Tag Archives: Robin of Sherwood

Budskap?

Det finns för övrigt en intervju med Michael Praed (eller rättare sagt, slumpmässigt bortklippta delar av en intervju; jag har för mig att andra delar av samma intervjutillfälle finns som extramaterial på någon av DVD:erna) på youtube, där han bland annat får frågan om seriens budskap, varvid han i huvudsak svarar att det får man fråga Kip Carpenter om, och själv ser han det som att han gör ett jobb, att porträttera den här mannen (Robin) och säga sina repliker – men att det är lite svårt att svara på det objektivt nu när han är mitt uppe i det, så fråga mig gärna om ett år igen. (Länk till den delen av intervjun.)

Jag undrar om någon ställde frågan igen senare. Det hade varit intressant att veta vad han svarade i så fall. För mig, efter alla tankar jag brottas med kring hjältar, är det svårt att inte se något budskap – även om det kanske är svårformulerat, och även om avsikten med serien kanske bara var underhållning.

Oavsett vilket är intervjun i all sin rörighet sevärd och charmig :-)

 

De inblandades småprat – intressant, förklarande och stundtals pinsamt – och funderingar utifrån dessa [eller Vad en mamma gör när hon är själv hemma]

Ja, en av de saker jag roar mig med under dessa dagar jag har för mig själv är alltså att titta på Robin of Sherwood med kommentarer :-)

Om jag fattat rätt så har man gjort så här: inför utgivningen av DVD:erna runt 2002 någon gång så har man satt DVD:erna i händerna på olika grupper av personer som varit inblandade i serien, och låtit dem titta på och livekommentera varsitt dubbelavsnitt, och spelat in deras småprat under tiden. I de flesta fallen har de inte sett programmen alls sedan i den vevan de sändes eller i alla fall på många år (serien spelades in 1983-1985 och sändes första gången 1984-1986 – om än inte i Sverige).

Vill man lyssna på detta så går man in på special features-menyn på DVD:n och sätter det här valet på ON innan man sätter på avsnittet ifråga. Och då sänks ljudet på det ordinarie ljudspåret när bakgrundsbabblarna babblar. Vilket de flesta av dem gör nästan konstant :-)

I första dubbelavsnittet (Robin Hood and the Sorcerer) är det Richard ”Kip” Carpenter (som skapade serien och skrev alla avsnitten i första och andra säsongen, men bara en del av avsnitten i den tredje längre säsongen) och Ian Sharp (som regisserade hela första säsongen) som sitter och pratar.

I andra dubbelavsnittet (The Swords of Wayland) är det Robert Young (som regisserade halva säsong 2 och flera avsnitt i säsong 3) och Paul Knight (som producerade säsong 1 och 2).

I tredje dubbelavsnittet (Herne’s son, början på säsong 3) är det Jason Connery (andra Robin Hood/Robert of Huntingdon) och Mark Ryan (Nasir), samt (bara andra avsnittet) Clive Mantle (Little John).

Och i fjärde och sista dubbelavsnittet (The time of the Wolf) är det Esta Charkham (producent för tredje säsongen; dessförinnan casting-ansvarig) och Sid Roberson (regissör för bara just detta dubbelavsnitt).

Det är speciellt och märkligt men väldigt intressant att sitta och lyssna på dessa diskussioner. Gamla vänner som sitter och pratar om detta som de gjorde tillsammans för så många år sedan. Olika sorters reflektioner och fakta. Väldigt fritt ur hjärtat – ibland lite för fritt, tror jag, med tanke på att det här ju är ljudspår som går ut till en väldigt stor publik av köpare av DVD:er.

Det är ganska olika karaktär på deras prat.

Kip och Ian pratar en hel del om skapandet av serien, och både de och sedan Robert och Paul pratar mycket om kameravinklar och linser och byggnader och scenval och kläder. Och ja, det är intressant, och ganska charmigt. Robert och Paul är annars sammantaget de som pratar minst, och man hinner faktiskt höra en hel del av seriens dialog mellan deras prat (fast de får ändå sagt nästan lika mycket med substans).

De båda pratomgångarna från säsong tre fokuserar mycket mer på människorna, känns det som – vad den och den gör nu. Framför allt Esta och Sids prat hamnar mycket där. Och det blir ärligt talat för mycket av skvaller som inte riktigt lämpar sig för en större publik. Vad som blev av alla de olika personerna och vad de dog av och när tycker jag inte riktigt är rimligt att ha med i ett sånt här sammanhang. Dessutom blir det för mycket av kommentarer av typen ”åh, hon som var så söt och han som var så…” – ja, för mycket. Och ovanpå det kommentarer från Sid om ”hur tjejer är” angående hur Marion ändrar sig angående sin och Robins framtid i slutet beroende på det som hänt. Blärk :-( Medan gänget som höll i de två första säsongerna känns väldigt sympatiska så känner jag liksom inte alls samma värme för Esta och Sid.

Det är också ganska talande att lyssna på kommentarerna om det här med att regissera. Regissörerna från första säsongerna pratar mer om skådespelarnas förmåga att känna in, att vara ”in character”, även när de inte får några mer exakta instruktioner eller inte är i fokus, och vikten av dessa fantastiska skådespelare, och hur värdefullt det varit med samarbetet med skådisarna – man får verkligen känslan av att det här gjorde man tillsammans, ingen prestige, inga hierarkier, och idéer plockades upp av dem som kom med dem – och att detta var avgörande för det fantastiska resultatet. Sid Roberson kommer däremot med en utläggning om hur besvärligt det är med skådespelare som ska lägga sig i och som kommer med kommentarer av typen ”fast min karaktär skulle aldrig göra så” – han påpekar typ att författaren skriver och regissören bestämmer hur det ska göras, och skådespelarna ska göra som de blir tillsagda.

Vi snackar här alltså om en regissör som hoppar in och regisserar två avsnitt. Ett antal av skådespelarna har vid det laget 24 avsnitt i serien bakom sig, och tre produktionssäsonger. Om en skådespelare då säger att ”det här skulle min karaktär aldrig göra”, då har hen förmodligen rätt. Och då bör man rimligen lyssna på det som regissör. I alla fall om man vill få till ett bra resultat. Kontinuitet i rollkaraktärerna är fruktansvärt viktigt för trovärdigheten – det är liksom en stor del av grejen.

I de två första säsongerna så finns hela tiden en utveckling, en kontinuitet. Enklast är det kanske att se det i Michael Praed/Robin som utvecklas från ung och stundtals lite naiv eller i alla fall oskuldsfull till rutinerad. (Ja, det är en alldeles för platt sammanfattning av rollens utveckling. Men det är egentligen en separat tråd – och så riskerar jag att fastna i för mycket lovprisningar på gränsen till något jag själv tycker blir för pinsamt, så det tar vi en annan gång – kanske ;-) [Visst är det fascinerande att de är så mycket svårare att tillåta sig att skriva lovprisningar än negativ kritik? Tänk om jag skulle kunna uppfattas som… ett våp? :-o] ) Och vi följer hur the merries utvecklas, lär sig bli bättre på sitt ”jobb” som outlaws – blir bättre på att skjuta med båge, slåss med svärd, planera sina insatser och klara sig ur situationer – både genom lek och övning i Sherwood och genom alla de verkliga strider som uppkommer.

We’ve learned how to fight and how to stay alive. It’s taken us time and cost us lives.

(Robin i ”The Swords of Wayland”, säsong två.)

Tredje säsongen däremot är för mycket av ett mishmash. Och jag inser alltmer att det nog till stor del är en effekt av just den saknade kontinuiteten. Det fins ingen riktig tråd som leder från A till B. Det är för många olika författare, för många olika regissörer. För lösryckta delberättelser i de olika avsnitten, som inte leder vidare. Ingen riktig riktning. Mer känslan av att det viktiga är att faktiskt åstadkomma de där tretton avsnitten som man lovat för säsongen.

Fast egentligen känns det liksom aldrig som att de får ordning på Robin2:s roll (ja, alltså Connery/ex-Huntingdon).

I Praed-säsongerna finns det gott om konflikter kring ledarskapet, men det landar alltid i att de andra inser att det är Robin som är ledaren – och han vågar ta den rollen, och det blir därmed också logiskt att de andra accepterar honom som ledare. Vilket inte hindrar att konflikterna får synas och bli besvärliga.

I Connery-säsongen däremot… så begriper jag egentligen aldrig varför de faktiskt väljer att följa honom. Eller ja, jag kan komma på följande skäl:

  • Det är han som räddat dem när Robin1 dog.
  • Marion behöver hjälp (men när de räddat henne är ju den anledningen överspelad)
  • När de kommit tillbaka till Sherwood så vill de gärna stanna
  • Herne har utsett honom

Men ärligt talat, det räcker inte. Inte för att följa honom och acceptera honom som sin ledare. Speciellt inte eftersom han är earlens son. Men jag tror att det är därför konflikterna aldrig får blomma ut – för det skulle leda till för mycket problem. Allt han säger för kraftfullt skulle riskera att låta som att det är som han befaller för att han är över dem ståndsmässigt. Så därför gör han inte det. För det skulle liksom leda till problem. Och därför känns det aldrig som att han blir ledare på riktigt, på det där självklara sättet. Men det skulle behöva braka loss på riktigt någon gång, för att bli trovärdigt. Det blir det inte. De gånger hans tidigare position kommer på tal som en konfliktgrej så känns det som att det liksom bara blir en småpratsgrej. Det är för snällt.

De skulle behövas någon annan sorts bevekelsegrund för att övertyga om hans ledarroll. Eller så hade det behövts andra regissörer (eller snarast singular…), och att Kip fått hunnit skriva även hela den säsongen.

Och nej, jag vänjer mig aldrig vid Connery-Robin. Trots att det finns flera riktigt bra avsnitt. Trots att denne Robin generellt borde uppfattas mer sympatisk. Han vill inte döda i onödan. Och jag uppfattar det som att det faktiskt syns mer av det här med att ta från de rika och ge åt de fattiga i den säsongen (nej, jag har inte fört statistik). Allmänt är han nog en snällare Robin..? Men det lyfter inte. Han saknar karisma. Hans ansikte, hans minspel, säger väldigt lite. Man får egentligen aldrig känslan av att han tänker och känner i någon större utsträckning. ”Han är en väldigt fysisk skådespelare”, säger Esta Charkham flera gånger. Ja, fast det var Praed också – men han hade även andra kvaliteter som Connery saknar.

Han blir inte ledare, han bara försöker eller låtsas. Det krävs liksom Praed för att man ska lyssna, ta till sig befallningarna, lita på denne stundtals besatte men briljanta planeraren  och gudasonen. Vem skulle däremot följa Connery med det stela ansiktet, som inte nånsin egentligen verkar uppfylld av något alls?

Det blir extra talande när jag via Connerys egna komentarer till Herne’s son får veta att i de första scenerna där – när han möter Sheriffen & co när de är på väg till Huntingdon, och sedan candledancescenen och svärdsfäktningsscenen – det vill säga den bit jag faktiskt tycker hör till hans bästa i hela serien, där jag inte får känslan av att han bitit ihop käkarna och satt på pokerfacet utan det faktiskt känns som att det finns känslor och en människa där – ja, då har han 39 graders feber och är alltså rejält sjuk.

Tidigare om Connery respektive Praed. Eller ja, det finns hur mycket som helst under sanne.wblogg.se/tag/robin-of-sherwood :-)

Andra fascinerande bitar ur de olika omgångarna av småpratsspår:

Skådisgrabbarna (Connery, Ryan, Mantle) som pratar om mängden cigaretter som röktes på den tiden.

Esta som gång på gång återkommer till att ”visst var det lite våldsamt ibland, men vi visade ju i alla fall aldrig blod” – som att våldet liksom blir harmlöst bara för att inget blod visas. (Jo, jag har förstått att det var ungefär det kravet som ställdes från TV-kanalerna, men det hindrar ju inte att det ibland blir lite bisarrt – och hon verkar väldigt övertygad i sin uppfattning om att det är en avgörande skiljelinje.)

Bitvis är det för övrigt svårt att hålla sig till att lyssna på småpratsspåret, även om det var just det som var mitt syfte med just den här omgången av tittande. Jag vill ju höra vad som sägs, men ibland glömmer jag bort och fastnar i själva berättelsen (trots att den knappt hörs), och så får jag spola tillbaka.

Så – det är väl dags att se några av avsnitten på vanligt sätt igen :-D

Hemma själv

Det är spextid på året. Min man, som är gammal spexare, har åkt till Linköping för att titta på årets spex. Barnen har följt med. Och jag var förstås också välkommen att följa med.

Spex är roligt. Spexfester är roliga. Men jag stannade ändå hemma. Och huvudskälet är inte det faktum att det är mycket att göra på jobbet (de åkte upp redan i onsdags kväll), eller att någon behöver ge katterna mat (det hade säkert gått att fixa kattvakt).

Huvudskälet är att det är en sådan fantastisk lyx att vara hemma själv. Utan man och barn.

Bara ha mig själv att ta hand om. Inte bli störd när jag vill göra något. Inte behöva avbryta för att laga mat eller titta på något eller förklara något eller avbryta bråk. Inte behöva anpassa maten till flera olika varianter av ”jag gillar inte”. Inte behöva få upp fler än mig själv på morgonen.

Ja, jag älskar min familj, men ibland behöver jag få vara själv. Rå mig själv. Spexhelg är ett alldeles utmärkt tillfälle för det. Behovet av tid för mig själv är mycket större än behovet av spex, spexfest och träffa vänner och svärföräldrar. Jag passar på att träffa mig själv istället.

För tio år sedan slutade jag amma äldstingen under spexhelgen, när han var 13 ½ månad. Och klippte häckar, när jag väl lyckades ta mig in uthuset :-)

Den här gången ser det ut att bli en regnig helg, så även om jag gärna skulle gå ut och klippa så får det nog vara med det. Men jag passar istället på att titta på lite Robin of Sherwood :-) Bland annat finns det ju ett antal av avsnitten där man kan sätta på kommentarer från olika inblandade personer och lyssna på till avsnittet, och det känns som typisk ”själv hemma-helgs”-material :-)

Ljus och musik och dans i en dramaturgisk helhet

Jo, men vi tar ett litet filmklipp till från Robin of Sherwood :-) Det här är faktiskt från tredje säsongen, med Jason Connery som Robin. Från första avsnittet, Herne’s son.

Så varför tycker jag om den här scenen?

Tja, jag älskar dans. Inte all dans. Men scendans, och folkdans, och pardans enligt välkända former – och det här innehåller liksom alltsammans. (Fy, Sanne, du borde kunna bättre termer för det här!)

Och jag älskar rituella och ceremoniella rörelsemönster (vilket det här liksom ger känslan av), trots att jag inte alls är religiös eller tror på gud – eller kanske extra mycket just för att jag verkligen saknar den aspekten av religion. (Om mig och religion.)

Jag älskar musiken i scenen också :-)

Men sen tycker jag dessutom att det är en fantastisk scen, i allt den lyckas fånga, så mycket som händer under dessa ganska stillsamma knappa två minuter, så mycket som syftar framåt och bakåt, trots att det egentligen händer ganska lite och väldigt få ord hinner sägas.

 

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.

Vad är egentligen problemet med män i trikåer?

Läser man diskussionstrådar och postningar om Robin Hood så dyker ofta uttrycket ”män i trikåer” upp. Typ ”det var på den tiden det var coolt med män i trikåer”. Som om det skulle vara något konstigt.

Det fascinerar mig. För alltså, jag tänker inte alls på Robin Hood och hans gäng som ”män i trikåer”. Egentligen har jag aldrig direkt funderat på vad de har på benen; jag tror att de i Robin of Sherwood har ”byxor” av medeltidsmässigt snitt (det ska väl sannolikt heta hosor om det är rätt utfört?), men som sagt var, det är liksom ingen big deal. Vad de har i andra Robin Hood-ar har jag ännu mindre koll på. (Ja, utom i ”Robin Hood – men in tights”, där de ju faktiskt har tights, och ja, den är rolig – men det är en annan sak, liksom.)

Däremot så gillar jag män i tights (men dit räknar jag alltså inte Robin Hood). Män i tights är ofta dansare eller liknande. Män med dansarkroppar som dessutom klär sig så att det syns att de har dansarkropp – det har jag självklart inget emot :-)

Just vad gäller Robin of Sherwood är det dessutom också mycket kommentarer om hår och frisyrer. Som att Robin of Sherwoods (båda Robinarnas) frisyr var något som var snyggt då på åttiotalet men bara då och aldrig skulle varit snyggt annars, utan bara var en åttiotalsgrej. Tja, jag tycker många typiska åttiotalsfrisyrer är hemska. Men långhåriga pojkar har jag alltid varit lite extra svag för. Och ja, det klär båda robinarna. De har inget med åttiotalet i sig att göra.

Aldrig riktigt slut

Det händer ibland att jag tänker att jag borde dra ner på sertralinet. Jag har ätit sertralin utan uppehåll i fyra år eller nåt sånt nu senaste omgången. Och tillvaron är väl på sätt och vis stabilare än den varit typ… nånsin. Alltså både mentalt och i yttre omständigheter. Så jag tänker tanken: jag borde säkert försöka minska dosen, det borde ju gå att leva med mindre sånt.

Fast det måste jag ju rimligen diskutera med vårdcentralen. Och det är så mycket annat, och jag orkar aldrig ta mig samman och kontakta dem om det. Man får sitta i evighetslånga telefonköer för att ens få prata med växeln. Och sedan ska man få en tid, som ska passa in med tillvaron, och det lär ju dröja några veckor, och… ja, nej, det är inte tillräckligt högprioriterat…

Jag vet inte vad det är med mig, egentligen. Nu, alltså.

Egentligen mår jag väl bra, tror jag? Eller, jag kan inte sätta fingret på det.

Ja, det har varit rörigt, geggigt, trådigt på jobbet, länge nu. Känns som att jag aldrig får ordning på något eller blir klar med något, som att det alltid far runt för många bollar. Fast det är nog sant, liksom, att det är så – det är liksom inte jag som är orsaken – väl? Och jag skulle behöva… komma ikapp är inte uttrycket, men ändå.

Fast det var inte jobbet jag skulle skriva om nu. För det är inte det som skaver eller klämmer eller irriterar.

Som sagt var, jag vet inte riktigt vad det är. Men jag har på något vis tappat tråden. Tappat målet. Vet inte vad jag vill eller vart jag är på väg. Eller känner ingen riktigt vilja att sträva ditåt, vartåt det nu är. Har inget som driver mig ditåt. Och utan drivkraft går det trögt, minst sagt.

Jag har så svårt att sätta fingret på vad det är. Och grejen är att jag inte ens säkert kan svara på om det är bra eller dåligt. Eller jo, det är jävligt jobbigt. Men samtidigt tror jag att orsaken delvis är en massa bra saker. Som allt det här som Robin rivit upp. Och ett allmänt uppdämt behov av saker jag tyckt varit onödiga eller prioriterat bort. Det är förmodligen i längden jättebra att få väcka liv i en massa sådant. Fast det gör mig ömtåligare. Får mig att famla. Den utstakade vägen är inte längre självklar; snarast försvinner den i dimman. Och jag lyckas inte motivera mig till att hålla mig kvar uppe på den där vägen som består av diska, tvätta, laga mat – den känns inte viktig nog och ger ingen kraft av sig själv.

Jag behöver längtan och vilja och mål och mening…

Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Men ändå, där vi gick, hon skratta’ till och prata’ på och höll sig vaken

Hon sa: ”Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort vad dom har tänkt
För jag vill inte bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än”

(Lassepojken, i vanlig ordning :-) )

… men hittar det inte. Även om jag förnuftsmässigt vet vad som borde vara målen, så är det inga av målen som funkar i praktiken eller ens lyfter mig över ytan.

Jag försöker med att fylla kropp och själ med Tori Amos. Det hjälper, åtminstone för stunden, åtminstone för att ge allmän kraft och livslust. Men jag får slåss med näbbar och klor och försvara min rätt att lyssna på musik, för musiklyssnandet är konkurrensutsatt mot barnens önskan att spela TV-spel och se på TV och film – och det är ju så lätt att prioritera bort sina egna oväsentliga behov då :-(

 

R: The target is too far, my aim is lost!
H: Then aim again.
R: For what purpose? To what end?
H: There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

Ja. Men hur?

Nu är det höst och allt är mörkt, jag skriver brev till fröken Svår
Jag måste fråga hur det går, jag måste veta hur hon mår
Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta

Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut

American idiot – för långt borta

En vän drog med mig på genrep av musikalen American Idiot. Eller förberedande genrep; genrepet är på torsdag och premiären på lördag.

Jag ska erkänna från början att det inte är en musikal jag har koll på sedan innan. Men generellt gillar jag musikal (jag ville ju själv ägna livet åt det, ju!), och musiken är skriven av Green Day, som var en av de grupper vi dansade ut vår studenttidsångest till på den tidens fester.

Det började rörigt. Ett stort gäng ungdomar på scen. I början fanns verkligen ingen riktning. Inget som fångade. Ingen känsla av att de här personerna vill berätta något för mig – eller i alla fall ingen känsla av att de hade någon aning om hur man gör när man berättar eller vad det egentligen var de skulle berätta.

Men nu var jag ju här för att gå på musikal, och då ska det rimligen finnas en handling, en berättelse. Så jag ansträngde mig att försöka greppa den. Och efter ett tag så lyckades jag väl få huvuddragen att utkristalliseras. Fast även då fortsatte det att vara rörigt och osammanhängande. Det grep aldrig riktigt tag. Det lämnades för många frågetecken och för mycket förvirring. Och slutet var liksom aldrig ens ett riktigt slut.

Bärande för en teaterföreställning – något som inte bara ska vara en konsert eller staplade snygga nummer – är förstås att man på ett eller annat sätt börjar känna starkt för personerna på scen. Men den här verkligheten var för långt borta från min. Den kändes inte relevant. Och det där kan man lyckas lösa genom små modifieringar och bra regi, som kan få publik av det mest skiftande slag att känna igenkänning. Men det här var väldigt långt borta. Det tydligaste jag kände – och det var ganska tidigt i föreställningen – var att mitt allmänna vacklande för tillfället, min känsla av att ha tappat riktning och kraft och mål, det är ingenting mot deras tillvaro, för där finns inget mål alls. Och att det plötsligt känns ganska okej att snöa in på Robin Hood, för allt som ger en riktning och en positiv kraft att agera för en bättre värld är bättre än det här.

Dessutom, och det här är ett stort minus, sjöngs alla sångerna på engelska. Det är i övrigt väldigt lite dialog, och dialogen var på svenska, men allt som sjöngs sjöngs på engelska. Det ökade på distansen oerhört mycket, gav en känsla av att det här inte var på riktigt. Språket är oerhört väsentligt för känslan av att något är på riktigt, för möjligheten att tränga in. Nu blev det liksom sångnummer av det så fort de började sjunga, istället för en del av historien. (Ja, jag kan engelska, och operan har ”textremsa” som man kan läsa översättningen på – men det ändrar inte biten med att nå in och få det att kännas på riktigt.)

Med allt detta sagt: det är en bra föreställning. Eller show. Musiken är bra, de som står på scen kan sjunga och agera, det finns kraft och kompetens hos många av dem. Det är inte deras fel att det inte håller.

För mig är det ofta lite plågsamt att gå på musikal. För mycket smärtsamt som väcks av den gamla längtan – längtan att vara med och fyllas av den kraften och vara en del av berättelsen, avundsjukan över att jag inte får vara med, sorgen över en fantastisk berättelse jag aldrig kommer att få vara med och gestalta.
Jag kände inget sådant ikväll. Ingen längtan efter att lära mic sångerna utantill och sjunga ut mitt hjärta.

Men om du inte har några sådana förväntningar eller krav på en musikal, så är American Idiot absolut sevärd.

It’s enough to aim. Aim again.

Herne the Hunter: Why have you come?
Robin of Loxley: To break faith with you.
Herne the Hunter: You cannot, you were chosen.
Robin of Loxley: Then choose another.
Herne the Hunter: There is no other. The little ones will hide in terror, the book of power will take revenge. Your arrows must be ready.
Robin of Loxley: The target is too far, my aim is lost!
Herne the Hunter: Then aim again.
Robin of Loxley: For what purpose? To what end?
Herne the Hunter: There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

Men det måste kännas ganska hopplöst egentligen?

För tänkt dig att vara skådespelare, med en karriär som började ungefär 1980, och du fortfarande är i högsta grad aktiv, men så gott som varenda gång det skrivs om dig så nämns du fortfarande med referens till en av dina allra första roller, och väldigt många av de bilder som dyker upp på dig vid en sökning är från den rollen, och det är fortfarande den rollen de allra flesta minns dig för, med det utseendet, trots att du snart är 55 år och gråhårig.

Jag kan ärligt talat tycka lite synd om Michael Praed, det kan inte vara lätt.