Monthly Archives: september 2012

Höj skatterna!

Dag efter dag läser vi i tidningarna om hur sjukvården försämras. Vårdavdelningar läggs ner. Det saknas vårdplatser. Sjukhus slås ihop. Vården ska effektiviseras – vilket innebär att varje sorts vård bara ska finnas på ett fåtal ställen. Det innebär att allt fler måste resa allt längre för att få vården. Mer resor är sämre för miljön. Mindre tillgänglighet innebär att folk måste lägga mer av sin tid på resor. Patientsäkerheten är hotad, får vi höra gång på gång på gång – för den ena, andra, tredje och nästan alla andra patientgrupper, från vaggan till graven.

Det finns inte pengar till att ge sjukvårdspersonalen vettig lön. Det finns inte pengar till att anställa den vårdpersonal som behövs ens med dåliga löner.

Samtidigt ”finns” det inte heller pengar till de miljöåtgärder som behövs. Trots att många av dem i det långa loppet är direkt lönsamma, och de allra flesta billigare nu än om vi väntar tills det blivit värre, och väldigt många av dem dessutom absolut nödvändiga i ett längre perspektiv.

Det finns inte pengar.

Varför då?

Jo, för att skatterna sänkts. Så folk kan få mer pengar.

Jaha, och vad används pengarna till? Ja, det vore ju en sak om folk använde pengarna till att köpa ekologisk mat, investera i miljöteknik, gick ner i arbetstid, och så vidare. Men istället verkar det som att pengarna går till att driva på miljöförstöringen än mer – pengarna verkar gå till konsumtion av saker folk inte egentligen behöver, och till långväga semesterresor med flyg.

Därför säger jag: Höj skatterna!

Äppeltid och äppelskörd

Det är äppeltid. Och det verkar vara riktigt äppelår i år: vi får löjliga mängder äpplen på de två träden som brukar ge en del, och till och med lite äpplen från det träd som står i örtagården och som vi totalt sett sett ytterst få äpplen på genom åren.

Vi brukar inte hinna bry oss så mycket om äpplena. Men det märks att barnen börjar bli stora, för det är lättare nu än förr om åren att lyckas ta hand om en del av skörden. Dessutom har vi använt röjsågen under äppelträden för inte alls länge sedan, vilket både gör det lättare att både lyckas hitta fallfrukten och att komma ram till träden och faktiskt plocka äpplen direkt från grenarna.

Mestadels är det dock fallfrukten jag tar tillvara. Jag har skurit ner i bitar och stoppat i frysen till att koka kräm av, jag har kokt improviserad chutney (med äpplen, chili, vitlök, citron, vinäger, socker, och säkert nåt annat jag glömt). Och sedan tänkte jag att det måste gå att göra saft på dem i saftmajan. Jag är uppvuxen med att man gör saft på en massa olika bär, men bär har vi inte i överflöd här (och hemma hade vi nog aldrig överflöd av äpplen), och man tager vad man haver. Nu har jag konstaterat att det går utmärkt att göra ångad saft på äpplen, även om det inte blir jättestort utbyte. Däremot är det nästan meningslöst att koka eftersaft (det blev en ynka flaska – och den kryddade jag till glögg), så nästa omgång med ångad äpplesaft fick istället eftersatsen bli ett massa gott äppelmos.

Ja, och så plockar vi och äter också, förstås.

Jag skulle vilja göra must och cider också, men då behövs en fruktpress…

Och sedan hade det varit väldigt kul att veta vad det är för äppelsorter vi har. Vi har försökt leta i äppelböcker och på nätet, men vi blir inte kloka på det. Är det någon som är expert därute som har en åsikt?forstaappletradet2

Första äppelträdet på baksidan. Huvudsakligen detta jag gjorde saft och mos av idag. Vi plockar och äter goda äpplen i nuläget.andraappeltradet2applenaiortagarden2

Andra äppelträdet på baksidan. Jag har använt en del av fallfrukten därifrån men tror inte äpplena på trädet är helt mogna ännu (?).
Äpplena från örtagården – det vill säga från trädet som knappt brukar bära frukt. Mogna nu. Det vi smakade var lite mjöligt. Obs! De är små!

 

Har du en massa äpplen, eller annan frukt, du inte hinner göra av med? Eller vill du hitta frukt hos någon annan? Äkta vara har startat en fallfruktsförmedling, på www.aktavara.org/fallfrukt.

Jävla cykelreklam

Häromsistens var det någon som skrev något glatt om att nu hade minsann alla studenter i vilken stad det nu var fått sadelskydd satta på sina cyklar, och så en bild. Som jag uppfattade det var en som twittrade en av dem som låg bakom just den reklamkampanjen – för det var ju reklam det handlade om – och verkade vara mäkt stolt och nöjd.

Jävla skit, tycker jag.

Inte nog med att man drabbas av reklam i brevlådan (både adresserad och oadresserad), i tidningar och på TV, men nuförtiden är det på cyklarna också.

I Malmö svämmar det alltsomoftast över med scientologreklam på cyklarna. Den är på sätt och vis mest irriterande, samtidigt som den är mest harmlös ur miljöhänseende, eftersom det i alla fall handlar om papper. (Fast de flyger omkring och hamnar överallt och är på det sättet ganska irriterande ändå. Jag vet inte hur många gånger jag sett de där lapparna om ”du använder bara 10% av hjärnans kapacitet” ligga och drälla på trottoaren. Men det är också en hel del sådana där sadelskydd. Nog för att ett sadelskydd kan vara bra, men ska jag ha ett så vill jag välja det själv, och inte fara runt och vara reklampelare för ett gym eller ett fackförbund eller en godissort. Jag gissar på att ganska många av de där skydden hamnar i soporna?

Den värsta varianten, som dyker upp då och då, är någon sorts överdrag eller påse som sätts på cykelkorgarna, med stor reklamtext för ett visst godisföretag.

Ursäkta, men ska man behöva ha en skylt med ”Nej tack till reklam” på sin CYKEL?

Jag tycker det är ansvarslöst av reklamföretagen. Jag tycker att cykeln borde vara fredad zon. Jag tycker det är ett jävla slöseri med resurser att pracka på folk saker de inte bett om eller vill ha. Och dessutom hamnar cykelreklamen ofta på marken, i naturen eller på gatorna. Reklamen orsakar alltså nedskräpning. Det borde de väl kunna få böter för? (Nej, det är väl säkert undantaget det också, precis som allt annat viktigt skräp, som fimpar.)

Bara-äggvita-muffins

  • 2 äggvitor
  • 1 dl socker
  • 25 g halvsmält smör
  • ½ dl mjölk
  • 1,5 dl mjöl
  • 1 tsk bakpulver
  • 1 tsk vaniljsocker

Gräddas i som vanliga muffins i lämplig ugnsväme och tid etc. Blev godare än vanliga muffins, snarast.

Päronpaj förra helgen

  • 2 päron, skalade, urkärnade, klyftade och därefter grovt skivade
  • ½ dl brunt socker
  • ½ dl vatten
  • lite färsk ingefära, skalad och hackad

Koka i en liten traktörpanna/låg gryta i ca tio minuter.

  • 50 g smör, halvsmält
  • 2 msk sirap
  • ½ tsk bakpulver
  • 1 dl mjöl
  • 1½ dl havregryn

Blanda degen, tryck ut i en liten form. Grädda i 10 minuter i 220 grader.

Häll i pärongucket i pajskalet (inkl vätska). 15 minuter till i ugnen.

Hej mamma och pappa!

Jag har bloggat länge. Först väldigt anonymt, utan att nästan någon jag känner visste om det. Sedan med tiden något öppnare – men fortfarande inte med mitt namn på bloggen.

Det finns skäl till det. Jag trivs bra med att ha det här som en fristad, där jag kan skriva vad jag tycker och tänker, utan att jag behöver fundera på aspekter som jobb eller bekanta. Det betyder inte att jag inte står för vad jag skriver, men jag behöver inte förankra det jag skriver (mer än att jag enstaka gånger kollar av med någon berörd).

Men jag har väl alltid i någon mån insett att den dagen kan komma då mina föräldrar hittar hit. Och sakta vant mig vid tanken, allteftersom jag blivit allt mer öppen mot allt fler om att jag har en blogg och var den finns. Lite har jag fasat för det, lite har jag försökt förtränga det.

Nu är dagen här. Hej mamma och pappa! Det är lite läskigt att ni är här. Ni får ta det för vad det är… För jag tänker fortsätta skriva, och jag ska försöka låta bli att låta er närvaro påverka mig :-)

Visst är det dumt att skjutsa barnen till skolan, men jag vill inte förlora de mervärden skjutsandet ger

Vi skjutsar åttaåringen till skolan. Det är ju förstås inte alls bra ur miljöhänseende, inte ens med en gasbil. Och jo, enligt vad vi förstått av kommunen så skulle han få skolskjuts om vi ville det. Visserligen har vi bara ungefär 2,5 kilometer till skolan, men vi bor utanför tätort och med farlig trafik på vägen, och enligt de svar vi fått ska tydligen det räcka.

Ändå skjutsar vi.

Nu är ju inte det hela sanningen. Vi passerar ändå skolan på vägen, när vi ska och lämna fyraåringen på dagis, ytterligare någon kilometer bort. Det skulle ärligt talat bli väldigt märkligt att skicka storebror med bussen om vi ändå kör förbi i samma veva. Och med tanke på att han formellt sett är på fritids (om än i skolans lokaler) en liten stund innan skolan börjar så är det inte helt säkert att det skulle funka att skicka honom med skolbussen, när det gäller att få ihop det med när vi måste åka till jobbet och så vidare. (Det beror ju också på hur dags skolbussen kommer till oss, det vill säga hur skolbusschemat ser ut – vilket varierar från år till år.)

Men ändå. Vi vet inte. Vi har inte kollat upp det. Och om ett par år, när lillebror också går i skolan (vi får väl anta att han ska det, även om han ännu hävdar motsatsen), så är ju självklart det rimliga att sätta dem på bussen.

Och ja, jag får ibland dåligt samvete över att vi skjutsar. Inte minst när jag är på seminarier och konferenser och annat där man diskuterar problemet med att allt fler föräldrar skjutsar sina barn till skolan. Jag skulle vilja vara en av dem som gör ”rätt”.

Och så funderar jag samtidigt på vad det är som gör att så många faktiskt väljer att skjutsa barnen. Och över de mervärden det ger. För det är ju faktiskt så att jag skulle sakna det väldigt mycket.

De flesta morgnar åker hela familjen iväg tillsammans på morgonen. Vid skolan släpps jag och åttaåringen av. Min man kör vidare med fyraåringen till dagis. Jag följer med åttaåringen över skolgården och bort till skolbyggnaden. Vi träffar på hans kompisar, hans lärare, hans fritidsfröknar. Jag ser hans vardagsmiljö, ser vad barnen gör på skolgården, upplever hur stämningen är. Vi småpratar om ditten och datten: om vad de ska göra i skolan idag, om kompisar, om annat som är på gång. Han är mycket mer benägen att prata om skolan när vi befinner oss där; när vi är hemma tänker han väl på annat. Om det är något jag behöver prata med personalen om kan jag följa med in; om han vill visa något han gjort kan jag titta på det. Han och jag får en stund i relativ lugn och ro efter en ibland stressig och rörig morgon (det blir ju ofta så, inte minst med en fyraåring i familjen). Sedan går jag vidare mot dagis. Under tiden har min man lämnat på dagis och börjat köra tillbaka i riktning mot skolan, och plockar upp mig på väg vidare mot tåget.

Det finns förstås också dagar då det bara är jag eller bara min man, och då blir det ofta inte utrymme för att följa med in, utan vi släpper honom på parkeringen och kör iväg när vi ser att han gått in genom grinden.

Och visst, vi hämtar honom från fritids i slutet av dagen. Men det är ärligt talat inte samma sak, trots att det är samma lokaler. Då är det inte så många kvar, varken av kompisar eller personal. Och alla är trötta. Inte minst jag som vill hem…

Jag ser stora poänger med den där lämningen. Jag som själv är skolskjutsbarn inser att mina föräldrar nog bara var på skolan när det var föräldramöte, kvartssamtal och skolavslutning.

Men ja, det måste ju förstås gå och lösa. Om några år kanske det funkar att vi cyklar med båda barnen till skolan/fritids?

Att överge sina urvuxna kläder

En del i det här med att rensa barnrum är att gå igenom kläder. Eller, det är ju egentligen ett ständigt rullande jobb, men vi tar en extra drive med det. Kläder som är urvuxna ska plockas undan och sparas. Från åttaåringen till fyraåringen, och från fyraåringen till yngre kusiner eller bekanta.

Det där är en ständig kamp. Åttaåringen har i huvudsak tröjor i 134-140 och byxor i ungefär 128. Enstaka plagg större än så. Och så en hel massa mindre.

Han släpper inte ifrån sig kläderna förrän de verkligen är för små. Det innebär att han fortfarande har en hel del kläder i storlek 110-116 (vilket ju ”ska” motsvara 5-6 år), inte minst t-shirts.

Fyraåringen har också en hel del kläder i 110-116, även om han fortfarande har en hel del 98-104.

Det innebär att en del kläder alltså går direkt från åttaåringen till fyraåringen. Och det skiljer alltså fyra och ett halvt år på dem.

Jag funderar ibland över det här med syskon som ärver kläder av varandra. Vi har ju liksom ganska långt mellan barnen. Om man har låt säga två år mellan dem – då kan det ju liksom inte funka att ärva? Eller släpper andra barn ifrån sig kläder innan de är urvuxna?

Skitlukt

Apropå lukt: Nu är det den tiden på året då man hänger ut tvätt – och sedan får tvätta om den när den har torkat. Ibland har man otur och får köra det ytterligare ett varv…

För nu är det sprida-flytgödsel-tid. Och idealvädret för att sprida flytgödsel är också skitbra (!) torkväder. Och då blir det så att tvätten hänger ute, bonden sprider flytgödsel, och sedan luktar tvätten därefter.

Jag har inga stora problem med gödsellukten. Men det känns inte helt smidigt att gå till jobbet i kläder impregnerade med den lukten.

Att känna sig själv och säga vad man vill

När barnen kom hem efter att ha varit hos farmor och farfar en vecka i somras, kramade fyraåringen om mig. Och så sa han ”Du luktar gott. Du luktar du.” Och då var jag ändå lite lätt förkylningssvettig.

Han är fortfarande ganska opåverkad av omgivningens tankar om hur saker ska vara, även på andra områden. Har liksom inte så mycket förutfattade meningar om vad man kan och ska. Och han känner sig själv ganska väl.

Han tycker till exempel väldigt mycket om att man klappar honom. När han ska somna, eller när vi sitter och myser i soffan och han lägger sig i mitt knä. Och han talar om hur han vill bli klappad, och var. ”Klappa mig så där med naglarna ute. Nej, inte där. Här!” Eller ”Klappa mig så där mjukt. På magen. Och på benen också.” Och så vidare. Olika ställen och sätt olika gånger.

Han vet vad han vill och har inga problem med att tala om det, vare sig känslomässigt eller verbalt. Jag hoppas han kan behålla den självklarheten.

Däremot hoppas jag att han med tiden blir bättre på att ta ett nej. Det jobbar vi mycket på i nuläget, i form av sånt där som inte ska kallas fyraårstrots ;-)