Tag Archives: plastriot

Plastleksaker som följer med barntidningar: brev till Bamse

Hej Bamseredaktionen!

Idag kom min åttaårings Bamsetidning. Hen blev förstås glad – det var en bra början på sommarlovet.

Jag var mer tveksam. Tidningen var inpackad i plast. Och medpackad låg en badboll.

Ytterligare en onödig plastpryl. Ytterligare en ”gratisbadboll”. Sådana har vi fått en drös de senaste åren. Inte för att vi nånsin använder dem på stranden. De är opraktiska att ta med, och skulle de försvinna iväg ut till havs (vilket ju är lätt hänt) så blir de en del av det stora problemet med plastskräp i havet. Det hoppas jag ni känner till? Så istället blir de liggandes hemma och blir en del av problemet med alldeles för mycket dåliga billiga skräpleksaker som egentligen inte duger att leka med, men som man ändå inte får slänga för barnen.

Plast görs ju för övrigt av olja, som är en begränsad resurs. (För jag tror inte att badbollen är gjord av bioplast, alltså att växter eller liknande?) Plasten, eller ja oljan då, bör vi alltså använda till vettiga saker. Saker som behövs. Saker som håller. Inte till dåligt skräp.

Och vad innehåller plasten i övrigt? Vi har inte öppnat själva badbollsförpackningen, så jag vet ju inte än, men det brukar lukta ganska skarpt om sådana. Och jag har ju inte gjort någon kemisk analys av innehållet i badbollen, men plast av det slaget brukar kunna innehålla en hel massa otrevliga kemikalier. Hur är det, har ni kollat av så att bollen inte innehåller bisfenol, ftalater och andra ämnen som enligt forskningsrönen har riktigt otrevliga effekter? Hade det varit Bamse så som jag uppfattade er/dem på den tiden jag själv var barn så hade jag tagit för givet att prylarna var giftfria, men idag har jag inte alls lika stort förtroende för er.

Och vem har tillverkat denna billiga leksak? För jag gissar på att den är billig. Och det brukar betyda att den tillverkats långt bort, av någon med arbetsvillkor som aldrig skulle accepteras i Sverige. Förmodligen dålig lön, långa dagar, och betydligt mer av plastens gifthalter. Förmodligen mer utsläpp i naturen av de giftiga ämnena också. Och sedan har den transporterats hit.

Så, för att sammanfatta: Ni skickar med en skitpryl, som någon stackare tillverkat för dålig lön, som skitar ner i miljön, riskerar att skada hälsan hos mina barn och skadar natur och miljö på flera sätt samt slösar med planetens begränsade resurser.

VARFÖR?

Jag försöker lära min barn att vi inte behöver en oändlig massa prylar. Att man bara ska skaffa saker som man behöver och som håller och så vidare. Motarbeta konsumtionshysteri. Och så gör ni sånt här.

Morotsfröpåse var i alla fall vettigt. Inte för att det egentligen behöver skickas med någonting alls, men en fröpåse har många positiva poänger och ytterst få negativa konsekvenser; det positiva överväger i alla fall med råge det negativa. Men som sagt var, egentligen behövs inget alls! En tidning är just en tidning och ska inte säljas genom att skicka med andra saker. Leksaker – av vettigt slag – kan vi skaffa åt barnen själva, eller för den delen låta bli.

För alla andra som också tycker det här är skit: skriv på uppropet ”Stoppa försäljningen av barntidningar med lockbeten”!

Bisfenoltankar, städnoja och miljögiftsångest

Svenska Dagbladet har kört bisfenol-experiment på några medarbetare. Först har de bisfenoldetoxat sig så gott det går, för att därefter maxa intaget. Och så har de tagit prover.

Bisfenol? Jo, det är ett ämne som finns i en del plaster och annat men som har hormonstörande effekt. Läskigt och otrevligt ämne.

Bisfenol-A-innehållet har de senaste åren varit på tapeten bland annat när det gäller

  • Nappflaskor. Där handlade det framför allt om polykarbonatplast. Först rekommenderades glas- och plåtflaskor, sedan kom BPA-fria plastflaskor. Att nappflaskorna kom så mycket i fokus beror på att barn antas vara extra känsliga för hormonpåverkande ämnen.
  • Kvitton. Moderna värmeskrivarkvitton (d.v.s. de kvitton affärer normalt sett har) innehåller massor med BPA. Och det vandrar lätt och smidigt över till dig när du tar i dem. Vissa hävdar sig numera ha BPA-fria kvitton – det ska alltså finnas alternativ.
  • Konservburkar. Liningen, alltså den plastade insidan av konservburkar, innehåller tydligen också mycket BPA. Även här ska det finnas alternativ (men det skylls i vanlig ordning på kostnaden och omställningsproblem).

Men när man följer SvD:s bloggande om bisfenolexperimentet, och de diskussioner som förs i kölvattnet, så framgår det att bisfenolen finns på många andra ställen. I många sorters plastförpackningar – som till exempel de plastbyttor man köper färdigmat i och i plastskiktet till pappmuggar.

Det stora problemet är att det liksom inte går att veta var det finns. Det verkar inte följa någon logik. Konservburkar innehåller, pappmuggar innehåller – men tetror som innehåller samma sorts saker som konservburkarna verkar anses safe? (Alltså tomater, kokosmjölk, bönor etc.) Kan man lita på det? Och hur kommer det sig i så fall att tetrorna kan göras utan?

Och hur är det med mjölkpaket?

Om man funderar så är det egentligen så att nästan all mat på någt vis packas i plast, liksom (bortsett från enstaka saker som är packade i ”ren” men energislukande metall respektive ömtåligt glas). Kan man till exempel alls köpa kött utan att få en plastförpackning? Även de förpackningar som är av papper har ju nästan alltid en hinna eller beläggning av plast. Hur sjutton ska jag, som vanlig konsument, kunna veta vad som är OK och vad som inte är det? Är enda alternativet att odla sin egen mat rakt över hela linjen, att bli helt självförsörjande?

Det sista är ju förstås inte alls ett alternativ för mig. Då får jag nog leva med riskerna.

Men jag skulle vilja ha möjligheten att göra aktiva val. Om jag inte vet vad jag framför allt ska undvika, på en rimlig nivå, så måste jag ju liksom anta att all plast är lika illa. Och om jag inte ska bli fullständigt galen av ångest så måste jag istället skita i det och ta riskerna med en klackspark.

Det är väl förstås så många hanterar miljöproblemsoro. Ganska begripligt egentligen. Om man känner att det inte finns ett vettigt handlingsutrymme så måste man hantera oron på ett annat sätt.

När jag tyngs under allt för mycket info om alla farliga ämnen så brukar jag tänka på den gamla egyptiska (?) kulturen där man bland annat sminkade sig med bly, och tänka att om de överlevde så gör väl vi det, typ.

För övrigt så påpekas det då och då att en av de viktigaste åtgärderna för att slippa många miljögifter eller otrevliga kemikalier, bland annat från plast, är att städa noga. Dammsuga och våttorka. Det ger mig ruskigt dåligt samvete. För städa är inte min starka sida. Jag är glad om vi lyckas hålla någorlunda ordning (ha ha!): plocka undan en del leksaker och hitta viktiga papper när de behövs. Och så dammsuger vi hjälpligt (men sällan noga) när vi hittar golvet. Våttorkar gör vi extremt sällan, och aldrig hela huset utan bara enstaka rum där behovet är som störst.

Ja, det är förstås en prioriteringsfråga. En prioritering av vilka strider man vill ägna vardagen åt. En prioritering av vad man vill livet ska vara. Och jag spelar hellre Fia med knuff än att städa den där stunden man faktiskt hinner göra något. Eller går ut i trädgården och odlar egna grönsaker med barnen. Och lagar riktig mat. Man hinner inte allt. Städningen är det som prioriteras ned till ett minimum, för att kunna prioritera upp livskvalitet.

Därför får jag dåligt samvete när det där med städningen påpekas igen. För då är jag ju en dålig mamma igen. Men då får jag väl vara det, för jag orkar inte bara vara duktig, jag måste få göra sånt jag och barnen mår bra av och gillar också.

Så jag hoppas på att inredningen i vår hus helt enkelt är så gammal att den inte innehåller för mycket otrevligt. Golvmattorna i matrum, vardagsrum och studio har en oherrans massa år på nacken. Och de saker vi själva gjort har vi ju i alla fall i möjligaste mån valt ”bra” material. Det som orsakar mer problem är väl datorer och allt möjligt elektronikskrot. (Hur är det förresten med synthar? Och genererar elektronikprylar som bara står och inte används lika myckt otrevligt damm som saker som används?)

Nej, det är nog helt enkelt så att ifråga om miljögifter är det bäst att inte tänka för mycket. Att välja bort vissa saker som man vet är extra olämpliga, och välja så sunt man kan, men inte tänka för mycket. Och i övrigt försöka leva ett normalt liv.

 

Fortsättning på grästimmertråden

Jag skrev ju för ett tag sedan om det här med grästrimrar, som sprider sina små plastbitar i vår och många andras trädgårdar.

Efter att jag skrivit inlägget skickade jag en fråga till några trimmer(tråds)tillverkare. Jag skickade inte till så många, för det visade sig vara ett härke bara att hitta någon sorts elektroniska kontaktmöjligheter, och därför hann jag inte med så många.

Jag skrev

Jag har en stor trädgård och har stor nytta av min trimmer. Men jag är också miljöengagerad och är inte alls bekväm med att jag sprider ut små små plastbitar i hela trädgården. Och det är väl just vad jag gör när jag använder trimmer med plasttråd? Jag har utvecklat min fundering här: http://www.sanneskriver.se/2012/04/29/finns-det-grastrimmer-med-trimmertrad-av-nedbrytbar-plast-plastriot/

Det jag undrar är alltså om det finns trimmertråd av plast som är

  • tillverkad av förnybar råvara,
  • av plast som bryts ner snabbt när den hamnat på marken, samt
  • inte innehåller några farliga ämnen?

Och om det inte finns, vad rekommenderar ni mig att använda istället?

Bosch svarade kortfattat:

Tyvärr har vi ingen annan tråd till våra trimmers än orginal-tråden.

Så jag försökte med följdfrågor:

Vad är originaltråden gjord av för plast?

Arbetar ni med att ta fram någon alternativ tråd, eller att förbättra originaltråden?

Om jag inte vill fylla min trädgård med små plastbitar, vad rekommenderar ni mig istället att anvnda för verktyg/maskin?

Svaret den här gången var något mer utförligt:

Tråden är gjord av plastkomposit.

I dagsläget är det endast den tråden vi har, och ännu finns det ingen information tillgänglig om huruvida en ny tråd skulle vara på väg ut på marknaden.

De trimmrar som finns i vårt sortiment är antingen de med trimmertråd eller de med små plastknivar.

Black & Decker svarade:

Se svar från vår produktchef, detta är kännt och vi jobbar på detta men kan just nu dessvärre inte erbjuda ngt

och det vidarebef. mejlet från prdouktchefen löd:

Jeg har forespurgt i vores bagland. Vi har ingen lösning i dag. Der bliver arbejdet med forskellige line typer, men ikke denne

Och så kom slutligen svar från Oregon:

Det var intressanta frågor du har. Har faktiskt aldrig fått några liknande frågor tidigare. Oftast handlar det om vilken tråd som är starkast och helst aldrig går av osv.

Idag finns det ingen trimmertråd på marknaden som är särskilt miljövänlig. Men jag vet att det pågår ett projekt där man försöker få fram en biologiskt nedbrytbar trimmertråd.

Finns det ett tillräckligt stort intresse från marknaden, så kommer det säkerligen att inom en snar framtid finnas ett miljövänligt alternativ.

De frågor som oftast är avgörande är; vad blir kostnaden, och håller den lika bra som en konventionell tråd?

Jag har fyllt i svaren på dina frågor nedan.

Det jag undrar är alltså om det finns trimmertråd av plast som är

  • tillverkad av förnybar råvara, Nej, men ibland återanvänds en del råmaterial som smälts samman med nytt material. (Nylon)
  • av plast som bryts ner snabbt när den hamnat på marken, samt Nej, inte i dagsläget
  • inte innehåller några farliga ämnen? Nej, dagens trimmertrådar är oftast tillverkade av nylon eller nylon mixat med andra syntetiska material.

Och om det inte finns, vad rekommenderar ni mig att använda istället? Till lite större, men tyvärr bensindrivna gräsröjare finns det gräsklingor av stål som i princip håller hur länge som helst.

Men dessa klingor fungerar bäst för tuffare röjning i diken, ängar och grässlänter etc.

Sammantaget: det finns kanske lite hopp? Men nu är det upp till oss konsumenter att efterfråga, i vanlig ordning. Så då får vi väl försöka göra det :-)

Finns det grästrimmer med trimmertråd av nedbrytbar plast? #plastriot

Vi har inte så hemskt mycket vanlig gräsmatta på vår tomt. (Eller ja, allt är relativt.) Däremot har vi ganska många partier där det växer gräs (eller ogräs) som vi tycker behöver klippas men där det liksom inte funkar med gräsklippare. Ställen där det är för knöligt, för smalt, för mycket annat som inte ska klippas och så vidare.

Vid något tillfälle för några år sedan när mina föräldrar var och hjälpte oss med trädgården övertygade de oss om att köpa en batteridriven trimmer. Det visade sig vara en smidig pryl, och vi använder den nu på en massa olika ställen.

Men jag började fundera över det där någon gång förra säsongen. Det trimmern gör är att den slår av saker med en plasttråd. Och plasttråden slits av allteftersom. Plasttråden är en förbrukningsvara – den tar slut.

Det innebär att vi fyller trädgården med små små bitar av plasttråd. Så små bitar att de inte syns.

Men det betyder ju inte att de inte finns…

Nu när trädgårdssäsongen är igång, och jag samtidigt börjat fundera kring onödig vardagsplast så kommer de där tankarna upp igen. Det känns inte bra. Var hamnar de där plastbitarna? Vad innehåller de? Hur lång tid tar det för dem att brytas ner?

Helst skulle jag förstås vilja slippa plasttråden helt. Samtidigt är trådtrimmern en ganska säker variant…? Finns det några vettiga alternativ? Finns det någon tillverkare som erbjuder trimmertråd av plast som är

  • tillverkad av förnybar råvara,
  • av plast som bryts ner snabbt när den hamnat på marken, samt
  • inte innehåller några farliga ämnen?

Det här tål att tänkas på. Jag har just nu ingen aning om hur jag bör lösa detta. Jag vill inte vara utan min trimmer – men jag trivs verkligen inte med att sprida små små plastbitar.

(För er som vill föreslå lie: näe, lie används inte på samma sätt som trimmer. Lien kräver högre vegetation, ger högre vegetation kvar, och funkar inte på riktigt lika knepiga ställen.)

 

Plastvardag – förvirrade tankar om plast

Det pågår ett plastuppror därute i sociala medievärlden. Ett #plastriot. Tanken är bland annat att minska mängden onödig vardagsplast. Både för att plasten fortfarande till allra största delen görs av petroleumolja, som är en begränsad resurs, och för den skada plasten gör när den hamnar som skräp i till exempel havet. Ja, för att bara nämna några plastrelaterade problem då.

Det är svårt det där.

Ja, alltså, det svåra är ju inte att göra något åt de saker som man själv tycker är helt onödiga. (Fast när det gäller plastkassar har jag skrivit förr om det där med minnet…) Gladpack, som det skrivits en del om, använder jag väldigt väldigt lite av. Ett annat problem jag sett nämnas är när man går och köper lunch ute men går tillbaka till kontoret för att äta den – men så gör jag aldrig; har jag väl tagit mig utanför kontoret till en lunchrestaurang tycker jag att jag lika gärna kan sitta där och äta den också. Både för att spara material och för att det är trevligare.

Men andra saker är mer komplicerade.

Plastpåsar till exempel. Inte plastkassar, utan plastpåsar. Enliters, tvåliters, treliters och enstaka sexliters. Sådana påsar använder vi en hel del:

  • Till bröd vi bakat själva. (Oftast enda sättet att få ekologiskt bröd och med ett innehåll vi vill ha.)
  • Till kött vi köper hem. Exempelvis köpte vi ju häromsistens ett ekolamm.
  • Till grönsaker, bär, svamp och annat som vi plockar, odlar etc och vill spara.
  • Till bönor och kikärter. Det händer enstaka gånger att jag kommer ihåg att lägga i blöt och koka själv, och då är det ju bättre att göra en större sats och så frysa in så att det finns till flera middagar.

Det vill säga användandet av dessa plastpåsar handlar ofta om att vi vill göra en miljöinsats. Jag vet inte om det är att betrakta som onödig plast? Folk överlevde ju helt klart innan plastpåsens tid, men jag vill ju inte riktigt tillbaka till den tiden. Och jag har ärligt talat ingen smidig lösning på hur man skulle göra istället. Eller har jag missat nåt?

Ja, plastburkar finns det ju också. De kan användas fler gånger (påsarna blir ju i det flesta fall engångs, och går sedan till återvinning, utom när det varit kött i dem), men i gengäld är det mycket mer plast i burkarna. Plastburkar är också en ganska väsentlig del av vardagsplasten, som jag skrivit om innan. Även där känner jag mig lite som ett frågetecken om vad jag ska göra. För jag har ju ändå ganska ofta med mig lunchlåda till jobbet (det går i perioder). Även där av miljöskäl. Ska jag ha en miljöanpassad lunch, där jag vet något om hur råvarorna framställts, så måste jag ta med lunchen hemifrån. Lunchen är dessutom min chans att öka ätandet av bönor och linser (som barnen inte vill ha). Men visst, självklart är det inte bra med en massa plastburkar. Både ur resurshänseende och vad gäller hälsa (angående vad plasten utsöndrar för ämnen i min mat).

För ja, visst köper vi en del avsiktliga matlådeplastburkar. Även om de flesta vi använder har innehållit glass, yoghurt eller nåt liknande.

Och om vi nu ska undvika plast, hur mycket mat kan vi då alls få hem från affären? Hur ska vi få hem det istället?

Visst, i en hel del situationer kan man förstås använda metallburkar istället. Men det är betydligt mindre smidigt. Och metall är ju inte heller okomplicerat – inga naturresurser är obegränsade, gruvdrift har sina problem och metallhantering är energikrävande. Visst, metallburkar kan återanvändas många gånger – fler än plastburkar – men ändå… Och det behövs rätt många burkar för att hantera matrester och diverse infrysning. För ja, matrester är ju en av de saker vi använder plastburkarna till. Och storkok av luncher.

Funkar det förresten att frysa in saker i plåtburkar? Eftersom man inte brukar göra det så antar jag att det har nackdelar?

Eller borde man övergå till att använda glasburkar till så mycket som möjligt, till exempel matrester och liknande? Fast då behövs det glasburkar i annan form.

För övrigt så skulle det vara ganska svårt att handla alls om man ska undvika plast, som det är nu. Försök handla hem turkisk yoghurt, creme fraiche, ketchup, eller för den delen kött, utan att komma hem med plastförpackning. Eller spackel och tapetklister.

Ju mer jag tänker runt plasten desto mer inser jag att ska man ta bort plasten ur vardagen så hamnar vi tillbaka i självhushållets tid, med jordkällare, saltad sill, torkat kött, bänkavälling och tillhörande problem med bristsjukdomar och smittor.

Och när jag tänker på saken så tycker jag egentligen att plast är en ganska vettig användning av petroleumet. Ja, jämfört med energiutvinning då – alltså att elda upp det, som bilbränsle, till husuppvärmning, till elproduktion. Energi kan vi producera på en massa andra sätt. Plast kan vi än så länge i väldigt begränsad utsträckning producera på annat sätt (men självklart måste vi jobba stenhårt med produktutveckling här!). När vi eldar upp olja har vi förbrukat den, men plasten kan vi använda många gånger innan den kasseras, och sedan kan den återvinnas.

Men det förutsätter förstås att vi använder plasten med förnuft. Att vi ser till att den inte hamnar i naturen och ställer till skada. Det hör ju till sånt som känns så självklart att det inte behöver sägas – men uppenbarligen är det inte det… Och att vi tänker oss för och prioriterar noga vad vi ska använda plasten till.