Category Archives: Reflektioner och tankar

Trötta tankar om smutskastarna i politiken

Jag tänker allt oftare att den viktigaste skiljelinjen i politiken går mellan

1. de politiker som vill förändra saker till det bättre och som har förståelse och acceptans för att andra kanske har en annan lösning eller idé om vägen dit och har en positiv grundsyn på detta och är beredda att lyssna, diskutera, kompromissa och samarbeta, och

2. de politiker som mer är ute efter att sabotera och smutskasta för alla andra.

I de allra flesta partier finns båda typerna. I vissa partier är grupp 2 mer dominant än i andra. Men det är grupp 2 som får väldigt mycket utrymme. Det är grupp 2 som alltmer styr det politiska samtalet. De sår split både i sitt eget parti och andra. De hindrar konstruktiva samtal som skulle kunna leda till ett bättre samhälle.

Och eftersom grupp 2 får så mycket utrymme och får hållas så tystnar bra personer i grupp 1. Både de som redan är aktiva politiker och de som hade kunnat tänka sig att engagera sig politiskt.

Det gör mig ledsen och uppgiven. Och jag har inga bra förslag att komma med. Jag orkar ju inte själv stå upp mot de där smutskastar/mobbarfigurerna. Jag tystnar också, igen, precis som på högstadiet.

Keep the channel open

Jag snubblade över den här texten: Zadie Smith: dance lessons for writers.

Jag började läsa den, men kom i ärlighetens namn inte så väldigt långt – det är en lång text, på engelska, och jag var/är trött, och ganska snabbt kom texten ändå huvudsakligen in på personer jag inte i första hand förknippar med dans.

Men den här biten i början vill jag gärna spara:

“There is a vitality, a life force, an energy, a quickening that is translated through you into action, and because there is only one of you in all of time, this expression is unique. And if you block it, it will never exist through any other medium and it will be lost. The world will not have it. It is not your business to determine how good it is nor how valuable nor how it compares with other expressions. It is your business to keep it yours clearly and directly, to keep the channel open.”

(Martha Graham.)

Och: för mig, som ägnat mig helhjärtat åt både skrivande och dansande, så känns kopplingen mellan dans och skrivande på ett sätt ganska självklar. Skrivandet är som att sätta ihop en stor koreografi, väva ihop olika delar med olika karaktär och olika syfte och binda ihop det till något som blir intressant och levande.

Och så den fysiska känslan. Den fysiska känslan av något jag vill förmedla. I dansandet gör jag det på det uppenbara sättet, men i skrivandet letar jag efter de ord som ska kunna få läsaren att känna samma fysiska förnimmelse som jag.

… och egentligen borde jag nog förklara det där bättre? Men jag behöver ägna mig åt mitt brödjobb, och om jag inte trycker på publicera nu så blir det här bara liggande bland utkast.

Nej, jag vill inte flytta

Då och då kommer frågan. Från folk på jobbet. Från mamma. Från andra.

– Du har inte funderat på att flytta?

Det de menar är väl att det skulle vara smidigare för mig att bo någon annanstans, till exempel närmre jobbet, givet omständigheterna.

Det är en hemsk fråga. En fråga som liksom på något vis handlar om att få mig att ge upp det sista jag har kvar.

Dels skulle det förstås innebära en jävla massa jobb att flytta. Jag hinner och orkar inte ens med den kontinuerliga utrensning som behövs i livet. Flyttrensa är på en nivå långt bortom det möjliga.

Fast det är ändå inte det relevanta argumentet. Det relevanta är att det är här jag BOR. Här jag slagit ner mina rötter.

Jag vet att det är fult att bry sig om materiella ting. Och ett hus är materiellt. Jag vet.

Men alltså, här har jag satt ner mina bopålar. Landat. Efter att aldrig ha känt mig hemma någonstans på riktigt sedan jag flyttade hemifrån, så växte jag fast här på nolltid.

Både älsklingen och jag älskade den här platsen och de här omgivningarna.

Det var här vi la vår tid. Vi har skapat det här tillsammans. Byggt in våra drömmar, våra gemensamma värderingar och synsätt. Vi har kämpat sena kvällar med att isolera vinden. Vi har vänt och vridit på bästa lösningar för kök och badrum. Vi har planterat bärbuskar och sparrisrad.

Här bor min själ. I väggar och tapeter och golvbjälkar här finns spåren av honom. Av vår gemensamma livsgärning. Av majoriteten av de år vi fick tillsammans.

Jag. Du. Vi.

Och det tycker ni att jag borde överge? För att det vore mer praktiskt? Slita ut min själ, överge det lilla jag har kvar? Kasta bort allt det vi kämpat med och låtsas att det inte betyder något?

Jag vet att man kan bli tvungen att ta sådana beslut, på grund av skäl man inte råder över. Men att göra det frivilligt?

Och ja, jag vet att ni bara menar väl, ni som frågar. Jag vet.

För det är nedbrytande att stänga av

Skakande vittnesmål från svenska film- och teaterbranschen. 456 personer, däribland stjärnor som Marie Göranzon, Lena Endre och Sofia Helin, samlas i SvD i ett gemensamt upprop mot de kränkningar de får utstå. Här skriver de själva om övergreppen.

Den här synnerligen otrevliga texten finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Jag läser texten – och kopplar vidare till minnen av helt annat slag, men från samma sfär: från tiden när jag gick musikalutbildningen.

Minnen från omklädningsrummet efter en danslektion av något slag. Jag var upprörd över attityden från dansläraren gällande någonting. Det kan ha varit den gången hon sagt till mig: ”You’re a Gemini, aren’t you?”. Men det kan också ha varit något annat. Alldeles oavsett vad det handlade om så var jag upprörd över att bli tilltalad på att sätt där jag var betraktad som lägre i rank och därmed utan lov att få svara. För nej, jag är inte den som accepterar att man säger saker till mig utan att jag får svara eller försvara mig. Speciellt inte om det är bullshit vederbörande kommer med.

Men de andra, mina klasskamrater eller vad man ska säga – ja, vi var allesammans vuxna människor – ansåg att jag bara skulle låta det rinna av. Att det bara var att acceptera och leva med. Inte ifrågasätta och säga emot. Det var inte mer med det, liksom, skulle man vara i den här branschen så var det bara att vänja sig.

Och minnen från teaterlektionerna, där grundprincipen var att inte spela teater utan verkligen kliva in i och vara personen. Och detta inkluderade sådant som att kyssas. Att verkligen gå in i känslan av att jag är vansinnigt förälskad i den här personen och kyssas på de premisserna. Och nej, det var inget tvång att vi skulle – det var en uppmaning om att det var något vi borde, förr eller senare… så då var det liksom bättre att göra det förr och få det överstökat, typ. (Jag skulle nog säga att det på något plan kan betraktas som ett mentalt tvång.) Jag minns fortfarande den väldigt märkliga känslan av den där kyssen.

 

Ja, jag hoppade ju av, typ i början av mars första året eller nåt sånt. Då var jag ganska trasig inombords, för jag hade – på fler sätt än de ovanstående – gjort någon sorts våld på min egen själ, liksom.

Så jag blev inte kvar i branschen. Och jag blev aldrig utsatt för något av allt det där som beskrivs i den länkade tidningsartikeln. (Och både dans- och teaterlärarna jag nämner ovan var kvinnor.)

Men på nåt sätt känns det ändå symptomatiskt. Sammanhang som kräver att man ska svälja skit och stänga av egna känslor ger en ökad utsatthet – som i sin tur förstås kan utnyttjas.

Och jag ska säkert egentligen vara glad att jag inte pallar med sådana sammanhang.

Don’t kill your darlings – feed them!

Kill your darlings! säger man ju.

Och det har ju jag också gjort ibland (och då menar jag inte bokstavligt; det var inte jag som dödade honom oavsett vad mina skuldkänslor ibland hävdar).  Men ju mer jag tänker på det så tänker jag att det tvärtom är darlingsarna man ska mata och hålla i liv. För det är de som gör saker värdefulla.

Det där som sticker ut. Det som går utanför det rationella och logiska och förväntade. Det som är lite för extravagant, lite för konstigt, lite för ologiskt – det är det som ger mervärde, det som gör det värt det.

Vad skulle böckerna om Narnia ha varit om C S Lewis hade rationaliserat bort garderoben som leder till Narnia och den där lyktstolpen i skogen?

Och för egen del: det där lösryckta textutkastet från nästan tjugo år tillbaka i tiden – det är typiskt sånt där som skulle räknas som en sådan där darlinggrej man borde städa bort. Det är liksom alldeles för mycket – på vissa sätt. Men det är också det som ger nerv och känsla. Och i sig är skäl nog för mig att trots allt fortsätta skriva.

Städar jag bort älsklingarna blir det bara tråkigt och meningslöst.

Anonymitetens goda sida

Anonymiteten är på tapeten, allt som oftast kan man väl säga. Anonymiteten på nätet. Anledningen till det är förstås att många gömmer sig bakom anonymitet. Troll av olika slag, som snackar skit och drevar och hotar. Och ja, det är problematiskt. Fast problemet är ju inte anonymiteten utan vad folk använder den till: att de använder anonymiteten till att kunna uppföra sig som skitstövlar.

Men anonymitet kan användas till positiva saker också! Och för mig är anonymiteten en styrka och en hjälp att kunna ha kontakter jag inte kunnat ha annars.

Jag har skrivit om min anonymitet tidigare. (Ja, fler gånger för den delen…) Men jag vill ändå skriva lite om det nu.

För jag är ju anonym. Typ. Och det tillför mitt liv väldigt mycket. Även om jag bortser från de där bitarna med att kunna ha något som är mitt eget, att inte behöva ta hänsyn till jobb och barnen och annat – i alla fall inte lika mycket.

Anonymiteten ger ett umgänge som är rensat från de vanliga ”markörerna”. När jag umgås med folk på twitter (Ja, vi umgås. Via twitter. Ja, det är att umgås.) så är de där vanliga sakerna oväsentliga. Det där som ålder, kön, utbildning, utseende, bostadsort, vilka kretsar man umgåtts i, etc. Det är nuet och vilka man funkar med nu som är viktigt. Vilka människor som uttrycker sig på sätt som ger genklang hos mig. Människor som ser mig. Människor som bryr sig på ett medmänskligt plan.

Människorna på twitter bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem.

Och det är anonymiteten i sin allra bästa form.

#metoo och ilskan

Den här veckan har det varit mycket om #metoo. Och jag har funderat många varv. För spontant har jag inte något direkt att skriva under den där taggen. Och därför har jag inte skrivit. Samtidigt som jag liksom gång på gång återvänder till de där småsakerna som jag funderar över. Så jag tänker att jag nog ändå behöver skriva något om det, för att få det ur systemet – för fram tills jag skrivit något så kommer det att vandra runt i huvudet.

Det ena är från barndomen. Jag åkte skolskjuts de fyra och ett halvt första åren under min skoltid.

Jag minns inte händelserna. Jag minns bara att jag säger ”Sluta tafsa”. Och att det är något som jag sagt många gånger. Och jag vet vilka jag brukat säga det till. men jag minns liksom inte upplevelsen. Inte över huvud taget.

Men ja, det där platsar nog under #metoo, antar jag.

Det andra är från vuxen ålder. Ganska snart efter att jag blivit ihop med älsklingen. Och han var med, det var på något studentställe i hans hemstad (och min också vid tidpunkten, tror jag). Och vi var där, och vi träffade på och hälsade på någon han kände. Och denne någon tog min hand på ganska gentlemannamässigt sätt, typ – alltså inte modernt ta i hand utan mer något sånt där filmiskt eller hur man ska beskriva det.

Problemet var att… alltså, hur beskriver man? Jag minns inte detaljerna. Och jag har väldigt svårt att sätta ord på det. Men han pillade väl liksom för mycket på mina fingrar. På fel sätt. Smekte? Rörde? Och… tja, kanske kunde han inte begripa att sidorna av mina fingrar, mellanrummen mellan mina fingrar, liksom kan ha en sådan effekt när man rör dem… eller så kunde han det? Och jag blev upprörd och förbannad. Och i slutändan bad han om ursäkt. Men det där satt kvar länge länge länge efteråt. För mig var det ett övertramp. För mig var det en beröring som blev alldeles för intim.

Men det där är de tillfällen jag kan dra mig till minnes. Det är trots allt inte mycket jämfört med vad de flesta andra beskrivit under den här veckan.

Ja, det har jag förstås också funderat över.

 

Helt frikopplat från detta har jag under veckan också hamnat i en diskussion kring att bli arg – med en person som uppenbarligen tycker att ilska är något dåligt, något man ska arbeta bort.

För mig är ilskan i grunden en positiv kraft: en reaktion på något som är dåligt, en reaktion som ger mig kraft att orka ta itu med och förändra, fastän jag annars kanske inte skulle orka. Ilskan hjälper mig att hantera och ta itu med jobbiga saker. Destruktiv blir den bara om jag inte får utrymme att förändra det som orsakar ilskan.

Fast omvärlden har ju allt som oftast lärt ut att ilska är något dåligt. Så jag har lärt mig att stänga inne, lärt mig att det är jag som måste ta ansvar för att först analysera sönder mina skäl och den andres skäl till vad den eventuellt gjorde, etc. Hela ansvaret lastat på mig som blir arg, och inte på den som orsakade ilskan. Och innan jag kommit igenom all analys och värderat om jag ens får vara arg, eller om allt kanske är mitt fel, så har ilskan runnit av och tvivlet tagit över.

Fast inte alltid. För jag har ju också kämpat med att våga vara den jag är igen.

Och jag funderar på det faktum att jag trots allt inte har fler händelser att berätta om under #metoo. För ja, jag är nog trots allt känd som en som blir arg om någon uppför sig olämpligt mot mig. Säger ifrån, ljudligt. Protesterar. Jag har fått skit för det, omvärlden har försökt lära mig att det är fel att bli arg – men ändå: om någon uppför sig skitstövligt mot mig så får de nog veta det.

Kanske har det bidragit till färre #metoo-grejer för mig del? Att hon den där bråkiga ska man nog låta bli?

Oavsett så tror jag att det vore bra om fler hade fått lov att ha kvar den naturliga instinkten att bli arga och protestera högljutt i sådana situationer – istället för att vara tysta.

(Och det här inlägget skulle nog vara betydligt mindre rörigt om jag inte redan var alldeles för trött…)

Recension: Augustiförkylning 2017

Förkylningen slog till i onsdags, alltså för tre dagar sedan. Jag satt i skypemöte som började vid 13, och när mötet började hade jag inte en tanke på förkylning, men innan mötet var uppe i fyrtio minuter insåg jag att jag snabbt och effektivt höll på att bli rejält förkyld.

Det var länge sedan jag var så bängförkyld. Så där extra allt. Rinnande ögon, bubblande täppta öron, inte klara av att prata eller kramas eller ork att fixa minsta lilla. Feberkänning trots konstant alvedon. Siktet inställt på genomlida och genomleva. Inte ens några ambitioner om att försöka hålla efter disken eller få i oss riktig mat. Ingen jävla ork.

Problemet med den sortens yttre blockering av alla möjligheter är ju att det ger en så förbannat mycket utrymme att bli existentiell – i alla fall på den lilla ork som finns kvar att använda. För den går ju liksom inte att använda till något. Och när tillvaron är skit – som den faktiskt är när man är förkyld – så blir det liksom mer påtagligt att han är död och jag är ensam. Och då menar jag huvudsakligen inte de praktiska aspekterna.

Förkylning är ärligt talat för jävligt. Det drivs med mansförkylningar, och jag vet inte vad det är för förkylningar jag har, men när jag är så här bängförkyld så är det bland det värsta som finns. För de rinnande hyperirriterade ögonen i kombination med att knappt kunna andas är så fruktansvärt plågsamt och gör allt samspel med omgivningen till något fruktansvärt jobbigt som bara förvärrar det hela.

Och jag tänker på hur väldigt osynliga förkylningar är i vår historieskrivning. Men folk blir ju förkylda, och det måste påverka massor. Om du är på flykt och blir så här förkyld, så där så att du knappt står ut och knappt klarar av att genomlida, ens med kroppen full av alvedon och nässpray, hur klarar du dig? Eller om du befinner dig i krig? Och så vidare. Förkylning måste ju vara den avgörande faktorn i så fruktansvärt många saker som aldrig nämns?

Och ska jag dö så dör jag ärligt talat hellre långsamt borttynande, eller med klassisk smärta, än med plågan av rinnande svidande ögon.

Enda trösten under en förkylning är ju just att man vet att det är ofarligt och går över. Det har ett slut, en tidpunkt när man blir frisk från den.

Idag mår jag lite bättre. Klockan är snart 11 och jag har inte tagit alvedon sedan kl 01 inatt, och inte nässpray sedan igårkväll.

Snälla, fortsätt säga onödiga saker, annars blir allt meningslöst

Den här delas flitigt i mitt flöde för tillfället:

Och jag blir förstås bara irriterad.

Jo, visst är det bra att hålla sig till sanningen. Men längre än så håller jag inte med.

Om jag skulle hålla på att värdera om jag verkligen måste säga saker, då skulle inte mycket passera ut. Om man skulle låta bli att säga allt som är onödigt, då skulle det inte bli något vardagligt relationsbyggande prat om vad man gjort på jobbet eller i skolan, inget prat om vädret eller om blommorna i trädgården eller boken man läste. Skulle man bara säga saker som verkligen måste sägas så skulle de bara bli tråkiga och jobbiga saker.

Och i praktiken skulle det liksom mest bli de saker som leder till irritationer – och inget av det som gör livet värt att leva.

Jo, vissa saker är faktiskt omöjliga

Först var det Samsung som körde reklam om det på twitter. Någon hemsk och obegriplig film som dök upp i flödet många gånger per dag. Och med texten ”Ingenting är omöjligt”. Och nu dök det upp som rubrik och i texten i ett mejl från barnjeansföretaget som gör extra hållbara jeans. Och däremellan, och före också förstås, har det dykt upp i alla möjliga sammanhang. Av någon anledning verkar många ha fastnat i det där mantrat: ”Ingenting är omöjligt”.

Och jag undrar mest: vad fan menar ni med det?

För det är väl fullkomligt jävla självklart att en hel massa saker är omöjliga. Visst, det finns många saker som är svåra men som faktiskt går om man försöker. Absolut. Men då handlar det ju om saker som inte är omöjliga. Det betyder inte på något vis att det inte finns saker som faktiskt ÄR omöjliga. Rent vetenskapligt är det liksom självklart att många saker faktiskt är omöjliga.

Min man fick cancer. Min man fick obotlig dödlig cancer. Min man är död. Det är omöjligt att få tillbaka min man levande igen. Detta är ett synnerligen konkret exempel på att vissa saker är omöjliga. Men det finns många andra exempel som är mindre konkreta men likväl lika omöjliga.

Och att slänga sig med den sortens uttryck är en skymf mot alla som har att hantera saker som faktiskt är omöjliga att åtgärda – i sin vardag, i sitt liv, i sin tillvaro, dag ut och dag in. Det är en skymf att med klämkäcka uttryck knuffa tillbaka ansvaret på den som lider. För om ingenting är omöjligt, då är det ju vårt eget fel, vi som inte återuppväcker döda, vi som lever med obotliga sjukdomar, vi som inte gaskar upp oss från depressioner, ångest och utmattningar, eller som inte kan få våra barn att passa in i samhällets strukturer. Och så vidare.