Tag Archives: matrum

När man trodde att man hade koll på situationen, eller En renoverare ska alltid vänta sig överraskningar

Nästa steg med golvet skulle vara att lasta ut stora mängder grus/fyllnadsmassa. Ja, det är ju vår erfarenhet från de två tidigare golv vi brutit upp på bottenvåningen. Det har legat grus hela vägen upp till golvet, och vi har sedan grävt bort det för att få ventilerad grund. (I skrivande stund minns jag knappt varför – det är ju snart tio år sedan vi redde ut hur vi borde göra, efter diskussioner med ett antal personer, men jag har för mig att det i korthet handlar om ventilation, fuktförebyggande och för att minska eventuella radonproblem.) och det fanns ju ingen direkt anledning att tro att det skulle vara annorlunda den här gången. Herregud, det är ju samma hus! Och ja, huset är byggt i omgångar, men herregud, det är ju fortfarande fråga om samma huskropp. Eller, beroende på hur man räknar så i alla fall samma huskropp som köket.

Så det var det vi var inställda på nu. Forsla ut stora mängder grus. Många många lass med skottkärran, att trassla på lite småmärkliga sätt över enstaka brädor och sedan genom hall och veranda, ut till ett släp, för transport iväg. det var vad vi föreberedde oss på. Fasade för. Stora mängder grus. Tungt. Och tråkigt. Inte spännande, bara jobbigt.

Åtminstone jag drog mig för det.

Kanske borde vi ha anat. För visst såg det lite märkligt ut i gruset. Nästan som att det formade sig efter något – brädor eller så. (Fast jag trodde ju det var tvärlagda bjälkar vi hittat under.) Och det funkade inte att köra ner en spade i gruset när jag skulle få upp vindorna. (Men jag trodde ju bara det berodde på stenar.) Och det gungade ju lite märkligt på de där gruspartierna…?

Men vi föreberedde.

Och under förberedandet klev min man på gruset. Det där som skulle vara kompakt grus och inget annat. Ja, vi hade ju klivit på det flera gånger de senaste dagarna, utan annan effekt än att det svajade lite. Och så plötsligt rasar han igenom.

Det är inte alls grus hela vägen ner. Det är bara typ 6-8 cm grus, som ligger på ett undergolv.

På varje bjälke verkar det vara fastpikat en bräda längs med på vardera sidan, som stöd. Och från detta stöd sitter det brädor mellan bjälkarna. Brädorna är alltså bara ett fack långa. Och de sitter med lite mellanrum och är inte spontade. Det är liksom inte frågan om något riktigt golv, utan bara ett underlag för gruset. Och gruset är väl att betrakta som någon sorts isolering, skydd mot vinddrag, ljudisolering, eller nåt sånt.

Tror vi i alla fall. Teorierna kan ju skifta så fort som en bräda faller.

Under undergolvet är det luft. Kanske tjugo-trettio cm luft.

Nu har vi i alla fall börjat forsla ut gruset. Det lär gå betydligt fortare än vi befarade, med tanke på hur lite grus det var i praktiken :-) Får se vad morgondagen bjuder för överraskningar? ;-)

Och ja, visst funderar jag ibland… Det heter att huset ska vara byggt 1925. Vi brukar utgå från att det är året de började bygga, för det är tillbyggt i flera omgångar, ”efterhand som de hade tid och råd”. Och då bör ju rimligen hela huvudlängan ha byggts på en gång. Tycker man. Men dagar som denna vänder och vrider jag på huset i mitt huvud för att se om det kanske är så att även huvudlängan började som något mindre. (Varför är det annars så totalt olika konstruerat i matrummet jämfört med köket?) Och började man verkligen så sent som 1925? Fanns det inget på platsen tidigare än så? Eller var det kanske först 1925 som det fanns något som var så stort att det räknades som ett hus?

Märkligt är det. Frågorna är många, och de allra flesta svaren lär utebli.

Nu är golvet borta…

Ja, idag har vi fortsatt bryta golv.

På det hela taget var det väl mindre spännande idag. (Och jag är trött och kommer inte att orka skriva någon uppsats – men jag har utlovat rapport, så nåt måste jag ju skriva :-)) Här kommer ett urval av dagens noteringar:

  • Ytterligare några musbon och ett antal musskelett. Dessutom en knapp, ett rostigt mynt, någon sorts emblem för en bilfirma och tidningspapper.
  • Vi har följt vindorna vidare. Totalt sett blev ett mycket stort nystan (eller vad kallar man det?) av bleka långa skott (tacka fan för det när de levt därunder i 80(?) år?!?). Totalt verkar alltsammans komma från ungefär tre plantor…! Nu är detta uppryckt och utslängt – men de kommer väl igen, som vindor brukar göra – rötterna går djupt och är så nära odödliga som nånting kommer.
  • De bjälkar som faktiskt är bjälkar och inte bara brädor har sett riktigt fina ut när man kommit en bit bort från ytterväggen.
  • En av bjälkarna fortsätter in under murväggen brdevid murstocken… I samma hörn (fast väggen åt andra hållet) har golvet tydligen tidigare fortsatt in under väggen till vardagsrummet, men de gamla golvbrädorna är avsågade kant i kant med väggen (på hitsidan, liksom), coh hängde alltsin inte alls samman med det befintliga golvet i matrummet.
  • Den golvbjälke som var dålig och gjorde att skänken skakade och porslinet klirrade och som var den avgörande faktorn för att vi skulle byta golvet – var inte alls en bjälke, utan en av de spikbrädor som fanns mellan bjälkarna. Brädan var inte dålig på något vis. Däremot hade den ju inget fäste i väggen, eller nedåt för den delen, utan vilade helt och hållet i ”gruset”, och eftersom ”gruset” pressats samman/sjunkit ihop, så har den brädan sjunkit längre ned. Och därför har golvet sviktat. (Men ingen av bjälkarna var påtagligt dålig i den änden. – Däremot var ju flera av bjälkarna väldigt dåliga vid ytterväggen, så jo, det här behövdes ändå göras.)
  • ”Gruset” är aven mycket märklig sammansättning. Innehåller en hel del bruk (?), sten och gips (??). Fyllnadsmassa efter gammalt hus? Ingen aning. Stabilt, i alla fall.

Nu är i alla fall alla golvbrädor loss, liksom alla lister. Bjälkar och spikbrädor ligger kvar, liksom ett antal av golvbrädorna, för att vi så länge som möjligt ska kunna ta oss fram i rummet. Resten av golvbrädorna har vi lyft ut genom fönstret.

Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt större delen av eftermiddagen. Fyraåringen (snart är han det på riktigt) har varit hemma. Och ganska stor del av tiden har han varit med och ”hjälpt” oss. Han tycker det är spännande. Han vill vara med och rycka loss spik och bräcka brädor. Och han hanterar alldeles galant att ta sig fram på enstaka brädor och bjälkar – och att akta sig. Som förälder uppskattar jag ju förstås när barnen gillar samma saker som jag själv. Dels underlättar det förstås – jag kan göra det jag vill och behöver, utan att behöva ha dåligt samvete utan tvärtom känna att jag är en bra förälder som kan göra kul saker med barnet. Dels är det förstås alltid kul att dela ett intresse, rätt upp och ner – att se att hans ögon lyser av samma saker som mina :-)

Sedan kom åttaåringen hem (lagom tills att vi hade hunnit få loss alla brädorna), och båda barnen travade runt på bjälkar och brädor och samlade glasskärvor ur gruset och studerade musskelett :-)

Pulvriserade bjälkar, mumier och svensk damtidning

I morse gav vi oss då äntligen i kast med golvet ”på riktigt”, genom att börja bräcka bort riktigt trä.

Först socklarna/de breda, rejäla vitmålade listerna. Så långt var det väl ungefär som vi väntade oss. De var förstås fastspikade i den putsade väggen. Bitvis med ganska normala spikar (typ tvåtums). Bitvis med femtumsspik(!). Och på några ställen var de fastspikade i de träklossar som här och var finns inmurade i väggens nederkant för just det ändamålet. Putsen bakom socklarna i huvudsak mjuk och lättrasande, vilket innebar att en hel del rasade när man drog loss de gigantiska spikarna ur den. Som sagt var, ungefär vad vi förväntat oss.

Efter simskola och lunch gav vi oss i kast med de första brädorna. Den obligatoriska halva brädan (kluven på längden, alltså, för att det inte får plats en hel bräda till i bredd – de som lagt eller brutit upp brädgolv vet vad jag menar) låg mot yttterväggen, så det var alltså i den änden vi började.

Bända med stämjärn och kofötter. Skruva i skruv för att ha att dra i (trick som underlättar i första brädan). Det välbekanta knakandet av bräda som släpper efter och gnällandet av spik som släpper trät. Och så slutligen loss med första brädan.

(Så får vi också loss tidningssidor som legat instoppade där i kanten, under listen, mellan sista golvbrädan och väggen. Vi kan läsa delar av Svensk Damtidning från vad som verkar vara typ julnumret 1954 – men silverfiskarna har ätit rätt mycket av tidningen.)

Efter första brädan syns knappt bjälkändarna. De är fyra, i detta ändå hyfsat stora rum. (Efter första brädan är det bara tre av dem som syns.) Två av dem är väldigt smala och inte så jämna. Den sista, längst till höger, är tydligt fyrkantig i formen, fast med ett märkligt extra hack.

Brädorna är också fastspikade med femtumsspik. I bjälkändar som är torra men pulvriseras vid minsta stöt. Och brädorna är kärnfriska. Bända loss friskt trä från underliggande bjälkar som pulvriseras – en utmaning som heter duga.

En bräda till. Det går nu att se röret som leder till ventilen i grunden – och känna vinddraget och se ljuset. Det är som väntat grus, bruk och sten fyllt nästan ända upp till under golvbrädorna, men just vid röret är det fritt. Jag sticker ner kameran (vi dokumenterar flitigt – smidigt med digitalkamera) och tar en bild i röret (det är ett smidigt trick det där: att kunna sticka in kameran och ta bilder av utrymmen som annars är omöjliga att se från insidan). Sedan kommer jag på att vända kameran åt andra sidan och fotografera under golvet. Jag skrattar mig halvt fördärvad när jag ser bilden: där finns förstås långa bleka rankor av åkervinda.

Nästa bräda, visar det sig, sitter inte fast med en enda spik.

Ungefär nu ser vi mer av bjälkskicket. Mellan varje ”riktig” bjälke finns en nerstoppad bräda av något slag att spika i. De flesta är typ golvbrädor, men ett par stycken är avdankade brädor av annat slag och av varierande kvalitet. Ett par av de riktiga bjälkarna är i bättre skick nu när vi kommit bort från väggens fukt och kyla. Bjälken längst till höger visar sig dock vara… inte alls en bjälke, utan en avsågad del av en gammal dörrkarm, fortfarande med delar av ett gångjärn kvar. Ursprungligen har karmen varit grön, men har delvis målats svart (asfalt/tjära) när den lagts ner här. På en tegelsten. Som förstärkning åt bjälken bredvid, som är helt murknad längst in mot väggen… Något liknande gäller för ytterligare en bjälke: den är murknad och har tappat sin funktion längst in mot väggen och har därför kompletterats med en stump till vid sidan om. Vi muttrar över dessa människor som gjort detta. Uppenbarligen har man gjort något åt gamla murkna bjälkar – varför har man inte passat på att byta bjälkarna helt och hållet istället för den här halvmesyren? Men efter en stund inser vi att de förmodligen bara plockat upp en liten bit och stuckit ner nya delar i kanten – inte tagit upp hela golvet.

Ungefär nu upptäcker vi också att det finns en bjälke UNDER de andra bjälkarna, på andra leden (alltså 90 grader förskjutet – hur heter det?), långt ner i gruset. Eller ja, vi får anta att den går under alla, men det kan vi inte se ännu. Senare kommer även en annan tvärbjälke som syns i ett av de andra facken, men som inte sitter under utan bara monterad i nedre delen av bjälkarna.

Vi fortsätter att bräcka, bräda för bräda. Det här är roligt, spännande. Troxandet för att försöka få en bräda att börja lossna. Känslan när man hör de välbekanta ljuden av att brädan lossnar. Väsnet av hammare och gummiklubbor mot kofot. Nyfikenheten. Husarkeologi!

Vi hittar två musbon. Det ena huvudsakligen av tidningspapper, det andra med mer träbitar än tidningspapper. I musbona , och ven på andra ställen, finns musskallar och musskelett. I det träiga musboet finns två mumifierade möss.

Vi hittar massor med glasbitar. Fönsterglas, antagligen.

Vi hittar fler långa långa blekt blekt gulgröna skott av vinda, långt in under golvet.

Vi har hunnit ungefär halva golvet när vi måste bryta för kvällsmat och annat.

(Jag inser att ovanstående är nästan som en förlossningsberättelse ;-) Om det visar sig att min man har andra detaljer att fylla i eller jag minns något fel, så får jag komplettera :-))

Balatum

Idag har vi fortsatt riva golv. Först bort med andra halvan av de fula mattan vi haft överst under alla år här. Sedan bräcka bort de tre resterande masonitskivorna. Sedan dragit upp en massa spik. (I de här rummet har de inte varit lika infernaliskt övernitiska (hahaha) när de spikat fast masoniten – det har inte varit hysteriskt många spikar, bara ordentligt fastspikat.) Sopat golvet, dragit upp missad spik som inte syntes i dammet. Och så dragit bort först matta två och sedan slutligen matta tre.

Matta två såg ut som (eller ja, skulle föreställa, såsom i dåligt målad imitation) fiskbensparkett. På denna matta fanns tydliga spår (inkl enstaka kvarsittande spikar) efter det gnistskyddsplåt (eller vad heter det?) som suttit under den kamin som en gång funnits i rummet (långt före vår tid – men ja, vi har länge haft funderingar på att sätta dit en ny. Det kräver dock att vi sätter rör i murstocken, den håller inte tillräckligt gott skick som det är nu). Matta två var i hyfsat gott skick när man väl fåt bort allt det gråa dammet och om man bortser från alla de fula hål som blev av att vi drog ur spikarna som hållit fast masoniten (i hålen syntes det svarta innanmätet mycket tydligt). Mattan satt för övrigt knappt fast utan var nästan bara att rulla bort, bortsett från enstaka fläckar (och där det satt kvar spikar till kaminskyddet).

Matta två och tre på kaminplatsen

Matta tre… hade ett mönster som skulle se stickat ut, med små märkliga ”stickade” blommor. Mycket märkligt tycker jag, men förmodligen tyckte man det var logiskt eller i alla fall snyggt på den tiden. Matta tre var bitvis mycket mycket sliten – där det stått möbler, där man hade gått, och så vidare. På några ställen var den helt genomsliten, så att man såg mattan svarta innanmäte ordentligt, och man hade lagt ner små kartongbitar och annat för att jämna till i hålen, och på några få ställen syntes något som förmodligen var rester av mörkt/svart lim som varit mellan matta två och tre. Ovanpå matta tre hittade vi tapetbitar av den tapet som sitter direkt under den befintliga tapeten i rummet. Ovanpå matta tre fanns också märken av en kaminskyddsplåt, dock i lite annan form.

Och underst fanns förstås ett trägolv. Brunfläckigt av limmet som en gång hållit fast matta tre (även den var lätt att riva loss), men annars i ganska okej skick. Inte fantastiskt, men bättre än vad vi trodde när vi såg ena änden av det när vi började riva mattorna häromdagen. Däremot är det ju slitet, ojämnt (det är ju därför de jämnat av med det gråa dammet/sanden/bruket/whatever) och… tja, inte vågrätt :-) Och plockas upp måste det i vilket fall, eftersom problemet ju är bjälkarna. Men ändå :-) Och direkt på trägolvet, på kaminpositionen – så sitter förstås den ursprungliga kaminskyddsplåten kvar!

Balatum

På undersidan av matta tre hittade min man ett tryckt ord, upprepat igen och igen: BALATUM.

Det var jag förstås tvungen att googla. Det visar sig att Balatum är ett märkesnamn, och att det handlar om en sorts ”fattigmanslinoleum”. AB Balatum startade 1936 i Göteborg. Flera andra liknande material tillverkades på den tiden: Götaleum, Congoleum och Trelinum, och Balatum verkar ibland användas inte bara för det specifika märket.

Så här står det i tyska Wikipedia (länk till google-översättning):

Balatum ist ein preiswerter Fußbodenbelag, der als günstige Konkurrenz zum Linoleum hergestellt wurde. Balatum besteht aus einer mit Ölfarbe bedruckten Wollfilzpappe. Balatum wurde in Neuss bis Anfang der 1970er Jahre produziert und dann von den haltbareren und preiswerteren PVC-Belägen vom Markt gedrängt.

Och i franska (google-översättningslänk):

Le Balatum est un matériau de revêtement de sol solide et décoratif constitué de carton enduit d’asphalte. D’un prix de revient peu élevé, il a été créé dans les années 1920 par les Papeteries de Genval. C’est une marque déposée, utilisée comme nom.

Och på engelskspråkiga sidor hittar jag texter om skillnaden mellan linoleum och balatum, där det bland annat skrivs följande:

Linoleum is also far more durable, making it more versitile in where it can be used. Balatum, on the other hand, does not have such durability.

Slutligen hittar jag en bild på ett Balatum-fragment på en holländsk museisida, och en tysk sajt där man kan beställa affischer mer gammal Balatumreklam.

Jaaaaa!!

(Jo, det är värt dubbla utropstecken.)

Min man talade nyss med labbet. De har analyserat våra mattprover och vårt damm. Och de har inte hittat någon asbest.

Ordentligt protokoll kommer förmodligen imorgon.

Det innebär att vi alltså ska kunna fortsätta bryta upp golvet i matrummet.

Det känns förstås fantastiskt. Och lite märkligt.

Det funkar ju som så med ångesten, att när man väl vant sig vid tanken på att nåt kan vara farligt, så är det svårt att skaka av sig det igen när man får besked om att det inte är farligt.

Asbestväntan

Idag har min man (tack och lov för att det finns någon annan än jag med min ångest som kan ta den sortens samtal) ringt och pratat med ett företag som kan sånt där med asbestsanering, som i sin tur hänvisat till ett labb som undersöker asbestinnehåll, och min man har klippt ut små bitar av alla tre mattlagren samt ”tejpat” lite av det gråa dammet, och åkt och lämnat alltsammans för analys. Senast i början av nästa vecka ska vi få svar på om det finns asbest eller inte.

Ikväll har jag unnat mig åttifemprocentig choklad. Nej, inte tröstäta. Men choklad hjälper faktiskt lite mot ångest (precis som mot mensdepp).

Ångest är min arvedel…

Jag har ju en ångestproblematik. Den har nog inte märkts så mycket av här i bloggen på sistone (men gräver man djupt ner i lagren och åren av texter så finns den där), vilket förmodligen har flera förklaringar: 1. sertralin, 2. barnen är inte längre bebisar (vilket innebär att jag hunnit vänja mig vid föräldraskapet, att det går att kommunicera med dem så att man lättare kan veta hur illa det är eller inte är, och att de faktiskt inte alls är så ömtåliga längre), 3. att det faktiskt inte hänt så väldigt mycket akut ångestalstrande (sånt där som nackskador och så). På det hela taget mår jag bra, och det positiva har en tendens att förstärka vartannat (precis som motsatsen).

Det är då som den stora ångesten rullar in…

Vi har ju gett oss i kast med golvet i matrummet. Jag hade lite smått ångest över det redan häromdagen, fast då handlade det mer om kemikalier i plastmattor och lim och om damm i största allmänhet.

Idag började vi i alla fall riva upp mattan på riktigt. Det hör till sånt jag tycker är kul, och som jag känner att jag skaffat mig erfarenhet eller vana av. Den där känslan man får av att kunna något – känslan av koll, känslan av att man blir bättre på något, känslan av att det flyter på. Svårt att sätta fingret på. Först det översta lagret matta, fastlimmat i masoniten under. Sedan masoniten, fastspikad i brädgolvet under – masoniten som man bräcker loss, bit för bit, med kofot. (Och så då oändliga mängder spik att sedan dra loss. Spikarna var färre än vanligt i det här golvet.)

Under det brukar vi hitta sand (ja, vanlig sand) som man använt för att jämna till med, och därunder brädgolvet. Men under masoniten stämde det inte idag. Under masoniten fanns två lager till med plast(?)matta, innan man kom ner till brädgolvet. Och ovanpå den övre av dessa fanns stora mängder med grått damm. Typ damm av grått murbruk. Hostigt dammigt.Mest närmst murstocken. Och dessutom lite lätta vita stråk, som om något runnit eller varit fuktigt.

Här började ett litet lätt ångestpåslåg. Annorlunda damm än tidigare golv. Flashbacks till när vi renoverade köket och någon påpekade – när vi redan börjat riva ner kaklet – att det kan finnas asbest i gammalt kakelfix. Vilket vi inte kunde göra mycket åt då i vilket fall. Den gråaktiga dammfärgen nu påminde om den gråa färgen då. Damm som smyger sig in och iväg. Ångest.

(Nej, vi använder inga munskydd. Vi hade det någon av de första gångerna vi rev saker, men jag har ärligt talat väldigt svårt att andas innanför munskydd.)

Nå, vi fortsatte. Bröt översta mattlagret med underliggande masonit, drog ur spikar (som ju gick genom mattan under och lämnade svarta spikhål i mattan) och dammsög upp grått damm, tills vi var så långt komna på halva golvet. Sedan tog vi kaffepaus och skrev några kommentarer om golvbrytandet – att vi börjat, vad vi hittat – på facebook. Varvid en bekant frågar om det finns asbest i de gamla golv vi bryter bort.

Asbest? I golv?

Asbest är verkligen en av de saker som ger mig panik. Vi har eternittak, och det är okej så länge de ligger stilla och inte skadas, men det ger mig ändå stundtals panik. Dessutom vet jag att uthustaken behöver bytas väldigt snart, vilket också ger mig panik.

Asbest i golvet vi bryter? Just den tanken hade inte föresvävat mig. Just i det sammanhanget hade jag inte hört om asbest innan.

Panikkänsla. Dammigt och torrt i halsen.

Googling av asbest+golv i olika varianter. Bristfällig info. Ont om bra bilder. Mycket läsande av forumtrådar (som ger mycket mer info än korthuggna listor på mer officiella sidor) av sådant slag jag normalt sett skulle undvika, just för att hålla ångesten i schack.

Kontentan verkar vara ungefär denna: Asbest i samband med golv finns

  • i vissa sorters golvplattor (typ sådana man hade i kök förr). Sådana är det inte alls fråga om här.
  • som pappskikt som nedre del i en del plastgolv. Verkar inte heller relevant här.
  • som en sorts spackelmassa/utjämningsmassa av bland annat cement och asbest. Den verkar av bilder att döma vara påtagligt svart och ha ett helt annat utseende och struktur än något alls i vårt sammanhang.
  • ”svartlim” – asbesthaltigt lim som använts för att fästa plastmattor. Verkar huvudsakligen ha använts för att limma plastmatta på betonggolv, eftersom asbest funkar som alkaliskydd. Detta verkar visserligen inte vara ett relevant användningsområde i vårt fall. Men efter att ha tagit bilder och lagt upp och diskuterat är det detta min man är mest oroad över. För den understa mattan har något mörkt lim längst ner. Inte egentligen svart. Brunt. Med tjärdoft.

Den mattan har vi inte börjat riva i. Vi släppte jobbet för dagen. Imorgon ska vi försöka få fatt i någon att fråga närmre.

Men jag har ångest. Jag har massor av ångest över det gråa dammet. Det gråa dammet som ju fastnat på våra fötter och därmed på andra golv i huset, som kommit på våra händer och dörrhandtag och som hamnar överallt.

Min man säger att det gråa dammet är helt ofarligt. Det är det förmodligen. Men ångesten breder ut sig och smyger sig in överallt. Precis som dammet. Jag får inte bort känslan av dammet. Smutsighetskänslan. Känslan av att riskera att ge barnen dödlig cancer av att krama dem. Känslan av att jag borde tvätta håret, eller klippa bort det, destruera jobbekläderna.

Ångest. Tänk om jag orsakar cancer hos oss allihopa genom att dammet sprider sig, finns kvar i all evighet här och smyger sig ner i våra lungor, hela tiden.

Och så smyger andra små ångesttroll upp. Av alla olika slag.

De andra golven vi brutit upp.

Kaklet i köket.

Klisterlapparna som pappa brukade ta hem från sitt jobb på labb och som vi använde till mat som frystes in. De verkade vara värmekänsliga, och innehöll säkert bisfenol. På våra matpåsar.

Fyraåringens födelsemärke. Som visserligen blivit kollats, och bedömts som troligen OK men som för säkerhets skull lett till en remiss vidare till koll hos expert i augusti. Kombinerat med att han just nu är sjuk, med feber och konstig hosta och lätt illamåendekänsla till och från.

Dödsångest.

Och känslan av damm överallt. Känslan av dödligt damm.

Ångest är inte lätt att leva med.

Renovering: matrum och hälsa

Vi har börjat i matrummet nu. Lite och försiktigt. Eller snarast, fått sätta ”tänderna” (fingrarna och stämjärnen) i de där sakerna som i någon mån lockat i tio år. Pillat bort det mest löst sittande av tapeten, bara för att man får. Bräckt loss kvartslisten runt golvkanterna. (Plockat upp mer än halvmeterlång blek vinda som växte mellan golvmattan och väggen/sockeln, under kvartslisten.) Tagit tag i mattkanten och dragit för att börja undersöka hur det ser ut under.

Vi har ju egentligen en uppfattning om hur det förmodligen ser ut under. Vi har tidigare bytt golv i två rum på nedervåningen. Under plastmattan har det funnits masonit, väl fastspikad med oändliga mängder spik i trägolvet under, samt en del sand (ja, ovanpå golvet) för att jämna till ytan. Sedan har det då funnits trägolv, och under det bjälkar, liggandes i grus (ja, grus i princip hela vägen upp till brädgolvet). Och när man plockat upp plastmatta, masonit, brädgolv och bjälkar, så är nästa steg att gräva ur och frakta bort massor med grus (så att de ny bjälkarna inte ska ligga i gruset) och sedan att sätta dit nya bjälkar och lägga nytt brädgolv.

Just biten med nya bjälkar brukar vara det tekniskt svåraste. Bjälkarna bör egentligen fästas eller ligga an på grunden (eller ja, nederdelen av väggarna som går ner i marken). Men det brukar vara omöjligt, med tanke på hur grunden ser ut i vårt hus. Man kan inte göra uttag vare sig i sten (för hårt) eller kalkputs/bruk (för mjukt). Det brukar sluta med att vi ställer lecablock på marken, med lagom urtag för bjälkarna (leca går att såga i, och flyttbara block är smidiga att såga i). I urtaget lägger vi asfaltspapp, för att hindra fuktvandring.

Men som sagt var, detta baserat på hittillsvarande erfarenheter. Vårt hus är byggt och tillbyggt i omgångar, och det som stämt hittills behöver ju inte göra det nu. Så vad man hittar när man väl lyfter på lagren kan man inte vara säker på.

Men i onsdags drog jag alltså i mattkanten, vid dörröppningen in mot vardagsrummet. Därunder hittade jag, som väntat, masonit. Och närmst därunder fanns (damm!!) faktiskt den stabila grunden, alltså väggens förlängning under dörrhålet. Längre in under mattan och masoniten verkar det ligga gamla mattstumpar(?) och sedan kommer brädgolvet.

Mer än så hann vi inte. Det var egentligen förbi läggdags ändå. Och vi var egentligen inte alls klädda för att börja riva i dammet.

Det finns en stor dubbelhet i det där, som blir större med tiden. Det kliar i fingrarna: jag älskar det här med att riva bort det gamla, upptäcka vad som finns under, pilla bort och få bort ett stort sjok av matta eller tapet i taget – och sedan fortsättningen med att skapa det nya. Samtidigt funderar jag kring hälsoaspekterna, mer nu än förr. Vad består den gamla mattan egentligen av? Jag tror den är väldgt gammal, och jag tror det talar i dess fördel när vi nu står och river i det, men ändå. Och hur är den fäst i masoniten, hur hälsosamt är limmet som fäst den? Dammet som rykte upp under masoniten, är det bara som det dammar från bruket i grunden, eller är det nåt annat? Det finns så mycket sånt man kan oroa sig för, och det förtar lite grann glädjen och nöjet – det blir inte bara odelat kul utan mycket mer dubbelt.

Nå, det måste i alla fall göras. Det nya kommer i alla fall att bli hälsomässigt okej.

Och vi har i alla fall satt tillbaka de gamla glasdörrarna mellan matrum och vardagsrum, för att hindra dammet. De dörrarna plockade vi undan redan när vi flyttade in, men de har stått kvar i ett av garagen sedan dess, och nu kommer de till nytta.

Femtonspel och damm i matrummet

Igår jobbade vi stenhårt på att tömma färdigt i matrummet. Vilket bland annat innebar att tömma skänken, där vi förvarar allt porslin och en hel del annat, för att flytta in det i vardagsrummet (och sedan förstås fylla det igen; vi kan ju inte ha hela matbordet och köksbänken belamrade med porslinstravar hela sommaren ;-)). Nu står skänken framför ett av vardagsrummets två fönster (tre om man räknar dörren ut till verandan, som ger ett visst ljusinsläpp) och stänger alltså ute en hel del av dagsljuset. Men vad ska man göra, liksom?

Det är ju för övrigt en av knepigheterna med att renovera. Så fort man ger sig på att renovera så behöver man någonstans att göra av sakerna från det rummet. Det betyder att man i praktiken behöver fler rum eller mer utrymme än man egentligen annars skulle behövt. Den aspekten tar man sällan med när man diskuterar vilken boarea som behövs ;-)

Samtidigt passade vi på att fortsätta lite allmänt röjande i huset. Plockandet tar ju aldrig nånsin slut, och damm är en outsinlig resurs. (Tänk om man kunde utvinna energi ur damm! :-D)