra.