Tag Archives: böcker

Kan pojkar läsa klassiska flickböcker?

Jag läser en hel del för mina barn. Och jag letar gärna fram mina egna gamla favoriter, både från bokhyllor och bibliotek, och läser för dem.Och andra böcker plockar jag fram och tipsar om, även om jag inte själv läser dem högt.

Men vissa böcker har jag liksom backat undan från – delvis omedvetet, delvis medvetet. Det handlar om de böcker som hamnar i den ganska grovt tillyxade kategorin ”klassiska flickböcker”. Och ja, många gamla favoriter hamnar där.

De är av varierande typ och kvalitet. Anne på Grönkulla. Kulla-Gulla. Skuggböckerna. Stora syster.

Kan pojkar läsa Anne på Grönkulla?

Jag skäms över frågan. Om flickor kan så kan pojkar. Förstås. Självklart.

Men samtidigt skulle jag tycka det vore pinsamt att föreslå för mina söner att läsa Anne på Grönkulla. Och nej, jag har inte läst boken på säkert tjugo år, så jag går inte i god för att jag skulle tycka att boken höll idag. Men det är liksom inte det relevanta här. Det relevanta är att jag har någon sorts spärr som hindrar mig från att föreslå ”flickböcker” till pojkar. Och det känns inte bra, faktiskt.

Hur gör du? Och varför? Hur resonerar du?

Böcker och film och HP

För ett tag sedan sträckläste jag sista en och en halv Harry Potter-böckerna. Och direkt efter såg jag tre sista filmerna. (Jag var hemma och sjuk.)

Det var fruktansvärt irriterande att se filmerna så nära efter att ha läst böckerna. Så mycket som hoppades över. Så mycket som var ändrat. Så mycket som händer i fel ordning. Så mycket som var fel! Det kändes som helgerån när så mycket av det jag levt mig in i inte fanns med ”på riktigt”.

Väldigt väldigt irriterande, helt enkelt.

Samtidigt inser jag ju omöjligheten i att få med allting :-)
Och trots den stora irritationen, så tycker jag ändå filmerna är fantastiska. De lyckas förmedla känsla. De ger ett mervärde utöver böckerna. Tänk om vi aldrig hade fått se Alan Rickman som Snape?

Men kanske ska man trots allt inte se filmerna för nära efter att man läst?

Eller så kan man göra det också. Både filmerna och böckerna håller för återupplevning.

Läsandet – antingen tidsslösande beroende eller tråkig vitamintablett?

När jag var liten läste jag massor. Släpade hem kassar från biblioteket. Satt och hängde över spännande, fängslande böcker mest hela tiden. Hade med mig boken till matbordet, fast mina föräldrar inte uppskattade det – och på toaletten med. Om vi blev skickade till bblioteket på skoltid för att ha något att läsa på svenskalektionerna – till att läsa på en eller ett par lektioner i veckan eller vad det nu kan ha varit – så åkte boken ner i väskan och med hem och blev sannolikt utläst samma dag. (Undantaget var väl några tråkiga obligatoriska böcker på högstadiet, som den fruktansvärt äckliga Therese Raquin och den totalt meningslösa The Great Gatsby.)

Fast det var ju egentligen fult att läsa på det sättet, så där så att man ägnade massor av sin tid åt att läsa. Egentligen borde man gå ut i solen, ut och GÖRA saker. De barn som ägnade sin fritid åt att spela fotboll eller vara ute och hänga med kompisar gjorde liksom mycket mer rätt än jag som satt hemma och läste, det visste man ju. Läsandet var asocialt och meningslöst. På sin höjd skulle man läsa ett kapitel innan man skulle somna, men det där med att sitta och hänga över böckerna jämt, det kunde ju inte vara bra.

Och idag klagar man på att barn läser för lite och för dåligt.

Och jag sitter och funderar över den där kopplingen: saker man bara förväntas göra i sansad lagom mängd, de blir väl aldrig riktigt kul, utan mest något man blir tvingad till, av sig själv eller andra? Som en tråkig vitamintablett.

Det man tycker är kul vill man gå upp i fullt ut.

Och vad som är fult att gå upp i varierar försts över tid. Numera är det förstås fult att spela datorspel på det sätt som jag läste böcker. Medan lärarna kanske drömmer om att barnen skulle ägna sig så mycket om läsning som jag och en hel del andra gjorde?

Nattligt föräldraskap

Det är bra och viktigt att fortsätta att läsa högt för barnen även när de är stora och läser bra själva. Det upprepas med jämna mellanrum, bland annat från skolan.

När man läser böcker som faktiskt är bra och spännande så hamnar man också ibland i läget att man faktiskt måste fortsätta läsa – det vet alla som någon gång verkligen levt sig in i en bok. Och när man bara har fem kapitel kvar i Harry Potter och halvblodsprinsen, så är det nödvändigt att åtminstone läsa två av dessa fem kapitel, och sedan ett till – och sedan kan man ju liksom inte lämna två olästa kapitel, trots att klockan är tio i elva på kvällen.

Så nu har jag läst högt i drygt tre timmar. Halsen höll med nöd och näppe. Klockan blev över midnatt innan boken var slut.

Ja, det är en tioåring vi har. Ja, han har skola imorgon.

Men ibland får man liksom väga olika aspekter av gott och dåligt föräldraskap mot varandra. Det vore knappast ett gott föräldraskap att sluta läsa någonstans i ”upplösningen” – speciellt inte i en sådan bok.

Långsamt på väg uppåt?

Förkylningen släpper sitt grepp. Eller, egentligen är det knappt jag känner mig förkyld längre. Bara så oändligt kraftlös. Fast den kraftlöshet började nog egentligen infinna sig redan innan förkylningen bröt ut – eller minns jag fel?

För det känns som att de senaste veckorna egentligen har bestått av en känsla av att vada runt i olika typer och nivåer av hopplöshet. Eftersatt trädgård, eftersatt städning och disk. Alldeles för många röster på SD i valet. Alldeles för få klimatröster. Alldeles för lite klimathopp. Och alldeles för lite egen inspiration och kraft. Utöver det en allmän röra i huvudet, slitn mellan alldeles för många tåtar och trådar och val, om vad som ska prioriteras, både vad gäller jobb och privat.

Ingen glöd och ingen riktning.

Och det är nog helt enkelt så att jag behöver vänta in lite, låta något inom mig hämta sig och komma ifatt, innan jag kan komma igång igen. Innan jag kan känna mig tillbaka efter förkylningen. Innan jag på allvar faktiskt kan orka göra skillnad igen, eller göra alls.

Jag har nästan inte ens dåligt samvete över det. För jag vet att utöver mig själv så har både jobb och familj att vinna på att jag prioriterar så. Istället för att köra sönder mig.

Så jag har återhämtat mig med hjälp av böcker och filmer. Ja. Harry Potter. Och det hjälper att få distansera sig. Jag behöver egentligen göra det oftare.

Men det gör det samtidigt svårare att återvända till den riktiga verkligheten.

Harry Potter, halvblodsprinsen och verkligheten

Jag läser Harry Potter. Ja, egentligen för barnen – tvåan för sexåringen, sexan för tioåringen. Fast lika mycket för mig själv. Speciellt efter den dystra gårdagen. När tioåringn somnat läser jag i förväg.

Det är på något vis skönt att läsa om mörkret, i det mörker som nu råder. Lättare att hantera det i Rowlings parallellvärld. Ibland ser man sin egen värld tydligare genom fantasivärldens omskrivningar, där rasismen handlar om trollkarlsblod och där märkliga stormar med uppslitna träd inte beror på klimatförändringar utan dödsätare. Tydligare, men också hanterbarare. Det blir ett sätt att kunna distansera sig. På gott och på ont.

Den riktiga världen är så luddig och ogreppbar i sin ondska.

Så jag läser i förväg. Fast inte så långt. Dels vet jag ju att jag ändå kommer att få läsa om det igen väldigt snart. Dels har jag insett att jag läser noggrannare när jag högläser. Får med alla detaljer på ett helt annat sätt, när jag måste säga varje ord högt och inte kan snabbskumma passager på vägen till med avgörande händelser. Visst det går långsammare – men det är det nog faktiskt värt.

Tankar kring böckers utseende

Jag läste mycket när jag var liten. Sedan, när jag blev äldre, så avtog det, och numera läser jag ytterst sällan skönlitteratur.

Det finns förstås många förklaringar till detta. Tidsbrist är en. En annan att jag minskade mitt läsande för att jag själv hade skönlitterära ambitioner och själv märkte av att jag kanske blev för influerad (eller egentligen ännu mer att jag redan höll på att skriva saker och sedan läste böcker som jag tyckte påminde om min egen historia och därför var rädd att bli anklagad för att plagiera fastän det ju inte skett i den ordningen).

Men samtidigt har jag konstaterat att i den mån jag läser skönlitteratur nu som vuxen så är det inte alls ovanligt att det är böcker som klassas som barn- och ungdomsböcker.

Jag har funderat på det där. Innebär det att jag är omogen? Att jag aldrig avancerat till vuxennivå?

Men så slog det mig häromdagen, när jag gick och ganska planlöst strosade genom en bokhandel: bokomslagen ser helt olika ut på de böcker som definieras som barn- och ungdomsböcker och de som klassas som vuxenböcker.

På den förra kategorin finns ofta fantasieggande omslag. Vackra, eller coola, eller i alla fall på något vis lockande. Omslag som på något vis signalerar nåt om innehållet, och som säger ”Ta upp mig, och ta reda på mer om mig!”.

På den senare kategorin verkar det istället vara någon sorts tävling i att säga så lite som möjligt. Det ska vara neutralt och tråkigt. Ofta bara enfärgat och med titel och författare med stora bokstäver. Ofta författarnamnet störst. Och är det en bild så är det ofta en bild på författaren. Lyfter jag mot förmodan upp boken för att läsa på bokens baksida så är baksidestexten dessutom oftast betydligt kortare och mer intetsägande än på barn- och ungdomsböcker.

När jag tänker på det känns det som att ingen egentligen vill locka mig att läsa vuxenböckerna. Som att när man blir vuxen så ska man inte längre lockas av att någon drar igång ens fantasi. Utan man ska lockas av – ja, vaddå egentligen? Är det tänkt att all vuxenboksförsäljning ska utgå från att man hör av andra vad som är spännande och bra? Eller att det ska räcka med en känd författare? (I så fall är det kanske inte så konstigt om vissa författare säljer skitbra – om det liksom är säljstrategin?)

Jag kom att tänka på det där idag igen, när jag traskade igenom en bokrea på väg till tåget.

Och jag kanske har alldeles fel. Jag har inte gjort någon statistisk analys eller någon närmre undersökning. Kanske har jag helt fel?

Gör inte intrång i min fantasivärld!

Jag har varit på föräldramöte ikväll, för tioåringen, som går i trean. Ganska mycket tid ägnades åt att berätta om deras läsprojekt. Detta är något som åtminstone delvis gör som en reaktion på Pisa-resultaten, och poängen är att öka läsandet i allmänhet samt bättra på läsförståelse. Så, på olika sätt försöker de få barnen att läsa mer, samt fundera mer kring vad de läser.

Och det låter ju i grunden bra.

Men min känsla efter att ha suttit där en stund och lyssnat på hur de vänder och vrider på böckerna de läser, genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det… var inte alls någon bra känsla.

Herregud, de gör ju mer djupanalys av böckerna än vi gjorde på gymnasiet!?

Och vad viktigare är: de dödar magin.

När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.

Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.

”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”

NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte fråga mina föräldrar när jag läste som liten. Och ärligt talat skulle jag nog inte vilja svara så hemskt mycket mer idag heller, så länge det kommer till skönlitteratur.

Kometen kommer!

För några år sedan köpte vi nästan (?) hela muminserien när biblioteket hade utgallring av gamla böcker. Och jag vet att vi gjort något försök tidigare att läsa dem för tioåringen (när han var betydligt yngre), men då föll det inte i smaken.

Nu när Tove Jansson nämns lite här och var eftersom det är hundra år sedan hon föddes, så kom jag häromdagen på att det ju kunde vara dags för ett nytt försök att läsa muminböckerna för barnen. Så jag plockade fram ”Kometen kommer” och började.

Det går långt över förväntan. Trots att inledningen är samma parti som vi även har i Pixibok (då kallad ”Sniff hittar en grotta”) och femåringen faktiskt inte alls brukar vilja läsa de Pixisar som handlar om just mumin. Men den riktiga boken ger ju så enormt mycket mervärde.

Det är vulkaner och rymd och spänning och äventyr. Och det är igenkänning vad gäller känslor och rädslor och reaktioner. Undergångsstämning och hur ska vi lösa det här och överslagshandlingar. Och pinsamheter. Och det är stundtals riktigt riktigt roligt, så där så barnen skrattar högt.

Det är en alldeles underbart perfekt bok att läsa för en femåring, en tioåring och en 38-åring.

Fortsättningen på Laura Browns klimatkatastrofala liv

I våras läste jag boken ”Mitt klimatkatastrofala livÍ„” (Climate Diaries 2015). Den utspelar sig i England år 2015. Klimatförändringarna har börjat märkas alltmer konkret, i form av extremvädersituationer av olika slag. Och Storbritanien har infört ransonering av klimatpåverkande utsläpp.

Det var en bra bok, som väckte tankar och gjorde klimathotet verkligare och konkretare.

Sedan upptäckte jag att det fanns en uppföljare, Climate Diaries 2017. Fast den fanns inte utgiven på svenska, och en koll med det svenska förlaget visade att ingen svensk utgåva var planerad. Så för ett tag sedan bestämde jag mig för att köpa hem den på engelska. Jag började läsa den för några dagar sedan. Först var det trögt, som det är när det är länge sedan jag läste något på engelska, men sedan bet den tag ordentligt – på det där sättet som gör att jag sällan ger mig på skönlitteratur numera. Jag vet nämligen att om jag verkligen fastnar för/i en bok, så har jag väldigt svårt att fokusera på något annat tills dess att jag läst klart boken. Och det funkar generellt ganska dåligt när man har barn och jobb och så :P

Ja, det här var alltså en sådan bok som var svår att släppa när man väl fastnat.

Den här boken upplevde jag som mycket mörkare än ettan. (Inte så att ettan var munter läsning.)

För vad händer när klimatet föräbdras drastiskt? När man får långa perioder av torka, stora övervämningar, och så vidare. Ja, det leder ju rimligen till konflikter kring vatten, flyktingströmmar, och så vidare. Frustration, förändring, brist på allt. Främlingsfientlighet. Och en regering som tar till alla möjliga redskap för att driva igenom sin vilja.

Mitt i läsningen igår, i en ganska obehaglig del av boken, mitt i en främlingsfientlig demonstration, tog jag en paus och gick och satte mig vid datorn. Klockan var nånstans efter lunch. Och det som mötte mig på facebook och twitter var rapporter om att nazister hade gett sig på fredligt demonstrerande människor i Stockholm. Då blev boken ännu mer obehagligt verklig.

Och jag ska väl tillägga för tydlighets skull att ja, jag vet att boken är fiktion, det vill säga historien i sig är påhittad. Men det är tyvärr inte ett osannolikt scenario som målas upp, utifrån de farhågor som brukar finnas kring vad som händer som en konsekvens av klimatförändringar. Fast det kryper så mycket närmare när det beskrivs genom ögonen på en tjej i sina sena tonår, som hamnar mitt i händelserna. Det kryper in under huden. Inte minst för att hon mitt i denna tillvaro, som saknar praktiskt taget all normalitet, samtidigt brottas med frågor kring sig själv och livet och kärleken.

Och ja, jag tycker du ska läsa båda böckerna. För att bli påmind om varför det är så viktigt att vi alla hela tiden kämpar för en bättre värld. På alla möjliga plan. För de olika planen hänger samman.