Tag Archives: landsbygd

Olika ljudacceptans

Ibland tänker jag att det är en himla tur att vi bor på landet. Som när folk i mina flöden i sociala medier beklagar sig över att folk borrar (ja, borrar!) vid halv åtta på kvällen (!). Eller att hantverkare sätter igång vid sju på morgonen.

För alltså, när ska man hinna göra saker? Allt kan inte göras under kontorstid, speciellt inte om man faktiskt har ett jobb också :-)

Och folk tror säkert att det är tyst på landet. Men det där beror ju på vad man menar med tyst.

Jag har stått och öst grus/makadam från släpkärra ner i skottkärran en lång stund i mörkret ikväll. Det hördes säkert en bra bit bort. Och? Det väsnas ju knappast mindre när det skördas sent om kvällarna, eller lastas stora mängder betor. Eller annat sånt där.

Det är ju dessutom faktiskt stora projekt som behövs för att vi ska kunna åstadkomma riktig skillnad

”Det är egentligen på landet där det saknas kollektivtrafik man borde satsa på snabbladdstolpar för elbilar”, sa någon i ett sammanhang jag var tidigare idag.

Och ja, det är ju faktiskt en rimlig tanke. Inne i städerna går det att lösa de flesta persontransporter med gång, cykel och kollektivttrafik, och så kan man komplettera med bilpoolsbilar när det faktiskt behövs bil.

Men på landet, eller i alla fall på de delar av landsbygden som saknar kollektivtrafik med dräglig turtäthet, så behöver man ju faktiskt oftast ha bil. Och på landet funkar det nog oftast inte att förlita sig på en bilpool – helt enkelt för att bilpoolen i så fall också befinner sig en bra bit bort, förmodligen dit man i så fall ska ta sig ;-) Och ska man ha bil, så bör den gå på förnybar energi. Till exempel biodrivmedel eller el från förnybara energikällor.

”Men är det inte dumt att satsa på laddstolpar på landet? Är det inte bättre att satsa på det i städerna? Det är ju ett jätteprojekt att bygga laddinfrastruktur på landet!” sa någon annan.

Tja. Visst är det ett stort projekt. Fast det beror ju på vad man jämför med. I det stora rädda världen och ställa om ekonomin och energin och allting annat-projektet så är det en ganska liten del.

Och för övrigt… Att bygga ut järnvägsnätet på 1800- och 1900-talet var ett jävligt stort projekt. Att bygga upp infrastrukturen för bensin- och dieselbilar i form av mackar var också ett stort projekt. Men det är strukturer som vi trots allt idag tar som självklara. Speciellt bensinmackarna – det är sånt vi trots allt räknar med ska finnas (även om de också försvinner på en del håll). På något vis räknar vi liksom med att bensin och diesel att tanka till bilarna är sådant som ska finnas. När det gnälls om att höjd bensinskatt kan bli ett problem för landsbygden sägs aldrig ett ord om att det skulle vara ännu värre för landsbygden om det inte längre fanns några drivmedel att förflytta bilarna med.

Och för övrigt tycks det mig som att det borde vara mycket enklare att bygga laddinfrastruktur än att bygga bensintankningsstruktur eller järnväg. Elen finns ju trots allt redan framdragen nästan överallt.

Tankar i höstskymningen på en sydskånsk veranda

Jag står och målar de ljusblåa partierna på insidan av verandan ett varv till. Utanför glittrar den sena eftermiddagens oktobersol i stubbåkern och ger guldgula toner.

Jag tänker att det är den sortens saker jag delar med många av mina vänner: Upplevelsen av det nästan magiska ljuset i den ultramarinblåa färgen. Skönheten i min hembygd. Glädjen och vemodet i en vacker melodi. Njutningen i en god maträtt. Och därmed inte sagt att alla mina vänner tycker om samma färger eller samma musik eller mat som mig. Men många gånger finns det något som förenar oss i ”små” upplevelser. Och det är inte på något vis avgörande för att kunna dela upplevelser, eller för att bli vänner, att man kommer från samma plats från början – denna sorts upplevelser och känslor kan vi dela ändå. Och det finns människor som kommer som samma plats som jag som jag aldrig skulle hitta någon sorts sådan igenkänning med. Människor som alltid kommer att vara främlingar.

Självklart finns det andra saker som också är viktiga för vänskap. Fast de är svåra att sätta fingret på. Man kan prata om religiösa och politiska uppfattningar som viktiga skiljelinjer – men det finns personer som kommit till helt andra slutsatser än jag som jag är mycket god vän med. Och ja, någon sorts grundläggande värderingar är ju förstås väsentliga på vissa plan – men lika viktigt är kanske hur man hanterar när åsikter och värderingar skiljer sig åt.

Och inte heller i det här fallet är det viktigt varifrån folk kommer. Förstås.

Jag är däremot överlag dålig på att ta kontakt med och lära känna nya människor. Jag är inte den som föregår med gott exempel när det gäller att bjuda in flyktingar till mitt hem eller engagera mig i olika integrationsåtgärder. Fast jag är å andra sidan inte så bra på den sortens kontakter och initiativ när det kommer till folk som bott i Sverige i hela sina liv heller. Det är nog helt enkelt inte den jag är, liksom. För att det finns så mycket annat jag vill göra – som sällan i någon större utsträckning involverar så särskilt många människor. Och för att jag inte är så mycket för den sortens sociala samvaro. Generellt känner jag mig nästan alltid svältfödd på möjligheter att få göra saker ensam (eller möjligen på tu man hand med älsklingen).

Jag är generellt sett inte den man lär känna ”bara för att” – utan för att jag och den jag lär känna på något sätt råkar befinna oss på samma arena – och visar oss ha något gemensamt. Stort eller litet. Och kanske är jag svårare att lära känna på grund av människor jag mött genom livet, människor som kommit från samma bygd som jag, synbart från samma bakgrund och förhållanden, men ändå människor som saknar förmågan att hantera olika åsikter och smaker på ett bra sätt.

Utanför min veranda övergår dagen i skymning. Himlen blir en vackert ljusrosa fond för moln i olika nyanser av vitt, ljusblått och grått.

Jag vill välkomna människor som flytt sina gamla hem till min vackra hembygd. En del kanske för ett kortare besök på ett tillfälligt boende – våra vackra vyer kanske kan ge dem frid i hjärtat och nytt hopp i en tillvaro som länge varit ett gungfly; en del av dem för längre tid, som en plats att starta ett nytt liv. Och vem vet, med några av dem kanske jag tids nog finner gemensamma glädjeämnen och intressen?

Jag vill att ni ska känna er välkomna här i min vackra hembygd, precis som jag en gång kände mig välkommen när jag var ny här.

Tankar om gratis kollektivtrafik

Apropå det här med olika lösningar för landsbygd och storstad, så pratas det en del om gratis kollektivtrafik.

Trafik- och transportförståsigpåarna hävdar att det är en dålig idé. Deras argument är att om det blir gratis att ta bussen så är inte effekten att bilisterna ställer bilen, utan att cyklister och gångtrafikanter tar bussen oftare, även för kortare sträckor som mellan två hållplatser efter varandra.

Jag hävdar att det beror på och att deras analys bara grundar sig på storstadsscenarion.

I en storstad stämmer det säkert till stor del. Men i en storstad går bussarna ofta och har många hållplatser. Och det är redan många som går och cyklar.

Här på landet tror jag problemet de beskriver skulle vara ganska litet. Bussarna går inte jätteofta, och de flesta har en bra bit till busshållplatsen. Det ska rätt mycket till innan ”okynnesåkande” med bussen blir ett problem. Däremot tror jag att man kan få en effekt åt andra hållet: Om man väl gör den omställning det innebär att förlita sig på bussar, så innebär det att man anpassar sig till att det är en lite större ansträngning – mentalt eller fysiskt – att förflytta sig. Om fler tar steget till att åka buss (till exempel för att bussen blir gratis) så kan det i praktiken också betyda att fler börjar cykla och gå på sträckor där de tidigare tog bilen.

Och det tror jag även gäller i mindre städer och på andra ställen där bilen varit det självklara valet – eftersom busstrafiken inte varit särskilt väl utbyggd…. jämfört med storstäderna.

Landsbygd och storstad och att få vara en del av lösningen

Storstad och landsbygd har problem av olika slag. Det handlar om miljö, sociala frågor och annat. En del av problemen är samma i storstad och på landsbygd. Andra problem är specifika för den ena eller den andra.

I media och från olika experthåll pratas det ofta bara om lösningar för storstaden. Inte alls om landsbygden. Om man frågar så får man svar i stil med att ”de flesta människorna bor i storstäderna, så det är effektivast att börja där”. Inte minst när det gäller miljöfrågor. Ska vi lösa klimatfrågan så ska vi börja där det ger stor effekt. Påverkan från landsbygdsmänniskorna är att betrakta som försumbar, typ.

Och visst, det är säkert sant: Det bor flest människor i storstäderna. Man ska göra insatser där de ger stor effekt.

Men när man i första meningen säger ”det är viktigast och enklast att få folk att ställa bilen, mycket viktigare och enklare än att minska flygandet” och i nästa mening säger ”vi kan bortse från landsbygden, där kan folk få fortsätta köra som de vill, för det gör så liten skillnad så det kan vi strunta i”, så skickar man väldigt dubbla och förvirrande signaler. Först säger man att landsbygdsmänniskorna är moraliskt förkastliga miljöskurkar som kör bil. Och sedan i nästa mening säger man att man skiter i vad folk på landsbygden gör. Dubbel smutskastning. Båda varianterna platsar förmodligen som härskartekniker…?

Och det bygger ju inte direkt upp ett förtroende för dem som uttalat sig, tvärtom. Den attityden bidrar säkert rejält till politikerförakt, myndighetsförakt och expertförakt. Och det skulle inte förvåna mig om det bidrar till en del av de röstsiffror som vi förfasades över efter senaste valet.

Det skulle liksom vara mycket trevligare om vi på landet möttes av en känsla av att vi är viktiga och en tro på att vi vill och kan vara med och bidra till (positiv) förändring. Det är liksom knappast så att alla på landet vill känna sig som miljöskurkar. Vi vill ha hjälp att bygga upp de strukturer som gör att vi kan känna att vi är en del av lösningen, inte en del av problemet eller en ovidkommande försumbar del som man kan kasta skit på och sedan släta över med att vi är så få. Vi vill att ni arbetar fram de lösningar som funkar här och gör oss till en del av omställningen.

Ja, vi på landsbygden är färre än de i storstaden. Å andra sidan är det ju knappast så att man tar fram en standardlösning och sjösätter ett enda stort projekt för alla storstadsområden på en gång. Oavsett var lösningarna ska genomföras så handlar det om att få människor att ändra beteende.

De som inte vill ha så mycket klimatåtgärder i Sverige skyller ofta på sådant som att Sverige är ett litet land – att åtgärderna istället bör sättas in i USA eller Kina, och gör inte de stora länderna nåt så är det skitsamma vad Sverige gör. Men det är faktiskt människor som står för utsläppen – varje enskild människa bidrar, mer eller mindre.

Gustav Fridolin uttrycker det i en debattartikel från 2013:

Tänker man att små utsläpp inte har någon betydelse finns det i princip bara de som Kina och USA står för kvar. Men Kinas utsläpp är till stora delar också våra utsläpp. Hälften av den kinesiska ekonomin utgörs av export. Det betyder att utsläpp som uppkommer när varor tillverkas där, konsumeras här.

I USA har åtta av tio delstater färre invånare än Sverige. De som har högst utsläpp per invånare, Wyoming och North Dakota, har inte ens en miljon invånare var. Deras utsläpp blir totalt sett därför ganska små.

Av de 20 amerikanska delstaterna med högst utsläpp per invånare är bara två större än Sverige. Varför skulle de bry sig om vi andra låter bli?

Sanningen är att globalt sett finns det inga stora utsläpp, bara ett de små utsläppens tyranni som tillsammans skapar ett stort klimatproblem. Vi lever alla i just den värld som måste minska sina utsläpp. Det gäller i Lissabon likväl som i Los Angeles och i Lund.

För övrigt får vi på landet ofta istället höra att det är vi som är de värsta miljöbovarna, eftersom vi bor längre ifrån varandra, har större bostäder och annat, och att de som bor i städerna minsann är resurseffektivare och miljövänligare. Per capita. Vilket ju känslomässigt går dåligt ihop med att vi skulle vara försumbara :-(

Vi på landet vill vara en del av lösningen. Med våra lokalt anpassade lösningar. För vi måste lösa problemen tillsammans, men bidra på de sät som funkar där vi bor. Precis som ni i städerna.

Och vi vill också räknas. Inte bara som något att kasta skit på.

Grön färg, sommarljud och åkrar. Och jag.

Idag lyckades jag äntligen komma till skott. Trots ungar som avbröt mina tankar var tionde minut med ditten och datten, och trots min allmänna oförmåga att välja vilken ände jag ska börja i, veta vad jag ska prioritera och vilken ambitionsnivå jag ska hålla, så lyckades jag faktiskt sätta igång och måla.

Okej. Det var älsklingens förtjänst. När jag hade hämtat färg och pensel så bad jag honom ändå om hjälp att bestämma i vilken ände jag skulle börja. För börja, ta besluten, är det svåra. När man väl har börjat är det lätt att fortsätta och köra på.

Så det var jag och en burk kromoxidgrön linoljefärg. Eller inte en hel burk, det var den nedersta fjärdedelen av en gammal burk. Och så en pensel. Och en drös olika stegar, beroende på var jag skulle komma åt. Och en transistorradio som stod och skrålade sportradio i orangeriet.

Jag har målat grönt på de yttre trädetaljerna av den nya takkonstruktionen på orangeriet. Och börjat måla grönt på motsvarande delar på brädgaragetaket.

Jag har stått där ute i småkylan och arbetat in färg i träet. Lyssnat på lärkorna och på rasslet på rågen. Tittat på himlen som skiftat från att riskera släppa regn ifrån sig till enstaka ögonblick av värmande sol till bitvis nästan blått (men då hade solen slutat värma). Studerat hur gladan liksom styr med sin tudelade stjärt som roder. Vadat fram i stövlar genom mer än knähög (stundtals lårhög) vegetation av kirskål, hundäxing, snärjmåra och åkerfräken. Mejat ner fläderbusken bakom knuten.

Då trivs jag. Jag, i mina snickarbyxor, med slättens enkla företeelser omkring mig, med ett klart och enkelt mål framför mig, där jag kan försjunka i arbetet och se tydliga resultat, smålyssna på radion och vara nöjd med tillvaron. Där är jag någonstans så nära enkel oförställd vardaglig lycka jag kommer, tror jag.

Fast det känns fult. Det måste ju liksom vara lite fult att jag går omkring och känner mig typ lycklig när min man har obotlig cancer. Speciellt eftersom jag när jag går där och målar inte ens tar tillvara tiden med honom. Eller i alla fall inte till annat än att få mig att komma till skott eller att försöka ställa en stege stadigt när jag försökt en lng stund och inte lyckats. (Trappstegar är väldigt bra saker när man ska måla. Fast de förutsätter jämn mark. Och sån är det ont om runt uthusen. Eller över huvud taget här.)

Helst vill jag fortsätta måla imorgon. Men nu ska det nog bli ordentligt med regn några dagar.

För övrigt satt det någon kändis i radio igår och pratade på om hur löjligt det var att hans vänner minsann kollade väderappar – vad skulle det vara bra för, det var ju bara att kolla ut för att få veta vad det var för väder, och så kunde man väl ta det som det kom, liksom? Jag tänkte att han nog aldrig har behövt måla utomhus. Eller odlat saker. Eller på något vis ägnat sig åt något alls där man kan behöva veta något om vädret för att kunna planera. Bekymmersfri, ansvarslös tillvaro. Vad tråkigt det måste vara ;-)

Även i år har Trafikverket slagit vägrenarna för tidigt

Det är snart midsommar. Och tyvärr håller väghållarna på dåliga traditioner.

I förra veckan slogs vägrenarna längs stora vägen – alltså Trafikverksväg/statlig väg.

Och någon av de första dagarna den här veckan slogs vägrenarna till grusvägen vi bor längs – alltså vägföreningens väg.

Det är samma visa varje år: strax före midsommar, precis när vägrenarna hunnit börja blomma vackert, och precis när man verkligen vill att det där vackra ska få vara till njutning för människan och till nytta för pollinatörer och annat, så slår väghållarna vägrenarna.

Som att de liksom inbillar sig att det ingår i någon sorts obligatorisk midsommarstädning.

Och för varje år blir det också lite färre blommor som blommar i vägrenen. För de får ju aldrig chansen att blomma och sätta frö. Så det blir mindre och mindre blommor – och ärligt talat går det utför jävligt kvickt :-(

Frågar man Trafikverket får man svaret att de minsann visst tar hänsyn till floran, och det inte alls ska slås förrän efter midsommar. I deras aktuella webbtext om ämnet står det så här:

I normalfall slår vi och röjer under perioden 25 juni-31 augusti. Arbetsområdet är max tio meter av vägrenarna invid huvudvägarna, det vill säga Europavägar och länsvägar. På övriga vägar är slåtter- och röjningsperioden något längre och sker vanligtvis mellan 25 juni och 30 september.

I sydligaste Sverige där växtperioden är längre förekommer på vissa vägar ytterligare en slåtter som då genomförs i september-oktober.

Och det där stämmer ju uppenbarligen inte. De slår alltid före midsommar. I år alltså typ 11 juni (minns inte exakt dag). Och varje år retar ja mig på att jag inte hörde av mig till dem innan och påpekade detta. Fast i år tänkte jag på det för några veckor sedan, men orkade inte (det är för mycket annat just nu, och ärligt talat ska det väl inte vara min uppgift att få dem att följa sina egna direktiv?!).

Så vad göra? Blommorna i vägrenen behövs ju verkligen!

Tankar under en bilresa genom ett majvackert Skåne

Vi har varit hos mina föräldrar över Valborg. Stått vid valborgsbål på en udde vid havet. Sedan sovit över och lämnat kvar barnen på några dagar.

Innan vi övergav nordvästra Skåne åkte vi ut på Bjäre, ut till kusten, till Dagshög och Skaudd och det gamla stenbrottet. Sädesärlorna flög runt och visade upp sig, lärkorn drillade i skyn, triften hade börjat slå ut och färga marken rosa, vattnet glittrade i solen, och i fjärran på andra sidan viken kunde man tydligt se klipporna på norra sidan av Kullaberg.

Sedan begav vi oss hemåt. Men efter en liten stund på motorvägen blev det stopp på grund av en olycka, och vi tog istället vägen mer snett över Skåne. Förbi Söderåsen, över backar, genom små samhällen. Halvt utslagna bokskogar med vitsippsmattor och rödbruna fjolårslöv, så vackert så att det gör ont i hjärtat. Vi åt lunch på en pizzeria i Röstånga.

Det var länge sedan vi åkte genom Skåne på det viset, så där lite på slump. Välja väg och rastplats utifrån karta och omständigheter. Uppleva. Se allt det vackra – all grönska, alla söta och konstiga hus, åsar, verksamheter, och så vidare. Jag tycker om det.

Det finns flera skäl till att det inte blir så ofta. Barnen innebär en delvis mer inrutad tillvaro – färre frihetsgrader när allting måste anpassas till fler personer med andra behov och önskemål och fler fasta punkter att ta hänsyn. Men det är också delvis en effekt av miljösamvetet. Vetskapen om att man inte ska ut och köra bil i onödan. Och då försöker man begränsa det till nödvändigheter eller viktigheter. Att köra runt på roliga småvägar och titta på lustigheter och trevligheter är så långt från nödvändigheter och viktigheter man kommer, ur det hänseendet.

Jag förordar kollektivtrafik av miljöskäl. Kollektivtrafik är bra och viktigt, både för miljö och av tillgänglighetsskäl för dem som inte kan köra bil av olika skäl. Men kollektivtrafiken har sina nackdelar. Även om det finns bussar väl anpassade till att ta sig ut till naturreservat och andra vackra naturområden, så minskar det drastiskt möjligheterna till spontanitet. Det blir frågan om att ta sig från punkt A till punkt B, vara på punkt B och uppleva den, och sedan ta sig tillbaka från punkt B till punkt A. Man kan inte stanna till när man ser en spännande loppis på vägen och se om det är något att ha, eller fortsätta vidare till nästa besöksmål om man känner att man vill mer.

Och ska vi se det ur ett ekonomiskt och landbygdsutvecklingsmässigt hänseende, så tror jag det är verksamheterna som blir lidande. Gästis, loppisar, gårdsbutiker, lokala hantverksbutiker, och en hel massa annat. Kommer du med besökare till exempelvis Stenshuvud med bussen så kommer du till just Stenshuvud, och kommer inte att kunna uppleva allt det andra eller stödja det lokala näringslivet. Du kan inte tänka när du just åkt ifrån Stenshuvud att kanske borde vi äta lunch också innan vi åker hela vägen hem, utan har du satt dig på bussen så har du.

Så: bussen är utmärkt för pendling till jobb och skola, även på landet. Men för en levande landsbygd behöver vi även andra lösningar. Bilar, med rätt bränslen och för rätt tillfällen, är nog fortfarande en del av den lösningen. För det måste väl ändå fortfarande vara bättre att jag då och då rör mig omkring i min älskade hembygd och gynnar dem som lever där, än att jag kompenserar detta behov med långa flygresor (som uppenbarligen många människor gör)?

Men jag tror att här fortfarande finns en hel del tankearbete att göra. Det behöver hittas lösningar som är rätt för områden där det bor något färre människor än i städerna. Och problemet där är väl lite att det så lätt låser sig, när en del som bor i städerna tycker att bilar i alla dess former är ondska och en del som bor på landet säger la-la-la-bingo så fort man nämner att vi kanske behöver minska bilåkandet och höja bensinskatterna och tänka på miljön. Det är svårt med konstruktiva diskussioner när det låst sig från början. Men konstruktiva diskussioner behövs, och landet behöver ses som något annat än den efterblivne kusinen. Vi behöver ibland andra lösningar – våra lösningar, som är rätt för oss, och som gör att vi kan leva moderna och miljöanpassade liv.

Och med tanke på hur mycket det ibland fjäskas för att få stadsbor, i områden där bussarna går var femte minut och avstånden inte är längre än att man smidigt kan gå och cykla, att välja buss och cykel istället för bil, så kunde det faktiskt ibland få fjäskas lite för oss lantisar. Men nejdå, om vi ska få något lite extra då är vi plötsligt en besvärande börda… ;-) Det är också lite tröttsamt i längden.

Läs även Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr

Hur hinner ni med?

Jag känner mig så asocial… Det dimper ner inbjudningar till ditten och datten, via facebook och andra kanaler. Matmarknader, klädbytesdagar och jippon av olika slag. Jättekul. Jättetrevligt att det händer saker, att ni hittar på saker. Men jag tackar nej.

Hur hinner ni med allt, liksom?

Eller after work. After work är en sån där sak som för en massa människor verkar ha blivit som någon sorts institution: på fredagar ska man drälla iväg med kollegor eller andra intressanta människor och sitta och dricka och småäta i ett antal timmar. Och det betraktas som lite suspekt att inte hänga på. Men alltså, även om jag skulle haft intresse av det – vilket jag inte har i någon större utsträckning, mer än, någon enstaka gång – så fattar jag inte hur det skulle fungera. Ungarna ska hämtas hem från fritids och få mat och så även om det är fredag. Att det är fredag och helgen börjar betyder liksom inte på något sätt att jag är ledig från att vara förälder.

Och för övrigt: jag åker till Malmö 4-5 dagar i veckan för att jobba. Jag har ingen större längtan efter att åka dit på helgen, bara för att någon står och säljer extra spännande inläggningar från landet eller delar ut informationsmaterial om miljö eller något annat. På helgen stannar jag helst hemma, om jag får möjlighet, eller hinner med att fixa något i mitt eget närområde, typ handla saker på den lokala byggmarknaden eller besöka biblioteket eller nåt sånt. Om inte helgen redan är fullbokad av skjutsande till scoututflykter eller av tvätt och städ.

Så nej, jag missunnar er inte. Så bra att ni hittar på kul saker! Jag är bara lite trött på att känna mig som ett asocialt miffo för att jag inte orkar eller ens vill hänga på.

Självklart finns det nackdelar också

Självklart finns det inte bara fördelar med pendlingen, utan också nackdelar. Absolut. Jag längtar ibland efter att inte ha bestämda tider att passa, efter möjligheten att hänga kvar en liten stund på skolan och småprata med barnen, kanske byta några ord med lärare och annan personal innan skoldagen börjar. Att ha större möjlighet till spontanbesök där. Större möjlighet till spontanitet över huvud taget. Smidigare och flexibare om man vill cykla med barnen till skolan. Enklare kunna handla av lokala affärer. En massa sådana saker.

Komma hem tidigare på dagen. Ha andra möjligheter att träna, dels för att det blir mer tid över, dels för att träningen finns på närmre håll. Och så vidare.

Men det är ju det: världen är sällan enkelt svart-eller-vit. Det finns fördelar och det finns nackdelar. När det handlar om pendling så hör man väldigt ofta om nackdelarna, men väldigt sällan om fördelarna. Och jag tror ändå att fördelarna överväger för min del. Speciellt jämfört med alternativen, som skulle innebära att jag antingen var tvungen att flytta eller byta jobb. Jag vill ingetdera :-)

Jag bor så att jag har de stora staden på arbetstid och landsbygden resten av tiden. Vilken jävla lyx!