Tag Archives: Robin of Sherwood

Vacklande mellan strävsamhet och fantasivärldar, tragglande och hjältar

Jag känner mig som att jag vadar runt i en intighet och inte hittar ut. Vacklar om vem jag är och vad jag vill och vart jag är på väg.

Ibland tänker jag på oss som ett strävsamt par som kämpar på. Hus, renovering, trädgård, barnen, miljön. Jag sätter en massa stolthet där, i att göra rätt och kämpa på i det lilla. Laga kläder, odla grönsaker, vara nöjd med och i det lilla och inte kräva för mycket av världen och livet. Sträva på och kämpa på och vara en bra människa och trivas med det. Ett litet steg i taget, vidare, framåt, och alla steg är viktiga.

Släppt högtflygande drömmar och meningslösa fantasier som ändå inte har något med verkligheten att göra och som ändå inte tillför något vettigt och konstruktivt till tillvaron.

Och så behövs det uppenbarligen så lite för att jag ska falla dit igen. Lite Robin Hood och lite annat. Och plötsligt famlar jag igen. Vacklar. Känner inte igen mig själv längre. Eller jo, det gör jag ju, men det var så länge sedan, jag trodde inte den delen av mig var kvar längre.

Jag är en så konstig förvirrad människa med så motsägelsefulla sidor. Sidor som är så svåra att få att funka ihop. När jag tror att jag fått det att funka så rasar det alltid förr eller senare samman igen.

Och det är så svårt att ta sig upp och ut igen. Jag vill så gärna fastna där, i fantasivärlden, för den strävsamma verkligheten utanför är så tråkig och långsam och ganska oinspirerad. Tänk så lätt det var att falla dit.

Fast jag behöver ju fantasin och inspirationen. Men hur hittar man balansen? Hur plockar man med sig inspirationen till verkligheten? Hur lever man sina fantasier i den strävsamma verkligheten, och får med sig hjältar och hopp – utan att känna sig fånig?

Nå, jag antar att det reder sig i slutändan. Jag antar att jag behöver den här pausen, att det varit för länge sedan och jag behöver fylla på, och att jag tar mig upp på andra sidan, med ny energi, och kanske lyckats plocka tillbaka någon mer del av mig själv.

Hoppas jag.

Men ändå

… och det är väl möjligen därför som det trots allt skulle vara bra med en uppföljande film tjugo-trettio-fyrtio år senare.

Kip Carpenter har för övrigt uttryckt att rebeller oftast är unga och att det var därför han ville att hans Robin Hood-gäng skulle vara unga.

Och tja, det är väl kanske sant att rebeller ofta är unga. Men det behöver inte vara så. Det handlar mer om möjligheterna att vara rebell kontra vad man har att förlora. I dagens samhälle finns faktiskt ganska bra möjligheter att fortsätta vara rebell, som nätaktivist :-)

Och om Robin, Marion och de andra fortfarande kan vara hjältar och rebeller som femtioåringar, så skulle de faktiskt ha ett riktigt värde, i att visa att man kan fortsätta vara sådan, och vara förebilder.

Jag behöver fler McGonagalls

När jag för några månader sedan läste om och framför allt såg om flera av Harry Potter-böckerna/-filmerna, så tänkte jag en hel del på det här med ålder. I Harry Potter finns ju flera äldre personer som både är viktiga och aktiva. Som Minerva McGonagall. Jag tänkte på hur värdefullt att det finns sådana figurer, som kan vara coola och förebilder och idoler. För McGonagall är ju verkligen någon att se upp till :-)

Samma tanke föresvävade mig när jag läste Berättelsen om blodet. Bergsfrun är gammal, mycket gammal, men fortfarande med kraft och makt.

Människor, speciellt kvinnor, som faktiskt är… coola på det sättet känns extra värdefulla när man inte längre är purung (jag fyller fyrtio nästa gång…).

Och så drabbades jag därefter av Robin of Sherwood. Och där är det verkligen tvärtom. Både Robin och resten av the merries är påtagligt unga. I någon mån ”unga vackra människor”, även om de inte alla är vackra. I gott skick. Spänstiga. springer och hoppar och klättrar…

… och får mig att känna mig ganska gammal och fet. Saknar den försvunna dansarkroppen.

Robin of Sherwood må vara inspirerande på många sätt, fast just den aspekten behöver jag egentligen inte. Då behöver jag snarast fler McGonagalls och Bergsfruar.

(Och ja, det var Richard Carpenters avsikt att Robin och the merries skulle vara unga – till skillnad från hur det brukade vara :-) )

Ibland är det fascinerande hur saker har ändrats…

Jag har de senaste dagarna suttit och tittat på en hel del av extramaterialet till Robin of Sherwood. Det finns bortklippt material – personer som halkar, skrattar, säger fel, men också en massa människor som brister ut i avancerade sångnummer eller spelar varandra spratt. Det finns långa intervjuer från 15-20 år senare. Och det finns ”at location”-reportage av olika slag från när inspelningarna gjordes.

I något av de där ”at location”-reportagen var det plötsligt någon som stod där med en cigarett i handen medan hon fixade med Marions dok eller slöja – cigaretten rakt upp i ansiktet på Judi Trott, och det verkade inte bekomma Judi; det var helt uppenbart något som var helt normalt och inget att reagera på. En stund senare var det Michael Praed som stod och slörökte en cigarett mellan han fick regi. Och vid något annat tillfälle tror jag det var Robert Addie.

För mig känns det väldigt väldigt märkligt att se.

Och mitt antagande är förstås att det handlar om att attityden var en annan för över trettio år sedan, som det ju är frågan om. Jag minns det som att folk rökte mycket mer och överallt på den tiden. Å andra sidan så har jag i nuläget väldigt få bekanta som röker (i alla fall vad jag vet) – och jag vet ju av gammal vana att varken jag eller min bekantskapskrets är särskilt ”representativa”.

Men det blev liksom så väldigt ”in your face” (rent bokstavligt, nästan). Så ovant. Så stor kontrast till Sherwood-skogen.

Det känns märkligt att säga, men det nästan äcklar mig. – Fast det vär väl egentligen sunt…?

 

R&M

Om man söker på youtube får man upp många träffar med Robin of Sherwood. Men de allra flesta klippen går inte att se, utan man får bara upp texten

Detta videoklipp visar innehåll från CPRAgency, som har blockerat det i ditt land av upphovsrättsliga skäl.

Det gör ju inte mig så mycket, eftersom jag ändå har alltsammans på DVD.

Och så får man upp en massa klipp där någon klippt ihop filmsnuttar med helt omotiverad musik. Och det tilltalar mig inte det minsta. Det var det där med röster…

Men det här underbara klippet, där Robin möter Marion för första gången, finns:

Däremot går det alltså inte att se scenen på klippan i ”The greatest enemy”. Så där får ni nöja er med föjande citat, som i alla fall fångar lite av hjärtknycklandet:

Robin: ”Do you want them to win?”

Marion: ”I don’t care about them.”

Robin: ”But you must. For the sake of everything we’ve meant to each other, you must care – because that way you’ll keep alive all we believed in. And I can’t die then, can I?”

 

Hela avsnittet finns här.

Smaken är som baken

Det är på något vis också lite fascinerande att googla om Robin of Sherwood och läsa folks åsikter.

För alltså, när jag tittade på det en gång i tiden, här hemma i Sverige, så minns jag det som att det betraktades som lite suspekt att titta på, och som jag minns det så var det inte alls särskilt många som tittade på det. Jag var i vanlig ordning en udda fågel. Och det bidrar väl till min känsla av att det är pinsamt att sitta och glo på det här igen – om det var pinsamt när jag var femton så lär det väl vara etter värre nu, liksom.

Men googlande på Robin of Sherwood ger oändliga mängder av lovord. Det verkar som att typ halva England såg det här på den tiden det gick (ja ja, jag överdriver ofantligt, men ändå), och det finns mängder av nutida recensioner som ungefär säger att det här är bland det bästa som gjorts för TV – eller åtminstone det bästa som gjorts om Robin Hood.

Slut

Nu har jag sett de sista avsnitten av Robin of Sherwood.

Ja, Connery tog sig under sista halvan av sista säsongen. Fast aldrig tillräckligt, och han kom aldrig i närheten av Praeds Robin Hood. Och jag har funderat en hel del på vad det är som stör. Det är något med att han liksom aldrig ser riktigt bekväm och avslappnad ut. Och så tror jag faktiskt det är rösten som gör ganska mycket. Röster är enormt viktiga.

 

Jag har förstås surfat runt en del de senaste veckorna och läst olika kommentarer om Robin of Sherwood. Tydligen var det inte alls meningen att serien skulle läggas ner efter tre säsonger, utan det var planerat för en säsong till, men så tillstötte saker – huvudsakligen att finansieringen tog slut.

Därför är sista avsnittet liksom egentligen inte menat att vara ett sista avsnitt.

Och tydligen gjordes det upprepade försök att få till en fortsättning. Inte minst för att både skådisar (inklusive Michael Praed, som hoppade av efter två säsonger för att nappa på ett erbjudande i USA) och teamet bakom väldigt gärna ville och funkade så bra ihop och så. Det har varit olika varianter på gång – miniserier, långfilm, etc – och med olika varianter på lösningar av hur man knyter ihop det med den tidigare historien. Inte minst hur man får in Praed igen, med tanke på att han ju skulle vara död. Men det har fallit på olika saker, som skådespelares tillgänglighet och annat, men tyngst hela tiden pengar, verkar det som. Alltså inte bara några få år efteråt, utan efter vad jag kan förstå ända fram till skaparen Richard Carpenters död 2012 – och i viss mån även efter det.

Och visst, jag kan ju förstå att man vill det. Men samtidigt tror jag inte det nånsin skulle bli bra. Trots idéer om historier som tar vid efter 20 år etc. Det skulle med allra största säkerhet bli ett nedköp, trots bra skådespelare och allt annat.

Visst skulle det vara kul att få ihopknutet en del lösa trådar. Men det kunde man i så fall ha åstadkommit med en skriven berättelse. Problemet är att det verkar inte ha funnits något helt klart beslut om vart historien skulle leda – det har funnits flera olika varianter och manus och så vidare, efter vad jag förstår. (Och utöver det verkar det finnas enorma mängder fanfiction på nätet…) Och ärligt talat, så väldigt många lösa trådar är det inte. På något vis känns det snarast som ett ganska rimligt slut. Bortsett från att rimligt varken är rätt ord eller relevant :-)

För övrigt så är Robert Addie, som spelade Guy of Gisburne, död.

Så nä, jag håller nog hellre till godo med att se om de befintliga avsnitten igen och igen :-)

För ja, jag kommer förstås att se dem igen. I alla fall en del av dem. Och på DVD:erna finns dessutom  en massa extramaterial, både ”the making of”-program, outtakes och kommentarer av en del avsnitt som jag ännu inte hunnit titta på. Jag har att göra ett tag till.

Jag är en liten lort

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

(Jonatan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.)

Men det kan inte hjälpas. Väldigt ofta känner jag mig just som en liten lort.

För ja, det finns gigantiska problem därute i världen. Orättvisor, svält, människor som skor sig på andra. Och miljön. Mänskligheten håller tillsammans på att knuffa våra livsförutsättningar ut över stupet.

Vi vet. Och vi borde agera.

You were sleeping. You’ve slept too long – we all have. It’s time we woke, time we stopped running.

(Robin of Loxley i Robin of Sherwood.)

Vår tid behöver både Robin Hood och Jonatan Lejonhjärta, människor som orkar och vågar ta risken för det de tro på.

Men jag är just en liten lort. Jag är för hemkär och feg, trivs för bra här i mina ganska trygga omständigheter. Det skäms jag stundtals över.

Connery är inte Praed

Säsong tre av Robin of Sherwood, då…

Ja, alltså, Jason Connery är inte Michael Praed. Han är en sämre skådespelare – är inte sin roll fullt ut på samma sätt. Och hans Robin är på det hela taget inte lika självklar. Fast det tar sig efterhand, har jag för mig (jag har bara hunnit titta på fyra avsnitt ännu).

Och så finns det en del andra irritationsmoment. Det här är ju inspelat 1985, och plötsligt har det stoppats in en del synthig musik… och en del märkliga ljuseffekter, som väl ska verka magiska och säkert var coola då, men som nu mest känns plumpa och tidsdaterande – det hade varit mycket bättre utan.

Och samtidigt så… gillar jag det.

En del är att det faktiskt är mer spännande. Det är faktiskt fler gånger jag sitter som på nålar och inte riktigt klarar av att sitta kvar, för att det är osäkert hur det ska sluta.

Det märks också att serien behöver den här ”nytändningen”, med en drastisk förändring. Det går liksom inte att göra hur många avsnitt som helst på ”Robin Hood och hans män far runt i skogen och vinner på slutet”, hur gärna jag än skulle vilja se mer av Praed ;-)

Därför blir det ett lyft, med en ny Robin, som måste ta sig an uppgiften och hantera de problem som uppstår för att han har en annan bakgrund och så vidare.

 

Efter att ha sett ytterligare några avsnitt:

Mnjae… Alltså, det fortsätter att kännas som att han stolpar in och säger sina repliker. Som att han inte ÄR Robin. Och som att det egentligen är himlans märkligt att de andra följer honom.

Dessutom så blir relationen mellan Marion och Robin II på nåt vis allt det som den mellan Marion och Robin I inte var. Det här är ett evigt velande och väntande och otydlighet – och känns inte ens äkta. Och alltså, visst fattar jag att storyn måste vara så, att det måste följa den uppbyggnaden – men ändå.

Stundtals blir det dessutom tråkigt.

Och så ovanpå det alldeles för mycket Gulnar. Och alldeles för lite Herne. Herregud, jag börjar sakna Herne, det hade jag aldrig trott.

För att det är så befriande och ovanligt och vanligt

Om jag nu ändå ska vara så patetisk så jag kan ju lika gärna babbla på om Robin och Marion :-)

För alltså, jag är generellt inte mycket för ”romantik”, så där som det brukar vara på film eller i böcker. Det intresserar mig inte. (I alla fall inte romantik i den betydelse av ordet man brukar använda vad gäller film etc. Romantik i betydelsen en tidsepok, med beskrivningar av dramatisk natur, kraftfulla väder och annat, som jag vagt minns från litteraturundervisningen på gymnasiet, passar mig bättre, som den extremvädersjunkie jag är ;-) )

Men det här är något annat.

Romantiska filmer och böcker (ja, alltså sådana som handlar om KÄRLEK, dårå) är liksom uppbyggda på ett så konstigt sätt. Det ska vara trassel och missförstånd. Någons kärlek ska vinnas, några ska få ihop det, kärlek som ska bevisas. Det finns hinder i vägen, och så ska det lösa sig. Kärleken blir självändamålet, huvudsaken. Och det ska tisslas och tasslas och krånglas till. Analyseras och ältas – Vad menade han? Varför gjorde hon så? Hur ska jag klä mig för att vinna hens hjärta? Fånas och fjantas och vara skämsigt. Och när det slutligen löser sig och blir bra, då är filmen eller boken slut. Då har det löst sig, och de ska leva lyckliga ever after.

Men här är det annorlunda, Här är det aldrig fråga om att kärleken ska bevisas eller vinnas. Den är bara självklar från första stund. Och den behöver aldrig förklaras eller motiveras eller beskrivas. Den bara är. Precis som det faktiskt är i bästa fall även i den verkliga världen.

Och kärleken är heller aldrig huvudämnet för berättelsen. Aldrig syfte, aldrig fokus. Den bara är. Finns där i periferin. I ögonblick. Och ändå hela tiden i fokus, eftersom den är en del av grunden. Och med den följer en grundläggande tillit. En tillit som gör att man slipper en massa dravel om avundsjuka och misstankar. Till och med när Robin plötsligt följer efter Lilith så kommer aldrig den minsta antydan om misstankar om otrohet. (Detta trots att jag liksom sitter på nålar, för att jag ”lärt mig” genom så många andra historier att det är det jag förväntas förvänta mig.)

Och ja, Marion blir räddad. Och Robin. Och de andra. De flesta i gänget hinner med att bli räddade i olika sammanhang, om jag minns rätt – det är inget som bara händer kvinnan i sammanhanget.

Dessutom finns aldrig en tillstymmelse till prat om eller antydningar om sex, och definitivt inga sexscener. Det känns faktiskt oerhört befriande. För ärligt talat skiter väl jag i om de har sex – jag antar att de förmodligen har det, om de är gifta och lever tillsammans i skogen i flera år. So what? (Fast man kan ju notera att de aldrig får några barn. Men som sagt var, det är på det hela taget irrelevant :-) )

Det känns så himla mycket naturligare än i de flesta filmer. Mer som verkligheten är.

Kvinnan är inte satt på piedestal heller. Inte onåbar som i en del av de filmer som saknar kärlekshistorier.

Det är bara så jävla okomplicerat och självklart.

Deras kärlek ÄR.

Men serien klarar förstås inga bechdeltester – hon pratar ju bara med män. För det finns nästan bara män i serien, och finns det någon gång andra kvinnor med så befinner de sig sällan i sammanhang där hon pratar med dem, liksom. Om saker som är väsentliga för stunden. Och det är inte jätteofta just relationer.

Med allt detta sagt…

”¦ så finns inget mer hjärteknycklande än scenen mellan Robin och Marion i sista avsnittet med Robin of Loxley (Michael Praed).

 

För övrigt så är det väl liksom just att Michael Praed verkligen så mycket är Robin Hood, med allt vad det innebär, som gör Robin of Sherwood så fantastisk.

Men tja, nu har jag kommit fram till tredje säsongen. Nu är det Jason Connery som ska arbeta sig in i rollen som Robin. Han har också sina kvaliteter – men han ÄR inte på samma sätt.