Tag Archives: barnkläder

…och det bidde en skjorta…

Treochetthalvtåringen tyckte jag skulle sy en skjorta till honom också. Men så långt hann vi aldrig igår (klockan var ändå kvart över nio innan vi var klara). Så idag frågade jag honom hur skjortan skulle se ut.

– Vit och med röda trådar!

Aha. Typ en skjorta som liksom såg ut som vetefilten igår ;-)

Mycket längre än så sträckte sig inte hans intresse… han var ju med så mycket igår? Så under tiden jag har sytt och grejat så har han mestadels gjort annat. Typ tittat för mycket på film och spelat datorspel, plus lite annat.

Jag har sytt en enkel vit lätt utställd skjorta/tunika av samma lakan som användes igår. Med blomsöm runt halssprundet, hjärtsöm i nederkant, och en del andra dekorationssömmar. Alltsammans i röd tråd.

Snabbt, mycket slarvigt – och oerhört sött.

Och han blev också nöjd.

Men KappAhl då?

KappAhl har ju någon sorts koppling till Coop; bland annat får man poäng på sitt MedMera-kort om mn handlar på Coop, och man får en del rabatterbjudanden och liknande på KappAhl som Coop-medlem.

Coop jobbar sedan många år seriöst med miljöfrågor av alla möjliga slag och har varit ganska mycket föregångare på området. På det hela taget är Coop ganska “helylle”.

Man kan ju då tycka att det vore rimligt att anta att KappAhl vore ett bra ställe att gå till om man vill ha ekologiska barnkläder av bra kvalitet. Det känns också rimligt att man på KappAhl borde hitta kläder som inte är så extremt könsstereotypa.

Tyvärr stämmer inte detta.

Det är väldigt ont om ekologiska kläder på KappAhl. Väldigt.

Och av de “stora vanliga” klädekedjorna (H&M, Lindex, KappAhl) så har KappAhl det absolut mest könstereotypa barnklädessortimentet. Jag tror rentav de har de mest könsstereotypa barnkläderna av alla affärer jag normalt sett har möjlighet att besöka. Visst, de har ett visst sortiment av tråkneutrala kläder – men alla kläder som har någon karaktär är extremt stereotypa.

Jag bryr mig numera sällan om att kolla deras sortiment. Och de gånger jag gör det (för att jag tänker att det ju borde bli bättre, det kan inte gärna fortsätta att vara så illa) så blir jag varje gång besviken.

Jag fattar det inte. Det stämmer liksom inte alls med vad jag förväntar mig av något med koppling till Coop.

Å andra sidan har jag inte alls fattat den där kopplingen, egentligen.

Konversation med Lindex

Jag skrev till Lindex och frågade om vinterkläderna:

Hej! Vi har under ett antal år köpt era vinterytterkläder (Fix) till våra barn och varit mycket nöjda med kvaliteten. Men förra året valde vi istället att köpa av HM, eftersom de har motsvarande kläder men där de deklarerar att den vattenavvisande ytbehandlingen är fri från fluorkarboner. På era Fix-kläder finns ingen information om detta. Eftersom frihet från miljögifter ju är ett försäljningsargument antar jag att era kläder har fluorkarboner eller liknande i ytbehandlingen? Men jag vill i alla fall fråga er innan jag bestämmer vilka jackor och termobyxor jag ska köpa den här säsongen. Alltså: innehåller era Fixjackor och -byxor fluorkarboner/liknande eller inte?

Och Lindex svarade:

Vad roligt att ni har varit nöjda med era Fixköp!

FIX overaller, skidjackor och skidbyxor inte behandlade med impregneringar som innehåller fluorkarboner. Den vattentäta beläggningen på tygets avigsida är en polyuretan-polymer, PU, och ytbehandlingen består av en silikonimpregnering. Lindex tillåter inte att fluorkarboner eller fluorpolymerer används som impregnering eller beläggning i våra plagg.

Gällande märkningen av våra plagg så är det något som vi har tagit vidare till vår inköpsavdelning.

Mvh Lindex

Så nu har jag gått och köpt vinterjacka och termobyxor på Lindex.

Hej! Vi har under ett antal år köpt era vinterytterkläder (Fix) till våra barn och varit mycket nöjda med kvaliteten. Men förra året valde vi istället att köpa av HM, eftersom de har motsvarande kläder men där de deklarerar att den vattenavvisande ytbehandlingen är fri från fluorkarboner. På era Fix-kläder finns ingen information om detta. Eftersom frihet från miljögifter ju är ett försäljningsargument antar jag att era kläder har fluorkarboner eller liknande i ytbehandlingen? Men jag vill i alla fall fråga er innan jag bestämmer vilka jackor och termobyxor jag ska köpa den här säsongen. Alltså: innehåller era Fixjackor och -byxor fluorkarboner/liknande eller inte?Hej! Vi har under ett antal år köpt era vinterytterkläder (Fix) till våra barn och varit mycket nöjda med kvaliteten. Men förra året valde vi istället att köpa av HM, eftersom de har motsvarande kläder men där de deklarerar att den vattenavvisande ytbehandlingen är fri från fluorkarboner. På era Fix-kläder finns ingen information om detta. Eftersom frihet från miljögifter ju är ett försäljningsargument antar jag att era kläder har fluorkarboner eller liknande i ytbehandlingen? Men jag vill i alla fall fråga er innan jag bestämmer vilka jackor och termobyxor jag ska köpa den här säsongen. Alltså: innehåller era Fixjackor och -byxor fluorkarboner/liknande eller inte?

Lagning av byxor

Nu har lillebror tagit över de blommiga snickarbyxorna, även om de fortfarande är för stora. Byxorna börjar bli lite slitna nu och hade fått ett hål på ena knät, så jag lagade dem med en ny jeanslapp. Blomformad förstås.

Tidigare samma dag lagade jag ett par jeans i storlek 92 (med hjärtformade knälappar). Det var “pojkbyxor”, det vill säga byxor med så stor benvidd att det gick att trä på dem på symaskinen och sy på lappen. När jag däremot för ett tag sedan skulle laga ett annat av hans jeanspar, också i stl 92, så gick inte det (och jag valde att istället klippa av dem till shorts). Den gången var det byxor som hade hjärtan från början. Alltså “flickbyxor”.

Barnkläder för stora barn – igen

Både Maxomorra (svenskt märke) och Riemuli (finskt) har fina, glada, roliga ekologiska unisexkläder – ända upp till storlek 146/152!

Kan bland annat köpas på preceli.se

Ömma tår

Maria undrar hur vi hann med att använda allt…

Ja, på något sätt blir det mycket kläder ändå.

En förklaring är att det behövt kompletteras till barn nummer två:

  • Det är ett sommarbarn och ett vinterbarn, så de kläder som varit lämpliga till det ena barnet i en viss ålder har inte alltid varit det till det andra barnet.
  • Ibland “hoppar” barn över en storlek – från till exempel storlek 74 direkt till storlek 86. Medan nästa barn kanske istället står stilla och stampar på storlek 80.
  • Och det bättre utbudet på senare år har förstås gjort att vi velat komplettera och köpa lite saker av det nya också.

En annan förklaring är allt det där man får från andra och som liksom inte går att förhindra. Det kommer kläder från mor- och farföräldrar, och ibland från andra släktingar. Många gånger kläder man kanske inte alls vill använda (hemska färger eller modeller), eller som till och med inte går att använda (exempelvis redan på gränsen till för små). Eller kläder man faktiskt inte alls behöver. Som fyra turistiga t-shirts när någon varit på semester, fastän det redan fanns tillräckligt många. Velourkläder till ett barn som får värmeutslag av velour till och med mitt i vintern.

Det går förstås inte att säga rätt ut “nej, det här vill vi inte ha – ta tillbaka det”. Med tiden har vi dock försökt styra. Fast jag vet inte det lyckats så bra ändå… Visst, ibland får vi faktiskt frågan om det är något vi behöver. Och jag tänker efter och preciserar, både vad som absolut inte behövs och vad som faktiskt skulle kunna vara relevant. Men säger jag att det behövs en collegetröja eller liknande så kommer det en collegetröja och två fleecetröjor – till vardera barnet. Med någon sorts grund i att fler är bättre och billigt är bra och ju mer och billigare desto bättre. Och säkert även aspekter av att “på min tid hade vi inte råd att skämma bort barnen, så nu gör vi det med barnbarnen”. (Okej, det här är nog mestadels en beskrivning av hur min mamma fungerar.)

Vilket förstås känns synnerligen besvärande när jag själv värderar, vänder och vrider på både genusaspekter, miljö, pris, behov och resurser vid varje köp.

Och när de där presenterna då kommer strax efter att vi fyllt på vad som behövdes så är det svårt att göra något åt att det blir för mycket.

Men ja, visst händer det att vi själva köper mer än vad som egentligen behövs – för att vi hittar något snyggt eller fint eller skitbilligt och bra på rean. Det har jag ständigt dåligt samvete över. Och ändå är det stundtals så att det nästan hinner bli klädkris i lådorna när barnen skitar ner en uppsättning kläder (eller mer) per dag, regnet öser ner, och plötsligt vardagstillvaron kör ihop sig så att man inte hinner tvätta och det plötsligt slår till med kräksjuka. Eller när alla blöjor läcker – eller som nu när minstingen nyligen lagt blöjan och det trots allt händer en del olyckor. Dessa erfarenheter har gjort att vi höjt ribban för hur mycket kläder som behövs mellan barn ett och två.

Men ja, jag har dåligt samvete. Fruktansvärt. Och det finns definitivt kläder som så gott som aldrig använts.

Men alltså, vad är det med de stora klädkedjorna?

Varför finns det (nästan) bara t-shirts (lång- och kortärmade), mjukisbyxor och tajts som finns som ekologiska till barnen? Mina barn behöver faktiskt tjockare tröjor. Och “riktiga” byxor, som jeans och så. För att inte prata om jackor.

Och varför har H&M ekologiska trosor (till tjejer) men inte ekologiska kalsonger (till killar)? Ska man utgå från vad som uppmärksammats i media så verkar det ju egentligen vara mer akut med omsorg om pojkarna… – men självklart ska det finnas till alla!

Ärvda kläder och nostalgi

Som jag minns det så pratades det när jag var liten/yngre om ärvda kläder som något besvärligt. Alltså, det var typ sånt där som togs upp i Bullen eller Barnjournalen eller Spara och slösa eller Bamse eller var det nu kan ha varit. Uppenbarligen var det ofta så att de som hade ärvda kläder ofta var utsatta och synd om och så, och så fick det inte vara.

(Jag var äldst, så jag ärvde ju inget av syskon. Däremot ärvde jag nog en del från andra ibland. Det upplevde jag aldrig som ett problem. Jag kan inte minnas att någon nånsin var elak mot mig av den anledningen. Jag tror inte att det hade något med saken att göra när folk var elaka mot mig – vilket folk periodvis var.)

Hos oss ärver barnen (förstås) också. Eller ja, minstingen ärver av 7-åringen. Vilket än så länge inte verkar vara något problem. Han brukar bara bli glad och förtjust när jag plockar fram “nya” kläder (vilket ju förstås är ett bevis för min goda smak – ett barn till som gillar det jag valt!). Men ja, än så länge är han ganska liten. Och vi har ganska nyligen börjat komma till kläder som faktiskt hunnit bli en aning slitna av första barnet. Annat blir det när vi kommer till de kläder som sjuåringen nyttjar nu. Då kommer vi bli tvungna att köpa en hel del nytt… :-)

Och ja, jag borde säkert köpa en del begagnat till sjuåringen också. Av rättviseskäl, så att han inte bara får nytt. Av miljöskäl. Och det skulle kanske vara bra rent ekonomiskt också.

Men det tar betydligt mer tid att handla begagnat. Speciellt när man inte bor i stan. Och jag vill behålla min möjlighet att påverka som kinkig konsument. Om alla som vill ha ekologiskt och genusbra bara köper begagnat, så får ju producenterna ingen anledning att bli bättre. Och om ingen handlar av de som är goda föredömen och bara har ekologiska unisexkläder så går de ju förstås i konkurs. Och om jag gör bra val så får ju fler glädje av det när våra kläder vandrar vidare – som begagnade kläder när båda våra barn vuxit ur dem. Jag hoppas i alla fall att M och P tycker det är bra kläder vi valt :-)

För ja, vi gör oss av med de flesta av kläderna när de blivit för små för våra barn. Mina föräldrar sparade en väldig massa av kläderna från att jag och min bror var små. När jag och min man väntade första barnet åkte lådorna fram. En del var egentligen utslitet. En del innehöll resårer som hade torkat så att det var oanvändbart. Och en hel massa kändes inte funktionellt. Det var inte mycket vi använde i praktiken. Inte från motsvarande lådor hos svärföräldrarna heller.

Det är helt enkelt bättre att kläderna kommer till användning nu än att de ligger och torkar och blir uppätna av silverfiskar innan våra barn eventuellt skaffar barn någon gång kring 2040. Jorden har begränsade resurser, så har vi tärt på dem nu så ska i alla fall produkterna användas så “slut” det går nu och inte om 30 år. Dessutom tar det ofantligt mycket plats att spara kläderna.

Men ja, några plagg plockar vi undan och sparar. Saker som känns extra viktiga på något vis. Saker med sånt däringa affektionsvärde. Och just när jag ibland står och går igenom en låda för att lämna iväg det mesta och välja enstaka saker att spara, så blir jag fasligt nostalgisk och har svårt att släppa en del av sakerna. Inte för att det är motiverat att ha kvar dem. Och verkligen inte för att jag saknar den tiden – det blir ju fortfarande bara bättre! Men kanske för att jag lagt ner en massa kraft och omsorg på att verkligen välja rätt saker. Och för att jag förstås har kärleksfulla minnen av barnen i kläderna.

Så lite ont i hjärtat gör det ibland. Men hade det inte varit för att kläderna skulle gås igenom så hade jag förmodligen inte titta i de där lådorna på tiotals år, och då hade de redan varit i torresårstadiet. Vilket ju hade varit ett mycket dumt slöseri. Bättre att de noggrant valda kläderna (och en del mindre noggrant valda) används av fler barn.

Jag hoppas bara att M och P säger ifrån när de inte längre vill ha våra avlagda klädrester.

Heja Lindex!

Lindex lyckas återigen med en barnkollektion som är både unisex, ekologisk och dessutom både kul, snygg och färgglad. Den här gången är temat monster.

Synd att vi i princip har alla kläder som behövs till treåringen – och kläderna i kollektionen är för små för sjuåringen.

Ska byxorna inte sitta uppe?

För det allra mesta völjer vi jeans och liknande med “adjustable waist” till barnen: sådana där med en insydd resår som kan regleras med en knapp i var ända. En fantastiskt bra lösning som gör att byxorna kan användas under lång tid, och extra viktig när man har ett ganska långsmalt barn.

Ibland händer det dock att vi köper byxor som inte har denna funktion. Det innebär alltså att de måste dras åt i midjan på annat sätt.

Redan när sjuåringen var  kanske ett par år skaffade vi ett par vanliga enkla bälten, i textil och med sånt där spänne som kan spännas steglöst. Men de är nu för små/för korta – det behövs nya.

Så jag gav mig ut för att leta, i de vanliga klädaffärerna. Det var där vi köpte förra gången, ju.

Jag kan meddela att det inte är modernt att hålla byxorna uppe.

Det enda som fanns på barnavdelningen – och som fanns i flera av affärerna – var helt meningslöst ur praktiskt hänseende. Paljettprydda saker som såg så ömtåliga ut att de aldrig kunde vara menade för att hålla uppe något – då skulle de gå av. Och märkliga kreationer pålimmade märkliga fladdrande löst sittande blommor. Eller för den del stora konstiga tryck på resårband. Inget av det funktionellt.

På “andra avdelningen” fanns inget.

Jag har sedan letat på ett antal webbsidor, utan resultat.

Till slut hittade jag, i en annan affär i en av de kedjor jag redan letat igenom, ett bälte på den gråblå avdelningen. Tjockt inklätt (täckt) med dubbla rader med nitar. Eller, ja strikt talat fanns det två modeller, fast beskrivningen stämmer på båda.

Enda möjligheten att köpa ett hyfsat neutralt och funktionellt bälte är att köpa ett par shorts där det redan sitter ett bälte i hällorna.

Men nä, så desperata är vi inte än.