I teorin är det så trevligt att jobba på distans. Slippa restiden. Kunna komma igång med arbetet direkt på morgonen. Kunna sitta och jobba ostört och koncentrerat. Kunna ta längre lunch eller paus och fixa något annat – måla det där fönstret eller den där byrån, eller ta en promenad eller cykeltur.
Verkligheten är något annat. Eller ja, den sparade restiden och kunna börja jobba direkt på morgonen stämmer ju. Men i övrigt…
De där pauserna för att göra något kul eller inspirerande eller bara något helt annat blir det extremt sällan något av. På sin höjd hämta posten. Inte ens tvättmaskinen blir igångsätt, liksom.
I övrigt sitter jag och jobbar hela jävla dagen. Tar alldeles för lite pauser av alla de slag. Tar knappt lunch – maten värmer jag i mikron under tiden jag arbetar, och så sätter jag mig och äter den och läser tidningen i tio minuter, innan jag hugger in på jobbet igen. Eller möjligen att jag lyckas bestämma mig för att ta en paus och blogga nåt. Sedan är det på det igen. Pauser för att fixa en kopp kaffe eller hämta en morot att tugga på, sedan tillbaka till datorn och fortsätta.
Och alltså, det vore ju okej om jag kom därifrån med känslan av att ha varit produktiv, att jag fått nåt gjort, att jag är nöjd och kan slappna av.
Men i praktiken jobbar jag betydligt mer än de timmar jag ska. (Ja, jag skriver upp det på flexen.) Och eftersom jag inte har någon fast sluttid, när jag MÅSTE gå till tåget, så känner jag, oavsett när jag slutar, att jag nog borde jobbat en stund till, borde gjort lite till. Och eftersom ”hemresan” bara består av att hämta hem barn från fritids, så hinner jag inte koppla bort jobbet, utan brottas sedan halva kvällen med tanken på att jag kanske borde plocka fram jobbdatorn och göra lite till. Hej stressen!
Och ja, jag vet. Man ska jobba lagom. Inte stressa. Inte vara duktig flicka. Inte jobba ihjäl sig för arbetsgivarens skull. ”Ingen tackar dig för att du jobbar ihjäl dig.” Mnjä. Men det handlar ju inte bara om arbetsgivaren. Det handlar om att känna att man gjort det man har ansvar för. Att inte lasta över saker på kollegorna. Och faktiskt också om att kunna känna att man bockat av saker, för att minska röran i hjärnan.
Det är väldigt rörigt i min hjärna för tillfället. Alldeles för många jobbmässiga saker som är röriga, inte kan bli klara och bockas av utan som hänger kvar och beror av andra personer, andras insatser, klartecken om det ena eller det andra – saker som skvalpar runt. Det stressar mig. Det ger mig känslan av att inte åstadkomma tillräckligt.
Och när jag inte ens har tågresan hem för att få bort det så blir jag inte alls av med det. Och det är inte bra alls.
