Tag Archives: husarkeologi

Hallvägg

Hantverkarna som gjorde badrummet rev ju ner den gamla tretexväggen i hallen och satte upp gipsskiva utan att fråga oss, och därmed missade vi den efterlängtade chansen att se en massa gamla lager tapet. Nu har vi tagit bort gipsskivorna för att sätta pärlspontspanel. Och då visade det sig att vi missat mer husarkeologi där bakom. För i brädväggen finns ett “hål” med nyare brädor. Helt klart ett igensatt gammalt dörrhål. Eller ja, kanske är det till och med den gamla dörren som sitter kvar? Det kan mycket väl ha varit bara en “bräddörr” med lite masonit på, med tanke på att badrummet förr verkar ha varit någon sorts skafferi eller liknande. Runt dörrhålet har uppenbarligen masonit och tapet slutat. På lämplig plats anar jag någon sorts bleck där “låsdelen” bör ha gått in, och på motsvarande plats i “dörren” ett hål där det kan ha funnits en möjlighet att ta tag i dörren på nåt vis.

Nå. Vi kunde förstås inte undersöka det här så nog, nu när det sitter en kaklad barumsvägg på andra sidan. Men spännande i alla fall! :-)

Nu har vi börjat sätta pärlspontspanel på väggen. fast vi hann inte klart den ikväll, även om det är en ganska okomplicerad vägg.

*mumlar nåt om hantverkare*

Är det nåt jag har svårt för så är det när när hantverkare gör saker utan att fråga gällande saker vi inte alls diskuterat och jag sedan får ta konsekvensen.

Väggen mellan hallen och badrummet är en trävägg. Reglar, spontade brädor på var sida, isolering emellan. På hallsidan satt det tidigare tretex och sedan tapet. När de nu sågat upp ett nytt dörrhåll där, försvann tretexen förstås också och revs upp på delar av väggen i övrigt. Så bra, tänkte jag, då river vi bort resten av tretexen och så sätter vi pärlspontspanel. Pärlspont har vi redan i trappan upp, som liksom fortsätter runt i hörnet, alltså i förlängningen av den här väggen. Och vi har tidigare diskuterat att det kunde vara snyggt med pärlspont i hallen, men det har fallit på blandade väggmaterial – och på att vi ändå skulle vänta med det rummet. Nu kunde vi passa på – ja, efter att badrummet är klart, förstås.

När jag kom hem idag hade hantverkarna rivit bort resten av tretexen och satt gipsskiva utanpå hela den väggen. Ja, i hallen – inte i badrummet.

Och jag kunde köpa det om det var något som behövdes av fuktskäl i badrummet. Men med tanke på att de satt masonit på motsvarande plats i skafferifarstun (alltså motsvarande träsponten) så kan det ju knappast vara frågan om det. Dessutom är det mot skafferiet det behöver fuktsäkras, för det är där badkaret är; väggen mot hallen är ju liksom typ borta från fuktzon. Så det kan knappast vara skälet.

Så förmodligen har de alltså bara satt gipsskiva för att de tyckte att det är så man gör. Fastän ingen bett dem renovera hallen. Och utan att fråga om de skulle eller om vi ville; de bara gjorde.

Så det verkar som att vi har två saker att välja på. Antingen låter vi gipsskivan sitta kvar. Och då får vi mycket mer trassel med att få rummet i ett snyggt och önskvärt skick sedan, alternativt får det på ett sätt vi inte vill. Eller så tar vi bort gipsskivan igen. Och då får gipsskivan kasseras – tillsågad gipsskiva för vissa mått och med ett dörrhål mitt i är ju inget som kommer att kunna återanvändas. Och då kommer gipsskivan att alltså kasseras helt i onödan, vilket gör mig till en miljöbov (förstöra saker så där bara för fåfängas skull!).

Det gör mig sur och putt och på allmänt eländigt humör. Ja, jag blir rejält irriterad på sånt här. Och jag tycker det är extra märkligt med tanke på att de ju faktiskt frågar om hur vi vill ha en massa andra saker. Men inte det här.

Dessutom snodde de mina möjligheter till husarkeologi i rummet. För på den där tretexen satt det spännande tapetlager kvar som jag ville undersöka. Som jag låtit bli och väntat på under tio år – och nu berövade de mig chansen. Ja, de har redan kört iväg med skräpet.

För övrigt borde jag anat oråd redan iförrgår när de började ta upp brädgolvet i hallen. Det skulle ju vi plocka upp, och plocka upp på riktigt sätt, en bräda i taget, för den eventualiteten att det faktiskt delvis skulle gå att återanvända. Men de bara satte en såg i och sågade rätt genom alla brädvarven mitt i golvet. Så något återanvänt smalbrädigt originalbrädgolv blir det inte i det rummet – heller.

Kvällen ikväll ägnar vi åt att lägga nytt brädgolv. Vilket alltså blir med ungefär dubbelt breda brädor mot innan. Mer av salsgolv än enkel hall. Men lägga golv är alltid kul. Och det är ju en väldig fördel att hantverkarna i alla fall i det fallet gjort grov-/tråkgörat, det vill säga lagt bjälkarna (fäst, lagt i våg, etc) – för det är ju just det att det är förlängningen av samma bjälklag som badrummet och därför måste göras i ett svep.

Så vi använder överblivna brädor från fjolårets matrumsgolvsbyte. Kompletterat med ett paket till. Samma tillverkare, samma dimensioner. Men spont och fjäder har hamnat i en annan höjd, så det blir en del fullösningar (eller: stämmande i noten) för att få till det. Och en del trixande med att få in brädor under trappan till ovanvåningen, som för stunden bara hänger fast med skruv i bjälklaget en våning upp… men som tur var kan man i alla fall gå ner i källaren för att hjälpa till underifrån :-) Och eftersom vi använder restbrädor så lägger vi nu faktiskt för första ett växlat brädgolv. Det känns i alla fall rätt och bra på nåt vis.

Så tja, nu har vi nästan lagt nytt golv i hallen, så där på en kväll. Fattas bara den jobbiga trixiga sistabrädan. Och barnen lagade mat för att vi skulle kunna jobba på.

Femtonspel med kakel

Nu börjar femtonspelet igen. Den där flyttkarusellen som nog de flesta renoverare är bekanta med.

Om en vecka kommer hantverkarna som ska renovera badrummet. Och då kan man ju tänka att det som behöver flyttas på är just de saker som finns i badrummet, och lösöret därinne är förstås rätt så begränsat.

Men nä, fullt så enkelt är det nu inte.

Vi bör förstås flytta på de saker som finns i skafferiet som än så länge är genomgångsrum för att ta sig till badrummet. Det där lilla smala utrymmet där vi har all återvinning, alla plastburkar, en hel massa stora grytor och liknande, och så vidare. Det bör flyttas, för att inte var i vägen eller bli dammigt.

Och så är det källaren. Den där lilla matkällaren som vi har saft och sylt och diverse annat i. Och en halv miljon tomma glasburkar och flaskor. Plus en massa annat på hyllor på vägen ner: kylväska och städprylar och annat. Varför vi ska tömma matkällaren? Jo, för den är delvis under badrummet. Och golvet i badrummet ska göras om. Nej, inte bara ytskiktet. Golvet i badrummet har visat sig bestå av ett gammalt vanligt bjälklag, alltså golvbjälkar, som man sedan fyllt betong i, och sedan har bjälkarna ruttnat där inuti. Ännu har inget blivit dåligt. Men det där är inget man gör ett nytt badrum på. Golvet ska göras om. Helt. Alltså måste matkällaren tömmas.

Och så är det hallen. Hallen på anda sidan badrummet från farstun sett. Hallen som dörren till badrummet ska vara i, när badrummet är klart. Men också hallen vars golv vilar på de där bjälkarna som fortsätter ut från det där gjutna badrumsgolvet. Så det golvet behöver plockas upp. Och då måste ju rummet tömmas. Ett par byråar upp på ovanvåningen. En hylla ut till uthuset. En massa andra saker som portioneras ut på diverse håll.

Trappan upp till andra våningen är fäst i bjälklaget mellan bottenvåning och ovanvåning, samt vilar på golvet i hallen. Det där golvet som nu måste upp tillfälligt för att bjälkarna är de dåliga i badrummet. (Att bjälkarna under hallgolvet är dåliga är dock i sig ingen nyhet – det golvet har gungat sedan vi flyttade hit.) Trappan måste alltså på något vis pallas upp.

Så vi flyttar runt saker. Tänker tankar om andra spännande överraskningar som kan komma att dyka upp. Hur mycket av de gamla väggarna i rummen kommer att kunna bli kvar?

Samtidigt känns det konstigt overkligt. Inte riktigt på allvar. Inte riktigt så nära i tiden som det verkligen är. För det är inte vi som ska göra det. Det är inte vi som måste lösa alltsammans. Den här gången är det hantverkare som ska göra i princip allt. En entreprenör som ska vara ansvarig. Så då går det lättare att knuffa det ifrån sig. Och svårare att ta till sig att det är SNART.

Om en vecka kommer bajamajan som ska vara vår toalett i en månads tid.

Vi ägnar oss åt att försöka komma fram till vad vi ska prioritera när det kommer till handfat, eftersom inga uppfyller alla våra önskemål. Det är ju egentligen lyxproblem jämfört med allt det där andra som handlar om hållfasthet och fukttätning och bortplockande av eternitrör. Fast samtidigt handlar det om vardagsfunktionalitet av det väldigt viktiga slaget. Ett handfat som funkar kommer att vara viktigt många dagar, om man säger så. Och även på detta område så kommer jag till den märkliga insikten att det finns hur många som helst men ändå väldigt få som gör det de ska enligt min uppfattning ;-)

Ja, vi ska renovera badrummet. Det kommer sannolikt att bli en del inlägg om detta framöver. Ja, jag vet att vi bör minska konsumtionen för miljöns och vår egen överlevnads skull. Alltså ska man bara renovera om det verkligen behövs. Jag gör bedömningen att det behövs. Och ja, jag har ändå ruskigt dåligt samvete. Mer om detta: Badrumsångest.

Nä, fast det kan ju inte heller stämma

För putsen under tapeten har ju förstås ingen skarv.

Alltså kan inte den “saknade” tapeten under masoniten på höger- och ovansidan om fönstren, och de avvikande masonitremsorna, bero på att fönstren varit större. Möjligen skulle det kunna vara från den sidan man arbetat när man bytt fönstren, och att tapet och masonit skadats?

Under fönstren däremot tror jag fortfarande att det kan vara så att de gamla fönstren gått längre ner. För där är det “nymurat”, med ny tegel och med puts ut i jämnhöjd med masoniten.

Med hjälp av tapetkanterna får man veta mer

Det där tapetlagret under masoniten slutar drygt fem cm till höger om respektive ovanför fönstren. Denna smala bit har haft egna masonitremsor av nyare slag än resten av masoniten.

Jag mäter. Och konstaterar att tapetdelen till höger om högra fönstret är lika bred som tapetdelen till vänster om vänstra fönstret.

Förstås. Då blir det symmetriskt.

Där det fattas tapet – det är liksom det som också varit fönster en gång i tiden. När man bytte till ospröjsade enluftsfönster så valde man något mindre fönster och satte dem liksom längst åt vänster, längst ner, inifrån sett.

Det innebär att alla tapeter som suttit utanpå dessa smala masonitremsor är från efter att man bytte fönster. Fast tyvärr är jag inte helt säker på vilka som fanns där :-(

För övrigt: under fönstren avslöjar lite bortrasad puts att det finns tegel av stabilare typ än jag tror det finns i resten av väggen. Kanske har fönstren varit ännu högre?

Nå. Nu har vi snart fått bort all masonit vi kan få bort innan vi får hjälp att koppla loss elementen.

Bakom elementen för övrigt… Jag trodde det “bara” var vitmålat. Men det visar sig att det är ett av de senare tapetlagren som blivit övermålat med vitt. Sista tapetlagret har dock aldrig gått in bakom elementen. Så sista tapetlagret har väl sats efter elementen. Det vill säga efter absoluta början av 70-talet.

Stämmer nog rätt bra.

Tapet bakom masoniten

Idag ryker (både bokstavligt och bildligt) masoniten i matrummet.

Ja, det sitter tapet bakom. Blommor och lodräta vågmönster i grupper, i rödblåbrun färgskala, på en mörkt oblekt bakgrund. En bård längst upp.(Kanske lägger upp bild senare. Vore skitkul om någon kunde datera!)

Tapeten sitter knappt fast i underlaget (som består av den råa putsen). Det lär bli ganska lätt att få loss i stora sjok, men vi låter den sitta i möjligaste mån tills dess att vi fått bort masoniten. Vi sparar ju en del sådant för att det är kul, men det brukar inte bli så bra bitar. Blir nog ovanligt bra. Undras om något museum är intresserat? Vem frågar man?

Det är bitvis rätt mycket hål i tapeten. Sådana där “här har silverfiskarna käkat”-hål. Fast det finns andra sorters hål också. Hål efter spikar som hållit fast masoniten, förstås. Men också hål av spikar som sitter UNDER tapeten och som böjts in innan man tapetserade. Det vill säga helt uppenbart är den här tapeten trots allt inte det ursprungliga. Undras vad som suttit här innan…? Andra hål i tapeten beror på puts som rasar ut. På ett ställe sitter någon sorts metallbit fastspikad bakom tapeten – och bakom den sitter ett itet fragment av ytterligare någon sorts tapet.

Jag funderar över val av olika typ av spikar. Finns egentligen ingen logik. Svär över de spikar som faktiskt sitter ordentligt. Svär över vårt märkliga rörsystem till elementen som gör att det sitter rör på båda sidorna av fönstren, hela vägen från taket och ner – ett elände när man ska bända loss masoniten som är fastspikad där bakom. (Ja, masoniten har suttit längre än elementen.)

Det dammar och ryker och har sig.

Och ja, det är kul :-)

Hyland och flugspray bakom tapeten

Vi river bort gamla tapeter i matrummet.

Fula, tråkiga, trasiga färglösa tapeter. Och under dem äldre, mer spännande tapeter. River bort allt som lossnar – vilket ofta är stora kakor av många lager tapet.

På en del ställen – närmst dörren på en sida; närmst ytterväggen på en annan – sitter det tidningspapper underst. Vid dörren hittar jag notiser om gamla änkefrun som begravts och om Hyland som gör något i radion under hösten eller hur det nu var. Mot ytterdörren till hittar jag delar av något i stil med Land: det är mycket med lantbruksanknytning, som traktorer och förbättrade lastmöjligheter, och reklam för Gunnebostängsel och Flymaster –

FLUGMÄSTAREN GER DEM INGEN CHANS – det blir knockout från första trycket på den e-k-o-n-o-m-i-s-k-a ladugårds-aerosolen

med

6-dubbel-SUPER-PUNCH

(bekämpningsmedel mot flugor – numera förbjudet). Jag hittar datum på en av tidningssidorna: 29 mars 1961.

På ytterväggen sitter det masonit, har vi nu konstaterat (och inte treetex som i en del andra rum). Ovanför fönstren är masoniten bytt senare i en smal remsa, förmodligen i samband med att man bytte till ospröjsade fönster (en gissning är väl att alltsammans gjorts i början av 1960-talet? Det känns som att det borde stämma ganska bra med “tandläkardörrarna” mellan matrum och vardagsrum); masoniten längre upp har fler lager tapet än det undre.  Läser på om masonit och treetex, och hittar bilder från en gammal treetexfabrik samt en text om svensk tillverkning av träfiberplattor från 1933!

Under tapeterna sitter det spik. Så vi har alltså knappast kvar de allra ursprungliga tapeterna ens som understa lager. På vissa ställen får man istället intrycket av att spikat fast tapeterna ;-) Och fästena för gardinstänger sitter under översta tapetlagret.

Jaha. Börjar väl bli dags att lägga sig. Mörkt är det i rummet också – ingen el där längre. Fast när man ska hitta var tapeten har släppt är det faktiskt en fördel med huvudsakligt mörker och små spots från sidan – då syns allt som tydliga skuggor :-)

(Egentligen skulle vi förbereda golvet för oljning, men det hann vi inte :-))

Vi har ett bjälklag!

Efter diverse slöjdande i asfaltspapp, att lägga mellan bjälkar och underlag, och i lecablock, att stabilisera bjälkarna med, samt träbjälkar, som ju alltså ska bära isolering och golv, så har vi nu ett bjälklag.

Och jag har skrivit ihop en liten kort redogörelse på en pappersbit om hur det gamla golvet såg ut/vad det bestod av och när och varför vi bytte, och plastlaminerat med sådan där kall-laminering och stoppat ner där under bjälkarna – så att de som tar upp golvet nästa gång (förhoppningsvis dröjer det länge) ska få lite historik.

Inspiration och motivation kan komma från så olika håll (flygbilder)

Vi har en gammal bild på vårt hus – bilden följde med husköpet. Det är en sådan där klassisk flygbild (ni vet, företag som flugit omkring på låg höjd och tagit bilder på gårdar och hus och sedan sålt till de boende). Buxbomshäckarna är små på bilden, och i ett av garagen syns en bil, typ en PV (dagens större bilar funkar inte i de här garagen). Bilden är en viktig dokumentation för oss. Men den har suttit i matrummet på väggen länge. Den är ordentligt blekt, och det börjar bli svårt att se detaljerna.

Det finns dock företag som specialiserat sig på att köpa upp gamla flygfotonegativ från dessa flygbildsföretag. De lägger upp en del av bilderna på nätet, allteftersom de hinner, så man leta utifrån kartor. Och hittar man ingen bild på sitt eget hus så kan man ändå höra av sig och beskriva vad man letar efter – för de allra flesta bilderna är förstås ännu inte upplagda.

Vi har letat vid något tillfälle tidigare, men inte hittat vårt hus bland de utlagda bilderna, och vi har inte kommit oss för, eller hunnit, eller orkat, sätta oss ner och skriva ihop och rita skiss över huset och allt sånt. Det har liksom inte blivit av…

Så häromkvällen satt jag och letade bland sådana där bilder på nätet igen. Och så hittar jag vårt hus!

Först vågar jag nästan inte riktigt tro det. Fastän det är rätt område, rätt flygrutt, och så vidare. Men ganska säker är jag.

Det är taget från en annan sida än den bild vi har. Bilden är från 1956. Det är långt innan almsjukan (förmodligen) tog många av träden på tomten. Långt innan buxbomshäckarna vuxit mig över huvudet (haha!). På taket ligger plåt istället för den eternit som finns på vår bild och än idag. Och man ser kanske egentligen inte jättemycket av huset, just för att det är så mycket träd. Och för att bilden är lågupplöst, och lite blurad, och med gigantiska vattenstämplar rätt över allt.

Trots att jag känner mig lite osäker skickar jag en förfrågan (det är gratis) samt förklarar att vi även är på jakt efter originalet till den bild vi har.

När min man får se bilden bekräftar han: det är vårt hus.

Och det ger en speciell sorts inspiration att se huset, och tomten, så som det såg ut för 50 år sedan. Med välklippta häckar och välskötta grusgångar. En speciell sorts inspiration och en speciell sorts ansvarskänsla. Vi har ett ansvar, och jag har en vilja och önskan, att vårda det som andra människor före oss skapat och vårdat. Inte nödvändigtvis behålla det likadant, men åtminstone uppehålla… nåt…

Idag när vi höll på att bräcka golv, så ringde telefonen. Det var från Svenska Aerobilder. De hade inte hittat just den bilden vi har. Men utöver bilden från 1956 så hade de hittat ytterligare tre(!) bilder på vårt hus. Från 1971, 1975 och 1985. Uppringaren beskrev dem detaljerat för mig i telefon (och skickade dem sedan i lågupplöst vattenmärkt version).

Kruxet nu är att det kostar en oherrans massa pengar att köpa bilderna, om man vill det. Eller ja, om man nu bestämmer sig för att köpa dem. (Klart man vill ha dem, liksom!) I billigaste variant kostar de dryga 5000 kronor per bild…

Andra människor lägger gladeligen pengar på långa flygresor utomlands :-)

Pulvriserade bjälkar, mumier och svensk damtidning

I morse gav vi oss då äntligen i kast med golvet “på riktigt”, genom att börja bräcka bort riktigt trä.

Först socklarna/de breda, rejäla vitmålade listerna. Så långt var det väl ungefär som vi väntade oss. De var förstås fastspikade i den putsade väggen. Bitvis med ganska normala spikar (typ tvåtums). Bitvis med femtumsspik(!). Och på några ställen var de fastspikade i de träklossar som här och var finns inmurade i väggens nederkant för just det ändamålet. Putsen bakom socklarna i huvudsak mjuk och lättrasande, vilket innebar att en hel del rasade när man drog loss de gigantiska spikarna ur den. Som sagt var, ungefär vad vi förväntat oss.

Efter simskola och lunch gav vi oss i kast med de första brädorna. Den obligatoriska halva brädan (kluven på längden, alltså, för att det inte får plats en hel bräda till i bredd – de som lagt eller brutit upp brädgolv vet vad jag menar) låg mot yttterväggen, så det var alltså i den änden vi började.

Bända med stämjärn och kofötter. Skruva i skruv för att ha att dra i (trick som underlättar i första brädan). Det välbekanta knakandet av bräda som släpper efter och gnällandet av spik som släpper trät. Och så slutligen loss med första brädan.

(Så får vi också loss tidningssidor som legat instoppade där i kanten, under listen, mellan sista golvbrädan och väggen. Vi kan läsa delar av Svensk Damtidning från vad som verkar vara typ julnumret 1954 – men silverfiskarna har ätit rätt mycket av tidningen.)

Efter första brädan syns knappt bjälkändarna. De är fyra, i detta ändå hyfsat stora rum. (Efter första brädan är det bara tre av dem som syns.) Två av dem är väldigt smala och inte så jämna. Den sista, längst till höger, är tydligt fyrkantig i formen, fast med ett märkligt extra hack.

Brädorna är också fastspikade med femtumsspik. I bjälkändar som är torra men pulvriseras vid minsta stöt. Och brädorna är kärnfriska. Bända loss friskt trä från underliggande bjälkar som pulvriseras – en utmaning som heter duga.

En bräda till. Det går nu att se röret som leder till ventilen i grunden – och känna vinddraget och se ljuset. Det är som väntat grus, bruk och sten fyllt nästan ända upp till under golvbrädorna, men just vid röret är det fritt. Jag sticker ner kameran (vi dokumenterar flitigt – smidigt med digitalkamera) och tar en bild i röret (det är ett smidigt trick det där: att kunna sticka in kameran och ta bilder av utrymmen som annars är omöjliga att se från insidan). Sedan kommer jag på att vända kameran åt andra sidan och fotografera under golvet. Jag skrattar mig halvt fördärvad när jag ser bilden: där finns förstås långa bleka rankor av åkervinda.

Nästa bräda, visar det sig, sitter inte fast med en enda spik.

Ungefär nu ser vi mer av bjälkskicket. Mellan varje “riktig” bjälke finns en nerstoppad bräda av något slag att spika i. De flesta är typ golvbrädor, men ett par stycken är avdankade brädor av annat slag och av varierande kvalitet. Ett par av de riktiga bjälkarna är i bättre skick nu när vi kommit bort från väggens fukt och kyla. Bjälken längst till höger visar sig dock vara… inte alls en bjälke, utan en avsågad del av en gammal dörrkarm, fortfarande med delar av ett gångjärn kvar. Ursprungligen har karmen varit grön, men har delvis målats svart (asfalt/tjära) när den lagts ner här. På en tegelsten. Som förstärkning åt bjälken bredvid, som är helt murknad längst in mot väggen… Något liknande gäller för ytterligare en bjälke: den är murknad och har tappat sin funktion längst in mot väggen och har därför kompletterats med en stump till vid sidan om. Vi muttrar över dessa människor som gjort detta. Uppenbarligen har man gjort något åt gamla murkna bjälkar – varför har man inte passat på att byta bjälkarna helt och hållet istället för den här halvmesyren? Men efter en stund inser vi att de förmodligen bara plockat upp en liten bit och stuckit ner nya delar i kanten – inte tagit upp hela golvet.

Ungefär nu upptäcker vi också att det finns en bjälke UNDER de andra bjälkarna, på andra leden (alltså 90 grader förskjutet – hur heter det?), långt ner i gruset. Eller ja, vi får anta att den går under alla, men det kan vi inte se ännu. Senare kommer även en annan tvärbjälke som syns i ett av de andra facken, men som inte sitter under utan bara monterad i nedre delen av bjälkarna.

Vi fortsätter att bräcka, bräda för bräda. Det här är roligt, spännande. Troxandet för att försöka få en bräda att börja lossna. Känslan när man hör de välbekanta ljuden av att brädan lossnar. Väsnet av hammare och gummiklubbor mot kofot. Nyfikenheten. Husarkeologi!

Vi hittar två musbon. Det ena huvudsakligen av tidningspapper, det andra med mer träbitar än tidningspapper. I musbona , och ven på andra ställen, finns musskallar och musskelett. I det träiga musboet finns två mumifierade möss.

Vi hittar massor med glasbitar. Fönsterglas, antagligen.

Vi hittar fler långa långa blekt blekt gulgröna skott av vinda, långt in under golvet.

Vi har hunnit ungefär halva golvet när vi måste bryta för kvällsmat och annat.

(Jag inser att ovanstående är nästan som en förlossningsberättelse ;-) Om det visar sig att min man har andra detaljer att fylla i eller jag minns något fel, så får jag komplettera :-))