Tag Archives: miljögifter

Knycklar du ihop dina kvitton?

Tänk dig en mataffär. Kund som lägger upp varor på bandet, kassörska som skannar dem, kund som betalar. Och så frågan: vill du ha kvittot?

Och efter det utspelar sig väldigt ofta en av följande scener:

  1. Kunden tar emot kvittot, tittar på det, och knycklar sedan ihop det till en liten boll.
  2. Kunden tar inte emot kvittot, så kassörskan knycklar ihop det i en liten boll.

Det vill säga oavsett vilken av varianterna så knycklas kvittot ihop till en liten boll. De allra flesta har liksom en utvecklad knyckla-ihop-kvitto-till-boll-manöver.

Fast efter vad jag förstått så är det där ihopknycklandet ett väldigt effektivt sätt att frigöra det farliga bisfenolet från kvittot? Jag vet i alla fall att en person som borde veta bestämt avråder från kvittoknycklande.

Så: knycklar du dina kvitton?

Att det ska vara så jävla svårt att göra rätt med sillen

Sill är bra mat. Fisk innehåller nyttigt fett, och sill hör generellt sett inte till den fisk som hotas av överfiske (läs bland annat i WWF:s fiskguide på sidan 42). Sill är dessutom gott, och ganska billigt. Bra mat, med andra ord. (Sill och strömming är samma art. Man brukar säga att om fisken fångats söder om Kalmarsund ska den kallas sill, men det verkar inte vara något att förlita sig på – båda benämningar används huller om buller oavsett fiskeplats.)

Dock bör barn samt gravida och ammande kvinnor och så vidare inte äta fet fisk från Östersjön mer än 2-3 gånger per år. För i Östersjön finns det mycket dioxin och PCB som ansamlas i fettet i fet fisk. Egentligen innehåller fet fisk från Östersjön för höga dioxinhalter för att få lov att säljas för människokonsumtion, men Sverige har fått dispens från detta under förutsättning att man informerar allmänheten ordentligt om att vissa grupper (ganska stora delar av befolkningen, tycker jag) bör äta detta max 2-3 gånger per år. (Dessutom är bestånden av strömming i Östersjön inte så stabila, så det finns fler skäl att låta bli att äta strömmingen därifrån – WWF:s fiskguide igen.)

Efter vad jag förstått på en del nyhetsrapportering så är det ganska stor del av Sveriges befolkning som inte alls har koll på det här med att man ska minimera sitt intag av fet fisk från Östersjön. Men låt oss för en stund anta att folk i allmänhet är som jag, som vet om detta och dessutom faktiskt försöker leva efter det. För det kan väl inte vara så svårt – eller? Det är ju ganska klara direktiv.

Ja, det kan det ju tyckas. Men så står man där i affären och försöker bli klok på det där som står på förpackningen med sill. ”Fångstområde 27 IIId.”

Va? Vad i hela fridens namn betyder det? Är det fisk jag bör låta bli eller inte? Jag låter bli att köpa fisken, och när jag kommer hem googlar jag. Det visar sig att fångstområde 27 är hela Europa, halva Atlanten, halva Grönland och upp till nordpolen.

Efter att ha klickat mig igenom ett antal andra kartor konstaterar jag till slut att IIId tydligen innebär Östersjön. Tydligen var det tur att jag inte köpte fisken.

Jaha. Nytt försök i annan affär. Hittar strömming/sill från Västkustfilé. Det låter ju betryggande – men det visar sig vara namnet på företaget och har alltså inget med fångsplats att göra.

Däremot finns en märkning som visar var fisken i paketet är fångad:

A = SILL fiskad i Nordostatlanten FAO 27 IIIa

B = SILL fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 22-26

C = STRÖMMING fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 27-32

Paketet jag håller i handen visar sig vara märkt med ett A (med en oförklarad * efter). Det känns alltså som att den bör vara okej? Och när jag kommer hem hittar jag den här kartan, som verkar bekräfta att detta är okej fisk. Så jag bestämmer mig för att detta ska vara okej fisk – men jag behåller ändå en osäkerhetskänsla i magen. På kartan finns dessutom förklaringar till de där andra siffrorna – 27 kan alltså betyda två olika saker… ;-)

Ärligt talat, ska det behöva vara så här jävla svårt? Ska man behöva memorera eller skriva upp sifferkombinationer och åka hem och kolla innan man kan köpa fisken? Hur många gör det, tror ni? Och är det rimligt att kräva det av folk?

Och då har jag alltså ändå bara varit inne på den fisk som faktiskt är förpackad. Alla de gånger man handlar till exempel en sillamacka med stekt sill nånstans längs kusten. Är det rimligt att jag ska behöva ställa mig och fråga mer exakt var fisken är fångad varenda gång? Eller ja, jag inser ju att jag måste det – men ärligt talat, inte ens jag tänker ju på det varje gång, så jag gissar på att den stora massan inte tänker tanken alls. Och om sillamackan säljs nånstans längs kusten i Sverige, så är det för den allra största delen av sträckan väldigt sannolikt att sillen/strömmingen är från ett område där dioxinhalten är för hög.

Om Sverige ska leva upp till informationskravet så måste det åtminstone vara möjligt att när man står i affären, eller på sillamarknaden eller restaurangen eller i silldisken, enkelt ska kunna få veta om fisken man funderar på att köpa hör till sådan som barn samt kvinnor i barnafödande ålder bara bör äta 2-3 gånger per år. Ett tydligt klistermärke som tydliggör om svaret är ja eller nej vore önskvärt. Kanske till och med ett kort där man kan sätta ett kryss varje gång man äter nåt sånt (och sedan förvara i plånboken) så att man kan hålla rätt på hur många av sina 2-3 gånger per år man förbrukat. Men ett minimum är att man inte ska behöva hålla rätt på sånt som om det är FAO 27 IIIa eller IIId som är okej.

Jag tycker det är ganska självklart att det måste finnas bra information om det här. Det räcker inte att informera om att man inte ska äta fisken mer än i undantagsfall (2-3 gånger per år är just undantagsfall), man måste också göra det möjligt att veta vilken fisk det är som ska väljas bort. Om man inte har ambitionen att göra det möjligt så anser jag att det är frågan om hyckleri och spel för gallerierna. Och jag är lite grann inne på att jag tror att det är det det är frågan om. Vem som är skyldig till teaterföreställningen tänker jag dock inte uttala mig om.

Kaviaren

Vi äter mindre kaviar nu. Både jag och fyraåringen. Jag köper inte hem i förväg på samma sätt som innan. Jag plockar inte heller alltid fram den när vi ska ha mackor. Och även när jag plockat fram så tar jag bara en macka med kaviar, mot bättre vetande, typ. Men ja, vi äter fortfarande kaviar.

Jag har liksom inte orkat driva frågan. Jag har ju inga bra styrmedel – jag måste i så fall kunna göra ett aktivt val av en tub utan bisfenol. Eller kaviar i burk. Någon skrev något om att det finns – men i så fall var?

Konsekvensen är att fyraåringen ännu oftare äter mackor med bara smör eller utan något pålägg alls. Att hans kost liksom förskjuts ännu mer till spannmål. Jag hoppas det inte är ett problem. Att det är en rimlig prioritering. Men jag vet förstås inte.

För ja, visst, jag borde fortsätta följa tråden. Men jag hinner inte fortsätta följa alla trådar. Det finns så många… Och så ska man hinna med jobb, och renovering, och barnen… Det här är den tråden som får bli liggande just nu. Tills jag orkar ta tag i den igen.

Hörni gnällspikar, sluta klaga på oss som försöker förbättra världen!

Jaha, nu är vi där igen…

Jag skriver på en gymkedjas facebooksida, med en undran kring deras kvitton: innehåller de bisfenol?

Då kommer kommentarerna, som ett brev på posten:

att man orkar…

Ja. Jag orkar. Och du orkar uppenbarligen klaga på att jag orkar. Min insats är mer konstruktiv, men inte mer ansträngande än din. (Om man då bortser från att man måste stå ut med sådana som dig.)

… känner du dig orolig så kan du alltid använda tunna handskar!

Jag är inte väldigt orolig. Jag ser det här som ett av många andra problem. Steg ett i att ta hand om problem är att uppmärksamma dem och att uppmärksamma dem som har möjlighet att göra något åt problemen. Ingenting blir sämre av att jag lägger ett par minuter på att skriva ett kort meddelande i frågan.

Däremot blir ingenting bättre av att jag sätter på mig ett par handskar. Eller, jag klarar mig undan lite bisfenol. Men jag är inte en av dem som är mest känsliga (de som är yngre och kanske rent av gravida är i så fall viktigare). Inte för att bisfenolen är nyttig för mig heller förstås, men för att få lite perspektiv. Men jag är ju ändå medveten om att jag inte ska sitta och pilla för mycket med kvittot. En del andra stoppar kvittot i munnen :-( (Det såg jag ett barn göra i mataffären häromdagen, för att han skulle lyckas få med sig ett mjölkpaket i vardera handen. Jag sa till honom att det inte var så bra. Det borde jag säkert inte heller sagt enligt en del?) Sätter jag på mig handskar slipper JAG undan bisfenolet. Jag tycker det verkar vettigare att göra något åt grundproblemet

om det blir stora merkostnader för dem så kan jag bara prata för mig själv när jag säger att jag hellre skulle se att pengarna användes till annat såsom maskiner, personal etc

Tja, det kan man tycka olika om, och det är förstås en bedömning gymmet får göra själva. Men de kan ju inte göra en bedömning av vilket som är viktigast om ingen ens uppmärksammat dem på problemet med bisfenol?

Dessutom, om ingen säger nåt nu, så kanske de byter hela kvittosystemet ändå om ett år eller två (för att det är slitet, eller för att de har nya behov, eller nåt annat), och så byter de till ett nytt som också innebär bisfenolkvitton, och så får de reda på bisfenolproblemet dagen efter. Är det bättre? Är det inte bättre att de får veta det nu, så att de kan ha med det i planeringen inför framtiden? Det tycker i alla fall jag.

Men att utgå ifrån att alla näringsidkare ska vara väl insatta i detta kanske är lite överdrivet.

Nä. Det är ju just det jag inte gör.

Det finns värre saker att bry sig om….

Ja. Absolut. Men vet du vad, jag bryr mig faktiskt om en del värre saker också! Det finns ingen motsättning i det, man kan nämligen bry sig om flera saker. Jag bryr mig också om en del saker som är betydligt mindre viktiga, som vilken choklad som är godast eller att vädret är gråmulet.

Man bryr sig om saker för att… man bryr sig ;-) För att det är något som man på ett eller annat sätt har en känslomässig eller kunskapsmässig eller värdemässig koppling till. Om man bryr sig om något men trycker bort bryendet för någon annans skull, så blir faktiskt ingenting bättre av det. Däremot sämre, för att man mår sämre.

Jag kräver inte att ni ska bry er om en sak bara för att jag bryr mig. Men jag tycker att det är ett jävla skit att klaga på att någon annan bryr sig.

Vad bryr ni er själva om? Engagera er i dessa saker! Oavsett om det är stort eller litet. Men ärligt talat, vad fan vinner ni på att klaga på att någon annan bryr sig bara för att ni inte gör det?

Det skadar inte er på något sätt alls att jag bryr mig. Det skadar inte er att jag försöker förbättra saker som är dåliga. I många fall är det nog snarast så att ni vinner, och har vunnit, på att jag och andra bryr oss om och försöker förbättra saker.

Men ni lägger alltså er energi på att klaga på mig. Hör ni, ärligt talat, spara den energin och håll käft istället.

(Gymmet har hittills svarat att de inte vet om kvittona innehåller bisfenol utan måste kolla upp det.)

Läs också: i-landsproblem

Att woka utan gifter

Stekjärn och grytor med olika moderna beläggningar (teflon och liknande) har egentligen aldrig varit välkomna hos mig. Jag har använt saker i gjutjärn och rostfritt.

Wokad mat är gott. Dessutom är det ett lätt, snabbt och smidigt sätt att laga god vegetarisk mat som hela familjen tycker är okej (även om vissa petar bort hälften av grönsakssorterna). Länge ”wokade” vi i (den rostfria) traktörpannan, men det blir ju inte lika bra, och så kom vi på inför någon jul (man måste ju alltid klämma fram någon önskning) att vi ju kunde önska oss en wokpanna.

Det fick vi.

En med svart beläggning.

Alltså har jag dragit mig för att använda den. Det blir inte så ofta som jag egentligen skulle önska, för jag tycker samtidigt inte det känns bra, liksom. Och samtidigt, har man nu fått en wokpanna, så kan man ju inte gärna gå och köpa en annan. Så gör man ju inte. Och dessutom är det resursslöseri. (Man ska inte önska sig saker. Ofta vet man ju själv bäst vad man vill ha och behöver och vad som behöver uppfyllas för att man faktiskt ska vilja använda saken. Och ska man önska så får man ju sällan vara särskilt specifik…)

Men som sagt var, wokat är bra vego. Och om vi ska äta mer vego (mer grönt är ju bra av många skäl) så är det alltså bra att vi kan woka utan dåligt samvete.

Så nu har vi faktiskt beställt en wokpanna utan beläggning.

I år kommer jag att handla barnens termovantar på H&M

Barnen behöver nya så kallade skidvantar. (Ni vet sådana där vantar som inte är stickade och som är menade att vara vattenavstötande; sådana där man har när man är ute och leker i snön.) Åttaåringens från ifjol har hål, och av fyraåringens finns bara en kvar (och den är för liten).

Efter ett snabbt varv på stan konstaterar jag att jag i år kommer att köpa de nya på H&M. För H&M skriver ut att deras är fria från fluorkarboner (de kallar det Bionic-Finish Eco). Precis som förra året och året dessförinnan också, tror jag. Och Lindex skriver fortfarande inget om detta. Åtminstone inte på vantarna. Jag kollade aldrig på jackorna idag, eftersom vi inte behöver några jackor.

Ja, jag vet inte om några av läsarna minns fjolårets blogginlägg, när jag skrev till Lindex för att kolla upp vad deras vinterjackor och -byxor innehöll. Det visade sig i slutändan att deras var miljö- och hälsomässigt likvärdiga med H&M:s.

Men trots det väljer Lindex fortfarande att inte skriva ut denna info. Av någon anledning anser de inte det vara väsentligt för kunden att veta. Men det tycker jag. Så i år blir det H&M:s.

För övrigt så är båda kedjornas vantar Thinsulate…

Vad betyder egentligen 100 procent?

Låt oss anta att det står ”100% bomull” i tröjan du har på dig. (Det är ganska stor sannolikhet att det står så. Om det inte gör det, så har du säkert någon annan tröja där det står så, så du kan ju låtsas att du har den istället.) Vad betyder då det?

Ja, svaret är inte så självklart som det kan verka. Det betyder i alla fall INTE att tröjan består av 100% bomull. Det betyder 100% av textilråvaran är bomull.

Förmodligen är betydligt mindre än 100% av tröjans vikt (eller volym) bomull. Däremot har jag ingen aning om hur stor procent det egentligen handlar om (men om du vet får du hemskt gärna berätta!).

Det är ju egentligen ganska självklart, om du tänker efter. Sannolikt är din tröja färgad – färgen består ju inte av bomull (om du inte har en tröja av färgväxande bomull, men det slog liksom aldrig särskilt stort, tyvärr). Kanske har den till och med ett tryck. Trycket kan vara av ganska olika typ, allt från något så tunt att det knappt känns till flera millimeter tjockt av något som känns gummiaktigt. Trycket är inte heller av bomull. Fråga mig inte vad det är eller hur miljö- eller hälsofarligt det är, för det vet jag inte.

Grejen är just den: jag vet inte. Jag får ingen information om vad tröjan innehåller, utöver själva textilråvaran.

När det gäller mat finns det krav på att ange vilka ingredienser som ingår. Både råvaror (griskött och vetemjöl) och tillsatser (bakpulver och E-nånting). Dessutom anges om det kan finnas spår – alltså extremt små mängder av att det hanterats i samma rum – av ämnen som en del människor är extra känsliga för.

Sådana krav finns det inte alls för kläder eller textilier. Det behöver inte på något vis anges vilka kemikalier (”tillsatser”) – färgämnen och annat – som ingår i produkten. Inte heller vilka ämnen som använts i produktionen och som det därför kan finnas spår av.

Ja, det finns människor som är överkänsliga mot en del av de här ämnena. På det där mer direkta viset, att de får klåda och utslag och mår dåligt. Och många av ämnena är sådana som är dåliga för oss alla i längden.

Men som sagt var, för kläder och textilier finns inga krav på ordentlig innehållsförteckning. Jag gissar på att det skylls på att vi inte äter kläderna? Men vi har kläderna på oss, mot vår hud. Och huden är jättebra på att ta upp och släppa in små ämnen. Jag gissar dessutom på att svett och fett från vår kropp underlättar i att få kemikalier att lossna från kläderna och komma i kontakt med och in i huden. Små barn (och även större)  har dessutom ibland en tendens att tugga och suga på kläderna.

Visst, som småbarnsförälder har jag ”fått lära mig” (inte den officiella vägen) att man bör tvätta kläder och annat innan barnen får använda dem första gången, åtminstone när barnen är små, för att bli av med det värsta av kemikalierna. Men är det inte ganska vansinnigt att det ska behövas?

Eller är det bara jag som är konstig när jag tycker att det borde framgå av lappen i tröjan hur mycket ”tillsatser” eller kemikalier den innehåller?

Laxen och kycklingen. En gång lyx, nu vardagsmat – när hände det, och hur?

Ica vill att vi ska köpa lax. Det prånglas ut recept på lax – lax är så smidigt, så enkelt, så snabblagat. God, nyttig och enkel vardagsmat. Och jämt och ständigt är det erbjudanden på lax. Lax i sådana där frysta portionsförpackningar, somt klart och tydligt dikterar hur mycket varje familjemedlem förväntas äta. (Inte är de billiga egentligen, som vardagsmat betraktat, men de säljs på ett sätt som ger sken av det.) Lax i en form där man egentligen inte alls kan se att det är fisk det handlar om.

När jag var liten var lax lyxmat. Dyrt, och nåt man åt när det skulle vara fint. I alla fall sällan. Och egentligen var det ännu mer sällan man åt riktig lax, utan det man åt var nog oftast ”pinklax” – sånt där som inte var just arten lax men något annat – för det var den som var så billig att man kunde ha råd med den. Men sedan var det så mycket kritik för att folk kände att de blivit lurade att köpa lax som inte var lax, och sedan mer eller mindre försvann pinklaxen från frysdiskarna.

Kyckling var också lyxmat på den tiden. Definitivt något man åt enstaka gånger, när det skulle vara fest. Jag har minnen av prislapp på kyckling som sa 79 kronor kilot. Kan det stämma? Det låter så mycket, med dagens mått mätt. Å andra sidan var ju kycklingen på den tiden ”producerad” på helt annat sätt än idag. Men visst, jag kanske minns fel pris – dyrt var det i alla fall.

Numera är kyckling billig mat. Folk äter kyckling var och varannan dag, i alla möjliga rätter, på alla möjliga sätt. Eller nä, det sista var knappt sant. De allra flesta verkar inte köpa kycklingen hel, utan som styckningsdetaljer. Bara klubbor. Bara ben. Bara vingar. Eller – vilket verkar vara det allra vanligaste – bara kycklingfiléer. (Det begriper jag inte alls. Filéerna är ju det allra tråkigaste köttet på kycklingen. Men men, det är min åsikt :-)) Jag antar att överskottet av benstyckdelar i förhållande till filéerna blir korv och färs?

Jag fattade nog aldrig riktigt när det där hände, att kyckling blev billig vardagsmat. Jag gissar på att det var en kombination av ändrad djurhållning *suck* och hård marknadsföring (jag har något svagt minne av något sådant, men jag gissar på att det kan ha varit under någon period när jag märkte ännu mindre av reklamflödet än jag gör idag).

Och ja, visst, kyckling anses vara ett bra kött ur klimathänseende. Men vad gäller djurhållning och etik är det betydigt mer tveksamt, och det vore vettigare att istället minska köttkonsumtionen. Om hel kyckling hade kostat motsvarande 79 kronor kilot i tidigt 1980-talspriser, och filéerna det dubbla, så skulle nog många välja att inte äta det fullt så ofta? (Ungefär som den ekologiska Bosarps-kycklingen, alltså, både prismässigt och ”produktions”-mässigt.)

Och laxen, då? Ja, det är ju inte hotad vildfångad lax, det är ju bra det… Men odlad lax innebär stora miljöproblem. Fisken matas med fiskmjöl, gjord på fisk som fiskats i andra delar av världen på ett oftast inte hållbart sätt. Och det som laxen inte äter upp, och det som laxen bajsar ut, bidrar till övergödningen. Olika typer av bekämpningsmedel och liknande används i fiskodlingarna.

Så ja, den odlade laxen är god och ganska nyttig på vissa sätt. Men den är en miljömässig katastrof. Alltså bör den ätas endast i undantagsfall, som en lyxvara. Inte som vardagsmat, när det ska gå snabbt och smidigt och man inte orkar tänka.

Och tyvärr tror jag att det är frågan om hård marknadsföring även i det här fallet.

På något vis kan jag ändå smälta att de norska fiskodlarna gör stenhård reklam för sin produkt. Eller, på något vis antar jag att de ändå skiter i miljön eftersom de ägnar sig åt den här verksamheten, trots att de rimligen bör känna till problemen. Men varför går mataffärerna i fiskodlarnas ledband och pumpar ut reklam för den odlade laxen, igen och igen och igen? Det är ju inte bara den uppenbara reklamen, det är recept som delas ut, skickas med deras tidningar och till och med ropas ut i affären. Och som sagt var erbjudanden.

Och varför går folk på det här? För helt uppenbart har folk accepterat även det här med lax som vardagsmat…

Vilken miljödålig lyxprodukt står näst på tur att hårdlanseras som vardagsmat?

Glädjande nyheter från H&M!

H&M har beslutat att fasa ut allt användande av PFC, alltså perfluorerade ämnen. Från första januari 2013 förbjuder H&M all användning av PFC i sina produkter.

Från H&M:s pressmeddelande:

From 1st of January 2013 H&M Group puts a global ban on Perfluorinated Compounds (PFC:s). This means that all orders placed 1st of January 2013 or later will be produced without PFC:s.

PFC:s are used to achieve water repellent function mainly on outer wear garments, but also on shower curtains, tents, etc. PFC:s are for example harmful for the environment, for reproduction and for aquatic organisms. The alternative fulfils our demands on water repellence and has good environmental and health properties. It can be used on all present fabric qualities used by H&M.

Since 1995, H&M has been working actively to reduce the use and impact of hazardous chemicals. With the help of our Chemical Restrictions, we limit the use of chemicals that are potentially harmful to health or the environment. During 2011 more than 30,000 chemical tests were carried out.

As a leading actor with a well reputed chemicals management approach, H&M teamed up with other fashion and sport brands during 2011 to help lead our industry to zero discharge of hazardous chemicals. As a brand, we have since some time already worked on restricting and phasing out perfluorinated substances, and a full ban on this has been an important part of our individual action plan. H&M is also a part of AFIRM, an international working team of leading companies within the textile and footwear industries, educating the suppliers to achieve good chemical management. The group™s common aim is to reduce the use and impact of harmful substances in the apparel and footwear supply chain.

Nu har Ica svarat om bisfenolen

Den som väntar på nåt gott… får till slut svar. Ica har svarat angående min fråga om bisfenol i kaviartuber och lock till glasburkar:

Här kommer svar från vår leverantör av Kaviar och Caviar:

När det gäller denna frågan så arbetar vi tillsammans med våra leverantörer för att få bort denna lacken. På Caviar produkterna så finns lacken på utsidan av locken. Vilket gör att den kommer ej i kontakt med caviaren. För Kaviar så används den på både ut och insida men här har vi kommit ganska långt med våra leverantörer i tester med nya lacker. Dock kommer det inte bli skifte förens under 2013 eftersom det är hållbarhetstester som häller på och görs just nu.

Gällande tomatpurén har vi fått följande info från leverantören, på engelska;

Following your request, on the basis of the declarations received from our suppliers of lacquers and varnished we confirm as follows:

The products used by us, which we apply using the good practices in accordance with the legislation and technical regulations, and destined for the internal protections of metallic packaging are suitable for contact with food in that:

  • They conform as requested by the Ministerial Degree 21/03/73 and subsequent updates
  • They conform as requested by E.C.Regulation n°. 1935/2004
  • They conform as requested by E.C. Regulation n°. 1895/2005
  • At European level, the reference for the coating is represented by the CEPE Guidelines ”CODE OF PRACTICE FOR COATED ARTICLES WHERE THE FOOD CONTACT LAYER IS A COATING” published by the European Council of Paint, Printing Ink and Artists™ Colours (CEPE) associate member of the European Metal Packaging (EMPAC).
  • In the production processes, our supplier assures that good manufacturing practices are adopted as foreseen in the E.C. Regulation n°. 2023/2006.
  • They are in conformity as requested by legislative decree 152/2006 art. 226 comma 4
  • The substances ortho-pheylphenol, silicone and fluorides are not intentionally used in the process of production of lacquers and varnishes, and according to information received from their suppliers, are not present in the raw material used by them.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt orkar försöka rota i all lagstiftning det hänvisas till i det engelskspråkiga svaret. Är det någon som känner för ett djupdyk? ;-)