Tag Archives: landsbygd

Till pendlingens försvar

Det sägs att det är dåligt för hälsan att pendla.

Jag har nu pendlat samma sträcka i tolv år, med uppehåll för två föräldraledigheter à ett halvår. En dryg timmes restid enkel resa. För min del vill jag hävda att pendlingen är bra för hälsan.

För det första så föredrar jag att ha ett jobb jag mår bra av och pendling framför att ha restid lika med noll och ett jobb jag inte mår bra av. Det var därför jag bytte till det jobb jag har nu :-) Och fortfarande efter drygt tolv år tycker jag att det är ett bra val.

Men även om jag har ett bra jobb, ett jobb som jag trivs bra med för det mesta, så finns det jobbiga dagar, dagar som är för intensiva eller mentalt ansträngande. Och jag funkar som så att om jag har kort eller nästan ingen resväg, så har jag inte alls hunnit koppla bort jobbet mentalt när jag kommer hem. Har det då varit en jobbig dag, så har jag med mig allt det jobbiga i huvudet när jag kommer hem, och lyckas ofta inte släppa det på hela kvällen. Det innebär att hela kvällen har jag adrenalinpåslag och stresspåverkan. Jobbet finns där hela kvällen – jag är inte mentalt ledig.

Med en dryg timmes restid är situationen en helt annan. Jag hinner passera andra världar på vägen hem, byta miljö flera gånger om. Hinner rensa hjärnan och ställa om. När jag kommer hem har jag ofta helt hunnit glömma jobbet. Till och med om det faktiskt är så att jag någon enstaka gång plockat med mig något hem som jag tänkt titta på på kvällen, så känns det ofta helt oviktigt när jag väl kommit hem.

Det är bra.

Ibland använder jag stunden på tåget till att sova. Ibland till att lägga meningslösa patienser på telefonen för att tömma huvudet. Och ibland tar jag fram datorn och skriver ett blogginlägg. Periodvis händer det dessutom att jag läser en bok.

Jag kan ibland tycka att jag borde bli bättre på att använda tiden till något vettigt – det vill säga mer bloggande och läsande och mindre av meningslösa patienser eller facebook och twitter. Men alldeles oavsett är tiden värdefull. Det är en stund som är min. En stund jag bestämmer över, mellan jobb och föräldraskap. På jobbet är tiden inte min egen. När jag kommer hem ska jag laga mat och vara förälder och kan inte styra min tid själv. Men på tåget är jag bara min egen. Om jag har tankar jag vill formulera så är det tacksamt att få chansen att göra det vid fyra-halvfemtiden, istället för att vänta med det till sent på kvällen, när barnen somnat och jag egentligen själv är för trött för att tänka och göra. Den där stunden på tåget på vägen hem är min chans att få vara bara mig själv på dagtid.

Ibland lyckas jag och min man ta tåget samma tider. Eller ganska ofta :-) Det innebär att vi med lite tur lyckas få sitta bredvid varandra, och prata som vanliga människor, utan att barnen avbryter oss. På dagtid. När vi är vakna. Det innebär att vi kan lyckas prata om saker som vi inte lyckas få prata om hemma. Ja, inga komplicerade saker. Hur det varit på jobbet. När vi ska få fatt i en elektriker. Vad vi ska äta till middag. Eller så kan vi bara sitta bredvid varandra och spela varsitt hjärndött spel – det är faktiskt också ganska skönt att kunna sitta bredvid varandra och göra :-)

Det händer ibland att jag jobbar hemifrån. Det är skönt att spara in restiden, kunna vara mer avslappnad vad gäller tid (när man inte måste passa tågtider), kanske kunna dra ut på hämtning och lämning på skola och fritids. Men det innebär också att jag har svårare att sluta att jobba i tid (ingen tågtid att passa…), och svårare att släppa jobbtankarna när jag väl slutat – och det är mycket större risk (ja, risk) att jag sätter mig senare på kvällen och jobbar igen, för att jag inte kunnat skaka det ur huvudet. Trots att jag i praktiken ofta redan jobbat mer än mina timmar den dagen.

Så – det må vara så att det allmänt är dåligt för hälsan att pendla. För min del tror jag dock att de positiva aspekterna kompenserar rätt bra.

Mystiska lyktor i tidigt morgonmörker och regelbundet muller

Lördag morgon. Vaknar vid sju av väckarklockan, för jag ska iväg ganska tidigt. Noterar att det är lampor som lyser i mörkret utanför, och att det inte bara kan vara frågan om ljusslingan som sitter kvar i buxbomshäcken. Tar på mig glasögonen och drar gardinen åt sidan.

Japp, mina misstankar stämmer. Ute på vägen står tre stora lastbilar och något mer fordon. Det är bettransportdags. Dags att flytta över betorna från den stora högen på åkern mittemot oss och köra iväg med dem till sockerbruket.

En stund senare börjar de regelbundet återkommande mullrandena av att den stora skopa häller ner massor med betor i en transport. I år verkar det i alla fall hålla sig till just mullrande; huset skakar inte som vissa år.

Jag har funderat på det: vissa år är det mer som  många små jordbävningar, och det kan ju egentligen inte vara jättebra för huset – vad skulle försäkringsbolaget egentligen säga om vi begärde pengar för skador uppkomna av bettransporterna?

Fyrverkerier och prioriteringar

Jag gillar verkligen fyrverkerier. Det är snyggt med stora maffiga fyrverkerier.

Det är också farligt och miljöförstörande. Och skrämmande för många människor och djur.

Men ja, jag tittar gärna på fyrverkerier. Njuter av det andra köpt och skjuter upp. Trots att vi bor på landet har vi fina fyrverkerier att titta på i alla väderstreck. Vi slipper betala, vi slipper skjuta upp dem. Vi behöver inte ens gå ut, utan nöjer oss med att titta genom fönstren, och eventuellt gå upp till ovanvåningen där vi får ännu bättre överblick.

Men jag har så svårt att begripa att det finns så många människor som är beredda att lägga så mycket pengar på något som är över så snabbt. Och på något som samtidigt är så riskfyllt.

Så mycket pengar på detta – när samtidigt så många människor inte ens anser sig ha råd att välja ekologisk mat och miljöanpassade lösningar.

Enskilda avlopp – nåt man klagar på men aldrig egentligen diskuterar på riktigt

Man pratar ofta i miljösammanhang om vilket problem enskilda avlopp är – enskilda avlopp är en sån där sak som liksom per definition är något dåligt och problematiskt, något som måste åtgärdas. Eller något som helst inte alls borde finnas.

Men alltid när man pratar om vad som händer med det vi spolar ut, så är det vad som händer med avlopp som går till avloppsreningsverk som tas upp. Tops som ställer till med problem. Mikropartiklar från fleecen vi tvättar som till slut hamnar i vattendragen. Hur hög reningsgraden är för olika näringsämnen och läkemedel och så vidare. Det är alltid en standardlägenhet i en stad som är exemplet – och de enskilda avloppen finns liksom inte.

Hur ska vi kunna se vad som är ett problem, förstå hur det funkar, se vilka skillnader som finns och hitta lösningar på problem som det aldrig pratas om? Hur ska vi på landet ens bry oss om ingen ens bryr sig om att beskriva vår verklighet? Det här bli faktiskt en del i problematiken med att det upplevs finnas ett landsbygdsförakt: lantisars avlopp är bara ett problem, nåt man gnäller på, men inte verkligen vill hjälpa till med.

Jag tycker det här med enskilda avlopp och hur vi bäst löser dem är jätteintressant! Jag är väldigt intresserad av att veta vad som händer med det jag spolar ut i avloppet – jag som har trekammarbrunn och därefter någon sorts markbädd, varefter avloppsvattnet fortsätter filtrera ner genom jordlagren:

  • Om jag skulle slänga tops i toaletten (vilket jag förstås inte gör) så skulle de väl fastna i trekammanbrunnen och tids nog hämtas av slambilen?
  • Om jag tvättar fleecekläder och bidrar till mikroskräp som sköljs ut med avloppet, kommer detta mikroskräp verkligen också att till slut hamna i havet, det vill säga infiltrerar det verkligen igenom marken till något vattendrag? Måste inte det bero på markens struktur och var vattnet slutligen hamnar och en massa sånt?
  • Mina läkemedelsrester, var hamnar de? Bryts de på något vis ner i marken?

Det finns många sorters enskilda avlopp. Det är nästan omöjligt att få en vettig överblick som privatperson.

Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr

Hur tänker sig Lööf att människor på landsbygden ska klara av skyhöga oljepriser som kommer oavsett, pga peak oil, om vi ej ställer om nu?

Så skrev Magda Rasmusson, språkrör för Grön Ungdom, på twitter. Och jag undrar detsamma.

För så här är det: oljan blir dyrare. Alldeles oavsett skatter och annat, så blir oljan allt dyrare – eftersom den lättillgängliga oljan håller på att ta slut, och det alltså kommer att bli allt dyrare och svårare att utvinna olja.

Och det är helt riktigt att landsbygden idag på många håll är väldigt beroende av oljan. Det är inte bra. Och det blir förstås inte lättare när oljan blir hutlöst dyr.

Men landsbygden behöver inte vara beroende av oljan. Det går att ställa om. Det handlar om många saker:

  • Ställa om från olje/bensin/dieseldrift av bilar, traktorer och annat. Då behövs det att vi bygger biogasanläggningar, utvecklar traktorer som går på biogas eller annat förnybart (det arbetet pågår) och att människor väljer att byta till bilar som kan köras på förnybara bränslen. (Därför har vi gasbil.)
  • Bygga ut kollektivtrafiken, så att bilbehovet minskar. Nej visst, i riktig glesbygd kommer inte kollektivtrafiken att vara ett relevant alternativ till att ersätta privatbil. Men på många håll skulle kollektivtrafiken kunna byggas ut mycket mer – om folk valde bort bilen i större utsträckning. Vilket man ju lättare gör om det finns bussar som går tillräckligt ofta. Det vill säga man måste börja någonstans :-) (Därför åker vi mycket kollektivt.)
  • Minska resbehovet över huvud taget. Det gör man genom att se till att service finns kvar i små orter – men också genom att använda internet. Genom att servicen finns kvar på orten bygger man också resiliens, som kan vara bra att ha vid krissituationer.

Men omställning är dyrt, och det tar tid. Därför behöver arbetet komma igång nu, så att vi hinner – innan oljan blir så dyr att det blir besvärligt här på landet.

(Om inte klockan vore alldeles för mycket skulle jag utveckla det här mer :-) )

Isolering – på gott och ont

Vi bor på landet. Vid en grusväg, med åkrar runt om oss på alla håll och ett par hundra meter till närmsta granne.

Jag trivs med det.

Ibland, när samtidens orosmoment sköljer över mig från nyhetsflödet, känner jag en tröst och en trygghet i att bo där. Om en galopperande smittsam dödlig epidemi drar in i landet, så kan vi bestämma oss för att stanna där vi är. Hålla oss hemma. Isolera oss.

I alla fall i teorin. Frågan är ju om samvetet, den där Luther med arbetslinjen, tillåter en att göra sånt – eller om hen brottar ner en med argument om att ”så farligt är det väl inte” och ”men så kan man ju inte göra!”

Eller om ”kriget kommer”. Med vår avsides placering känns det liksom på något vis mindre sannolikt att det ska bombas och stridas här.

Och om mattransporter inte fungerar, så hör vi till de som klarar sig längre, för dels har vi vanan här på landet och har visst ”nödlager” ;-) och dels odlar vi en del själva.

Det är en tröst och en trygghet att tänka på när tankarna yr om en framtid med ändrat klimat, sämre miljö, nya konflikter och sjukdomar och annat.

Men så kommer skogsbranden. Den där stora skogsbranden som nu rasar i Västmanland.

Vi har ingen skog här. Men vi har åkrar. Sädesfält kan brinna. Och skulle åkrarna runt oss börja brinna, åkrarna som omgärdar vår tomt på tre sidor och som ligger på andra sidan en grusväg på fjärde sidan”¦

Det som brukar kännas som en trygghet känns plötsligt som en nackdel.

 

Jag skulle önska att jag kunde slippa besprutningen

Ja, jag vet. Jag har själv bosatt mig på landet. Jag visste att det fanns åkrar omkring mig – och det gillar jag. Och självklart kunde jag rakt av anta att dessa åkrar skulle besprutas. Det är ju trots allt det konventionella idag.

Så det är ingen överraskning att så är fallet. Och man skulle säkert kunna hävda att jag får skylla mig själv.

Eller?

Oavsett förkunskaper och självvalt och så vidare, så skulle jag ändå önska att det inte sprutades på åkrarna omkring oss. För det stör mig. Varenda gång bonden som har marken runt oss far ut med sin spruta och kör runt på åkrarna, så ger det mig obehagskänslor. Jag vill inte riktigt vara där. Jag vill gå in och gömma mig och blunda och låtsas att det inte finns. Jag funderar på om jag är riktigt klok som låter mina barn växa upp här – och försöker se till att de i alla fall håller sig inne just då, om det är möjligt.

Det är ju dessutom alltid på fina dagar han kör med sprutan. Dagar då det är vindstilla. För det är så man ska göra – då sprids det förstås mindre, håller sig på åkern där det är menat att vara och kommer i mindre utsträckning in till oss. Det är förstås klokt och bra. Men det ökar också på dubbelheten. Fina, vindstilla dagar när man vill vara ute och njuta… och så har man det där ångestmolnet som solkar ner.

Jag skulle önska att marken runt oss odlades ekologiskt. Att vi skulle slippa ha bekämpningsmedlen omkring oss. Att jag inte alls skulle behöva fundera på det här.

När du väljer ekologiskt, då väljer du en giftfri vardag för människor som lever nära odlingen. Kanske inte just oss, men någon annan. Det kan vara värt att tänka på. Människor som valt att leva på landsbygden men kanske inte för den skull aktivt valt den här aspekten.

För mig skulle det innebära ett stort mervärde att ha en tomt som gränsar mot ekologisk odling. Undras om man kan räkna på vad det är värt för folk i pengar? Bara för att liksom markera att det här faktiskt också betyder nåt.

Rutger Macklean igen: bristen på blommor till bin i fullåkerslandskapet

Häromsistens såg jag dokumentären Bieffekten, om hur bedrövligt det är ställt för bin och humlor i världen.

Ett av de problem som togs upp var storleken på åkrarna nuförtiden: det blir helt enkelt för stora ytor med monokultur, för långt mellan möjligheterna till blandade blommor i diken och åkerholmar och annat.

För bina måste ju ha mat hela säsongen – inte bara just när den stora åkergrödan blommar. Och de måste ha någonstans att leva.

Igår läste jag att stortapsetserarbiet är försvunnet i Västra Götaland. Biets värdväxt är väddklint.

När vi flyttade hit där vi bor på landet i södra Skåne, för tolv år sedan, var vägrenarna längs grusvägen sommartid fylla av blommor. Cikoria, väddklint, smällglim, och en del annat. Inga märkvärdiga växter, men ändå. Det var vackert.

Nuförtiden är det nästan inga blommor i vägrenen. Jag gissar på hårdare jordbruk, tätare och tidigare slåtter, mer bekämpningsmedel. Men jag vet inte. Jag vet bara att blommorna minskat kraftigt. Det är tråkigt, för jag älskade hur det såg ut. Men det är alltså inte bara frågan om att det är skönhet som försvinner. Det är också i längden en skada på ekosystemet. Ytterligare en liten pusselbit som riskerar att krascha.

Om vi sabbar för många av korten så rasar korthuset till slut.

Jag tänker återigen på Rutger Macklean. För med de gamla, smala åkertegarna, föe hans tid, så fanns det massor med småbiotoper mellan åkerlapparna, och detta fick aldrig chansen att bli ett problem. Och småbiotoperna var en bit i resiliensen.

Ju modernare lantbruk, ju större åkrar, desto ömtåligare.

Och jag måste nog så in väddklint också i trädgården.

Ibland tror jag det är min viktigaste miljöinsats: en dåligt skött lite vildvuxen trädgård mitt i fullåkerslandskapet.

Kanske inte hela bilden?

Malmö Central i morse, nere i tunneln, vid kvart över nio-tiden. Två tjejer går förbi.

… Det blåser ju inte, och har nästan inte kommit någon mer snö. Men Skånetrafiken…”

Och jag är så nära att lägga mig i, men låter bli. Men tänker väldigt intensivt på hur jag själv, en och en halv timme tidigare, pulsade genom drivorna på infarten – drivor som inte fanns där igår – och sedan gick till bussen, i hård vind och yrsnö, tacksam över dubbla vantar och yllelångkalsonger, med en bitande känsla i kinderna, och sedan stod och tittade på den fykande snön på stora vägen.

Jag tror inte att de där tjejerna hade hela bilden riktigt klar för sig.

Utmaning till alla mathandlare: BYT istället!

Jag ber min mataffär ta hem ekologisk mat jag saknar. Frukt. Potatis. Kakao. Och så vidare. En del fixar de, annat får de inte fatt i. Och ibland tar de hem nya ekologiska produkter utan att jag frågat efter det. Kanske finns det fler som frågar, men jag tror att de i alla fall delvis har mig i åtanke.

Det är jättebra och gläder mig massor att de faktiskt lysnar på mig som kund och engagerar sig. Jag ser ju tydligt att det faktiskt gör skillnad att jag frågar.

Och samtidigt funderar jag: innebär det att jag bidrar till ett ökat matsvinn?

En del i matsvinnsproblematiken är ju de stora valmöjligheter vi kunder/konsumenter ”kräver”. Ju större utbud desto större svinn. Det där är inte nåt jag hittat på, utan något jag hört om på en föreläsning ganska nyligen, av någon som var insatt.

Och det säger sig ju självt i ”mitt” fall: om affären börjar ta in en sorts grädde till, utöver de kanske tre sorter de redan säljer, så kommer det att innebära att de totalt sett tar hem mer grädde. Och om inte folk börjar köpa mer grädde för det så innebär det istället att grädde motsvarande den mängd som plockats hem ekologiskt, för min skull, kommer att slängas.

Och det känns ju inte bra.

Därför skulle jag önska att fler handlare vågade ta steget och helt enkelt byta ut en produkt i taget mot eko.

Om det inte längre finns oekologisk grädde att köpa så tror jag de flesta av kunderna skulle köpa ekologisk. I alla fall på min lilla ort. Eller det kanske räcker med en oekologisk sort?

Och det kvittar väl om det bara finns en sorts havrefras, som är ekologisk och kostar några kronor mer än den som fanns innan, när den viktigaste poängen är att det faktiskt finns flingor att köpa utan att behöva köra en mil?

(Intressant nog så finns det enstaka affärer som resonerar så – men de jag känner till finns i stora städer. Är det för att affärer på landet är rädda att stöta sig med konventionella bönder i trakten? Eller har de bara inte kommit på tanken och insett vilken effekt de kan få?)

Nå: oavsett anledning: jag önskar att fler mataffärer hade modet att agera så. Att byta ut en vara i taget mot det ekologiska alternativet.