Tag Archives: tåg

Att planera en resa

Jag har en faster i Frankrike (närmre bestämt i Bretagne). En av pappas systrar flyttade till Frankrike i sin ungdom och blev kvar. Det innebär att jag också har två kusiner och ett kusinbarn i Frankrike. Ett kusinbarn jag för övrigt aldrig har träffat, eftersom han är yngre än vår minsting.

I alla fall, att ha en faster i Frankrike innebär också att jag varit i Frankrike ett antal gånger i livet. Inte fruktansvärt många gånger, men… *räknar* förmodligen fem gånger i alla fall.

Hittills har vi alltid bilat till Frankrike. Fyra gånger under min uppväxt tillsammans med mamma, pappa och bror (och dessutom mormor en av gångerna, tror jag), och femte gången (för sju år sedan) med mamma, pappa, man och äldste sonen (som då var 3,5 år). Jag är alltså van att betrakta Frankrike-resor som tre dagars körning i vardera riktningen, med övernattning på campingplats (i tält), eller vid senaste tillfället på billighetshotell utmed vägen.

I sommar är det dags igen. Vi planerar att resa till Frankrike i sommar, jag, mannen och barnen. Men den här gången tänkte vi ta tåget.

Varför då? Tja, för att det ska vara miljövänligast, förstås :-)

Visst, det går säkert att ifrågasätta. Det är inte alla tåg ute i Europa som är lika miljövänliga som våra i Sverige (för i Sverige är det inget snack om att tåg är bäst när det finns möjlighet att ta tåg). Men oavsett om tåget verkligen ÄR bäst på vare enskild sträcka, så är det tåget som har bäst potential att vara bäst för miljön i det långa loppet. Det handlar alltså inte bara om vad som är bäst just nu utan också om vad vi vill vara med och gynna i ett längre perspektiv.

Sedan har ju tåget helt klart andra fördelar också. Att klara av hela resan på ett drygt dygn istället för tre hela dagar, att förflytta sig även på natten och själv slippa köra (speciellt utomlands) känns ju på det hela taget ganska lockande om man säger så. Femåringen har ändå uttryckt en önskan om att få åka nattåg – och jag har själv väldigt mysiga minnen från de få gånger i livet jag gjort det.

Så det här är ett äventyr. Vi ska testa att resa på ett nytt sätt, hela familjen. Lära oss och uppleva tillsammans.

Kanske är det någon som sitter och undrar över flyg som transportmöjlighet? Så svaret är helt enkelt: Nej, det kommer inte på fråga. Miljömässigt är det out of the question – vore flyg enda möjliga resalternativet så skulle vi helt enkelt stanna hemma istället.

Och ja, visst kan det finnas lägen och situationer då det är motiverat att flyga. Men det här är definitivt inte ett sådant.

Men så, hur gör man då för att ta tåget till Bretagne?

Tja, steg ett verkar vara att skaffa tågluffarkort. Eller interrail heter det förstås. Och sådana kort finns nuförtiden inte bara för ungdomar, utan även för vuxna, barn och seniorer. I olika prisklasser då förstås. Och för olika tidslängder och antal resdagar och så vidare. Det kan låta komplicerat, men egentligen är det inte det. Man bestämmer sig för hur många resdagar man tänkt sig, och väljer det kort som stämmer med det och ens ålder, och så köper man det lämpliga kortet. Antar jag i alla fall; än så länge har vi inte köpt några kort.

Att köpa interrailkortet verkar vara den enkla biten.

Har man köpt interrail-kort så kan man ju sedan resa mer eller mindre fritt i alla anslutna länder och med alla anslutna tågbolag. Bara att ge sig iväg – eller? Mnja, fullt så enkelt är det förstås inte. Reser man med barn vill man förstås ha lite mer trygghet. Och ska man resa med nattåg eller franska snabbtåg så behöver man boka platsbiljett också. Ska man resa med franska snabbtåg bör man dessutom vara ute rejält i förväg om man ska få interrailplatsbiljetter – de är tydligen inte så många.

Så då börjar pusslandet. Hur gör man sökningarna för att få upp de önskvärda nattågen istället för snabbaste reskombination men med sex byten innan man når Paris? Hur vet man vilka nattåg som egentligen har vilken sorts kupéer? Hur kombinerar man bäst ihop önskvärd typ av kupé med att kunna kliva på tåget i rimlig tid på kvällen och inte behöva byta någonstans i ottan morgonen därpå? Vilken veckodag ska man resa ut för att kombinera ihop saker på bästa sätt?

Och hur i helskotta gör man för att få boka biljetterna?

Interrail.eu visar sig ha mycket bra info. Både möjlighet att söka resor och information om hur man bokar och vad man bör tänka på. Nattågen genom Tyskland bokas tydligen via bahn.de. När det gäller att boka franska TGV är det däremot mer tveksamt hur man gör. Vi landar på en fransk bokningssida där det inte finns möjlighet att bara boka plats. Min man ringer och frågar dem och får beskedet att nej, det går inte att boka i förväg, utan det får man göra på plats när tåget ska gå, och nej, då kommer det förmodligen inte att finnas några biljetter. Sedan landar vi på samma bokningssida via en annan länk, och då visar det sig att man visst kan boka i förväg – men bara om man går in på den brittiska UK-varianten av sidan och väljer att få biljetterna skickade till Storbritannien…

Ett facebooktips ger dock vid handen att det bästa ska vara att boka via SJ. Varför vi inte fattat det från början? Därför att informationen om utlandsresor på SJ.se är synnerligen begränsad, och utlandsresor över huvud taget inte alls sökbara på den sidan. Så vi får väl söka reda på turerna vi vill boka på andra sidor, men sedan ringa SJ och boka dem?!

Efter mycket sökande landar vi i att det som blir bäst nog är att boka nattåg Berlin-Paris. Att ta sig till Berlin först är visserligen en rejäl omväg, men de CNL-tåg (City Night Line) som utgår från Berlin har fyrapersons liggvagnskupéer, vilket prismässigt blir långt billigare än snabbare alternativ med dyrare sovvagnar. Och prismässigt kvittar det om vi kliver på tåget i Berlin i rimlig tid på kvällen eller på någon mindre kvällsstängd station senare på sträckan…

Ja, och så ska vi stanna ett par dagar i Paris innan vi tar TGV vidare till Bretagne. Så vi ska väl boka vandrarhem i Paris också. Och bestämma när vi ska resa hem igen. Och bestämma närmre kring det här med att hyra bil när vi väl är i Bretagne, för att kunna ta oss runt där. Och…

Ja. Jag får huvudvärk av sånt här. Så många trådar att hålla rätt på. Så många beslut att ta, så många fötter att sätta ner. Jag är skitkass på sånt. Och blir i grunden ändå så nervös av att ut och resa. Hem, ljuva hem. Eller att åtminstone slippa vara vuxen och låta någon annan ta ansvaret och alla beslut och bara hänga med och ha kul.

Om vi har bokat nåt nu? Nä. Först måste vi ha klart med kattvakter och sånt. Och så måste vi komma till skott innan alla TGV-biljetter är slut.

Sa jag att jag får huvudvärk av sånt här? Ja, det sa jag visst.

Ett enda statlig tågbolag eller inte?

Det kommer förslag från diverse håll om att ”återförstatliga” SJ. Eller ja, att all järnvägstrafik ska köras av SJ, och staten ska styra all tågtrafiken – i alla fall i huvudsak en återgång till hur det var ”förr” (det vill säga när jag var liten :P )

I grunden är jag positiv till tanken. Det behövs överblick och samordning av järnvägstrafik, betalningssystem och så vidare. Vi behöver komma ifrån vinstkrav och liknande idéer. Järnvägen ska i grunden fungera och vara ett vettigt resalternativ, även om du inte är rik eller bor i en storstad. Att ta tåget måste kunna vara det självklara förstahandsalternativet nästan oavsett var du bor och vem du är.

Men: jag är inte övertygad om att det är så enkelt som att det blir så bara för att SJ får ansvar för all tågtrafiken. Tvärtom.

I järnvägens begynnelse var det små privata järnvägsbolag som byggde upp väldigt många av ala de små (d.v.s. korta) tågbanor, som allteftersom byggdes samman med varandra och till slut bildade ett fantastiskt järnvägsnät. Som så här i Skåne:

Tåglinjer i Skåne

Sedan kom den stora förstatligandevågen: SJ tog över de olika delarna av järnvägsnätet, en efter en. Och sedan lade SJ ner jättemånga av dem. Varefter järnvägen revs upp.

Alla dessa järnvägar som vi numera saknar, och önskar oss tillbaka till tiden när de fanns, och strävar efter att återskapa och återuppbygga.

Och ja, många av de där järnvägsavsnitten var säkert inte lönsamma, eller hade andra praktiska problem som gjorde att det var besvärligt. Men samtidigt, det här med lönsamhet handlar ju också om vilka alternativ man erbjuder. I ett samhälle där man väljer att göra det väldigt dyrt att köra bil genom att låta bilarna bära sina totala miljökostnader kommer fler att vilja åka tåg, och då blir förstås fler tåglinjer ”lönsamma” – precis som de var innan bilens genombrott.

Pågatågen här i Skåne startade för övrigt som en effekt av att SJ meddelade att trafiken till ett antal mindre stationer skulle läggas ner. Så här beskrivs det för närvarande på wikipedia:

Början till vad som blev pågatågen skedde 1975 när dåvarande Statens Järnvägar (SJ), som skötte all lokal persontrafik på järnvägen, meddelade kommunerna och Sydvästra Skånes kommunalförbund (SSK) att persontrafiken till stationerna mellan Lund och Malmö och persontåget Malmö-Trelleborg skulle läggas ner 1976. Samtidigt började Statens Järnvägar att utreda om persontrafik mot Eslöv, Landskrona och Hässleholm skulle fortsätta. Påtryckningar från kommunerna och SSK ledde till att en del linjer inte blev nedlagda. Under 1977 ville SSK införa ett regionalt månadskort som skulle gälla både på tåg och bussar inom kommunerna. Statens Järnvägar motsatte sig detta eftersom lokaltågen skulle upphöra om några år.

(Läs vidare på wikipedia.)

Så: jag ser stora fördelar med ett stort samlat tågbolag. Men hur br det blir beror ju väldigt mycket på vilka spelregler de får. Och om de inte styrs väldigt bra av väldigt kloka människor så kan de lika gärna åstadkomma väldigt stor skada gnom att lägga ner och skrota och så vidare. Sköts det dåligt så kan en viss konkurrens vara det som hindrar dem från att sabba tågtrafiken totalt.

Sammantaget är jag lite småkluven. Det jag vill ha är ju en bra, välutbyggd, välfungerande järnvägstrafik som är det självklara valet för den som ska resa.

Anti

Ibland blir jag bara så anti.

Eller, för den delen, känner mig som en miljöbov, för att jag inte gör som det generella miljörådet.

Som det här med att ”diska under rinnande vatten”. Det är en sådan där sak som brukar stå som ett miljötips: ”Diska inte under rinnande vatten”. Och det brukar finnas med i undersökningar som ska kolla hur bra eller dålig man är för miljön: ”Diskar du under rinnande vatten?”. Och jag erkänner nu: det har hänt att jag fuskar med svaret på den frågan.

För jo, visst händer det att jag diskar under rinnande vatten. Det betyder inte att jag skiter i miljön. Men jag försöker diska på det sätt som är vettigast, bland annat utifrån vattenhushållande, vid varje enskild tidpunkt.

Den allra mesta disken kör vi i diskmaskinen. (Vilket ju enligt alla beräkningar jag sett är det resurseffektivaste sättet.) Men så finns det en del saker som vi diskar för hand. För att de är skrymmande, eller extra kladdiga, eller extra ömtåliga eller svårdiskade eller något annat. Och ibland handlar det helt enkelt om saker som blir mycket svårare att diska om de måste stå och vänta tills dess att man ska diska fler saker men är lätta att få rena om man diskar dem direkt.

Och ska man bara diska några enstaka saker så går det snabbast att diska dem under rinnande vatten. Jag har ofta diskat klart dem på kortare tid än det skulle ta att fylla diskhon – det skulle alltså gå åt mer vatten om jag inte diskade under rinnande vatten. Diskar jag under rinnande vatten sköljer jag dessutom av sakerna direkt istället för att behöva ha ett extra sköljvatten. Har jag riktigt kladdiga saker så blir ju allt vatten för skitigt för att kunna diska i om jag stoppar ner saken i en fylld diskho – och ska jag först skölja bort det kladdiga är det ju effektivare att jag samtidigt använder en diskborste och diskar rent. Och har jag många byttor eller annat som jag ska diska samtidigt och som inte är så kladdiga så travar jag dem oftast i varandra, fyller vatten och lite diskmedel i den översta, diskar den och tömmer vattnet ner i nästa etc; då går det ändå åt mindre vatten än om jag fyller baljan/diskhon.

Och att jag diskar under rinnande vatten betyder ju inte att jag låter vattnet stå och rinna hela tiden under den stund jag diskar. Jag sätter på och stänger av det många gånger – vattnet står bara på just när jag behöver vatten. Precis som när jag borstar tänderna.

Eller det här med att man ska undvika att ta bilen under milen. Varför just då? Visst, man ska självklart undvika bilen i möjligaste mån över huvud taget. Och ja, jag vet att utsläppen blir större per km när man kör kortare sträckor. Men i alla fall, varför detta fasliga fokus just på resornas längd? Är det inte vettigare att fokusera på att välja bort bilen där det är praktiskt möjligt och använda bil i de situationer som, för just ens egen del, känns nödvändigast?

För min uppfattning är att det, åtminstone för oss, ofta är de långa resorna som går att lösa bra med tåg och buss. Men de korta resorna är ofta de som vi ”behöver” bilen till. Morgonens flängande fram och tillbaka med barnen till fritids och dagis och sedan vägen upp till tåget. Detsamma på eftermiddagen, med ett stopp vid affären. Turer in till huvudortens service, inköp av virke och annat till husrenovering. Bussar går för sällan, har hållplatserna på fel ställen och för dåliga transportmöjligheter för att det ska funka att ha som lösning för dessa grejer.

Men när vi väl kommit in till huvudorten, då funkar tågen alldeles utmärkt. Både för att ta sig några mil bort till jobben och för att ta sig många mil bort för att hälsa på släkten. Speciellt om vi har en bil ståendes där som väntar så att vi kan ta oss hem sista knappa milen när vi återvänder. Annars skulle det ju aldrig funka… (Nej, inte ens taxi är en säker lösning. För tillfället finns fungerande taxiverksamhet, men det varierar över tid, om man säger så…)

Riskfyllda dagar för inbitna Skånetrafikenpendlare

Det är den 14 juni. Imorgon börjar Skånetrafikens sommarkort gälla. För 550 kronor kan man åka hur mycket man vill i hela länet under perioden 15 juni-15 augusti. Det är väldigt fördelaktigt jämfört med de ordinarie 1150 kr per månad.

Vi är många pendlare som har månadskort som slutat gälla men där glappet fram till sommarkortsgiltigheten är så kort att det inte lönar sig att köpa ett nytt månadskort emellan. Alltså betalar man med reskassa så länge, det vill säga betalar med pengar man satt in på Skånetrafikens kort och köper varje resa separat.

Månadskortet behöver man inte göra något med innan man kliver på tåget, det behöver man bara visa för tågvärden. Detsamma gäller för sommarkortet. Har man väl köpt sitt månadskort eller sommarkort så är det bara att kliva av och på bäst man vill. Men när man handlar biljett med reskassa måste man lösa biljett innan man kliver ombord. Annars åker man på böter (eller ja, det heter ju nåt annat) på 800 kr. Missar man ett tillfälle kostar det alltså mer än hela sommarkortet, eller nästan lika mycket som ett månadskort.

Det är saftiga pengar för att glömma att göra något man normalt sett inte behöver göra. Och det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta.

Hittills har jag alltid klarat det. Som genom ett hoppsan har jag alltid kommit ihåg att jag måste lösa biljett INNAN jag klivit på tåget, även om det ibland varit på håret. Men under sådana här övergångsperioder lever jag i någon sorts mild skräck för att glömma. För det gäller ju att komma ihåg varje gång. Varje gång man kommer rusandes för att hinna med tåget när man lämnat ungarna på morgonen, och varje gång man kommer traskandes från jobbet, trött i huvudet.

Nu är det som sagt var den 14 juni. Imorgon början sommarkortet gälla. Jag klarade det i år också! Men jag önskar att Skånetrafiken hade någon smidig lösning för oss pendlare – vad nu det skulle vara…

Åsså det här med bil och körkort

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Det här med att hinna med tåget

Det är en ständig avvägning av olika faktorer. Tågtidtabellerna är ju sällan anpassade till ens egen tillvaro.

När jag dansade i Helsingborg på gymnasiet så rusade jag alltid några minuter innan klassen var slut för att hinna med tåget den ena klassen i veckan. Och den andra klassen låg istället på en tid som innebär att jag kunde ta det löjligt lugnt med att byta om och lulla ner till bussen.

Jag har sedan dragits med det där i omgångar. Oavsett var jag bott så har jag väldigt ofta behövt passa tider för att ta mig hem med kollektiva transportmedel. Och valet har ofta stått mellan att stressa som en blådåre för att hinna med, eller vänta på nästa transport ett par timmar senare.

Till avvägningen hör också behovet av att stretcha. Väldigt ofta är det ju från träning jag kommer i de här situationerna. (På jobbet har jag flextid och kan anpassa när jag går efter tågtiderna – tack och lov.) Och för att min kropp ska funka och inte gå sönder så är det viktigt att jag stretchar efter varje träningstillfälle. Men hur länge ska jag stretcha? En halvminut-minut mindre ökar sannolikheten att jag ska hinna med tåget, men är ingen garanti.

För tillfället är det kvällstid så att antingen hinner jag med tåget som jag bara knappt borde hinna med, och då hinner jag med bussen lagom sedan. Eller så hinner jag inte, och då kvittar det att tåget går en gång i halvtimmen, för nästa buss går först två timmar senare – och måste dessutom beställas två timmar förväg.

Det är en jäkla skillnad på att komma hem runt åtta och runt tio. Och det avgörande är hur länge jag stretchar.

Men stretchar jag för lite så kan jag å andra sidan åka på skador och flera månaders trubbel…

Idag hann jag. Men tåget var sent. Jag kommer att missa bussen likförbaskat.

(Nej, det gjorde jag inte. Vi har typ världens bästa buschaufförer. Han väntade.)

Och då är det fortfarande varken lövhalka, snöstorm eller frusna växlar

Jag är arg.

(Även om det lugnat sig en aning nu, efter att jag varit och tränat.)

Jag är en rutinerad och tålmodig pendlare. Visst, jag suckar och gnäller lite när det är förseningar. Men jämfört med många jag hör bland medpassagerare så tror jag jag är väldigt tålmodig. Jag har full förståelse för att det inte går att undvika problem när snöstormarna yr – jag vet ju själv att snön yr igen fort som fan. Och lövhalka och frusna växlar och solkurvor; jag tror på att de gör en massa åtgärder för att förebygga, och att allt inte går att förebygga.

Bara jag får information om vad som gått fel och när mitt tåg kommer etc så kan jag stå ut med rätt mycket.

Men nu… Nu är jag arg. (Hade jag skrivit det här för tre timmar sedan så hade jag skrivit med versaler.)

Det har varit mycket strul sedan de kopplade på Ystadbanan på citytunneln för två veckor sedan. Nästan alla tåg jag åkt har varit försenade. Ofta sisådär tio minuter. Inga egentliga förklaringar, bara sent. Långt ifrån alltid ens information på tavlor eller från Järda.

Igår när jag kom till Malmö C för att åka hem med 16.07-tåget, så var tåget inställt. Det var den enda informationen som fanns: tåget inställt. Det stod på tavlor, det ropades ut av Järda, och det fanns personal i gula reflexvästar (som det ju ofta gör) som också sa just det: tåget är inställt. De visste inget mer; enligt den info de fått skulle tåget gå som vanligt mellan Ystad och Simrishamn, och nästa tåg skulle komma enligt tidtabell.

Nästa tåg hann, enligt tavlorna och informationen bli sex minuter sent; i praktiken var det totalt tolv minuter sent innan det verkligen kom. (Det känns så fånigt när man står där på perrongen och den utlovade tiden passerat med flera minuter och ingen ny info kommer och inget tåg kommer…) Innan vi var framme var tåget ytterligare 10 minuter sent. 50 minuter sena, alltså. Det känns så lagom bra när man kommer till dagis och fritids för att hämta barnen.

Men visst, det är sådant som händer. Jobbigt, men inte mycket att göra åt.

Idag skulle jag för ovanlighetens skull inte hem vid den tiden utan satt kvar på jobbet. Av en händelse fick jag för mig att gå in på Skånetrafikens webbplats och kolla aktuell trafikinfo.

Det låg ingenting i högerspalten på förstasidan, där det brukar ligga informtion om trafikstörningar som har den minsta dignitet.

Jag gick in på trafiksökfunktionen och sökte på tåg,linje 6 (Malmö-Ystad-Simrishamn). Inga rapporterade avvikelser.

Men eftersom det på sistone (sedan inkopplingen av Ystadbanan på citytunneln) inte verkar funka – inget kommer upp fast man vet att det är avvikelser – så gjorde jag en sökning på ”alla tåglinjer” också.

Där låg det massor. Bland annat tre stycken som rörde Ystadbanan.

En av dem rörde det tåg som skulle passera Malmö C 16.07 på väg mot Simrishamn. För det tåget stod att det inte skulle stanna på Malmö C, Malmö Triangeln, Malmö Hyllie och Malmö Syd Svågertorp, p.g.a. förseningar.

Tåget skulle alltså på något vis köra förbi alla Malmöstationerna utn att stanna?!?

Jag ringde min man, som skulle hem i vanlig tid och hämta barnen. Om allt varit som vanligt borde han nu sitta på det där tåget (eftersom klockan var 16.15). Det gjorde han förstås inte. Han stod på Malmö C, där informationen var densamma som dagen innan: tåget inställt. Ingen mer information.

Då uppkommer förstås ett antal frågor:

  • Var det likadant igår? Alltså, gick tåget som var inställt igår, men stannade inte på Malmöstationerna?
  • Varför informerar man inte passagerarna (via skyltarna på stationen eller Gerdas utrop eller informatörerna som går runt på stationen) om att tåget kör förbi och att det är därför avgången är ”inställd”?
  • Varför skriver man inte omedelbart på webbsidan att sökfunktionen inte fungerar tillfredställande för tillfället?
  • Har man tänkt sätta det här i system, så att den här avgången ska vara ”inställd” (=köra förbi Malmö) varje dag? Och när har man i så fall tänkt informera om det?

Det kommer signaler från diverse olika håll om att det är för trångt på spåren, att det egentligen är omöjligt att få tidtabellen att hålla – att ursäkten inkörningsproblem helt enkelt inte räcker som förklaring utan att vi riskerar att få leva med det här.

Varför säger man då inte det högt? Vill ”ledningen” inte erkänna det?

Och fattar de inte att information är A och O? Även när det man har att säga är ”Ajdå, det gick visst inte ihop sig, vi har räknat fel, och nu måste vi göra om.”

Det är trevligt med halvtimmestrafik. Men det är inte nödvändigt. Det som är nödvändigt är korrekt information och en möjlighet att planera.

Om ni har tänkt dra in ett tåg, var då öppna med det, så att vi vet att vi måste lägga om arbetstider, åka på tider när tågen går, och så att vi kan ge barnomsorgen korrekt information om vilka tider våra barn behöver vara där.

Just nu, mest akut, vill jag veta om man planerar att köra tåget 16.07 imorgon eller inte. För då är det jag som ska hämta barnen.

Nu åker vi också citytunnel och moderna pågatåg

Nackdelar:

  • Svårt att sova på tåget – jag får inte min varjedagsmorgonsömn :-( Dels sitter man inte lika mjukt och ihopsäckat (de nya tågen har mycket hårdare säten), dels har jag inte drygt tio års sömnprägling på de nya tågen. Så jag somnar helt enkelt inte.
  • Skulle jag mot förmodan somna, så måste jag vakna i tid, för tåget kör vidare efter Malmö.
  • Det tjänar inget till att komma i tid till stationen för att få en sittplats nu när tåget inte kommer förrän det ska gå och det redan sitter folk på
  • Jag får längre restid med tåget.
  • Jag får längre att gå till tåget.
  • Hittills har det varit mer förseningar än normalt för den här tiden på året. Räcker kapaciteten i tunneln?

Fördelar:

  • Halvtimmestrafik hela dagarna istället för bara morgon och eftermiddag/kväll. (Inte så ofta jag har nytta av det.)
  • Möjlighet att resa vidare utan byten (inte heller så jätteofta jag har nytta av, men bra ändå)
  • Fler användbara stationer att kliva av/på i Malmö.

Just nu känner jag mest av missad pendlarmorgonsömn tre dagar i rad…

Ett pocketbibliotek på stationen, det vore väl nåt?

Jag pendlar med tåg. I princip varje arbetsdag har jag 30 minuter på tåget på morgonen och 30 minuter på kvällen. I bästa fall. Vissa dagar, när det är strul, blir det betydligt mer.

Den där tiden ska ju slås ihjäl, och det kan man göra på olika sätt. På morgnarna sover jag i princip alltid. Eller försöker i alla fall. På sin höjd kan jag bläddra en stund i en gratisblaska eller prata med maken.

På eftermiddagen har jag oftast mer ork (eller är i alla fall mer påtagligt vaken). Då ökar möjligheterna. Man kan till exempel blogga (fast jag har inget trådlöst nät, så det här kommer jag inte att ladda upp förrän i kväll) eller spela spel. Prata med folk man känner (jo, det är fler som kan den här resan utan och innan). Eller läsa en bok.

Det där sista är jag inte så himla bra på. Jag hinner för sällan gå till biblioteket och än mer sällan låna till mig själv. Dessutom är jag sådan att antingen tycker jag boken är bara halvintressant och då tar det så lång tid att läsa ut den att jag hinner glömma bort att jag läser den innan jag läst klart den, eller så tycker jag boken är så bra att jag inte kan göra annat än att läsa varje ledig stund (och en del andra) ända tills boken är slut, och då blir verkligen hela den övriga tillvaron lidande. (Okej, det finns nog böcker som hamnar lite mer åt mitten. Kanske.)

Men ibland händer det i alla fall att jag går till pocketshop på stationen i stora staden och köper mig en bok. Trots dåligt samvete (!) om naturresurser och pengar. Och så blir det antingen en sån där bok som aldrig blir färdigläst, eller en sådan där bok som tar upp hela tillvaron i ett par dagar.

Och sedan då?

Sedan blir den förstås liggande. En del böcker vill jag förstås ha kvar. Mestadels faktaböcker. Men många pocketar har jag ju egentligen inget behov av att ha kvar. De ligger kvar som ett dåligt samvete där hemma, och tar plats och skräpar ner.

Tänk om fler pendlare kunde få glädje av dem!

Det vettiga vore förstås…

Nä. Det skulle förstås aldrig funka. Det är alldeles för okommersiellt.

…men i alla fall – man får väl drömma?

Jag skulle vilja ha ett pocketbibliotek på stationen. Ett ställe dit man lämnade sina avdankade gamla pocketar, och så kunde andra låna dem. Eller ja, det behövde ju inte vara något krav på att lämna tillbaka dem, poängen är ju just att de ska komma till nytta.

(Ja, jag vet att man kan lämna dem till loppis. Men det blir ju inte av. Eller dröjer i alla fall jättelänge. Stationen ligger ju där jag passerar varje dag.)

Nä, det ligger förstås inga pengar i detta. Vem vill upplåta en lokal åt gratisverksamhet på en centralstation, liksom?

Alternativet vore ju att Pocketshop öppnade en begagnatavdelning, dit man kunde lämna böcker och så sålde de dem för en tjuga eller nåt. Då skulle de ju ändå tjäna pengar. Men jag vet inte om det passar med deras image?

Annars får jag väl ta ett snack med nya Coop nära som ska öppna på stationen? Eller kanske något av caféerna kan tänka sig en liten hörna för utbyte av böcker? Hallå, finns det några idealister på stationen?