Tag Archives: människovärde

I en tid när självklarheter har blivit för politiska

När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.

Men det var då.

Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en “opolitisk” förening.

Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.

Jag har svårt för korkade människor.

Nej, så får man förstås inte tycka, än mindre säga. Men ändå.

Framför allt har jag nog svårt för när människor inte förstår, men inte heller vill förstå att de inte förstår. När man förklarar, vänder och vrider, och det ändå inte går in – men de ändå inte kan komma till slutsatsen att de inte fattar, utan envist vidhåller något – men problemet ändå helt uppenbart är att de just inte fattar.

Ibland är det svårt att bita sig i läppen och hålla käft.

Men man får ju inte tycka så. Det är fruktansvärt fult att ens antyda att någon är mindre smart, annat än som skämtsam kommentar mellan goda vänner. Eller om man säger det om sig själv. (Det är ju alltid OK att nedvärdera sig själv!)

Det behöver ju inte ens innehålla en värdering – det borde kunna vara bara ett konstaterande. Ungefär som att vissa inte är så bra på fotboll. Jag till exempel.

Men nädå, om jag förklarar och förklarar, och motparten inte fattar, då är det alltid bara mitt fel. Mitt fel som inte förklarar rätt och bra. Eller möjligen har jag fel.

Men nej, korkad är ju ingen. Alla är lika smarta. Alla borde ju egentligen få nobelpris rakt av. Eller hur?

Hänsyn, värde och belöning

Du har också träffat på dem, va? De där personerna som inte kan hålla tiden på sin mötespunkt, presentation eller föreläsning.

Alldeles för många slides. Pratar alldeles för länge om var och en av dem. Hamnar in på långa sidospår. Verkar inte själv anstränga sig att komma tillbaka till ämnet, ens när moderator eller mötesordförande eller andra försöker hjälpa dem på traven. Verkar ibland inte ens bry sig om att de går utanför både tid och ämne.

Trots att alla andra i lokalen anstränger sig att korta ner passet, genom att inte ställa följdfrågor och liknande (och dessutom sitter som på nålar), så drar de över sin avsatta tid massor, och efter dem ligger man alltså kraftigt efter tidsschemat.

Sedan får alla andra, resten av mötet eller dagen, korta ner sina anföranden maximalt för att tiden ska gå ihop. En massa viktiga punkter får hoppas över, skjutas upp till ett annat tillfälle eller helt enkelt struntas i.

(Jag vill poängtera att jag inte alls syftar på de tillfällen när en konstruktiv diskussion drar över tiden. Jag pratar om människor som bara mal och mal.)

Är dessa människor viktigare än vi andra?

Tja, i praktiken blir de ju det. De får mer tid. De kan bre ut sig och ta den plats de vill (oavsett om det är med vilje eller av oförmåga), och ingen stoppar dem. I praktiken bestämmer de agendan, prioriterar ner andra ämnen, stoppar upp andra processer.

Är dessa människor därmed mer värda än vi andra?

____________________

När det ska löneförhandlas kan ibland vissa grupper prioriteras.

Vad är det då som ska prioriteras? Ja, man kan ju tycka att det borde vara kopplat till vad man vill gynna och därmed uppnå.

Hos oss prioriterar man avdelningar som har hög personalomsättning.Varför? Jo, en hög personalomsättning antas bero på att det finns en stor efterfrågan på dessa personer på “marknaden”. För att kunna behålla dessa personer i högre utsträckning vill man gynna dessa grupper genom (någon promille) högre lön.

Att prioritera upp någon innebär att man prioriterar ner någon annan. Avdelningar med låg personalomsättning behöver man ju inte gynna – de stannar ju kvar ändå.

Vore det inte rimligare att vända på det? Avdelningar med en låg personalomsättning har förmodligen låg personalomsättning för att personalen trivs. Alltså gör man något rätt och bra på dessa avdelningar. Det ska väl gynnas? Låg personalomsättning innebär i praktiken arbetsro och kontinuitet, vilket gynnar arbetet och det som ska utföras. Det ska väl gynnas?

Men nej. Jag vet att det inte funkar så.

Den som inte kan hålla sig till tiden får mer tid.

Den som inte kan sköta sig får extra stöd.

Den som mobbar och är elak mot andra får både extra utrymme och uppmärksamhet, och dessutom hjälp att försöka bryta mönster.

Den som stökar och stör får lugna personer placerade bredvid sig, för att lugna ner situationen och minska skadan.

Den som är snäll och ordentlig och sköter sig och gör det man ska får ingenting – inte ens sin beskärda del. Den som är ordentlig och gör rätt är den som får betala, genom att prioriteras ner eller ta smällar.

Så var det i skolan, och så är det fortfarande i vuxenvärlden.

I alla möjliga sammanhang får man ipräntat sig att alla människor är lika mycket värda. I princip kan man hitta på vad ondskefull skit som helst, man har fortfarande lika stort värde som alla andra människor. Det är närapå tabu att antyda att till exempel Hitler skulle ha mindre värde än andra människor.

Ibland kan man ju nästan undra om de som gör rätt är de som är minst värda.