Tag Archives: böcker

Sjuk

Halsen. Huvudet. Öronen. Kroppen. Allt mellan hjässan och benen, med fokus på huvud och hals. Ont. Snor. Ömt. Värk.

Sovit halva dagen. Andra halvan har jag suttit i soffan och läst. Hälften av den tiden med en sovande sjuk fyraåring bredvid mig eller i famnen.

Alvedon är bra grejer.

Och att sitta med en sovande fyraåring i famnen känns likosm ändå rätt okej när man läser slutkapitlen i ”Mitt klimatkatastrofala liv”. Vi har det ändå ganska bra. Och vi har ändå ganska bra förutsättningar här den dag det skiter sig. I alla fall tror jag det.

(Och ja, jag rekommenderar boken. Den ger en annan sorts perspektiv. Se till att göra nåt nu, för bövelen.)

Bokreaångest

Det närmar sig bokreadags. Och det ger mig lite lätt ångest.

Ja, jag är bokfantast. Inte så hysteriskt som många andra i min omgivning, men ändå. Jag älskar böcker. Vi har oändliga mängder böcker i huset. Översvämmade bokhyllor, och oavsett hur många bokhyllor vi skaffar så får aldrig alla böcker plats. Detta trots att åtminstone jag försöker att hålla nere bokkonsumtionen (min man har nog inte några direkta ambitioner på området, och han är en ”värre” bokkonsument än jag, mycket värre ;-))

Bokrean har varit en högtidsstund så länge jag kan minnas, eller, åtminstone sedan högstadiet men förmodligen längre. Ett tillfälle då till och med de små pengar jag haft att röra mig räckt till. I början handlade det mest om skönlitteratur, olika ungdomsböcker. Till exempel tror jag att jag köpt de flesta av böckerna i En ring av järn-serien på bokrea. Sedan har det alltmer gått över till olika typer av faktaböcker. Trädgårdsböcker, kokböcker, renovering, språk, historia, och en massa annat.

Som sagt var, jag älskar böcker. Böcker passar mig så bra som kunskapskälla, oavsett om det handlar om teoretiska resonemang eller om instruktioner för hur man blandar egen färg eller putsar en vägg. Jag är en läsmänniska.

Men man kan få för många böcker. Och nu tänker jag inte bara på bristen på plats i bokhyllorna.

Årets bokreakataloger börjar dyka upp, i alla fall i digital form. (Några fysiska kataloger har jag ännu inte sett, men jag har å andra sidan inte hunnit passera förbi någon bokhandel.) Och jag hittar saker jag skulle vilja ha. Flera kokböcker som kan hjälpa mig att laga god och bra mat med miljöfokus. Andra böcker som kan öka min kunskap om miljöfrågor. Och en massa annat.

Jag vågar knappt titta. För ja, visst uppstår det ett visst begär eller vad man ska kalla det. Jag börjar köpslå med mig själv. Börjar försöka övertyga mig själv om att nyttan överväger miljöbelastningen.

Kunskap är värdefull. Böckerna ger mig något värdefullt. Fast i många fall kunde jag ju låna dem på biblioteket istället. Tro mig, jag är en flitig biblioteksanvändare också. Å andra sidan, om alla bara lånar på bibliotek så kan knappast författarna gå runt. Och författarskap är ju i huvudsak en positiv, välgörande sysselsättning; om människor ska ha en inkomst så måste det ju totalt sett trots allt vara en hyfsat klimatsmart inkomstkälla. Eller?

Hur stor är egentligen miljö- och klimatpåverkan av en bok? Hur dåligt samvete behöver jag ha?

Det lilla huset i stora skogen

Jag har börjat läsa en ny bok för barnen. Eller ja, ny och ny :-) Men några dagar innan jul plockade jag fram första boken i Lilla huset på prärien-serien: Det lilla huset i stora skogen.

På något vis inbillar jag mig att det är bra för barnen att ”uppleva” en tillvaro som är mycket mer spartansk, utan att det på något vis är synd om personerna i boken – de har det ju faktiskt bra, även om julklapparna består av ett par vantar och en polkagrisstång.

Och barnen uppskattar läsningen. Fyraåringen vill så gärna att vi ska läsa ett kapitel till i boken vid läggdags. Åttaåringen säger inte så mycket men verkar inte misstycka.

I gårdagens kapitel fyllde Laura fem år. Vilket ju ytterligare ökar igenkänningen för vår minsting, för det innebär att Laura måste ha varit ungefär fyra och ett halvt när boken började. Precis som han är nu :-)

(För övrigt konstaterar jag att Adlibrissidan benämner den här bokserien ”flickserie”. I princip hela serien står i vår bokhylla – och ägs av min man… :-))

Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs

Det är mindre än fyra månader kvar till jul, mindre än tre månader till årets adventskalendrar. Strax efter jul fyller vår äldsta nio år. Och jag bävar lite smått.

Vi har nyligen påbörjat projekt rensa åttaåringens rum. Bytt den gamla växasängen med höga kanter mot en ”riktig” säng, bytt byrå till något som rymmer alla hans kläder, möblerat om. Och i samband med det flyttade vi ur nästan allting ur hans rum. Nu håller vi steg på steg på att flytta tillbaka saker till hans rum. Och detta görs under en plågsam process där vi försöker få honom att göra sig av med saker.

För han har rent ut sagt en jävla massa saker.

Det är oändliga mängder leksaker och annat. Väldigt mycket av det leker han i princip inte med, eller i alla fall väldigt sällan. Egentligen är det bara legot jag kan påstå att han leker mycket med. Han har väldigt mycket lego också, men det är väl liksom på något sätt okej, eftersom han faktiskt har väldigt mycket glädje av det också. (Däremot känns det lite problematiskt, med tanke på att jag tycker Lego utvecklas åt fel håll.) Det är en del leksaker som är billig skit som kommer från kompisar i samband med kalas, och som jag dessutom i en del fall är ytterst skeptisk till att alls låta honom använda (och det vet han) av hälso- och miljöskäl: slajmhänder, märkliga gosedjur som ska läggas i vatten för att svälla till rätt storlek (jag gissar på fyllda med någon sorts superabsorbenter) och liknande. Och det är leksaker och annat skräp från McDonalds. (Vi brukar inte låta dem få leksaker när vi äter på dylika ställen, men då och då är de ju på sånt med mor- eller farföräldrar. Och märkligt nog går McDonalds-skiten sällan sönder – och får inte slängas…) Eller från Bamse :-(

Det är en hel massa pysselböcker och liknande. Det är också sånt där som kommer från kompisar när det är kalas – lagom billig present, liksom. Pysselböckerna använder han ytterst sällan. Jag brukar påminna honom om dem när han säger att han har tråkigt, men han har aldrig tillräckligt tråkigt för att tycka pysselböckerna är ett relevant alternativ, (Däremot vill han inte gärna göra sig av med dem. Vi har slutligen lyckats få honom att släppa iväg dem det står 4-6 år på till lillebror…)

Det finns löjliga mängder tuschpennor. Vi önskade faktiskt det åt honom någon gång. Men det var ju en förpackning som behövdes. Inte tre eller fyra. Han kommer aldrig att hinna göra av med dem innan de torkat. (Samtidigt är han väldigt noga med att de är hans och ska vara på hans rum.)

Och det finns fruktansvärda mängder med pysslade saker, sparade saker och hittade saker. Han gillar att pyssla (ja, alltså inte i pysselböcker, utan riktiga pyssel – skapande, alltså). Och det är ju förstås kul och bra. Men allting allting ska sparas. Även halvgjorda saker. Även snabbgjorda saker. Även extremt skrymmande och ömtåliga saker, som konstverk av pasta och limpistolslim. Dagens ungar lär sig dessutom (från till exempel Philofix och liknande) att man kan pyssla med ALLT – och därmed måste alla sorters material sparas. Alla pappersbitar, tygbitar, sådana där små metall- och plastsaker som försluter brödpåsar… (En gång höll jag på att inte få slänga potatisskal, för att det ju gick att pyssla med.) Alla märkliga saker som hittas på skolgård och lekplats.

Och så böcker. Ja, jag älskar böcker, hela familjen älskar böcker och böcker är hjärtligt välkomna – om det är bra böcker. Men min mormor, som älskar att handla billiga begagnade saker på typ Myrorna, har en tendens att handla allt hon hittar som kan betraktas som barnböcker, och sedan komma med det som presenter till våra barn. Mycket av det hon kommer med är helt oanvändbart – för att det är märkliga historier, tillkrånglat språk, föräldrat vad gäller värderingar (sån skit jag helt enkelt inte vill läsa för barnen) eller helt enkelt bara urbota tråkigt. Dessutom har hon en förkärlek för allt som kan kallas sångböcker. Oavsett om det är sånger som ingen av oss nånsin hört eller som är helt ointressant; är det musik så är det. Även om det inte ens finns noter.

Över huvud taget är det ett problem med släktingar och andra bekanta som gillar att sticka till barnen saker så fort de kommer hit. Saker som inte behövs. Saker som är mer billiga än roliga och bra. Saker vi/de redan har. (Hur många t-shirts tror folk att ett barn kan använda – eller ska de ha tre samtidigt?) Eller saker som släktingarna har men inte vill ha och inte nänns slänga. Som oändliga mängder med småflaskor med hotelltvål och -schampo eller hudkräm (utan innehållsförteckning eller fullproppade med märkligheter – när jag försöker köpa miljömärkt) eller gamla souvenirer.

Det blir oändliga mängder saker.

Åttaåringens rum är inte väldigt stort. Men det kvittar egentligen. Det skulle bli alldeles ohållbart i vilket fall.

Alla ytor som finns blir fyllda. Inklusive golvet. Sedan finns det ingenstans man kan sitta och göra saker. Eller så sopar han undan saker från en liten yta så han kan sitta och greja med nåt, men då är sannolikheten ännu större att sakerna bara ska bli halvgjorda, för det är trassligt, och nästa gång hittar han inte det han påbörjat, och så blir det liggande tillsammans med allt det andra.

Och som sagt var, han har väldigt svårt att slänga och skiljas från saker.

Så… jag vill egentlligen helst inte att han ska få mer saker. De behövs inte. Många av dem används förmodligen inte. Och det finns ingenstans att göra av dem.

Jag kan rada upp mängder med saker jag inte vill att han ska få i julklapp. Pennor, suddin, linjaler, mönstersaxar, pysselsatser, billiga skitleksaker där principen verkar vara ju mer desto bättre eller ju billigare desto bättre, skumma leksaker av tveksam kemisk sammansättning, t-shirts och dåliga böcker. Bland mycket annat.

Problemet är ju samtidigt att det får eller kan man inte säga. Man kan säga vad man tycker skulle vara bra och vad man tror barnen skulle ha glädje av, men man kan inte förbjuda något. Och de som verkligen skulle behöva tänka till är förmodligen de sista som gör det.

Så det enda man kan göra är att inte själv skaffa onödiga saker till barnen. Alltså blir det vi föräldrar som får hålla oss till att köpa presenter som bara är tråkiga och seriösa. Till exempel låta bli att köpa fina, schysst tillverkade eko-t-shirts eftersom det redan finns för många billiga turistorts-t-shirts i deras lådor :-( Och samtidigt må dåligt över att de överöses med fler saker de inte behöver i denna värld av överkonsumtion och slit och släng.

Hur gör man? Hur gör man för att bryta detta mönster? Finns det något sätt att förebygga, utan att göra barnen alltför besvikna och släkten rosenrasande? ;-)

 

För övrigt är det även dags att fundera på hur man gör med kalendrar i år. Vanlig paketkalender är ju typiskt en sådan sak som alstrar enorma mängder småskit (billiga, onödiga prylar) och bör alltså inte ens komma på fråga. Men det vore kul med något alternativ. Jag kommer bara inte på nåt bra :-(

En timme för att demonstrera och visa att Jorden är viktig och att mer behöver göras

Earth Hour är över för i år (i alla fall i Sverige; stor delar av klotet har ännu inte haft ”sin” Earth Hour). Vi har suttit och läst Harry Potter i skenet av levande ljus och haft det mysigt. (Ur personligt hänseende betydligt trevligare än fjolårets Earth Hour.)

Ja, Earth Hour är viktigt.

Nej, ur energibesparingshänseende är det självklart en piss i oceanen. Självklart är det mycket mycket viktigare vad vi gör alla dagar, hela tiden.

Men Earth Hour är ingen energieffektiviseringsåtgärd. Det är en demonstration.

Vad är syftet med Earth Hour?

Syftet med Earth Hour är att skicka en politisk signal till makthavare om att ta klimatförändringarna på allvar, och därigenom uppmärksamma och skapa ett engagemang i frågan. Earth Hour är inte en energisparkampanj.

(Läs mer på WWF:s frågor och svar.)

Poängen är alltså att så många människor som möjligt ska visa att det här är en viktig fråga.

Men Earth Hour är ändå ett bra tillfälle att visa på bra saker man kan göra i rätt riktning. Därför har jag och mina kollegor ätit vegetariskt till lunch hela arbetsveckan. Och vi har ätit veggo två kvällar här hemma, på åttaåringens initiativ.

Utmaningarna i övrigt då?

  • Tja, Skånetrafiken har ni väl redan läst om… Jag får gå vidare med andra varianter men har inte hunnit ännu.
  • Utmaningen till storbloggare skickade jag mejlledes till ett antal bloggare. Inte ens enda har svarat. Jag har dessutom följt dessa bloggar via bloglovin’ under tiden sedan jag la upp utmaningen, och ingen av dem har skrivit något om ämnet (i alla fall inte i inledningen av inläggen; nej, jag har inte läst hela deras inlägg). Ja, jag är faktiskt lite besviken.
  • Utmaningen till småbloggare skickade jag också till några, men jag tror ingen av dem heller reagerade…?
  • Men: My Tomorrow skriver

Jag antar din utmaning och ska skriva åtminstone två genomtänkta inlägg om hållbar konsumtion under april månad som en del av min Sustainable Makeover.

Alltid nåt?

(Och nu byter skivspelaren från ”Varning för ras” (Lars Winnerbäck) till ”To drive the cold winter away” (Loreena McKennitt.)

Jag utmanar Skånetrafiken att skapa pendlarbibliotek

Jag har ju tidigare skrivit om min idé med pocketbibliotek. En hel del pendlare köper pocketböcker, läser dem – och sedan blir böckerna liggande hemma, samlar damm, och hamnar kanske i bästa fall hos en kompis eller på en loppis – i sämsta fall i soporna.

Det är ju förstås ett fasligt resursslöseri. Böckerna skulle hålla för många fler läsningar. Pendlare skulle kunna byta böcker med varandra istället för att springa och köpa nya böcker hela tiden.

Det som behövs är någonstans att byta böcker med varandra. Ett system. En bokhylla att lämna och hämta böcker i.

Därför utmanar jag Skånetrafiken att skapa pendlarbibliotek på sina resecentra. Utmaningen gör jag som en del i Earth hour 2012.

Jag utmanar Skånetrafiken att placera ut en liten bokhylla på varje resecentrum. I bokhyllan ska besökare fritt kunna lämna sina utlästa pockets – och hämta de böcker andra lämnat. Förutom bokhyllan behövs förstås en liten skylt eller lapp som förklarar hur det funkar. Länk till utmaningen hos WWF.

Om Skånetrafiken gör detta så lovar jag att skänka de pockets jag inte längre behöver/vill ha kvar.

Men man kan läsa på morgonen också!

Speciellt när det är sportlov och man ändå tänkt lämna barnen lite senare på fritids och dagis. Så vi läste de sista kapitlen imorse.

Ibland är faktiskt bra litteratur och en god läsupplevelse viktigare än att hinna äta ordentlig frukost :-) Och jodå, vi hann frukost också.

Bara ett kapitel i taget

Vi har bara två kapitel kvar i Momo nu, jag och åttaåringen. Ikväll läste jag två kapitel; annars har det varit ett kapitel per kväll som gällt (ja, de kvällar vi läst, dårå – det blir ju inte alla kvällar, av olika skäl), eller ibland ännu mindre när det varit långa kapitel.

Det tar längre tid att läsa högt än att läsa tyst för sig själv.

Det är oliiiidligt spännande nu. Och hade det varit bara mig själv jag läste för så hade boken varit utläst för länge sedan – förstås. Det är flera dagar sedan vi passerade gränsen för när man kan lägga ifrån boken när kapitlet är slut och det är dags att sova, långt förbi gränsen när man läser tills boken är slut, oavsett vad klockan är.

Men så kan man ju inte göra när man är förälder och läser för sitt barn. Är det dags att sova så är det. eller ja, man kan ju tänja på det lite – men inte tills boken är slut oavsett tid på dygnet.

Dessutom räcker min hals inte för att läsa så länge.

Momo eller kampen om tiden: De gråa herrarna ger färg åt våra kvällar

Jag och åttaåringen (ja, han är ju en sådan numera) läser Momo eller kampen om tiden. Han fick den av oss i julklapp.

Det var många år sedan jag läste den senast. Men den är fortfarande lika bra som jag minns den. Och åttaåringen gillar den också. Dels är den spännande – trots långa kapitel vill han jag ska läsa ett till när jag är klar – dels tänker han kring det här med att ”spara” tid och vad som egentligen är viktigt.

Utmärkt högläsning för en åttaåring!

Vi läser Sandvargen, jag och sjuåringen

Eller ja, jag läser och han lyssnar. (Fast han läser ju nästan lika snabbt som mig, så ibland skrattar han åt lustigheter strax innan jag hinner läsa det lustiga, eftersom han redan hunnit läsa klart.)

Den är bra, Sandvargen.

Jag har lite svårt att säga vad den handlar om. Eller, det är inte svårt alls egentligen. Men ganska ointressant. Det säger inte mycket om varför boken är bra.

Den är bra för att den tar upp ämnen som ibland är svåra och där barn och vuxna inte alltid lyckas nå fram till varandra. Men här blir liksom poängen tydlig för både barn och vuxna, och man förstår den andra sidan lite tydligare, utan att någon bir skriven på näsan.

Och så är boken väldigt rolig också.

Ibland är för övrigt treåringen också med och lyssnar och viker sig dubbel av skratt :-)